Apeirogon av Colum McCann

Ett barn som dör. För en annan människas kula eller bomb. Hur närmar man sig en så stor smärta, för att skriva om det som en utomstående och förmedla det till andra? Colum McCann gör det mycket långsamt och i vida cirklar. Han börjar sin bok med att skriva om fåglar, i flera sidor och korta kapitel. Det finns flera goda aspekter av det; man hinner tänka på att fåglar flyger som de vill tvärs över gränser som människor ritat, och i de snabba miljöskildringarna får vi en bredare bild av det som skall komma i fokus. Jag hinner dock irriteras av de många cirklarna innan historien närmar sig ämnet, och även en gång till när berättelsen gör ett nytt varv över ögon och seende.

Men det är en sann historia vi skall få höra - två sanna historier, två döttrar som har dödats, och det är bra att Colum McCann närmar sig dem med ödmjukhet, och ger oss många nyanser och aspekter av förloppen. Ödmjukheten återfinns också i hur en författare inte får ställa sig ivägen för den verkliga sorg som flickornas familj och vänner upplevt. Nyanserna behövs för att konflikten alltför ofta målas i svartvitt från båda hållen.

En israelisk man förlorar sin dotter i ett självmordsdåd. Tio år senare förlorar en palestinsk man sin dotter då hon skjuts i bakhuvudet av en gummikula. Under de tio åren har de båda männen redan hunnit bli vänner då de träffades i föreningen Combatants For Peace; när dagen kommer då även Bassam går med i gruppen Parents Circle för föräldrar som förlorat sina barn, då har de båda sedan länge varit övertygade om att vägen framåt inte består i mer våld utan förståelse.

My name is Rami Elhanan. I am the father of Smadar.

My name is Bassam Aramin, I am the father of Abir.

Vänskapen mellan Bassam och Rami är verklig men McCann har fyllt ut berättelsen med en författares rätt. I de oftast korta kapitlen hinner han skissa upp personporträtt och miljöskildringar som ger berättelsen liv; i synnerhet Smadars och Abirs liv och detaljerna kring deras död och hur de för alltid lever kvar hos föräldrarna. Även om jag hinner känna att formatet med många korta kapitel som studsar fritt i tid och rum är ett sätt att göra berättandet enkelt, så har det efter halva boken skrivits en rik historia som resten av boken fördjupar.

Finalkonsert med orkesterakademin

I RSPO Orchestra Academy får unga lovande musiker utvecklas under handledning av Kungliga Filharmonikernas stämledare under ett år. I juni 2020 var det dags för den senaste kullen att ge sin avslutningskonsert. Första stycket var Serenad för blåsare op 7 (1882) skrivet av en Richard Strauss ännu yngre än musikerna på scenen - endast sjutton år gammal komnponerade han en så rik och vacker musik som det måste vara en glädje lika mycket att spela som att höra.

Det var spännande att få lyssna på uruppförandet av beställningsverket Elegy (2020) av Johannes Pollak. Kanske skulle någon påstå att det är förutsägbart att en elegi baseras på dova, långsamma stråk av toner medan många av oss andra upplever det som det mest träffande och gripande uttrycket för en elegi. Särskilt skönt klingade de inledande och återkommande tonerna från altflöjten och inpasset från fagotten.

Till konsertens avslutande stycke, Reinhold Glières Stråkoktett i D-dur (1902), dubblerades RSPO:s stråkkvartett med en stråkkvartett ur Kungliga Filharmonikerna. Det var roligt att få höra mer av Glière, vars harpkonsert ju framfördes vid en sensommarkonsert nyss. Här kom hans romantiska drag till fullt uttryck och det var inte svårt att förlora sig i de starka känslorna från de melodiska satserna i oktetten. De unga musikerna i RSPO gjorde en alla en god insats med minimala skavanker, och jag önskar dem en lång och lyckosam karriär.

Länk till konserten på Konserthuset Play

The Man In The High Castle

Andra världskriget är en viktig händelse i såväl nutidshistorien som de många alternativhistorier som skrivits senare. Philip K. Dick var tidig med sin roman The Man In The High Castle: när den kom ut 1962 föreställde han sig en samtid där de allierade förlorat och USA var uppdelat mellan Japan och Nazi-Tyskland. Philip K. Dicks böcker är utmärkta underlag till film och TV-serier, eftersom de bygger på så intressanta idéer men har utrymme för att bygga ut handling och karaktärer. Filmatiseringen behåller de flesta viktiga karaktärerna men stuvar förtjänstfullt om deras platser och agerande för att få en historia som räcker över flera säsonger.

Det ger en obehaglig svindel när man ser de imponerande byggnaderna, statyerna och emblemen från det segrande Nazistiska Riket i såväl Berlin som i New York. Estetiken var alltid lockande och överväldigande på samma gång. Vi ser det tyska styret, inklusive Führern själv, likaväl som deras förlängda arm på den amerikanska kontinenten, Obergruppenführer John Smith, i full militär mundering under sitt dagliga värv. Vid sidan av dem verkar det japanska styret i San Francisco till en början mer lockande: skyltar med japansk skrift inmängd i gatubilden, och vår andra huvudperson Juliana Crain tränar aikido och köper kinesiska örter till sin mamma. Men även Kempeitai är grymma i sina nedslag på alla försök till uppror, så vi ser ett Nordamerika ockuperat från två håll och med sin självbild förändrad i grunden.

Det finns rebellrörelser i båda områdena, och det är intressant att se hur olika människor förhåller sig till att möta dem och uppmanas att ansluta sig. Juliana Crain dras motvilligt in i motståndet och verkar under en lång tid inte känna sig helt övertygad om vad hon gör. Hennes mer hetlevrade pojkvän Frank Frink kastar sig däremot huvudstupa in i motståndsaktioner, ofta med farliga konsekvenser. Där finns också Joe Blake, vars lojalitet växlar när han möter nya människor som förändrar hans världsbild.

The Grasshopper Lies Heavy är i serien en räcka av filmer som visar ett annat slut av andra världskriget. Till en början skaver det att se snuttar från just vår egen värld; Jaltakonferensen och andra ikonsika ögonblick. Det spännande med boken var ju att den (ytterligare) alternativa värld som presenterades inte var identisk med vår. Efter hand visar det sig att det finns många filmer från många alternativa historier, och människor inklusive våra huvudpersoner återkommer i olika levnadsöden beronde på hur deras värld ser ut. Och under gynnsamma förhållanden kan en människa färdas mellan dessa alternativa världar.

Ett givande inslag i serien är den komplexa karaktären Robert Childan (Brennan Brown), behållen från boken tillsammans med några viktiga scener. Han beundrar den japanska kulturen och håller med sina ockuperare om den japanska rasens överlägsenhet. Ändå kan vi med honom känna en viss smärta och förödmjukelse när han försöker sälja troféer ur den amerikanska historien till rika japaner som ser dem alla som kuriosa. Många gånger ger han också scenerna en välkommen sälta med en bitsk replik.

I den naziockuperade östra delen kan åtminstone vita människor bli medborgare och få ansvarsfulla poster om de kan bevisa att de inte har några förfäder av oacceptabel härkomst. Vi ser ett samhälle som bygger på de nazistiska idealen om starka, disciplinerade män, goda hemmafruar och stora familjer med (helst) blonda barn. I välvalda scener får vi också se hur Obergruppenführer Smith och hans hustru Helen rationaliserar hur de valde att liera sig med den segrande makten och ta till sig deras ideologi när deras egen sida förlorade. Men att acceptera de grymmare sidorna av den nazistiska idelogin och praktiken kan göra ondare än de väntat sig. Båda skådespelarna (Rufus Sewell respektive Chelah Horsdal) är ypperliga; man ser deras gemensamma historia i samspelet och det är viktigt då så mycket av berättelsen hänger på att man ser komplexiteten i deras värderingar och livsval.

Men genom serien bör vi inte glömma att John Smith är en hänsynslös torterare när Riket kräver det. På samma sätt finns i Kempeitai den plikttrogne och därför ytterst grymme Chief Inspector Takeshi Kido (Joel de la Fuente). Det är en utmaning att följa dessa två, engagera sig i deras öde och ändå minnas att hålla avstånd och inte sympatisera fullt ut med dem.

De första två säsongerna är, trots att de är fulla av handling och spänning, en lång introduktion till känslan av att leva i en helt annan värld än vår och under ockupation, en utveckling som hade kunnat ske även här. I tredje och fjärde säsongen är världsbilden etablerad och med inspiration från filmer som smugglats från alternativa tidslinjer börjar motståndet mot ockupanterna att bli starkare och gå mot stora urladdningar på vardera håll. Det är också då som de alternativa världarna börjar utforskas mer, i synnerhet den som mest liknar vår, vilket jag finner litet synd och otillfredsställande. Säkert är vår värld bättre än den där det japanska imperiet och det stortyska riket kämpar om makten med andra människors liv som insats - för vita västerlänningar. Lika säkert finns det nog människor i tredje världen som drömmer om rättvisa även för sig själva, så jag skulle inte sätta vår värld som facit för bästa möjliga utfall. Men visst är det gott att se förtryckta människor stå upp mot övermakten, och även om alltför många detaljer föll på plats alltför enkelt i de sista avsnitten, så är det bra att serien inte knöt ihop allt till en rosenröd dröm utan lämnade vissa utgångar öppna.

Redhead by the Side of the Road av Anne Tyler

Tech Hermit är namnet på Micah Mortimers företag. Det är enkla IT-problem som folk ringer till honom för att få hjälp med, mycket enkla i de flesta fall. Eremit är han egentligen inte, men inte så sällskaplig och kanske litet udda. Ändå har han haft ett antal flickvänner genom åren, och just nu är han tillsammans med Cass, men de bor inte ihop.

Micah är noggrann, han har system och procedurer för städning, bilkörning och annat, och han håller oftast de tidsscheman och andra planer han satt upp för sig själv. Det är bra att Cass är lagd åt det hållet också. Men nu börjar förhållandet med Cass att torka ut, utan att han märkt det eller förstår varför. Oväntade händelser och människor som behöver något av honom skuffar Micahs liv en bit ur de vanliga hjulspåren.

Man vill gärna identifiera sig med huvudpersonen i boken man läser och det är trevligt att försjunka i Micahs ordningssamma liv. Men i en stor scen mitt i boken, som är det bästa i berättelsen, besöker Micah sina bullriga och stökiga storasystrar med familjer. Först ser vi oupplockade leksaker och springande barn med Micahs ögon, men samtidigt börjar perspektiven ställas på ända: systrarnas liv är egentligen ganska normalt och i deras ögon är morbror Micah den litet udda mannen.

I övrigt är Anne Tylers bok ganska banal och människorna i den platta och förutsägbara. Visst förtjänar vanliga människor en plats i litteraturen och visst går det att känna sympati för alla i boken, men händelserna och i synnerhet slutet känns så konstruerade att titeln Redhead by the Side of the Road är det mest spännande med boken.

Dramaqueen: De sista rummen av Lars Norén

Under stängningen har Dramaten skaffat webbplatsen dramaqueen.nu för att föra ut dramatiserade texter framförda av teaterns skådespelare. Ett sådant framförande finns hittills att lyssna på; det är från webbsidan länkat till Soundcloud men går snabbt att hitta på Spotify och säkert annorstädes.

Pjäsen De sista rummen är av Lars Norén och vi befinner oss på ett liknande ställe som i Andante, en av hans senaste pjäser. På ett ålderdomshem sitter några och pratar om varandra om saker de inte riktigt minns, vare sig de ligger nära i tiden eller längre bak. Skådespelarnas röster är distinkta så vi lyssnare vet åtminstone vem som sade vad: Johan Ulveson, Ann Petrén, Shebly Niavarani och Gunilla Röör. Personerna i pjäsen har beteckningarna A, B, C och D men det är lättare att benämna dem efter skådespelarnas initialer.

Uppmärksamheten tilltalar och dalar under de första minuterna. Att höra ord utan att se skådespelarna kräver en viss skärpning av lyssnandet, vilket först är till godo, men efter ett tag börjar jag tappa fokus, speciellt då man oftare talar förbi varandra än hamnar i dialog. Då, tur nog, börjar replikerna bli bitskare och trådar plockas upp av någon annan, om än med ilska. Johan Ulvesons karaktär hittar en bok och frågar sig gång på gång om han har läst den förut.

JU: Har jag läst den här redan? Vad handlar den om?
AP: Nå'n jävla onödig skit.

Gunilla Röörs och Johan Ulvesons karaktärer har barn tillsammans, och trots JU:s försäkringar lyckas GR aldrig minnas att de var på besök häromdagen. Har någon alls varit där någon dag över huvud taget?

GR: Har han varit här? [...] Han som skulle komma?

Är man fast i ett rum är det detaljerna i rummet man fastnar på, vänjer sig vid eller vill förändra.

SN: Men, det kostar väl pengar det med. Att ha ett fönster öppet.
AP: Ja. De tänker väl på allt.
SN: Vi får inte kosta nå't.
AP: Det är det jag säger. Det är rena dödsriket.
SN: Ja. Det är så jag föreställer mig det.

AP: Jag kommer att bli glad när jag är död.  Och vad har jag för glädje av det då?

Just för att det handlar om förvirrade frågor och oklarheter är det bra att detta röstverk klockar in på mindre än tjugo minuter. Dock ger den här smakbiten inte samma aning av oändligheten och sorgen som Andante och Vintermusik. Man kan låta ordströmmarna susa förbi, roas litet och även tänka sig att gamlingarnas liv och Godot-artade diskussioner upprepas på ålderdomshem runt om i Sverige och världen. Litet synd är det att rösterna inte låter så gamla och långsamma som deras roller borde kräva, men klarheten i framförandet är också viktig när vi i publiken nu måste sitta på ett annat ställe.

Länk till Dramaqueen.nu

Eurovision: The Story of Fire Saga

Lilla Island har aldrig vunnit Eurovisionsschlagerfestivalen. Tänk om vi skulle vara de första? Det är vad Lars Erickssong och Sigrit Ericksdóttir har önskat sig sedan de var små. Tänk att vara de bästa artisterna i hela Europa (och Australien, Israel, Azerbadjan med flera)! Men Lars och Sigrit är inte ens de bästa på hela Island, och när de ändå vill ställa upp i tävlingen blir de både utskällda och utskrattade.

Men motgångarna till trots så kommer ändå Sigrit och Lars till Europafinalen med sitt band Fire Saga och låten Double Trouble. Med nya kostymer, ålande dansare och ljusshow på scenen borde de väl ha ännu större chanser, eller hur? Men Sigrit och Lars liksom vi tittare där hemma överväldigas av de självsäkra, glittrande och färgsprakande bidragen från de mer rutinerade deltagarna, i synnerhet den supercharmige ryske sångaren Alexander Lemtov med perfekt 80-talslugg.

Filmen Eurovision Song Contest: The Story of Fire Saga hör till den bästa sortens parodier när man känner och älskar sitt område utan och innan och ändå ser komiken i det. Artisterna och deras nummer är bara uppskruvade en millimeter över den vanliga Eurovision-nivån, och Alexander Lemtovs röst och blick kan smälta smör över hela stor-Europa. Det är riktigt bra att filmen inte hänfaller till rivalitet och sabotage från de konkurrerande artisterna för att skapa spänning. Will Ferrell som den drömmande Lars och Rachel McAdams som den bedårande Sigrit, storögt oskyldiga, omfamnas av den guldglänsande schlagervärlden, men måste ändå hantera sin osäkerhet och personliga problem.

Trots katastrofer både på och utanför scenen är stämningen i filmen lätt och de många musikinslagen fantastiskt medryckande. I ett fantastiskt medley dyker flera tidigare deltagare och vinnare upp och sjunger och har roligt tillsammans. Flera av tävlingsssångerna går att hitta på YouTube men visst skulle man vilja höra dem alla i fullt format! Eurovision: The Story of Fire Saga är en glad och uppiggande film om tävlingen som skapar den största känslan av gemenskap i (Stor-)Europa sedan över ett halvt århundrade.

This Mournable Body av Tsitsi Dangarembga

Fångad i sin sorgsamma kropp känner Tambudzai Sigauke att hon är på väg att förlora greppet om livet. Något, vad som helst måste hon göra för att inte glida längre utför. Flytta ut från det hostel hon alltid varit för gammal för, hitta ett annat arbete efter att hon sagt upp sig från reklambyrån som inte gav henne erkännande för hennes texter.

Men varje försök framåt möter motstånd, både utifrån och inifrån. Det klämmer i de egna fötterna när Tambudzai pressar ned sig i sina Lady Di, skorna från Europa, för att se proper ut. Och det är redan mycket annat som tynger henne i tankarna; minnen från släktingarna i hembyn, de som skadats i kriget eller på hemmaplan, känslan av att ha slösat bort den utbildning hon kämpade sig till. Människorna runt om henne i hemlandet Zimbabwe bär på samma tyngder och samma vilja att ta sig upp, till den grad att de alltid är nära att dra ned någon annan för att kunna klättra eller bara känna sig bättre för ett ögonblick. I en kuslig scen tidigt i boken ramlar på några ögonblick Tambudzais granne Gertrud från att ha varit en beundrad vacker figur till att dra på sig massans ilska, hatramsor, hot och närapå stenkastning. Våldet ligger alltid nära under ytan.

Människorna i Tsitsi Dangarembgas bok talar på en gång övertydligt och i liknelser som kan vara svåra att följa. När Tambudzais hyresvärdinna presenterar sin brorsdotter Christine men bara talar om sin brors olycka protesterar Christine:

"Is that it, Tete?" Christine asks when the greetings are finished. "Saying here is someone, but only talking about her father. And of things that nobody can talk of sanely in this country."

An awkward silence follows, for you are all members of a peace-loving nation. You do not talk of how citizens dissented and how their ghastly crushing cast bodies into disused mine shafts and swept them into railway carriages like debris dropped by a whirlwind.

"Are you saying it is not true, Christine, that there is no one that I called brother, Kiri?" your landlady says in a tone that stops everyone thinking anything at all.

Helt utan chanser är inte Tambudzais liv. Att bli lärare kändes alltid som att ge upp men det ger henne en tids respit. Men studenterna är ohörsamma och bryter mot skolans regler. Det är först sent i boken som vi får reda exakt hur det gick till, men Tambudzai hamnar på ett mentalsjukhus. Inte för alltid, hon blir utskriven och går vidare i livet. Men hyenan som hånade henne inifrån henne själv har inte lämnat henne helt. Och några tillfällen av framgångar i Zimbabwe räcker inte för alltid, det finns alltid nya saker kan gå snett och särskilt om någon annan vill det. Det är lätt att säga till en människa att aldrig ge upp, finna energi och göra nya försök, men Tsitsi Dangarembga visar hur svårt det verkligen kan vara när motståndet skrapar en från alla håll.

Harpa och Beethovens Femma

År 1938 skrev den sovjetiske kompositören Reinhold Glière en Harpkonsert, menad för den uppmärksammade harpisten Ksenia Alexandrovna Erdely som också bistod honom med många goda råd angående vad som var tekniskt möjligt. Resultatet är en lyrisk konsert som verkligen tar tillvara på hur skönt harpan kan klinga. Även orkestern får klinga vackert i en dialog med soloinstrumentet. Till Kungliga Filharmonikernas konsert var den skicklige harpisten Xavier de Maistre inbjuden, och under ledning av lyhörda Nathalie Stutzmann skapade de riktigt ljuv musik. Om musiken är tekniskt utmanande för solisten så märktes det aldrig av i någon form av uppvisningsdrillande; tonerna flödade lätt och lyckligt från såväl harpa som orkester.

Konsertens andra verk var musikhistoriens kanske mest kända verk, Ludwig van Beethovens Symfoni nr 5 "Ödessymfonin", med de mest kända inledningstonerna. Visste den gode Beethoven själv vilken ikonisk tonsekvens han hade skapat? Han måste ha räknat med att vi inte skulle tröttna på den, för han låter den upprepas så många gånger, även med olika variationer, i första satsen, och den dyker upp i aningen förklädd form i de andra satserna trots att de skiljer sig formen. Under den första satsen hade jag verkligen velat höra till de lyckliga femtio som satt i publiken, för att få sitta mitt i de stora klangerna och överväldigas av dem. Ödessymfoni eller ej, det var energi som flödade från utsändningen och de avslutande satserna klingade vackert och faktiskt hoppfullt från de kära musikerna på scenen. När vi inte kan vara på plats är det mycket generöst att vi får lyssna hemma och känna oss delaktiga i världshistoriens bästa musikframföranden.

Länk till Harpa och Beethovens Femma på Konserthuset Play

Foto: Yanan Li

The Luminaries

Nya Zeeland år 1866 är sannerligen ett nytt land, delvis outforskat och inte helt underkastat lagar och förordningar. Jo, där finns lagar modellerade efter det Brittiska Imperiet, men där finns också flera sätt att undgå dem eller vrida dem till större framgång för sig själv. De eftertraktade lotterna för guldletning, och betalningen för det hittade guldet, fördelas efter regler som är till nackdel för ursprungsbefolkningen och tillresta guldletare från Kina. Men även bland de vithyade männen (och kvinnorna) pågår intriger, mygel och mordkomplotter.

På kontraktet står det att du har sålt ditt skepp till Crosbie Wells, mannen som varit så ytterst lyckosam i sitt guldletande. Men hur såg mannen ut (och skedde försäljningen frivilligt, utan påtryckningar)? I en värld utan ID-kort är det möjligt att ta sig en ny identitet för att undkomma sin kriminella bakgrund, kanske ta sig en existerande identitet bakom ryggen på personen som föddes med den?

Eleanor Cattons litet för långa roman The Luminaries har, med hennes hjälp, omvandlats till en TV-serie om sex delar. Tidshoppen finns kvar - vi ser de många huvudpersonerna både när de just anländer Dunedin; efter ett par månader när någon eller några av dem är döda och andra är (felaktigt?) anklagade för mord; och i glimtar från omständigheterna däremellan under guldletandet i Hokitika. Kronologin, lögnerna och identitetsstölderna är lättare att följa med i när man ser personerna framför sig jämfört med när deras (visserligen distinkta) namn dyker upp på boksidorna. Även de gediget framställda miljöerna gör mycket till för stämningen och förståelsen, liksom de goda skådespelarinsatserna.

Handlingen är intressant, med mysterier som bara delvis får sin förklaring - varifrån kommer guldet? vart försvinner det? vem mördade Crosbie Wells? Många av förklaringarna är helt naturliga men litet behåller berättelsen ändå några inslag av övernaturligt ingripande. Det lockar tittaren på samma sätt som Lydia Wells seanser och fester med spännande tema i det lilla men livfulla samhället Dunedin. Den olyckliga romansen mellan Anna Wetherell och Emery Staines kommer i större fokus, och vi ser hur de båda går från ganska oskyldiga unga människor till att bli mer cyniska och beräknande allteftersom livet behandlar dem hårt. Handlingen och människornas agerande har, i serien liksom i boken, en känsla av att vara konstruerad, men framställningen är ändå så välgjord att den fascinerar från början till slut.

Berättelser om djur och andra av Lars Jakobson

Mitt i novellsamlingen Berättelser om djur och andra kommer en berättelse som i omfång tar upp halva boken. När jag läser den får jag mer förståelse för de kortare stycken som kom innan. En del var faktiskt så korthuggna och upphackade att jag började tröttna och till och med bli litet irriterad; som att Lars Jakobson tagit essensen av två intressanta idéer, mixat samman både dem och kronologin och lämnat oss med fragment som inte riktigt går att tyda. Den långa historien Nians nät över trapetsen väger upp för det, men jag önskar ändå att några i det föregående halvdussinet fått broderas ut litet mer och fått ge litet mer förståelse.

Novellerna kräver en del pusslande av sin läsare, och allteftersom jag läser vidare i Nians nät över trapetsen accepterar jag att allt hänger samman åtminstone så långt som berättaren förstår det själv. "Pojken-med-hålet-i-huvet" och det han gör som nämns tidigt återkommer i rätt sammanhang och scenen växer ut till något som är just så spännande som det första omnämnandet antydde. Jag hinner fundera mycket över varför människorna talar om varandra och även sig själva i tredje person, och ännu mer komplicerat om dem som verkligen är tredje person:

"Varenda hon och han tycks känna henne", sade han. "Men ingen vet vilken hon hon är. Ingen hon eller han kan berätta något om henne."
[...]
"Vad heter hon, eller är det det som ingen han eller hon vet?"

När jag tror att jag förstått varför de talar så så kommer en ny vändning som får mig att tvivla på vad jag nyss trodde. Ofta flyter läsningen på utan störning men så kommer ett "hon och han" som sticker ut och får mig att fundera igen. De anonymiserade pronomina ger ett förfrämligande som kanske kan jämföras med färden in i Alzheimers sjukdom som en person i texten gör, men de är samtidigt en ledtråd till det viktigaste som inte låter sig fångas.

De två sista novellerna är också långa och hinner plocka upp och vränga på ytterligare nya sätt på begreppet identitet och hur andra ser och tilltalar en. Det är en bra avslutning som gör Lars Jakobsons bok till inte bara utmanande tankeövningar utan också givande läsning.

Fler böcker av Lars Jakobson:
Menageri
Vid den stora floden

John & Denise

Bokfört 

Patricia Piccinini på Borås Konstmuseum

Vad är gulligt och vad är äckligt? Den australienska konstnären Patricia Piccinini suddar ut gränsen och skakar om föreställningarna ordentligt i sin utställning på Borås Konstmuseum. Hennes skulpturer är ofta nära människostorlek och har len hy, stora uttrycksfulla ögon, och fjunigt hår som bara det tangerar äckligt och gulligt på samma gång i flera fall. Låt oss mjukstarta med en liten varelse som ser udda ut men så människo-olik att den är ganska lätt att acceptera som något eget.

Litet jobbigare är det att hantera de tre manshuvudena som sitter på oformliga klumpar av naket kött, med vaginaliknande öppningar där de vårdar sina ägg. Ansiktena är långt nere i uncanny valley redan utan sina kroppar, docklika men hyperrealistiska människoavbildningar. Kanske kan vi ändå hålla dem en bit ifrån oss, vi har ju sett underliga djur i naturprogrammen och de här kan vara en ny art.

Det som verkligen ruckar på mina invanda tankar är de två skrattande barnen som leker på en säng. En av dem är en naturtrogen människoflicka, söt och glad, och minst lika glad är varelsen hon leker med. Men hen har en konstig kropp med långa, tjocka kloformer på händer och fötter som ser otäcka ut. Och ändå ler flickan avslappnat i famnen på klorna - helt klart är de två vänner och hon tycker inte att det är något konstigt med den horntåiga vännen. Betänk också att klo-varelsen verkar tycka att flickan är naturlig och fin - hens estetik är inte heller begränsad till det egna utseendet.

Omfamna framtiden/Embracing the future är namnet på utställningen. Som att vad vi har omkring oss kommer att förändras och att vi måste förändra, kanske inte oss själva utan hur vi möter omgivningarna. I en stor sal har Patricia Piccinini byggt upp en början till den nya världen, med ett midjehögt fält av underliga blommor med insektsliknande utseende och skelettliknande struktur. Vid ingången står en pojkskulptur, utplacerade i fältet står muterade livsformer av olika slag.

Om man vågar leta sig fram längs stigen genom skelettblommefältet kommer man till ett stort kreatur med huvud som en blomma, ur vars bakdel några föremål har kommit. De har fin slät yta och en tilldragande färg, men man undrar om de är ägg eller exkrement och vad det är tänkt att göras med dem. Här kommer vi in på en annan aspekt av det äckliga; utsöndringar. På annan plats i utställningen finns en fjunig körtel ur vars ena öppning det kommer en tjock, trögflytande smet som liknar kolasås. Den står ovanpå ett kylskåp för att göra kopplingen till mat och bevarande tydligare; vi äter och dricker ju andra utsöndringar från andra varelsers öppningar, såsom mjölk och honung.

På filmbilder pulserar svårdefinierade köttsliga öppningar suggestivt. Patricia Piccinini har också skapat några plastiska metallföremål som ser ut att vara mitt emellan maskin och djur. På övervåningen möter vi ett nytt skelettblommefält mot en ogästvänlig himmel. Där står ett tält genom vars öppning man kan se en människokvinna och en hybridvarelse i kärleksfull omfamning. Det ser ut som äkta kärlek och trygghet i en stormig framtid.

Länk till Borås Konstmuseums sida om Patricia Piccinini

 

Normala människor

En älskad bok blev tur nog en älskad TV-serie. Visst finns det kritiska röster om Normal People/Normala människor, men många av bokens fans är lyckliga över filmatiseringen. Själv hör jag till dem som tycker att historien är bra men inte omvälvande, och upplever samma sak inför båda medierna: hög kvalitet, men inte på just min våglängd. Men miljöerna, scenerna och framför allt skådespeleriet är av så hög klass att serien Normala människor är mycket sevärd.

En ögonblicklig vinst är att få se miljöerna som Marianne och Connell rör sig i; för oss som inte har varit på plats sätter det stämningen och skapar förståelse för vad huvudpersonerna har att förhålla sig till. Det är bra att boken inte skalas ned till en film utan får ta plats i tolv halvtimmesavsnitt. Viktiga scener och vändpunkter är med, och därtill mer dialog som ger Connell och Marianne mer personlighet än i boken. Ibland kan jag ändå tycka att det inte gör historien bättre utan mer lik alla andra TV-serier.

En reflektion över Mariannes och Connells relation när man ser den berättad så här är att de inte tar sig tid att bygga upp sitt förhållande med roliga gemensamma upplevelser och goda minnen. Det börjar med sex, nog så äkta och skönt, och utvecklas till stöd och trygghet när den ena eller båda mår dåligt, nog så viktigt. Och däremellan den tillkämpade självständigheten som gör att de vill vara vandras vänner men stoiskt uppmuntra den andra att hitta kärlek någon annanstans. Sympatin och kärleken när de hjälper varandra genom svåra tider känns för mig naknare och viktigare än den kroppsliga intimiteten, men som sagt önskar jag dem andra perioder av lugn och lycka i vardagen eller speciella omständigheter, och det unnar de inte sig själva. Och ändå är det sådana här misslyckade val i ungdomligt övermod eller missförstånd som jag och många andra känner igen från våra egna liv. De gör sina egna misstag, Marianne och Connell, och tur nog har de i alla fall varandra.

Normal People av Sally Rooney

Det är svårt att veta vem man är och hur man skall vara i tonåren och tidiga tjugoårsåldern. Om Marianne och Connell får vi egentligen inte heller riktigt veta hur de är, innan de inleder en relation baserad på sex, en relation som de inte kan låta någon annan få veta om. Men tydligt och klart ser vi hur omgivningens reaktioner och förväntningar formar dem båda i hur de "får" förhålla sig till varandra och i hur de uppfattar sig själva.

Vilka människor är normala? Ett tag är det Connell som är den populäre i skolan och Marianne mer eller mindre utstött. När båda kommer till Dublin för att gå på college känner sig Connell utanför medan Marianne rör sig som fisken i vattnet bland de andra studenterna. Men ingen av dem känner sig någonsin säker på att vara normal. Marianne bär på en misstro mot sig själv som formats djupt infrån och sedan länge av hennes familj, som behandlar varandra med förakt och hat lika självklart som andra familjer behandlar varandra med respekt och omsorg.

Mariannes bristande självkänsla leder henne till att underkasta sig elakheter i förhållanden. Hon tror inte att hon förtjänar bättre, och hon är alltid beredd att förkasta, avstå, stöta bort kärlek hellre än att framstå som behövande. Självklart korsas hennes vägar flera gånger med Connell, men även gentemot honom tolkar hon minsta tvekan som en anledning att bryta och stöta bort.

Det går inte att helt enkelt säga att Connells och Mariannes sexualitet, som är enklare och mer givande än det som Marianne annars upplever, är tillräckligt för dem båda att bygga ett förhållande på, även om det tycks så när man läser om dem båda parallellt. Det är ändå synd att se hur de fortsätter sin halv-relation som formades av andras dömande ögon, och att de inte försöker förstå varandra och sin relation djupare bortom den starka fysiska attraktionen - synd, men inte obegripligt, för visst är vi många som liknar dem på olika sätt. Normal People går på djupet av Mariannes och Connells relation och visar varför människor ibland inte vågar välja det som vore bättre för dem utan fortsätter med något bekant och plågsamt. Men människor växer och förändras och om det är något som är gott och stärkande i de båda ungdomarnas liv så är det känslorna för varandra, fastän de är oklara och förvirrande.

