Den genialiske sångmakaren Georg Riedel ger oss ännu nya sköna toner och melodier. Häromåret vid en session på Musikhögskolan hittade han inte sina gamla noter så han skrev några nya låtar, det var enklare. Sedan blev han förkyld, så då skrev han 12-14 låtar till! Nu står han på Faschings scen och berättar det för oss, tillsammans med de lyckliga utvalda musikerna som spelar hans musik: Pär-Ola Landin (bas), Adam Forkelid (piano), Jon Fält (trummor), Mattias Ståhl (vibrafon) och Fredrik Ljungkvist (klarinett och sax). De börjar med Après-Midi Solitaire, som låter just som dess kompositör beskriver den: som en fransk svartvit film, litet nostalgisk. Nästa låt, Spectaculous, är inspirerad av afrikansk musik och av alla barnvisor den gode mannen skrivit, och ja, det är en sago-lik melodi som man gärna skulle vilja skutta och sjunga en historia till!
"Jag bryr mig inte om trender längre, det har jag gjort alldeles för mycket" säger Georg Riedel, infogar två anekdoter om snorkiga konstmusiker vilka dock inte avskräckt honom från klassisk musik, och ger oss tre gränsöverskridande stycken i rad: Strange Intermission, Béla-Béla (som hyllar Béla Bartók) och Secret Song. Särskilt de två sistnämnda är underbart melodiska och fulla av vackra harmonier.
Så kommer Irregular Yiddish Dancing, efter en tillbakablick till spelningar på Nalen då Georg Riedel och Arne Domnérus ibland spelade låtar i 5/4-takt för att se hur folk skulle dansa till det! (Vals, försökte många.) Liksom Spectaculous låter Irregular Yiddish Dancing som om den skulle gå i 5/4-takt även när de inte gör det, och väcker verkligen lusten att dansa litet ostrukturerat med sin uppmuntrande melodi.
Jeu Douloureux är en soloutflykt (med komp) för vibrafon, en mjuk bit inspirerad av Gary Burton och Modern Jazz Quartet. Efter den busiga, liksom tickande hyllningen till minsta barnbarnet, Sonjalein, blir det först paus och sedan mer vibbra: tillsammans med Mattias Ståhl och Jon Fält tar Georg Riedel själv plats på scenen, bakom ståbasen, och spelar låtarna Loneliness och I Grannkommunens Källarvåning, en tonsättning av en dikt av Kristina Lugn. De är båda mycket fina och måleriska.
Så återkommer de övriga musikerna och spelar On and on and, en lekfull låt inspirerad av folkmusik och klezmer. Sedan följer Prayer, som kompositören själv varnar för att den kan vara argsint, men jag tycker att den även i de mest intensiva partierna har mjukhet och skönhet. Nästa låt, Suddenly, startar och slutar med kontrollerat kaos, och har däremellan ett litet jobbigt parti med okontrollerat kaos. Allt lugnar dock ned sig i sista låten, en fin vaggvisa i countryton, The Lone Ranger. Och så har de spelat hela skivan från början till slut, men publiken vill ju ha mer! Så vi får en ny variant av Sonjalein, och kan vara riktigt nöjda med kvällens fina musik.
"Jag bryr mig inte om trender längre, det har jag gjort alldeles för mycket" säger Georg Riedel, infogar två anekdoter om snorkiga konstmusiker vilka dock inte avskräckt honom från klassisk musik, och ger oss tre gränsöverskridande stycken i rad: Strange Intermission, Béla-Béla (som hyllar Béla Bartók) och Secret Song. Särskilt de två sistnämnda är underbart melodiska och fulla av vackra harmonier.
Så kommer Irregular Yiddish Dancing, efter en tillbakablick till spelningar på Nalen då Georg Riedel och Arne Domnérus ibland spelade låtar i 5/4-takt för att se hur folk skulle dansa till det! (Vals, försökte många.) Liksom Spectaculous låter Irregular Yiddish Dancing som om den skulle gå i 5/4-takt även när de inte gör det, och väcker verkligen lusten att dansa litet ostrukturerat med sin uppmuntrande melodi.
Jeu Douloureux är en soloutflykt (med komp) för vibrafon, en mjuk bit inspirerad av Gary Burton och Modern Jazz Quartet. Efter den busiga, liksom tickande hyllningen till minsta barnbarnet, Sonjalein, blir det först paus och sedan mer vibbra: tillsammans med Mattias Ståhl och Jon Fält tar Georg Riedel själv plats på scenen, bakom ståbasen, och spelar låtarna Loneliness och I Grannkommunens Källarvåning, en tonsättning av en dikt av Kristina Lugn. De är båda mycket fina och måleriska.
Så återkommer de övriga musikerna och spelar On and on and, en lekfull låt inspirerad av folkmusik och klezmer. Sedan följer Prayer, som kompositören själv varnar för att den kan vara argsint, men jag tycker att den även i de mest intensiva partierna har mjukhet och skönhet. Nästa låt, Suddenly, startar och slutar med kontrollerat kaos, och har däremellan ett litet jobbigt parti med okontrollerat kaos. Allt lugnar dock ned sig i sista låten, en fin vaggvisa i countryton, The Lone Ranger. Och så har de spelat hela skivan från början till slut, men publiken vill ju ha mer! Så vi får en ny variant av Sonjalein, och kan vara riktigt nöjda med kvällens fina musik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar