Jag tycker om filmer och TV-serier som har en egen ton, där man ser detaljer som betyder att regissören/manusförfattaren inte bara vill berätta en historia på enklast sätt, utan rum för tolkningar, utan tänker sig in i hela världen där handlingen utspelar sig. Det kan innebära att filmatiseringen inte är realistisk, eller att den är extremt trovärdig, och att den ibland också är svår att ta till sig för att den inte presenterar allt i en enkel följd.
Ett kammarspel i westernmiljö kallade jag The English - samma människor rider efter varandra över de stora vidderna och möts i laddade repliker man måste lyssna noga på. Ännu tyngre och jobbigare att se är The Patient, där en psykolog tas som fånge av en man som vill ha hans hjälp för att sluta mörda dem han blir arg på. Ett tätt och oroväckande drama.
Underlig men mer lättsam och underhållande är istället The Consultant. Andra serier som går utanför det vedertagna formatet för sin genre, superhjälteäventyret, är Doom Patrol och Legion, båda mycket originella och listigt sammanhållna trots att huvudrollsinnehavarna kastas mellan olika dimensioner och ibland tas till fånga inuti sina egna hjärnor.
Två filmer som båda lekte med meta-handling och stiliserad scenografi var Asteroid City och Barbie, med sinsemellan mycket annorlunda innehåll.
Mer konventionell actionserie men jätterolig tack vare sin brutala cynism är Peacemaker. Brutal cynisk humor i helt annan miljö får vi i Vice Principals. När vi nu kommer till regelrätta komediserier finns det mycket att skratta åt: smarta Jury Duty och genialiska Cunk on Earth/Cunk on Britain.
Och sist en fin blandning av genans, nostalgi, sorgsna känslor och gedigen omtanke i Tillsammans 99.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar