De sympatiska herrarna i Stenhammar Quartet är återkommande gäster i Konserthusets stråkkvartettsserie. Den här gången uppträdde de utan några verk av svenska kompositörer, men med nog så intressant program ändå. Olga Neuwirths korta, intensiva settori, stråkkvartett nr 2 (1999) inledde, och lät i sina expressiva fraser som kallt, blåsigt vinterväder men på ett positivt sätt.
Claude Debussys Stråkkvartett g-moll (1893) lät inte så skir som Debussys musik kan göra, utan gavs en robust och litet träig klang av Stenhammarkvartetten. Den melodiska kvartetten var en lisa för själen att få höra.
Efter paus kom Stråkkvartett nr 2 (1945) av Dmitrij Kabalevskij, musik som är så uttrycksfull så att den låter som filmmusik utan att behöva bilder. Dramatiken ökade när en sträng på Mats Olofssons cello brast, och musiken fick avbrytas i letande efter en ny. När problemet åtgärdats, fick vi höra verket från början igen, vilket var välkommet eftersom inledningen är ovanligt stark och lockande. Men det är även den avslutande satsen, och däremellan är musiken mycket varierad och intressant. Sammantaget var det en riktigt bra konsert.
Claude Debussys Stråkkvartett g-moll (1893) lät inte så skir som Debussys musik kan göra, utan gavs en robust och litet träig klang av Stenhammarkvartetten. Den melodiska kvartetten var en lisa för själen att få höra.
Efter paus kom Stråkkvartett nr 2 (1945) av Dmitrij Kabalevskij, musik som är så uttrycksfull så att den låter som filmmusik utan att behöva bilder. Dramatiken ökade när en sträng på Mats Olofssons cello brast, och musiken fick avbrytas i letande efter en ny. När problemet åtgärdats, fick vi höra verket från början igen, vilket var välkommet eftersom inledningen är ovanligt stark och lockande. Men det är även den avslutande satsen, och däremellan är musiken mycket varierad och intressant. Sammantaget var det en riktigt bra konsert.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar