Det är tvåhundra år sedan den gavs ut, den bok som kallas den första science fiction-romanen: Frankenstein av Mary Shelley. Det är bra att det uppmärksammas så mycket som möjligt, för berättelsen har mycket att säga oss än idag! Teater Barbara har valt att sätta upp den som en pjäs, spelad av fem personer vilket räcker gott och väl.
Den unge Victor Frankenstein (Tomas Åhnstrand) hänger sig redan tidigt åt vetenskapen; studerar och experimenterar på egen hand. Samtidigt växer kärleken till fostersystern Elizabeth (Happy Jankell) fram. Kärleken till vetenskapen driver honom dock till Geneve och alltmer vågade experiment; av kroppsdelar från nyligen döda syr han ihop en ny människovarelse, som får liv tack vare elektriciteten från ett blixtnedslag!
En del av skådespelarna på scenen gör goda insatser, men den överhängande känslan är att scenerna spelas fram pliktskyldigt, som att allt skall visas upp utan nödvändiga nyanser i spelet. Det efterlängtade brottet mot det är monstret (Johan Ehn) som väcks till liv, ett liv han inte har bett om men nu har att förhålla sig till. Rörelserna i den svårkontrollerade kroppen visar hans tvekan och på samma gång längtan efter att bli en del av det runt omkring honom. Men han ser hemsk ut, skrämmer andra och utplånar liv för att han inte kan hantera sina känslor och sin styrka! När han äntligen får ro att lyssna och samtala med en blind man som inte skräms utvecklar monstret snabbt djupare förståelse för världen - och för att han själv inte har en plats i den.
Tragiken övergår i ännu mer fasa när monstrets fortsatta dåd driver Doktor Frankenstein till att vilja utplåna sin egen skapelse - ja, han började ångra sitt verk så snart det hade skett. Spänningen stiger medan den till synes oundvikliga katastrofen rycker närmare. Scenrummet är spännande och används väl, och förlåter en del av stelheten i det fortsatta spelet, och i de sista scenerna går det att leva sig in i skräcken och våndan hos både offer och förövare.
Länk till Playhouse Teaters sida om Frankenstein
Den unge Victor Frankenstein (Tomas Åhnstrand) hänger sig redan tidigt åt vetenskapen; studerar och experimenterar på egen hand. Samtidigt växer kärleken till fostersystern Elizabeth (Happy Jankell) fram. Kärleken till vetenskapen driver honom dock till Geneve och alltmer vågade experiment; av kroppsdelar från nyligen döda syr han ihop en ny människovarelse, som får liv tack vare elektriciteten från ett blixtnedslag!
En del av skådespelarna på scenen gör goda insatser, men den överhängande känslan är att scenerna spelas fram pliktskyldigt, som att allt skall visas upp utan nödvändiga nyanser i spelet. Det efterlängtade brottet mot det är monstret (Johan Ehn) som väcks till liv, ett liv han inte har bett om men nu har att förhålla sig till. Rörelserna i den svårkontrollerade kroppen visar hans tvekan och på samma gång längtan efter att bli en del av det runt omkring honom. Men han ser hemsk ut, skrämmer andra och utplånar liv för att han inte kan hantera sina känslor och sin styrka! När han äntligen får ro att lyssna och samtala med en blind man som inte skräms utvecklar monstret snabbt djupare förståelse för världen - och för att han själv inte har en plats i den.
Tragiken övergår i ännu mer fasa när monstrets fortsatta dåd driver Doktor Frankenstein till att vilja utplåna sin egen skapelse - ja, han började ångra sitt verk så snart det hade skett. Spänningen stiger medan den till synes oundvikliga katastrofen rycker närmare. Scenrummet är spännande och används väl, och förlåter en del av stelheten i det fortsatta spelet, och i de sista scenerna går det att leva sig in i skräcken och våndan hos både offer och förövare.
Länk till Playhouse Teaters sida om Frankenstein
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar