Deadline av Mira Grant

I slutet av första boken, Feed, skakades det bloggande nyhetsteamet om rejält. Att de kan infekteras av zombiesmittan och dö(das) är något de våghalsiga ungdomarna alltid har i bakhuvudet, men det var ett tungt slag att deras Newsie och drivande kraft, Georgia Mason, smittades för att en vitt spridd konspiration skulle hållas hemlig. Extra hårt var det för hennes bror Shaun, som dessutom var den som måste skjuta henne innan hon förvandlades till människojagande zombie. Teamet har omgrupperat sig, men Shaun är obekväm i ledarrollen. Georgia lämnar inte hans tankar - nästan bokstavligen finns hon kvar, hörbar och ibland synlig för honom, och kommenterar och grälar med sin bror.

Mycket snart hamnar antydningar till en ny, större konspiration i nyhetsteamets knä. Det tar dem ut på livsfarliga uppdrag när de måste lura fram mer information både från dem som styr huvudintrigerna och dem som gått under jorden med sin farliga kunskap. Det är intressant att nu få läsa mer om utvecklingen av viruset som smittat hela mänskligheten och alla större djur, och forskningen kring ett möjligt vaccin.

Deadline är över femhundra sidor lång, och Mira Grants Newsflesh-trilogi är populär bland många. Mig tilltalar inte hennes böcker lika mycket, då jag föredrar ett tightare berättande med mer fokus på handling och tekniska detaljer än relationer. Men Grants huvudpersoner är pratsamma, hanterar livsviktig information med cyniska oneliners, grälar om småsaker och får känsloutbrott - speciellt Shaun slår knytnäven i väggen så många gånger under de första hundra sidorna att de bräckliga skelettdelarna borde vara alldeles trasiga. Jag läste boken snabbt och kommer förmodligen att fortsätta i den avslutande delen, men ser inte Grants trilogi som något oundgängligt.

Fler böcker av Mira Grant:
Feed
Blackout
Parasite

Budskapet till Maria på Dramaten

Vad är livets mening? Hur skall man leva, vad skall man ha för riktmärken? För de allra flesta människorna i 1400-talets Frankrike är det kyrkan som stakar ut riktningen och lydnaden till Gud som är målet. I Paul Claudels pjäs Budskapet till Maria är det dock inte en yttre makt som tvingar människorna, utan en inkorporerad personlig tro som kan driva det ena sinnet hårdare än det andra. Unga Violaine är en av dem som tar Guds ord på stort allvar, och finner stöd i det som händer henne i vardagen. Nyligen blev hon överfallen av katedralbyggaren Pierre de Craon, men han lyckades inte våldta henne och bara rispa henne lätt med sin kniv.

Pjäsen börjar med en dialog mellan dem båda någon dag senare, med Pierre på väg bort från byn, själv svårt förundrad över vad som skedde och nu av olika skäl ångerfull. Violaine ser det som hänt närmast som ett mirakel, och blir också övermodig i sin tilltro till att Guds hand vilar över henne. De tycks tala förbi varandra, med repliker som är komplexa men avslöjar de bådas helt olika syn på världen och Nåden. Vi åskådare kan även vi tacka Gud för att det är två av Sveriges finaste skådespelare, Maria Salomaa och Johan Holmberg, som med perfekt tonträff gestaltar de båda människorna.

Även Violaines far Anne Vercors känner Guds påbud i sitt hjärta; han vill dra på pilgrimsfärd till Jerusalem. Hustrun manar honom att stanna: de har det ju bra på gården de driver, med två döttrar och en fosterson och goda skördar. En annan människa skulle kunna välja att stanna och tacka Gud för de gåvor hen fått, men Anne Vercours drivs av tanken på att andra inte har det lika bra och att han skulle kunna göra en skillnad i det Heliga Landet. Därför måste äldsta dottern Violaine gifta sig med fostersonen Jacques, precis som planerat, så att gården har ett överhuvud i faderns frånvaro.

Den yngre dottern Mara är avundsjuk men självsäker. Hon vill ju gifta sig med Jacques! Vill Jacques det? Det bryr hon sig inte om. Hon vill ha det som Violaine har lovats. Mara är en gåta, men tur nog spelas hon av ytterligare en skicklig skådespelerska, Jennie Silfverhjelm, som gör henne krävande och fascinerande på samma gång.

Referenserna till Bibeln är många i pjäsen, men de vänds ibland till sin motsats. Att en spetälskefläck dyker upp på revbenens sida, påminner om såret som stacks upp på Jesus då han hängde på korset, men har inte samma betydelse. När pjäsen går mot sitt slut är det många händelser och liknelser som gjuts samman i handlingen: Kain och Abel, den förlorade sonen, och liknelsen om köpmannen och talenterna. Här är det dock Jacques och Mara som låtit sina talenter växa, och Violaine som grävt ned sin i jorden. Var det hädelse när Violaine kysste en spetälsk i helgonens efterföljd? Eller fanns det en mening med det lidande som följde för henne? Paul Claudels berättelse är en intellektuell och teologisk övning som inte ger oss enkla svar på hur man skall leva ett gott kristet liv, utan flera olika och olika tunga val.

Länk till Dramatens sida om Budskapet till Maria

Foto: Hans Malm

Avengers: Infinity War

Den underhållande filmen Thor Ragnarok började lättsamt men slutade allvarligt, när hela Asgårds överlevande befolkning på flykt från Ragnarök hamnade ur askan i elden. Avengers: Infinity War tar vid inte långt efter det, i efterdyningarna av ett grymt slag mot den kraftige motståndaren Thanos. Ett nödrop går ut till alla som skulle kunna hjälpa. När Thanos högra hand Ebony Maw landar i New York möts han av en blandad samling av jordens beskyddare: Tony Stark, Hulken, Doctor Strange och Spider-Man. På en annan plats på jorden är det Scarlet Witch och Vision som jagas av Thanos hantlangare.

Nu måste alla krafter samlas för att skydda inte bara jorden utan hela universum mot Thanos. Det är dags för ovänner att sluta fred inför det större hotet, och det är dags för en ny grupp av hjältar att ansluta sig till Avengers: det glada gänget Guardians of the Galaxy! Den dystra stämningen lättas genast upp när vi till discotoner zoomar in på deras skepp. Där har Groot vuxit till en trulig trädtonåring som får till och med Star-Lord och Rocket att släppa fram sina inre ansvarsfulla tonårsföräldrar.

Möjligheterna till komik när Guardians of the Galaxy möter Avengers tas väl tillvara, men även de mest sorglösa superhjältarna ställs inför svåra val och oundvikliga förluster. Dock inte utan listiga planer för att återhämta krafterna och effektivt stå emot och attackera motståndaren. Fler och fler starka försvarare värvas: Wakanda bjuder på teknik och man- och kvinnokraft inför de invaderande utomjordiska styrkorna. Gång på gång dundrar marken och enorma byggnader rasas då nya slag utkämpas, på flera platser på jordklotet såväl som på andra planeter.

Den redan så starke Thanos vill inte bara samla alla Infinity Stones för att bli mäktigast i universum, han vill också använda sina krafter för att utplåna hälften av allt liv. Likt våra dagars barnbegränsningsivrare tycker han sig veta hur mycket liv varje planet kan härbärgera för att inte resurserna skall ta slut. Och likt alla tiders diktatorer ser han sig som folkets räddare när han torterar och mördar för deras eget bästa. Han stoltserar med att kunna utplåna miljoner och åter miljoner levande varelser för ett högre syfte, utan att ägna en tanke åt de enskilda liv som förstörs och saknas. Men i filmen ser vi också motsatsen: hur en varelses liv ställs mot miljoner andras, och hur kärleken kan få en att välja eller avstå från ett svårt offer.

Avengers: Infinity War är en tung film, med många motgångar för våra hjältar mellan glimtarna av hopp och de imponerande fightscenerna. Hur skall universum kunna stå emot Thanos? Nästa år kommer fortsättningen i en ny Avengers-film.

Authority av Jeff VanderMeer

 Annihilation slutade med många frågor hängande i luften. När Authority plockar upp trådarna med den nye områdeschefen för Southern Reach som berättare, borde vi få svar... men i samma anda som i den första boken får vi bara fler frågor, förutom det faktum att tre av medlemmarna i expedition 12 tog sig tillbaka från Area X och nu hålls i förvar hos Southern Reach.

Stämningen från första boken består, med så många oklarheter att varje försök att bringa klarhet skapar mer förvirring, och med människor som i ett försök av professionalitet bevarar distansen, avhåller sig från att bli personliga, men uppvisar udda egenskaper och inte är pålitliga samarbetspartner.

Vår huvudperson har smeknamnet Control, och han vet redan med sig hur missvisande det är. Han har följt sin mor i fotspåren och arbetar för en inhemsk spionagentur som inte uttryckligen benämns, men som också har ansvar för Southern Reach. Likt biologen i första boken har han misslyckats i sina tidigare uppdrag, och förmodligen räddats kvar i organisationen av sin mors inflytande. Vad betyder det att han har valts ut för att sändas till Southern Reach - räknar de ens med att han skall lyckas reda ut vad som pågår där? För ganska snart står det klart att de flesta som arbetar i närheten av Area X är olämpliga för sina jobb. Men organisationen tycks belöna dem som har en ohälsosam bindning till sina uppdrag och till det mystiska området, och hoppas kanske på att få förståelse via osmos snarare än genom klara analyser.

Att intervjua de senaste återvändarna borde vara en god källa till information om Area X, men förhören med biologen ger nästan inga resultat, och Control lyckas sällan pressa henne till klarare svar. På samma sätt studsar hans andra undersökningar mot mjuka men ogenomträngliga väggar av icke-förståelse; besöken i labbet, genomgångar av vad den försvunna tidigare områdeschefen lämnat efter sig. De långa partierna av icke-framgång i boken tröttar säkert ut en del läsare, men själv njuter jag av att försjunka i den tröga och lågintensivt otäcka stämningen. Bit för bit uppdagar Control hur mycket Area X påverkar människorna i sitt närområde, och märker hur han själv har minnesluckor och finner föremål i sin ägo som han inte minns hur de kommit dit.

Authority lägger grunden för en stor urladdning i trilogins sista del. Jag behöver inte få Area X ursprung och egenskaper förklarade för mig; det skrämmande ligger i det svårbestämda och obegripliga. Jag hoppas på mycket mer av sådant i den avslutande delen, Acceptance.

Fler böcker av Jeff VanderMeer:
Shriek: An Afterword

Annihilation
Acceptance

Dead Astronauts

After Game i Konserthuset

Musik till datorspel är ofta mycket välkomponerad, och kan vara fin att lyssna till med större koncentrationnär man inte spelar. Den skicklige pianisten Jacob Karlzon satte sig vid en vit flygel i Grünewaldsalen och spelade en lång rad stycken från datorspel, känsligt och inlevelsefullt. En vacker melodi följde på en annan, vissa av dem stilla och nästan bräckliga, andra med stora, rika harmonier från flygeln understött av ljudeffekter designade av Lars Nilsson (Nilento).

På den vita flygeln projicerades videokonst av den kunniga videokonstnären Anna Boberg (Bopa). Över den begränsade ytan rörde sig abstrakta mönster, naturscener eller bilder från stadsmiljö, ibland samma bild över hela flygeln, ibland olika på pianokroppen och på flygelvingen. Utan att prickar, stjärnbilder eller löv rörde sig i takt med musiken var samklangen perfekt.

För någon som spelat datorspelen i fråga lär konserten ha rört vid många minnen, men också för mig som inte gjort det var musiken och det visuella en fantastisk upplevelse.




Lista över musiken som spelades:

•     Gustavo Santaolalla Musik ur The Last of Us
•     Inon Zur Musik ur Fallout 4
•     Austin Wintory Musik ur Journey
•     Koji Kondo Musik ur The Legend of Zelda: Ocarina of Time
•     Jeremy Soule Musik ur The Elder Scrolls III: Morrowind
•     Matt Uelmen Musik ur Diablo
•     Bobby Tahouri Musik ur Rise of the Tomb Raider
•     Ari Pulkkinen Musik ur Trine 2
•     Bill Elm/Woody Jackson Musik ur Red Dead Redemption
•     Jesper Kyd Jakobson Musik ur Assassin’s Creed
•     Kow Otani Musik ur Shadow of the Colossus
•     Kärtsy Hatakka/Kimmo Kajasto Musik ur Max Payne
•     Jason Hayes/Mike Patti/Glenn Stafford/Neal Acree Musik ur StarCraft II: Legacy of the Void
•     Adam Skorupa/Krzysztof Wierzynkiewicz/Marcin Przybylowicz Musik ur The Witcher 2: Assassins of Kings
•     Ludvig Forssell/Justin Burnett/Daniel James Musik ur Metal Gear Solid V: The Phantom Pain

Ready Player One

Även när grafiken var skruttig på 80-talet var det spännande att spela dataspel. Nu är grafiken mycket bättre, och år 2045 kommer den att vara så mycket bättre att man hellre vill leva i den virtuella världen OASIS än i den verkliga. Det beror förstås också på att livet på jorden är smutsigt och hårt för de flesta, men i OASIS kan man se ut som man vill och leva sitt drömliv på Minecraftplaneten, Hogwartsplaneten eller vilken värld som bäst motsvarar ens drömmar.

OASIS är (i stort sett) en enda mans skapelse, James Halliday, och när han dog testamenterade han hela kontrollen till den som löser ett antal problem och hittar de tre nycklarna han gömt i OASIS. Åren har gått och ingen har lyckats vinna de arrangerade tävlingarna och hitta ens den första nyckeln. Eftersom kontrollen över OASIS är ett mångtriljongeschäft som kommer att hålla i åratal framöver, har det bildats bolag som skickar in arméer av dataspelare i OASIS för att tävla med de många enskilda tävlare som hoppas på att vinna en väg ut ur slummen.

En av dem är Wade Watts, som gärna lämnar sin trailerpark för att tävla i OASIS. Till den regelbundna racertävlingen/hinderbanan genom New York kommer alla seriösa gunters - egg hunters. Wade känner igen Art3mis, den coola gamern som alla talar om! Litet småsnack i farten och Wade har förlorat sitt hjärta till Art3mis. Men de är fortfarande konkurrenter i tävlingen - eller? Art3mis vill jaga ensam, men Wade har en grupp vänner för gemensamt stöd vid verkliga problem; Daito, Sho och Aech. Det är bra, till och med livsnödvändigt, när storbolaget IOI upptäcker att ungdomarna är farliga konkurrenter om slutpriset.

Filmen Ready Player One har stuvat om en del från förlagan, boken med samma namn, med hjälp av författaren Ernest Cline som här varit med och skrivit manus. Tävlingens fokus är fortfarande på James Halliday själv och hans 80-talsnostalgi - ett smart knep för att få oss med minnen av 1980-talet att känna våra nostalgisträngar vibrera. Men CGI:n i filmen är inte begränsad till 80-talsestetik, utan är smart och slick, uppdaterad för 2018 och med många snabba inlån från ikoniska filmer och serier som Tillbaka Till Framtiden, TRON och Battlestar Galactica. På ett diskotek i den virtuella världen går en snygg dansscen i viktlöshet över i en intensiv fight mot fiender i alla vinklar. I den verkliga världen är biljakterna inte lika tjusiga, men nog så farliga.

När filmen går mot sitt slut och scenerna av "belöna hjälten" och "folkets jubel" blir så många att det blir litet pinsamt, kan man påminna sig om att det är ytterligare en blinkning till 80-talet när det var standard (tänk slutscenerna i Ghostbusters). Ready Player One berättar i förbifarten om en värld som är ganska grym, men är övervägande en underhållningsfilm med mycket familjevänlig action och humor, och som sådan är den riktigt bra.

Frankenstein med Teater Barbara på Playhouse Teater

Det är tvåhundra år sedan den gavs ut, den bok som kallas den första science fiction-romanen: Frankenstein av Mary Shelley. Det är bra att det uppmärksammas så mycket som möjligt, för berättelsen har mycket att säga oss än idag! Teater Barbara har valt att sätta upp den som en pjäs, spelad av fem personer vilket räcker gott och väl.

Den unge Victor Frankenstein (Tomas Åhnstrand) hänger sig redan tidigt åt vetenskapen; studerar och experimenterar på egen hand. Samtidigt växer kärleken till fostersystern Elizabeth (Happy Jankell) fram. Kärleken till vetenskapen driver honom dock till Geneve och alltmer vågade experiment; av kroppsdelar från nyligen döda syr han ihop en ny människovarelse, som får liv tack vare elektriciteten från ett blixtnedslag!

