Davíd själv känner sig inte heller tillfreds i denna världen, vilket tar sig uttryck i detaljerade frågor, ifrågasättande av svaren och frustrerade utrop över att andra inte förstår hur världen verkligen är. Ett konkret exempel på detta är matematiken. När Davíds privatlärare skall lära honom siffror protesterar pojken; det är inte de verkliga siffrorna de talar om, de är något annorlunda än det vi böjer dem till för att bli användbara.
Davíd minns också saker om sig själv från tiden innan de anlände i det nya landet, och ofta förvånar det mig att ingen frågar honom mer om de saker han så gärna tycks vilja berätta om, om inte annat så bara för att visa honom uppmärksamhet. Men Coetzees böcker om en föregiven Jesus är inte skrivna som upptäcktsfärder i det mystiska landet bortom Lethes minnesslukande vatten, utan snarare som en bild av människor som lever nära och ändå isolerade från varandra, i respekt men utan förståelse för världens regler, och utan passion.
Dock, i boken finns en man som drivs av passion. Han heter Dmitri, har vildvuxet skägg och ovårdad klädsel, och är helt klart en anomali i den välordnade världen. Ändå är hans livskraft inte ett bra alternativ till de städade Estrella-bornas stillsamhet; utan att egentligen vilja revoltera mot ordningen är han ett ständigt hot mot den bara genom sin existens, och hans närhet till Davíd och de andra skolbarnen är oroväckande i sig.
Det ljuvliga händer dock att Davíd blir antagen till en skola vars filosofi är i samklang med vad han intuitivt känner. I dansakademin tränas barnen till att dansa på vägar som kallar ned siffrorna från himlen. Då jag själv har studerat matematik på universitetsnivå i ett par år kan jag faktiskt förstå och gilla idén om att nå siffrornas sanna väsen i form av korrekt och inlevelsefullt utförda danssteg, och jag önskar att jag fick vara med och lära mig danserna. Samtidigt ser jag hur absurd sammanställningen mellan siffrornas inre sanning och dansrörelser är, i Estrellas värld likaväl som vår. Pojken har funnit sina likasinnade, men är det ett bra sammanhang för honom?
The Schooldays of Jesus är en ny gåta, inte för att boken inte ger svar, utan för att dess huvudpersoner inte förstår att ställa frågorna som är nödvändiga. Detta är extra svårt för barnet Davíd att acceptera, då han tycks bära på så många kunskaper som ingen är intresserad av. Jag älskar hur Coetzee låter människorna i boken vara ganska tunna, entydiga figurer, så att de underliggande mekanismerna och de filosofiska frågeställningarna syns tydligare. Jag tror nog inte att han kommer att skriva någon uppföljande bok (anm: Jo, det gjorde han!), men jag hoppas på fler berättelser av samma slag; avskalade, litterära gestaltningar av filosofiska problem.
Fler böcker av J.M. Coetzee
Dusklands
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar