Somebody Somewhere

Bridgett Everett har ofta spelat stabila, pålitliga biroller mitt ibland nojiga huvudpersoner med i-landsproblem. Därför är det extra givande att se henne spela en person mitt i livet som ifrågasätter sig själv och försöker finna fotfäste under nya omständigheter. När serien Somebody Somewhere börjar har Sam (Everett) varit tillbaka i sin födelsestad i Kansas i ett år för att ta hand om sin svårt sjuka syster. Sam har levt i ett mellanläge och först nu, när systern har dött, börjar hon se på var hon är och hur hon lever sitt liv.

En annan skådespelare som det är en fröjd att se är den uttrycksfulle Jeff Hiller i rollen som Joel, Sams kollega som provrättare på den lokala skolan. I en småstad vet alla saker om alla och Joel vet att Sam har en fantastisk sångröst. Och han, och många andra, vet hur helande musik kan vara. "Körövningarna" som Joel håller i hemlighet i sin kyrka är egentligen en scen för människor att kliva upp på scenen och sjunga sig starka, och när Sam följer med honom dit upptäcker hon hur många och vilka som - litet överraskande - kommer dit. Första avsnittet slutar med ett innerligt och fantastiskt framförande av Don't Give Up som gör inte bara Sam tårögd.

Vi behöver inte veta i vilken större stad Sam tillbringat de senaste åren för att känna av hemstadens litenhet och småaktighet. När något går fel kan du inte gömma dig i folkmassan eller starta på nytt några kvarter längre bort, utan du måste reda ut allt med människan som du ändå kommer att möta gång på gång igen eller leva med ilskan för alltid. Det blir extra tydligt när problemen uppstår i Sams egen familj, på flera håll samtidigt. Och det är då som man kan finna styrkan i den familj av mer udda individer som man själv har valt. Somebody Somewhere är genomsyrad av sympati och jag ser fram emot att få följa den i en andra säsong.