En del av skådespelarna på scenen gör goda insatser, men den överhängande känslan är att scenerna spelas fram pliktskyldigt, som att allt skall visas upp utan nödvändiga nyanser i spelet. Det efterlängtade brottet mot det är monstret (Johan Ehn) som väcks till liv, ett liv han inte har bett om men nu har att förhålla sig till. Rörelserna i den svårkontrollerade kroppen visar hans tvekan och på samma gång längtan efter att bli en del av det runt omkring honom. Men han ser hemsk ut, skrämmer andra och utplånar liv för att han inte kan hantera sina känslor och sin styrka! När han äntligen får ro att lyssna och samtala med en blind man som inte skräms utvecklar monstret snabbt djupare förståelse för världen - och för att han själv inte har en plats i den.

Tragiken övergår i ännu mer fasa när monstrets fortsatta dåd driver Doktor Frankenstein till att vilja utplåna sin egen skapelse - ja, han började ångra sitt verk så snart det hade skett. Spänningen stiger medan den till synes oundvikliga katastrofen rycker närmare. Scenrummet är spännande och används väl, och förlåter en del av stelheten i det fortsatta spelet, och i de sista scenerna går det att leva sig in i skräcken och våndan hos både offer och förövare.


Länk till Playhouse Teaters sida om Frankenstein

At the Mouth of the River of Bees av Kij Johnson

Kij Johnson är mycket bra på att förmedla en känsla av platsen där hennes berättelser utspelar sig. Det är inte så att miljöskildringarna tar stor plats, utan platsernas egenskaper tar form i hur huvudpersonerna handlar och tänker. Det blir särskilt gynnsamt i de många novellerna med fantastik-inslag, som utspelar sig på andra planeter eller i vår värld men där ovanliga saker sker. Det annorlunda har format människorna (eller i flera fall djuren) men vad de gör och känner går ändå att relatera till, för Kij Johnson gör det förståeligt.

Först tyckte jag att magin kom in för lättvindigt i handlingen, och hade önskat att den krävt mer av huvudpersonerna. Men i den andra novellen, den ganska långa Fox Magic, stod det klart att det som intresserade såväl författaren som mig var det liv som levdes i rummet som magin, helt konkret, hade byggt. The Horse Raiders berättar en grym historia om en familj av hästuppfödare som överfalls och rånas på sina hästar. I bakgrunden finns en motsättning mellan de nomadiska uppfödarna och ett begynnande imperium vilket balanserar mellan expansion och kollaps, men allt är färgat av att det händer på en planet som roterar ytterst långsamt kring sin axel.

We travel as we need while Ping moves under us. It does this slowly, taking a lifetime to move from Night so far to the west, past Dawn and n'dau into Noon, where it is said that stones explode from the heat, and the air can melt flesh from bones.

En del berättelser är bara några sidor långa, andra spänner över ett trettiotal sidor. Alla historier intresserar mig inte lika mycket, men jag vet att det jag inte gillar kan vara just vad någon annan  älskar. Det är ändå en givande upplevelse att låta sig föras bort av Kij Johnsons fantasi i novellsamlingen At the Mouth of the River of Bees.

Fler böcker av Kij Johnson:
Fudoki
The Dream-Quest of Vellitt Boe

Three Billboards Outside Ebbing, Missouri

Ebbing är en liten stad där alla känner varandra, eller åtminstone känner till varandra. Många känner till Mildred Hayes, sedan hennes dotter våldtogs och mördades för inte ens ett år sedan. Mordet var brutalt och fruktansvärt, och är fortfarande inte uppklarat. Vad gör polisen? Trakasserar svarta i häktet - det gör åtminstone hetsporren Dixon på den lilla polisstationen. Var skall Mildred kunna klaga och överklaga när de lokala poliserna stöttar varandra? Istället betalar hon för att klistra upp ett aggressivt påstående om polischefens flathet på tre reklamtavlor nära huset, längs den nästan övergivna vägsträcka där dottern mördades.

I en småstad finns en dynamik av sympatiflöden och valda sidor som har inverkan på allas liv. Polischefen Willoughby har folkets sympati för att han är hygglig, och för att han är döende i cancer. Att Mildred pekar ut honom gör henne till busen i dramat. Att hon dessutom är konfrontativ och följer upp med fler aggressioner utanför vad som är lagligt gör henne svårare att okritiskt sympatisera med, även för oss i biopubliken som inte är bundna till Ebbings tankebanor.

Dessutom triggar reklamtavlorna raseriutbrott hos nämnde Dixon, och andra händelser trappar upp Mildreds ilskna gensvar, så att inbördeskriget ser ut att kunna pågå för alltid utanför all kontroll. Filmen visar hur många som blir påverkade på var sina sätt av vad som händer genom de trovärdiga bifigurerna som får ta sin plats i dramat: exmaken Charlie, hans nya flickvän, den kortväxte James, och inte minst killen som hyr ut tavlorna och Mildreds son Robbie.

Det är verkligt uppfriskande, och mycket mer intressant, att se en film där ingen enbart är god eller ond. Även när Mildred går över gränsen förstår man vad som driver henne, och den förståelsen kan man också känna för poliserna som står emot henne, fastän man själv kan tänka att man aldrig skulle handlat på samma sätt. Kanske finns det ingen riktig elakhet i Ebbing, kanske var det en ren ondska från någon annanstans som körde igenom staden, krossade Mildreds dotter och försvann igen. Men märk ändå att rättvisa och neutralitet inte råder i Ebbing när personliga åsikter och vendettor från polis och samhälle tar allt större plats.

Det är många scener i Three Billboards Outside Ebbing, Missouri som är våldsamma och säkert är obehagliga för tittare, även om filmen inte frossar i våld och smärta. Men många scener är också roliga, extra roliga mitt i det brutala, och alla skådespelarinsatser är så klockrena att varje scen blir ytterst trovärdig. Nyanserna i persongalleriet, handlingen och regin gör Three Billboards Outside Ebbing, Missouri till en film av det slaget jag vill se mycket mer av.

Georg Riedels Secret Song på Fasching

Den genialiske sångmakaren Georg Riedel ger oss ännu nya sköna toner och melodier. Häromåret vid en session på Musikhögskolan hittade han inte sina gamla noter så han skrev några nya låtar, det var enklare. Sedan blev han förkyld, så då skrev han 12-14 låtar till! Nu står han på Faschings scen och berättar det för oss, tillsammans med de lyckliga utvalda musikerna som spelar hans musik: Pär-Ola Landin (bas), Adam Forkelid (piano), Jon Fält (trummor), Mattias Ståhl (vibrafon) och Fredrik Ljungkvist (klarinett och sax). De börjar med Après-Midi Solitaire, som låter just som dess kompositör beskriver den: som en fransk svartvit film, litet nostalgisk. Nästa låt, Spectaculous, är inspirerad av afrikansk musik och av alla barnvisor den gode mannen skrivit, och ja, det är en sago-lik melodi som man gärna skulle vilja skutta och sjunga en historia till!

"Jag bryr mig inte om trender längre, det har jag gjort alldeles för mycket" säger Georg Riedel, infogar två anekdoter om snorkiga konstmusiker vilka dock inte avskräckt honom från klassisk musik, och ger oss tre gränsöverskridande stycken i rad: Strange Intermission, Béla-Béla (som hyllar Béla Bartók) och Secret Song. Särskilt de två sistnämnda är underbart melodiska och fulla av vackra harmonier.

Så kommer Irregular Yiddish Dancing, efter en tillbakablick till spelningar på Nalen då Georg Riedel och Arne Domnérus ibland spelade låtar i 5/4-takt för att se hur folk skulle dansa till det! (Vals, försökte många.) Liksom Spectaculous låter Irregular Yiddish Dancing som om den skulle gå i 5/4-takt även när de inte gör det, och väcker verkligen lusten att dansa litet ostrukturerat med sin uppmuntrande melodi.

Jeu Douloureux är en soloutflykt (med komp) för vibrafon, en mjuk bit inspirerad av Gary Burton och Modern Jazz Quartet. Efter den busiga, liksom tickande hyllningen till minsta barnbarnet, Sonjalein, blir det först paus och sedan mer vibbra: tillsammans med Mattias Ståhl och Jon Fält tar Georg Riedel själv plats på scenen, bakom ståbasen, och spelar låtarna Loneliness och I Grannkommunens Källarvåning, en tonsättning av en dikt av Kristina Lugn. De är båda mycket fina och måleriska.

Så återkommer de övriga musikerna och spelar On and on and, en lekfull låt inspirerad av folkmusik och klezmer. Sedan följer Prayer, som kompositören själv varnar för att den kan vara argsint, men jag tycker att den även i de mest intensiva partierna har mjukhet och skönhet. Nästa låt, Suddenly, startar och slutar med kontrollerat kaos, och har däremellan ett litet jobbigt parti med okontrollerat kaos. Allt lugnar dock ned sig i sista låten, en fin vaggvisa i countryton, The Lone Ranger. Och så har de spelat hela skivan från början till slut, men publiken vill ju ha mer! Så vi får en ny variant av Sonjalein, och kan vara riktigt nöjda med kvällens fina musik.

Lucifer, Devil in the Gateway av Mike Carey

Ah, att driva en pianobar i Los Angeles - sitta vid en flygel och spela melodier som lockar fram gamla minnen. Det är inte bara min dröm utan även Lucifers dröm. Han lämnade tronen som Helvetets härskare i Neil Gaimans Sandman, och vad han tog sig för efter det beskrivs i serieberättelserna om Lucifer, med historier skrivna av Mike Carey och illustrerade av olika begåvade konstnärer. De gavs först ut i form av serietidningar vilka senare hamnat i olika samlingsvolymer.

Den första volymen, Lucifer, Devil in the Gateway, börjar med historien The Morningstar Option. Den är vackert och måleriskt illustrerad av Scott Hampton, som skickligt disponerar såväl enskilda rutor som hela boksidan. Berättarrösten, dialoger och bilder samverkar till att skapa ett serieäventyr av högsta kvalitet.

Vi rör oss i en värld av gudar och varelser med stora krafter. I dylika berättelser kan det lätt verka slumpmässigt vem som vinner i de megastora fighterna - stjärnstopp! Här kan vi se att Lucifer har stora krafter, men också är begränsad i sina handlingar, och på samma sätt har hans motståndare andra stora krafter och andra begränsningar, vilket gör att strider kräver både eftertanke och aggression och då blir mer intressanta än rena fysiska urladdningar.

Något som kan vara minst lika irriterande som rutinartade holmgångar är stereotypen av en hjälte (i detta fall antihjälte) som är nonchalant med sin styrka och blasérad över allt hen varit med om. Den Lucifer vi möter hänfaller inte åt det, utan hans distanserade, luttrade karaktär är trovärdig i val och handlingar. Nej, han är ingen räddare i nöden utan i första och sista hand bara intresserad av att hjälpa sig själv. På vägen kan det hända att han hjälper någon människa, men det är inte hans mål.

Lucifers mål är något större än vad vi hinner se i den första samlingsvolymen, men i de enskilda äventyren läggs grunden för den stora plan han har. De 150 sidorna i Lucifer, Devil in the Gateway gör mycket för att rita upp de stora linjerna och locka till att läsa vidare i de följande tio volymerna.

Fler böcker av M.R. Carey:
The Unwritten

The Girl with all the Gifts
Fellside
The Boy on the Bridge

The Book of Koli

The Trial of Koli

The Fall of Koli

Annihilation

Underliga saker händer i ett område. Inga meddelanden (filmer, radiovågor) kan komma ut genom den ogripbara barriär som avgränsar området. Människor kan gå in där, men de kommer sällan ut. En av dem som kommit ut, faktiskt den ende, är Kane, en av medlemmarna i den senaste expeditionen in i området. Men när han kommer ut är inte lik sig själv och dessutom döende. När hans hustru Lena besöker honom där han vårdas, i organisationen som administrerar kontakten med området, blir hon nästan undermedvetet rekryterad till nästa grupp som skall skickas in för att utforska området. Gruppledaren Dr. Ventress är en fåordig kvinna med en likgiltig attityd som nästan lyckas dölja hennes starka intresse för området.

Dr. Ventress är den sortens svårintagliga och intressanta karaktärer jag skulle vilja se mer av på film, som omväxling till alla kapabla och sympatiska personer som ofta får driva handlingen. Men snart är det dags även för Annihilation att göra rollfigurerna relaterbara. Varje person i den helkvinnliga expeditionen har förlorat något eller någon, och det är därför de är där, på ett uppdrag med tveksam utgång. Mycket snart dyker farorna upp; osynliga käftar i vattnet som nästan drar ned och dödar en av expeditionsmedlemmarna är ett konkret hot. Men en större risk är kanske vad området gör med människorna själva. Växtligheten där prunkar och de många blommorna ser färgglada och vackra ut, men vid närmare åsyn är de omöjliga blandningar av arter och sedda under mikroskop blir mutationerna ännu mer oroväckande. Miljöerna med övergivna, övervuxna byggnader är lockande och skrämmande som övermogna frukter. När teamet hittar lämningar efter den föregående expeditionen blir det ännu klarare att saker händer även med människor som nyss gett sig in i området.

 För mig som älskade Jeff VanderMeers bok Annihilation var det mycket svårt att acceptera en adaption som så fullständigt kastar bort det bästa i historien. Det är inte bara det att viktiga föremål och händelser i boken skrivits ut, och att slutet skrivits om till något helt annat, utan att det mest spännande i den osäkra stämningen vattnats ur; de bristfälliga instruktionerna om området, den gnagande (inte öppna) misstron mellan expeditionsmedlemmarna, huvudpersonens redan tidigare lösa grepp om verkligheten, distansen mellan huvudpersonen och hennes make. Filmen fick tidigt kritik av testpublik för att den var för svår och intellektuell. Jag hade önskat att filmatiseringen rört sig ännu längre bort från vad som räknas som normalt berättande i film, och låtit den drömlika stämningen stå i fokus med människorna som insignifikanta biroller i något större än de själva.

Du och jag på Stadsteatern

Bernhard Cauchard är en skicklig dansare och skådespelare knuten till Stadsteatern. Vid Stadsteatern finns också Marionetteatern som skapar fascinerande fröeställningar. Det är en god idé att föra samman en dansares fysiska kunnande med en docka i nästan mänsklig storlek för att prova att uttrycka mänskliga känslor på nya sätt.

Illustration: Jessica Banefelt

Det börjar spännande med en till synes ny livsform; en fyrkant på scenen som tycks andas och vibrera. Armar och ben och rök pyser ut som om de försöker fly, och till slut kliver den neutralt klädda människan ut. På ljudillustrationerna hör vi att han försöker leva sitt liv och njuta av att promenera runt lådan, men blir hindrad av olika saker. Snart får han sällskap av dockan som också fanns i lådan, med ett mycket uttrycksfullt ansikte som ser ut att visa olika känslor i olika vinklar.

De två på scenen går igenom en hel del tillsammans, bland annat aggression från dockan som får en att undra hur människan kan fortsätta att relatera till den efteråt. Det är där jag ser brister i föreställningen; det är som att de båda arbetar sig igenom ett antal situationer bara för att beta av hela skalan av känslor, och jag ser ingen sammanhängande handling. Nu behöver det inte finnas en röd tråd om man bara kan försjunka i stämningarna på scenen, men den här gången räcker inte det för min del.

Det mest givande partiet är när dansaren med sin kropp börjar härma de typiskt docklika rörelserna hos dockan; att falla ihop och sitta litet snett, en arm som hänger utan kontroll. Jag skulle gärna sett mer av det, ett utforskande av det speciella förhållandet människa-docka istället för att spegla det vanliga människolivet! Och jag ser gärna fler uppsättningar där dansare och marionetter utmanar varandra med sina specialkunskaper.

Länk till Stadsteaterns sida om Du och jag

Foto: Markus Gårder

The Boy on the Bridge av M.R. Carey

The Girl with All the Gifts var en spännande och välskriven zombieberättelse med en avslutad historia. Jag tycker om att M.R. Carey återvänder till den världen med en annan historia som också är avslutad i sig själv, fastän den är en prequel till The Girl with All the Gifts med flera ledtrådar och kopplingar mellan böckerna.

Fordonet Rosalind Franklin är ett rullande forskningslabb, väl bepansrat för att stå emot både attacker med vapen och hungries, de zombier som människor förvandlas till när deras hjärnor och kroppar övertagits av svampsporen Cordyceps. Med en besättning av hälften vetenskapsmän och hälften militärer har Rosalind Franklin sänts ut från militärbasen Beacon, där en koloni av icke-infekterade människor bildats. Uppgiften är att samla in prover av infektionen i olika stadier och forska fram ett botemedel.

Med i besättningen är femtonåringen Steven Greaves - det var han som kom på salvan som blockerar människodoft och gör det möjligt att röra sig ute utan att bli attackerad av hungries! Ingen tror på att det var han, men hans vän och forskarkollega Samrina Khan insisterade på att han skulle följa med. Tio personer som lever tätt tillsammans under flera månader kommer oundvikligen att hamna i konflikter och i värsta fall fientliga grupperingar, och steg för steg är det just det som händer. Vad är uppdragets mål? Vad kommer att hända när de återvänder - finns Beacon ens kvar då?

En central del i The Girl with All the Gifts var barnen som fötts infekterade och utvecklats i symbios med Cordyceps till att både ha mänskliga egenskaper och en hunger efter människokött. Nu stöter Steven på en grupp av sådana barn som lever och jagar fritt, och det är intressant att få se mer av dem. Ändå är The Boy on the Bridge tyvärr inte lika bra som Careys första bok om hungries. Det beror dels på att huvudpersonerna i The Boy... inte är lika helgjutna som i The Girl... och också på att de vetenskapliga upptäckterna går så snabbt, lätt och oförklarat när de väl sker. Trots det är det underhållande att göra ett återbesök i världen som inte längre är människornas utan tillhör Cordyceps och hungries. 


Fler böcker av M.R. Carey:
The Girl with All the Gifts
Fellside

The Book of Koli

The Trials of Koli

The Fall of Koli

Lucifer

The Unwritten

Battle Of The Sexes

Du är bäst i världen, du är hyllad för din teknik och uthållighet, men din vinstsumma är bara en hundradel av den andre världsmästarens. Varför? För du är kvinna och han är man. Så har det alltid varit, och varför ändra det nu, på 1970-talet, bara för att rödstrumporna tjatar? Så var läget för Billie Jean King och de övriga kvinnliga tennisspelarna år 1973, när de tog upp frågan med tennisförbundet i USA. "Kvinnor är helt enkelt inte lika bra som män" var ett av svaren. "Men vi drar ju lika många åskådare till våra matcher" borde ha övertygat såväl sponsorer som förbundsledningen, men icke. När då de kvinnliga toppspelarna bröt sig ur, bildade ett eget förbund och turnerade runt landet för matcher, fick de stor uppmärksamhet, både positiv och negativ.

Bobby Riggs var vid det laget 55 år och inte längre i den toppform han haft då han vunnit Wimbledon. Han kände sig ändå rätt säker på att han skulle kunna slå den kvinnliga världsmästaren, och snackade brett om det påhejat av andra grabbar som tyckte att jämställdheten gått för långt. Skrävlandet tog sig överdrivna, "skämtsamma" former, vilket är ett välkänt sätt att få motståndaren att både se tråkig ut och inte helt ta dig på allvar. Filmen Battle Of The Sexes skildrar händelserna som ledde fram till matchen med samma namn. Länge försökte Billie Jean King undvika att anta Bobby Riggs utmaning, men till slut kunde hon inte ignorera skrävlaren som ville "put the show back in chauvinism".

 

Mitt intresse för sport är nära noll, men filmer om ämnet kan vara nog så engagerande; träningen, att hantera både framgång och motgång, spänningen inför en viktig match. I Battle Of The Sexes tar detta och maktspelet mot omgivningen ungefär lika stor plats. Men så - mitt i allt detta stannar tiden upp och allt utanför försvinner. Omhändertagen av hårfrisörskan Marilyn Barnett försvinner allt annat, och det enda som finns kvar är de två och deras attraktion och begynnande kärlek. Den kärleken måste hållas hemlig inför en omvärld som vill se de kvinnliga spelarna, i synnerhet den gifta Billie Jean King, som helylletjejer.

Filmen visar riskerna kvinnorna måste ta genom att satsa på sin sport, och bevisa att kvinnors tävlingar är lika intressanta som männens, och i än högre grad måste Bille Jean King bevisa det genom den högprofilerade matchen mot Bobby Riggs. De båda spelas nyanserat, inlevelsefullt och porträttlikt av Emma Stone respektive Steve Carell. Filmen är i övrigt full med kända namn i birollerna - Sarah Silverman, Bill Pullman, Elizabeth Shue, Fred Armisen med flera - och kanske just för att de inte presenteras explicit framstår birollerna som kompletta och intressanta människor i egen rätt. En styrka i prövande tider är den magnifike Alan Cumming som spelarnas kläddesigner.

Det är hårresande att se och höra de kommentarer som fälls om de kvinnliga spelarna, sexistiska och nedlåtande, även från officiella kommentatorer på TV-bolagen. Vi kan vara tacksamma för att kvinnorna i Women's Tennis Association gjorde sitt till för att ändra attityden mot självständiga kvinnor, och Battle Of The Sexes visar en viktig period i den historien. Men framför allt är filmen underhållande i handling, personskildringar och enskilda scener, och mycket sevärd.

Fedora på Operan

Låt oss breda på med alla de osannolika detaljerna som är förutsättningar för stora svek, krossade hjärtan och framför allt stora känsloyttringar: Kvällen före bröllopet dyker inte Vladimiro upp till ett avtalat möte med fästmön Fedora. För första gången under deras bekantskap besöker Fedora hans hem, dit Vladimiro snart förs - nedblodad och skjuten! Strax efteråt är han död. Vittnesmål pekar ut grannen Loris Ipanov som förövare och nihilism som motivet. Då Ipanov har flytt, svär Fedora att själv hämnas.

Vladimiros hem, där allt börjar, är ett imponerande bländverk av guldmönstrade tapeter. Dock är den stora, gyllene tavelramen tom och istället för möbler står där några trätrallar. Det är ett snyggt sätt att visa att Vladimiro har slösat och spelat bort alla sina pengar och främst behöver äktenskapet med Fedora för att bli solvent. Dock förtas effekten något av att samma kuliss stannar kvar på scenen under hela operan, med vissa genomtänkta förändringar.

