Apeirogon av Colum McCann

Ett barn som dör. För en annan människas kula eller bomb. Hur närmar man sig en så stor smärta, för att skriva om det som en utomstående och förmedla det till andra? Colum McCann gör det mycket långsamt och i vida cirklar. Han börjar sin bok med att skriva om fåglar, i flera sidor och korta kapitel. Det finns flera goda aspekter av det; man hinner tänka på att fåglar flyger som de vill tvärs över gränser som människor ritat, och i de snabba miljöskildringarna får vi en bredare bild av det som skall komma i fokus. Jag hinner dock irriteras av de många cirklarna innan historien närmar sig ämnet, och även en gång till när berättelsen gör ett nytt varv över ögon och seende.

Men det är en sann historia vi skall få höra - två sanna historier, två döttrar som har dödats, och det är bra att Colum McCann närmar sig dem med ödmjukhet, och ger oss många nyanser och aspekter av förloppen. Ödmjukheten återfinns också i hur en författare inte får ställa sig ivägen för den verkliga sorg som flickornas familj och vänner upplevt. Nyanserna behövs för att konflikten alltför ofta målas i svartvitt från båda hållen.

En israelisk man förlorar sin dotter i ett självmordsdåd. Tio år senare förlorar en palestinsk man sin dotter då hon skjuts i bakhuvudet av en gummikula. Under de tio åren har de båda männen redan hunnit bli vänner då de träffades i föreningen Combatants For Peace; när dagen kommer då även Bassam går med i gruppen Parents Circle för föräldrar som förlorat sina barn, då har de båda sedan länge varit övertygade om att vägen framåt inte består i mer våld utan förståelse.

My name is Rami Elhanan. I am the father of Smadar.

My name is Bassam Aramin, I am the father of Abir.

Vänskapen mellan Bassam och Rami är verklig men McCann har fyllt ut berättelsen med en författares rätt. I de oftast korta kapitlen hinner han skissa upp personporträtt och miljöskildringar som ger berättelsen liv; i synnerhet Smadars och Abirs liv och detaljerna kring deras död och hur de för alltid lever kvar hos föräldrarna. Även om jag hinner känna att formatet med många korta kapitel som studsar fritt i tid och rum är ett sätt att göra berättandet enkelt, så har det efter halva boken skrivits en rik historia som resten av boken fördjupar.