Fler böcker av Sally Rooney:

Conversations With Friends

Jekyll & Hyde på Old Vic

År 2016 sattes historien om Dr Jekyll och Mr Hyde upp som dansteater på Old Vic i London. Berättelsen är omgjord, förutom att den inte framförs av en utomstående betraktare, och handlingen förlagd till Dr Jekylls blomsterhandel med kostym och musik influerade av femtio- eller sextiotal. Det är ett bra val av epok, där "den snälle killen" och hans drömmar om ett stillsamt borgerligt liv kan ställas mot en tuffare man och den värld av nöjen han rör sig i. Vi får alltså också se mer av Dr Jekylls och Mr Hydes förehavanden, vilket gör spänningen mellan dem och Dr. Jekylls dragning till sin mörkare sida tydligare.

Den vänlige Dr Jekyll är förtjust i vackra Rose som besöker honom i hans butik, och visst verkar känslorna vara besvarade. Men när han går ut för att roa sig på ett ställe där gränsen mellan dans och slagsmål är flytande, möter han en stark motståndare som förnedrar honom och närmar sig Rose. Det blir den första gången som Jekyll tar sitt serum, och i blinkande stroboskopljus spränger sig den större och hårdare Hyde ur sina bojor. Växlingarna mellan dem båda är just sådana scener som gör sig bra som dans och kamp mellan två skådespelare till stegrad musik.

Jekyll kan genom Hyde ta revansch på dem som hånade honom nyss, men Hyde går några steg längre då han dras till mer våld och njuta av det utan minsta tanke på dem han skadar. Hans närvaro i Jekylls liv blir alltmer problematisk och alltmer svår att kontrollera. På fler och fler sätt kommer han in även i scenerna med Rose till glad boogiemusik eller mer romantiska toner. Att musiken som ackompanjerar Hyde och hans handlingar är sugande jazzrytmer gör locktonerna från den mörka sidan svåra att stå emot, även för oss åskådare. Kampen i Dr Jekylls kropp och allvaret i vad som håller på att hända känns ända ut i publiken.

Daniel Collins och Tim Hodges gör lysande insatser som Dr Jekyll och Mr Hyde, Carrie Taylor Johnson är en förtjusande Rose och Ebony Molina som den starka, fria Ivy är fascinerande för mig såväl som för Hyde. Fina detaljer är att alla kvinnor på scenen har namn av blommor - Dahlia, Lilly, Iris - och de propra skäggprydda männen heter Robert, Louis repsektive Steven efter författaren själv. Old Vics halvannan timme långa uppsättning av Dr Jekyll och Mr Hyde är litet otäck men mycket lyckad och underhållande.

Länk till Old Vics sida om Jekyll & Hyde

 

Mrs. America

Efter 60-talets hippeivåg med fri kärlek och psykedeliska droger är det inte så svårt att tänka sig att människor med mer konservativ livshållning kände att världen höll på att vältas över ända. Equal Rights Amendment, ett förslag på tillägg till USA:s konstitution som kvinnorörelsen lyfte fram i början av 70-talet, sågs av många hemmafruar som ett sätt att ta bort deras rättigheter, inte stärka dem. Serien Mrs. America börjar hos Phyllis Schlafly, kvinnan som från Illinois samlade och ledde motståndet mot ERA. Vi kan som sagt förstå den genuina oron hos henne och hennes väninnor i rörelsen även när hon lömskt överdriver feministernas krav och målar upp en grym värld där hustrur inte får känna sig nöjda och stanna i hemmet. Ganska tidigt får vi också se hur hon behöver spela med i grabbarnas spel för att göra sin röst hörd, och ändå förpassas till sekreterare när hon vill diskutera de försvarsfrågor hon engagerat sig i i åratal.

Parallellt med Phyllis Schlaflys historia och STOP ERA får vi följa kvinnorna som arbetar för tillägget, och i oftast porträttlika gestaltningar ser vi stora namn som Gloria Steinem, Betty Friedan och Bella Abzug. Som de flesta sammanslutningar var kvinnorörelsen redan från början oenig i mycket. Det fanns många kontroversiella frågor som pockade på att tas upp men också måste hanteras strategiskt för att inte motståndet mot ERA skulle bli för stort: abort, homosexuellas rättigheter och inte minst diskriminering på grund av ras, en lika viktig fråga som könsdiskriminering. I avsnittet Shirley, betitlat efter Shirley Chisholm som var den första svarta kvinnan att ställa upp som presidentkandidat, ser vi striden om hur mycket man vågar pressa för förändring och hur mycket man skall vänta med till "senare", och också hur många som såras på båda sidor av misstro och besvikelse.

Ändå är det ett enormt nöje att timme efter timme se så många engagerade kvinnor arbeta, diskutera, sätta hårt mot hårt eller mötas i vänskap. En bonus är att få se skickliga skådespelerskor sätta sina roller ut i fingerspetsarna; långtida favoriter som Margo Martindale, Uzo Aduba, Elizabeth Banks och Tracey Ullman. I Rose Byrnes gestaltning är det lätt att se hur andra feminister irriteras av att denna avmätt glamourösa kvinnan ses som ledare av alla utanför rörelsen. Även på den konservativa sidan utmanas Phyllis Schlafly av mer hårdföra kvinnor med kopplingar till ljusskygga rörelser. Cate Blanchetts blick som kan smalna av och leendet som kan hårdna och ändå se artigt ut är den perfekta illustrationen av en kvinna som behöver hålla minen i en värld som inte är så korrekt som den borde - inte ens på hennes egen sida.