Den komplicerade plan Fedora spunnit och även snart genomfört är att söka upp Loris Ipanov i Paris, dit han flytt, få honom att förälska sig i henne och så erkänna mordet han begått, så att Fedora har bevis och kan föra honom inför rättvisan. Och visst har de funnit varandra - har inte Fedora också fallit för Loris under sitt listiga spel? Hon är ivrig att vidarebefordra det halva erkännande hon fått till polisen i S:t Petersburg, men när Loris Ipanov ger henne hela förklaringen förbyts hennes världsbild: Ipanov sköt Vladimiro för att denne hade ett förhållande med hans fru! Nu ger Fedora istället sig hän den passion som har spirat mellan dem båda; hon gömmer Loris för de ryska detektiverna och tillsammans flyr de till Schweiz.

Handlingen liknar de larger-than-life-händelser som driver många andra operor. Men i Fedora klingar de inte så sympatiskt; Ipanovs mord på sin rival, blandat med insinuationer att hans fru var en mindre bra kvinna som förfört honom till äktenskap, och så Fedoras snabba förlåtande och nya passion. Det hela hjälps inte heller av att man inte hinner fördjupa sig i och sympatisera med huvudpersonerna under de korta, snabba akterna. Därför är det bra att operan ger uppsättingen av Fedora filmiska förstärkningar, där närbilder i kameran på handlingen och Malin Byströms uttrycksfulla ansikte understryker det glamourösa med mörka understråk.

Att sista akten utspelar sig i ett hem dekorerat med sextiotalsmöbler verkar först anakronistiskt, men påminner om att den ryska säkerhetstjänsten sänt ut sina hårdhänta representanter även efter det att Fedora skrevs och gör det än i våra dagar. Alla sångare är mycket säkra med vacker klang i sina röster, men extra skönt klingar de båda huvudrollsinnehavarna Malin Byström som Fedora och Daniel Johansson som Ipanov. Umbrto Giordanos opera har inte lämnat efter sig några större kända arior i folks minne, men när Fedora sjunger för sitt liv i allra sista akten är det intensivt och mycket gripande.

Länk till Operans sida om Fedora

Foto: Markus Gårder

Neptune's Brood av Charles Stross

Det har gått hundratals år sedan den förra boken i Charles Stross löst sammanhållna serie om vårt universum befolkat av robotar. I Saturn's Children hade det bara gått fyra sekler sedan mänskligheten dog ut, och försök var i gång att återskapa människan. I Neptune's Brood har det skett tre gånger om med nya utdöenden däremellan. Just nu finns det Fragiles, och omsorgen om dem har utvecklats till kult och blivit kyrkor.

På ett missionärt kyrkskepp med en last av döda och skadade Fragiles och tillika döda och skadade tjänande robotar tar Krina Buchhaltung Historiker Alizond-114 tjänst, för att billigt och någorlunda snabbt ta sig till planeten Shin-Tethys i Dojima-systemet. Ja, det är numera utanför solsystemet som nya kolonier sprider sig, till planeter med andra förutsättningar för liv, vilket går att anpassa sig till för livsformer som bygger på mekanik. Dock är det fysiska resandet mellan stjärnor fortfarande något som tar tid, trots möjligheten att stråla sitt medvetande med ljushastighet för nedladdning i en ny kropp vid ankomst. Det har gett upphov till en ny klassificering av ekonomi och finans, där att investera i tusenårsprojekt som kolonisering av nya system mäts i slow money, där varenda dollar är dyrbar och omgärdad med protokoll för säkerhet. I den ekonomin är Krina och hennes systrar nyttiga med sina kunskaper om den sortens transaktioner och intelligens och noggrannhet nog för att nysta sig fram till monetära försäkringar som är oinlösta av giltiga skäl (innehavarens naturliga död) eller skummare anledningar.

En handling som bygger på försäkringsbedrägerier och komplicerade finansiella instrument, det låter väl jättetråkigt? Och det är det också! Fastän Stross blandar in fladdermusformade rymdpirater och sjöjungfruliv i vattenplaneten Shin-Tethys djup har han en förmåga att beskriva allt på så trögfotad prosa och med sådan brist på poesi att både läsningen och handlingen rullar trögt. Då och då lyfter det för en sida, när det glimtar till hur väldigt annorlunda de nya världarna är och hur en människa inte skulle kunna leva där, precis som i Saturn's Children. Å andra sidan gör han det fortfarande inte begripligt varför framtidens robotar väljer att göra sig själva så människolika, med beroende av mat,  luft och annat som gör oss bräckligare än mekaniska livsformer. Något jag hann glädja mig åt var att denna bokens huvudrollsinnehavare inte var porr-robotar, så att vi slipper osexiga samlagsskildringar, men visst hinner Stross skriva in en onödig scen med en levande inkubator för människor, Gravid Mother, som beter sig ologiskt och närmast hysteriskt under sitt viktiga uppdrag.

Mitt i boken släpper Stross fram en annan ledtråd till de ekonomiska förvecklingarna: den mystiska kolonin Atlantis, vars försvinnande orsakat disruption hos investerarna - eller var det egentligen en konspiration mellan tusentals bedragare med tålamod att vänta i hundratals år på utdelning? Att kolonin skulle inrikta sig på forskning om resor snabbare än ljuset har också implikationer på de finansiella systemen, vare sig de lyckats eller ej. Men trots detta förblir Neptune's Brood en trögläst och till största delen ointresssant bok.

Fler böcker av Charles Stross:
Singularity Sky
Saturn's Children