Under stängningen har Dramaten skaffat webbplatsen dramaqueen.nu för att föra ut dramatiserade texter framförda av teaterns skådespelare. Ett sådant framförande finns hittills att lyssna på; det är från webbsidan länkat till Soundcloud men går snabbt att hitta på Spotify och säkert annorstädes.
Pjäsen De sista rummen är av Lars Norén och vi befinner oss på ett liknande ställe som i Andante, en av hans senaste pjäser. På ett ålderdomshem sitter några och pratar om varandra om saker de inte riktigt minns, vare sig de ligger nära i tiden eller längre bak. Skådespelarnas röster är distinkta så vi lyssnare vet åtminstone vem som sade vad: Johan Ulveson, Ann Petrén, Shebly Niavarani och Gunilla Röör. Personerna i pjäsen har beteckningarna A, B, C och D men det är lättare att benämna dem efter skådespelarnas initialer.
Uppmärksamheten tilltalar och dalar under de första minuterna. Att höra ord utan att se skådespelarna kräver en viss skärpning av lyssnandet, vilket först är till godo, men efter ett tag börjar jag tappa fokus, speciellt då man oftare talar förbi varandra än hamnar i dialog. Då, tur nog, börjar replikerna bli bitskare och trådar plockas upp av någon annan, om än med ilska. Johan Ulvesons karaktär hittar en bok och frågar sig gång på gång om han har läst den förut.
Gunilla Röörs och Johan Ulvesons karaktärer har barn tillsammans, och trots JU:s försäkringar lyckas GR aldrig minnas att de var på besök häromdagen. Har någon alls varit där någon dag över huvud taget?
Är man fast i ett rum är det detaljerna i rummet man fastnar på, vänjer sig vid eller vill förändra.
Just för att det handlar om förvirrade frågor och oklarheter är det bra att detta röstverk klockar in på mindre än tjugo minuter. Dock ger den här smakbiten inte samma aning av oändligheten och sorgen som Andante och Vintermusik. Man kan låta ordströmmarna susa förbi, roas litet och även tänka sig att gamlingarnas liv och Godot-artade diskussioner upprepas på ålderdomshem runt om i Sverige och världen. Litet synd är det att rösterna inte låter så gamla och långsamma som deras roller borde kräva, men klarheten i framförandet är också viktig när vi i publiken nu måste sitta på ett annat ställe.
Länk till Dramaqueen.nu
Pjäsen De sista rummen är av Lars Norén och vi befinner oss på ett liknande ställe som i Andante, en av hans senaste pjäser. På ett ålderdomshem sitter några och pratar om varandra om saker de inte riktigt minns, vare sig de ligger nära i tiden eller längre bak. Skådespelarnas röster är distinkta så vi lyssnare vet åtminstone vem som sade vad: Johan Ulveson, Ann Petrén, Shebly Niavarani och Gunilla Röör. Personerna i pjäsen har beteckningarna A, B, C och D men det är lättare att benämna dem efter skådespelarnas initialer.
Uppmärksamheten tilltalar och dalar under de första minuterna. Att höra ord utan att se skådespelarna kräver en viss skärpning av lyssnandet, vilket först är till godo, men efter ett tag börjar jag tappa fokus, speciellt då man oftare talar förbi varandra än hamnar i dialog. Då, tur nog, börjar replikerna bli bitskare och trådar plockas upp av någon annan, om än med ilska. Johan Ulvesons karaktär hittar en bok och frågar sig gång på gång om han har läst den förut.
JU: Har jag läst den här redan? Vad handlar den om?
AP: Nå'n jävla onödig skit.
Gunilla Röörs och Johan Ulvesons karaktärer har barn tillsammans, och trots JU:s försäkringar lyckas GR aldrig minnas att de var på besök häromdagen. Har någon alls varit där någon dag över huvud taget?
GR: Har han varit här? [...] Han som skulle komma?
Är man fast i ett rum är det detaljerna i rummet man fastnar på, vänjer sig vid eller vill förändra.
SN: Men, det kostar väl pengar det med. Att ha ett fönster öppet.
AP: Ja. De tänker väl på allt.
SN: Vi får inte kosta nå't.
AP: Det är det jag säger. Det är rena dödsriket.
SN: Ja. Det är så jag föreställer mig det.
AP: Jag kommer att bli glad när jag är död. Och vad har jag för glädje av det då?
Just för att det handlar om förvirrade frågor och oklarheter är det bra att detta röstverk klockar in på mindre än tjugo minuter. Dock ger den här smakbiten inte samma aning av oändligheten och sorgen som Andante och Vintermusik. Man kan låta ordströmmarna susa förbi, roas litet och även tänka sig att gamlingarnas liv och Godot-artade diskussioner upprepas på ålderdomshem runt om i Sverige och världen. Litet synd är det att rösterna inte låter så gamla och långsamma som deras roller borde kräva, men klarheten i framförandet är också viktig när vi i publiken nu måste sitta på ett annat ställe.
Länk till Dramaqueen.nu
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar