Brian Jackson på Fasching

För femtio år sedan gjorde Brian Jackson magisk musik tillsammans med geniet Gil Scott-Heron, funkigt eller mjukt men alltid lika bra, med uppriktiga budskap och historier att berätta. Brian Jackson öppnar sin konsert med en låt de båda ofta brukade öppna med, Offering - "We have something to offer you / We have music to offer you" - och det står klart att mannen vid sin Rhodes Keyboard kommer att ge oss en fantastisk kväll av musik, och som han säger själv "a spirit of unity, love, good vibrations".

Fler legendariska låtar följer: Peace, Go With You Brother och Lady Day And John Coltrane, fint framförda av Jackson och bandmedlemmarna Lex Cameron på keyboard, flöjt och sång, Paul Jones på trummor och Steve Walters på en bas han fått låna för kvällen eftersom flygbolaget slarvat bort hans egen! Men basgångarna sitter där de skall, smattrande ibland eller bara tunga och snygga. I We Almost Lost Detroit sjuder det och bubblar i musiken till en början för att övergå i en kokande stämning som ändå inte tappar kontrollen.

Brian Jackson har jobbat med svenskar inför den nya plattan som kommer alldeles snart, bland annat Moussa Fadera, en trummis jag länge har uppskattat - det låter lovande! Jag missade namnet på den nya låten som spelades men den hade ett sound som liknar Jacksons senare skivor, med hårda taktslag men ändå öppet och luftigt. Nu kom funk-flöjten fram, yeah!

Brian Jacksons mellansnack var minst lika innerligt och viktigt som budskapet i musiken. Han berättade med kärlek och respekt om Gil Scott-Heron och hur han redan som nittonåring kunde skriva låtar om sådant han inte själv varit med om, därför att han så väl kunde sätta sig in i en annan människas situation. Och så gav oss Jackson två perfekta exempel: Pieces Of A Man och Your Daddy Loves You. Första set avrundades med låten de skrivit till sin maskot Hugo Rilla - Guerilla, "I believe that we gon' be free in my lifetime".

Efter en kort paus fick vi ett nytt bevis på insikter som Gil Scott-Heron skrev om redan innan han upplevt dem, i Home Is Where The Hatred Is som handlar om drogberoende. Med Brian Jackson vid flygeln växte låten till något kaotiskt. Mer innerlig däremot lät Winter In America. En filosfisk utläggning av Jackson föregick den funkiga It's Your World där vi uppmanades, nej uppfordrades att sjunga med. Handklappning och sånglekar med publiken kan det bli för mycket av på konserter, men här var de skickligt och roligt gjort varje gång de återkom, och publikens delaktighet plockades upp som något viktigt i musiken.

På den kommande skivan, This Is Brian Jackson, har den gode mannen plockat upp några låtar han skrev redan 1976 och funderat på "hur skulle de låta om jag gjorde dem idag?" Det låter bra - det kommer att låta bra, det vet vi redan nu! Till Little Orphan Boy räckte det inte med att sjunga med, vi uppmanades att ställa oss upp och dansa och det gjorde man så gärna, för det var ju också en otroligt dansant låt! I extranumret slank bandmedlemmarna ut en efter en medan publiken fortsatte att sjunga Take What You Want tills Brian Jackson ensam kom tillbaka och slog av oss på trummorna. Ett tacksamt slut på en funkig och jättebra konsert med en levande legend.