 

 

Vinjettmusiken till serien Mrs. America är den slagkraftiga "A Fifth of Beethoven" och i varje avsnitt trummar samtidens energiska rockmusik in de nya vindarna. Stödet för Schlaflys rörelse var aldrig så stort som hon trodde, men motståndet mot ERA och kvinnorna som förde fram det var och är fortfarande starkt. Det var en viktig kamp som fördes på 1970-talet och det är bra att få se den dokumenterad, som en påminnelse om historien och uppmuntran och tankestöd inför nya motgångar.

Splendor av Stefan Lindberg

Det finns böcker som beskriver andra, fantastiska världar och det finns böcker som beskriver något fantastiskt, mystiskt som lurar just bakom verklighetens kulisser. Jag tycker om båda sorterna om de är välskrivna, men den andra kategorin är det lättare att misslyckas i. För mig är det alltid en extra bonus om boken utspelar sig i mina egna kvarter, vilket hänt ett par gånger och nu sker igen i Stefan Lindbergs Splendor.

Men författarjaget, som också heter Stefan Lindberg och har samma utgivninga böcker på sin meritlista, gör många varv till fots i Stockholm och allt börjar på Babylons uteservering vid Björns trädgård på Söder. Där hänger även i nomala fall många existenser med erfarenhet av spännande eller svåra liv och sinnesutvidgande droger. Men mannen som börjar tala med Stefan Lindberg har dessutom ett minne av författarjaget från Berkeley - där Lindberg aldrig varit - tillika andra minnen från Lindbergs liv som han aldrig avslöjat för andra.

Ett sätt att skriva om det övernaturliga är att förankra den övriga berättelsen hårt i vardagen. Stefan Lindberg gör det väl med sina skildringar av de varma sommarnätterna, stadsmiljöerna och människorna där. Och så kommer antydningarna om att det finns något mer bortom det. Detsamma återkommer i den gästande mannens berättelse, Mathias Johansson som vill kallas Splendor. När han berättar om vad han upplevt i gruppen som sökte efter Paradiset så utspelar det sig i en småländsk villaträdgård, en normalsvensk miljö så god som någon.

De här glimtarna av Paradiset blir mer lockande ju mindre tydlig informationen är, det känner både läsaren och författarjaget. Men så blandas historien upp med berättarens vardagsliv och namedropping av litteratursveriges halvkändisar och halvfarliga knarkupplevelser i rekordtempo. De sistnämnda partierna är så intensivt ointressanta att de mest irriterar. Till det kommer rörigheten i berättandet; många antydningar följda av "men det kommer jag till sedan", många spår och möjligheter som berättaren inte följer upp ordentligt, hopp i kronologin som inte tillför något till historien eller stämningen. Bit för bit vaskas mysteriet ut, och var det ens så spännande till att börja med egentligen? I en scen där en utmattad berättare betraktar förbigående människor utan minsta intresse för deras liv kan man råka tänka på vad Paradisets ritualer lovar: ett uppgående i varandras sinnen och full tillgång till varandras minnen. Är det ens något lockande med det? Förutom den sinnesutvidgande tekniken och några få mystiska ögonblick? Boken började bra men vattnade efter hand ur sin egen historia.

Osman Bey and the Snails

Osman Kavala har suttit fängslad i över tusen dagar. Den första anklagelsen mot honom var att han protesterat mot skövlandet av Geziparken i Istanbul inför ett galleriabygge år 2013, men så kom det illa orkestererade statskuppsförsöket år 2016 så numera är Herr Osman anklagad för att ha deltagit även där. En dag i fängelset hittade Osman Bey två levande sniglar i sin sallad. Två levande varelser, två vänner i cellen han skulle vara inlåst i helt ensam! Osman Bey började mata och sköta om sina nya husdjur. Men inte ens sniglarna trivs med att sitta i fängelse, och i kortoperan Osman Bey and the Snails sjunger de ut sitt missnöje. Den gode Herr Osman ser till att sniglarna förs ut via hans advokat. Så är det åtminstone några som har fått komma ut ur cellen till friheten.

Det är helt sanna historier som operan Osman Bey and the Snails bygger på, och sniglarna kan vara vid liv än eller åtminstone ha fått leva ut sina liv i frihet. För en utomstående som tittar närmare är det mest absurda i berättelsen inte snigelsmugglingen, utan förtrycket i Turkiet som efter president Erdogans godtycke slår mot dem som motsätter sig hans projekt, ofta med en nypa storhetsvansinne. Att Osman Kavala använt sin ärvda förmögenhet för att främja kultur i stiftelsen Anadolü Kültür (Anatolisk kultur) borde vara en glädje för landet men så är inte fallet.

Det UK-baserade operasällskapet operacircusUK har under lockdown skrivit och spelat in operan Osman Bey and the Snails, som en uppmaning att protestera mot fängslandet av Osman Kavala men också som en påminnelse om att kultur kan skapas och njutas under udda omständigheter. Under tio minuter får vi en glimt av några andra liv, säkert mer begränsade än våra egna, men med en humoristisk och hoppfull blick på världen.

Länk till operacircusUKs sida om Osman Bey and the Snails

Länk till Osman Bey and the Snails på YouTube

Osman Kavala i verkligheten