The Defeated

Andra världskriget är över, Tyskland är besegrat och uppdelat mellan segrarmakterna. Armodet i det sönderbombade Berlin är djupt och kriminaliteten hög. New York-polisen Max McLaughlin har sänts dit för att assistera den nybildade civila poliskåren i den amerikanska sektorn. Ingen välkomstkommitté tar emot honom, och han får själv leta sig fram genom kvarteren där Trümmerfrauen plockar sig igenom de raserade husen och minsta småbarn letar efter något ätbart eller säljbart.

När så många redan har dött är människoliv inte längre mycket värda. De utländska soldaterna har pengar och fina saker att köpa sex för med de lokala flickorna, men riskerar också att luras i bakhåll och dödas för vad de har. Människor kan bli skjutna på öppen gata om någon av de mindre noggranna övervakarna misstänker dem för brott. De frivilliga poliserna i den amerikanska sektorn är en brokig blandning av rådiga, härdade människor och ungdomar som fortfarande har ideal de tror på.

Max McLaughlin har band till Tyskland; storebrodern Moritz var soldat där men försvann under krigets sista dagar. Att hitta honom är också viktigt för Max. I den vackra och litet otäcka vinjetten ser vi bläck, tjockt som mörkt blod, rinna ut över en karta och rita de eviga busfröna Max & Moritz som så ofta råkade illa ut och till och med dog på grymma sätt för sina hyss.

Cynismen flödar på alla nivåer i staden, man är kallsinnig inför andra livsöden än sitt eget och brott begås i hastigt övermod eller med noggrann beräkning. Max och den magra polisstyrkan försöker utreda en serie brott som tycks orkestrerade av någon med kunskap om aktörer i de nya hierarkierna. Ytterligare någon annan har också startat en utdragen och grym vendetta mot nazistiska krigsförbrytare som undgått sina straff.

Hämnd är en mycket stark drivkraft på alla sidor. Man kan förstå att The Defeated ger en mycket trovärdig bild av ett Berlin där hus, människoliv och moral har slagits sönder i lika hög grad. Det är just det som gör den jobbig att se, och det är inte bara det synliga våldet utan även likgiltigheten inför att döda som är obehaglig. Litet tråkigt är också att Taylor Kitsch, som annars är en god skådespelare, låter Max McLaughlin bli en stereotypt väsande tuffing. Det är litet underhållande när man i scener med bara tyska skådespelare hör personerna växla från tyska till engelska med tysk brytning, men det talas ändå tillräckligt mycket tyska och ryska för att det skall vara nöjsamt. The Defeated är en mycket dyster serie men sevärd för den som kan ha överseende med de nämnda bristerna.