Star Wars: The Last Jedi

Gigantiska skepp mot en ännu mer vidsträckt rymd, och modiga rebeller mot en till synes övermäktig förtryckare, det är så välbekant som The Last Jedi inleder. Snart är de två styrkorna i full strid med varandra, ett slag som kan göra stor skillnad i den fortsatta kampen mellan dem. Rebellsidans stridspilot Dameron Poe är fräck och framgångsrik, men det gäller att många saker klaffar för att attacken skall bli lyckad, och samarbete är livsviktigt.

Det kan vara så att hemliga initiativ och avstickare på egna uppdrag inte alltid är det bästa för den svårt decimerade skaran av rebeller. Tur då att de leds av den kloka och erfarna generalen Prinsessan Leia, och tur också att hon har ändå ett gott öga till svårtyglade rebeller som Dameron Poe. Men förlusterna mot det överlägset rustade First Order är svåra. The Last Jedi är ju en mellanfilm, så man kan tänka sig att rebellerna decimeras grovt för att sedan förhoppningsvis komma tillbaka stort i sista filmen. Men hur många blodiga motgångar skall de råka ut för? Ett par gånger tror jag att filmen skall sluta mitt i den mörkaste stunden, men kampen fortsätter och det är bra.

Star Wars är inte bara blanka uniformer och mäktiga rymdstrider, utan också Kraften - Rey har funnit Luke Skywalker på Atch-To, dit han drog sig undan - och underfundiga utomjordingar - de söta runda fåglarna, stora sjökreaturen och gruffiga ödlenunnorna som nu utgör Lukes vardag. På planeten där Jedi-orden grundades lär sig Rey och vi tittare mer om Kraften och om hennes egen plats i universum.

Ett på flera sätt fascinerande nedslag på en annan planet som ger stor insikt i galaxens handel och vandel är besöket på Canto Bight som Finn och Rose måste göra. Sejourerna genom det lyxiga casinot och de närliggande områdena - välbärgade och fattiga - är ett skönt panorama över utomjordiska livsformer, och det går att spinna fram spännande historier om vad som händer från de korta ögonblick man ser umgänget kring spelborden. Det som dock irriterar stort är att den här utflykten försiggår medan rebellerna jagas av First Order - låt oss alltså glömma för några timmar eller mer att fienden ligger våra vänner hack i häl och sticka iväg på en vild idé. Nåja, scenerna på Canto Bight är minnesvärda och ger några fler trådar att spinna vidare på i denna filmen och några till.

När slutuppgörelserna tar vid är den stora striden på planeten Crait visuellt imponerande; det vita saltlagret på marken rivs upp av alla mötande fordon så att den röda stenen under blottas som långa röda sår. Men ännu mer spännande är alla scener mellan Rey och Kylo Ren. Motvilligt så väl som frivilligt slår det gnistor mellan dem båda, och gång på gång känns det verkligen som att galaxens öde hänger på vad som händer mellan dem båda.

Nu när man har fått upp farten igen kommer det förmodligen inte att ta slut med den nionde filmen. Star Wars kommer inte längre att vara de tre mytiska filmerna som återuppväckte science fiction-genren på bio på nittonhundratalet, utan en pågående saga och mytbildning. The Last Jedi förvaltar historien väl och det är mycket bra.