tisdag 11 augusti 2020

Normala människor

En älskad bok blev tur nog en älskad TV-serie. Visst finns det kritiska röster om Normal People/Normala människor, men många av bokens fans är lyckliga över filmatiseringen. Själv hör jag till dem som tycker att historien är bra men inte omvälvande, och upplever samma sak inför båda medierna: hög kvalitet, men inte på just min våglängd. Men miljöerna, scenerna och framför allt skådespeleriet är av så hög klass att serien Normala människor är mycket sevärd.


En ögonblicklig vinst är att få se miljöerna som Marianne och Connell rör sig i; för oss som inte har varit på plats sätter det stämningen och skapar förståelse för vad huvudpersonerna har att förhålla sig till. Det är bra att boken inte skalas ned till en film utan får ta plats i tolv halvtimmesavsnitt. Viktiga scener och vändpunkter är med, och därtill mer dialog som ger Connell och Marianne mer personlighet än i boken. Ibland kan jag ändå tycka att det inte gör historien bättre utan mer lik alla andra TV-serier.


En reflektion över Mariannes och Connells relation när man ser den berättad så här är att de inte tar sig tid att bygga upp sitt förhållande med roliga gemensamma upplevelser och goda minnen. Det börjar med sex, nog så äkta och skönt, och utvecklas till stöd och trygghet när den ena eller båda mår dåligt, nog så viktigt. Och däremellan den tillkämpade självständigheten som gör att de vill vara vandras vänner men stoiskt uppmuntra den andra att hitta kärlek någon annanstans. Sympatin och kärleken när de hjälper varandra genom svåra tider känns för mig naknare och viktigare än den kroppsliga intimiteten, men som sagt önskar jag dem andra perioder av lugn och lycka i vardagen eller speciella omständigheter, och det unnar de inte sig själva. Och ändå är det sådana här misslyckade val i ungdomligt övermod eller missförstånd som jag och många andra känner igen från våra egna liv. De gör sina egna misstag, Marianne och Connell, och tur nog har de i alla fall varandra.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar