Alla celli! och en sopran

Kungliga Filharmonikernas cellosektion stod för programmet för dagens konsert i serien Filharmoniker i Närbild. Jag har hört många celli spela tillsammans förut i den konsertserien, och som musikerna själva sade har cellon ett så rikt register att den kan säga mycket på egen hand. För att låta tonläget skifta hade sektionen också valt ut stycken som krävde olika många cellister.

Tio dylika satt på scenen för det inledande verket av Hector Villa-Lobos, Bachianas Brasileiras nr 1. Det var riktigt vacker musik, lyrisk och dansant och nästan översinnligt fantasieggande, och de tio instrumenten skapade varma harmonier tillsammans.

Nästa stycke var ett nyskrivet verk som cellostämman beställt av den svenska tonsättaren Tommy Andersson, med stöd av Filharmonikernas vänförening. Awakening of the Beauteous Faun var inspirerat av Barberinis skulptur med samma namn som finns på i Münchens Glyptothek. Denna faun tog i Andessons tappning tid på sig att vakna, spritta till, vila litet igen, vakna helt och fyllas med energi, innan han tycktes somna in igen.

Peder Holms Liten svit började någorlunda traditionellt, men bit för bit började den experimentera med uttrycket och slutade i något som lät som en fråga.

Werner Wolf Glaser flydde från Berlin till Västerås, där han i hög grad inspirerade och utvecklade musiklivet. Hans Variationer och mellanspel lät till stora delar tätt, och då väl sammanhållet av de goda cellisterna, men tidvis också planlöst i sitt uttryck.

Eftermiddagens stora behållning var ändå de båda verken av Hector Villa-Lobos, där Bachianas Brasileiras nr 5 för sopran och 8 celli fick avsluta konserten. (Och trots titeln var faktiskt hela dussinet cellister med och spelade!) Än en gång gav han oss musik med underbar rytmik; modern och vågad men ändå dansant och melodisk. Sångstämman fick ibland bli ett nynnande och smälta in som ett av instrumenten, men också ta täten i expressiva melodistämmor. Den utmärkta sopranen Ida Falk Winland var intensiv men avslappnad, precis vad som behövdes för att gunga med i rytmerna utan att tappa precision.

Så bra att Filharmonikernas stämmor får arbeta enskilt och ta sådana här goda initiativ! Dessutom har den sympatiska cellosektionen lagt ut ett prov av Villa-Lobos Bahcianas Brasilerias, så att vi alla kan få njuta i en minut:

Stenhammar Quartet i överraskande verk

Stenhammar Quartet uppträder regelbundet i Konserthuset, ofta med verk av Wilhelm Stenhammar som givit kvartetten sitt namn, och så även idag. Men först inledde de med Stråkkvartett i C-dur (1813) av Franz Schubert. Det är ett verk utan den bitterljuva tonen som förskönar så många av Schuberts verk. Istället inledde den med några toner av dov sorg, som sedan snabbt förbyttes i mer livliga melodier. Att de muntra partierna kändes forcerade berodde alltså inte alls på de goda musikerna, utan för att de (i mitt tycke) var skrivna med en glädje som kanske inte var äkta. Sista satsen innehöll sprittande dansanta melodier - men mitt i dansen kom ett parti av djup melankoli igen. Nu var Schubert mycket ung, bara 16 år gammal när han skrev den här kvartetten, så det sköna vemod som förgyller hans finaste verk hade han nog inte lärt sig fånga ännu. Men jag blev ändå litet sorgsen av att höra det här stycket.

Jag har hittills inte börjat älska Wilhelm Stenhammars musik, även om jag gärna vill höra den. Den Stråkkvartett Nr 6 i d-moll (1916), den sista han skrev, börjar med två satser som tycks vilja bryta dåtidens traditioner och skapa egna harmonier, men det låter inte njutbart i mina öron. Men så kommer den innerliga tredje satsen, Poco Adagio, som med ypperlig samstämmighet förmedlar ett djupt allvar. Allvaret följer med in i sista satsen, Presto, som blir en stark avslutning.

Under pausen plockas det fram två gonggonger och ett stort antal vinglas med olika mycket vätska i, verktyg som krävs för George Crumbs Black Angels (1970). Verket som skrevs under Vietnamkriget har undertiteln 13 Images from the Dark Land och skall beskriva vår trasiga värld. Jag var glad att jag lyssnat på stycket innan, så att jag inte blev helt överraskad av den hårda, skärande satsen som inledde, Threnody 1: Night of the Electric Insects. De olika saterna, med namn som Sounds of Bones and Flutes och Danse Macabre, ändrade uttryck gång på gång; musikerna ropade sifferserier, smackade in i fiolernas mikrofoner, spelade med stråkar på glasen och gonggongerna. Det var spännande att lyssna på, och jag är glad att ha fått höra och se verket framföras.

Allra sist drog Stenhammar Quartet nytta av att instrumenten var uppmickade, och rev loss i Jimi Hendrix Foxy Lady. Vilken energi! Låten passar verkligen för stråkkvartett, och det var en bra avslutning på konserten.

Jan Groth på Galleri Riis

I samarbete med sin förra hustru, textilkonstnärinnan Beate Groth, har norske Jan Groth skapat monumentala väggbonader. På väggen till Galleri Riis hänger en av dem, som trots sitt stora format och övervägande svarta färg framstår som fjäderlätt. Den vita skåran över det svarta fältet är inget våldsamt hugg eller någon hotande spricka, utan en mjuk glipa, skön att se på.

Den speglas av de två bronsskulpturerna som står lutade mot motstående väggarna. Än en gång, trots att de gedigna metallstavarna borde se tunga och dessutom instabila ut, är de gracila där de ledigt lutar sig mot väggen. Går man runt dem och tittar från fler håll ser man att de är platta stänger, lätt vridna på mitten.

Samma lätthet syns i de mindre tavlor som hänger i nästa rum. De sparsamma krumelurerna liknar skrivtecken eller spår av sympatiska insekter. Jan Groths särpräglade verk är mycket rogivande att se på, och jag är glad att de visas i Sverige.


Länk till Galleri Riis sida om Jan Groth

Havets musik i Konserthuset

Konserten börjar med en av de fyra ouvertyrer Ludwig van Beethoven skrev till sin enda opera, nämligen Leonorauvertyr Nr 3 (1806), den mest uppskattade av de fyra. Gästdirigent Marc Soustrot ledde Kungliga Filharmonikerna till en riktigt mjuk klang, där de melodiska partierna lät fjäderlätt utan att vara krampaktigt dämpade, och där alla crescendi lät magnifika utan att gå överstyr. Det var fint att höra!

Denna milda klang kom väl till pass när så kvällens solist gjorde entré, Arabella Steinbacher som spelade Felix Mendelssohn-Bartholdys älskade Violinkonsert e-moll (1844). Steinbacher spelade tonsäkert, men klangen från hennes fiol var återhållen och så gracil att den närmast lät skör. Jag satt nära och kunde höra henne väl, men jag undrar hur tonen bar sig ut i salen. I det långa solot i den inledande satsen spelade hon med mer temperament och personlighet. I den avslutande satsens dialog med orkestern studsade hennes toner så lätt och luftigt att jag var rädd att de skulle försvinna. Det kunde ha betytt sprittande glädje, men i Steinbachers återhållna version rimmade det inte helt. Tur nog fick vi ett extranummer, en provkarta på klassiska kompositioner där Steinbacher äntligen visade glöd och inlevelse. Jag hoppas att hon vinner mer tyngd i framtiden, både i självsäkerhet och i sin klang.

Efter paus översköljdes vi av lyrisk musik från åren kring det förra sekelskiftet, av Claude Debussy. Denne kompositör skapade verk vilka låter enskilda instrument och en samstämd orkester glittra, och det gjorde verkligen Filharmonikerna väl. Först Förspel till en fauns eftermiddag (1894), sedan La Mer (1903-05). De natursköna scenerna med den lättjefulle faunen i det första stycket följdes av vågor och känslan av ett vitt hav med ett liv vi bara kan föreställa oss. De böljande vågorna rördes i sista satsen upp av vinden till ett brus, men fortfarande hade Soustrot rörelserna under kontroll och lät vågorna slå utan att det gick överstyr. Än en gång var det skönt för öronen, utan att för den sakens skull tappa i uttryck. Det var ett vackert program, väl sammansatt och ypperligt framfört.

Per Kirkeby på Galleri Olsson

Galleri Olssons ställer ut några utvalda verk av Per Kirkeby under utställningsnamnet memento mori. Kirkeby är en dansk målare och skulptör med framgång i stora delar av världen. Han har bland annat skapat flera stora verk i form av fristående murade valv och väggar utan funktion (kan ses här). Bara att se dem på foto ger ett fridsamt intryck.

På Galleri Olsson hänger ett antal tavlor av Kirkeby. Motiven är målade med vad som ser ut som hastiga penseldrag i svart, och visar stilleben, skymtar av stilleben. De ser ändå gedigna ut tack vare de jordnära färger som kompletterar konturerna.

De två bronsskulpturer som står uppställda i lagom höjd för beskådan är av en behändig storlek och ser ut att vara kärleksfullt framtummade i lera, men de är av brons. Jag anar mänskliga drag, kroppar som lutar sig mot varandra. De har inte fastnat, men de är väl förankrade i underlaget och i varandra.

Exemplen här på sidan kan måhända se slarviga ut, men helhetsintrycket av verken är en enkelhet, närvaro och stillhet.

Länk till Galleri Olssons sida om Per Kirkeby

The Man in the High Castle av Philip K. Dick

Föreställ dig att Tyskland och Japan hade vunnit andra världskriget. Hur skulle världen se ut då? Det finns många andra vägar historien hade kunnat ta. Philip K. Dick utforskar en av dem. I boken The Man in the High Castle ritar han upp en tidslinje där segrarmakterna slog sig samman, drev Ryssland och alla slaver som överlevde in i reservat utanför Europas gränser, och delade upp världen emellan sig.

Handlingen utspelar sig på neutral amerikansk mark, och på den amerikanska västkusten som står under japansk förvaltning, vilket tycks vara aningen bättre än att administreras av tyska tjänstemän. Vi får följa några amerikaner och deras förhållande till sina japanska kolonisatörer. Antikhandlaren Robert Childan är full av beundran för de förfinade japaner han träffar och deras högtstående kultur. Det är en omtumlande förskjutning av perspektiv, och i några väl valda scener skapar Dick en stämning som gör att det går att jämföra situationen med västerländska kolonisatörer i Afrika.

Andra personer i boken lever under större hot från kolonialmakterna, på grund av sin bakgrund eller sin verksamhet. Ett par av dem tycks också känna det som att historien har utvecklats fel, som om verkligheten inte borde vara som den är. Den känslan förstärks när de läser den omdiskuterade boken The Grasshopper Lies Heavy, en bok i boken; den kontrafaktiska berättelsen om en värld där Tyskland besegrades i kriget och utvecklingen blev helt annorlunda. Det den beskriver blir som ett andingshål för människorna som läser den, och bokens existens blir en central punkt i den boken som jag håller i handen. Är den ett budskap från den värld vi läsare lever i, en påminnelse om hur det egentligen borde ha varit? Men bit för bit framgår det att världen The Grasshopper målar upp inte är identisk med vår värld heller. Det är jag glad för. Det hade trivialiserat romanen att utgå från att vår värld är den enda riktiga.

Ändå finns det ett ögonblick i boken där verkligheten tycks svaja och visa en annan möjlighet. Det är när den japanske tjänstemannen Mr Tagomi under några minuter tycks befinna sig i den tidslinje vi har. Men snart är han tillbaka i det Nordamerika som likt sina japanska herrar har tagit upp I-Ching som orakel och bönesvar i valsituationer.

Jag har sett många filmer baserade på Philip K. Dicks berättelser - Blade Runner, Total Recall, Paycheck, The Adjustment Bureau - och visste redan att han var bra på att utveckla intressanta idéer. Det har dröjt ända tills nu innan jag faktiskt har läst en bok han skrivit, och upptäckt att han också skickligt kan bygga upp ett persongalleri och beskriva stämningar, och så fylla de här idéerna med spänning och liv.

Fotnot: När jag satt på tunnelbanan kändes det konstigt att läsa en bok med hakkors på framsidan. Jag hoppades att ingen skulle tro att jag var nynazist eller SD-tönt.

Fler böcker av Philip K. Dick:
Flow my tears, the policeman said

Peter Köhler på Galleri Magnus Karlsson

Imagination of the Heart heter utställningen med Peter Köhlers bilder. Det står det också skrivet på en av tavlorna i galleriets första rum. Nej, vad dumt! Jag tycker inte om verk som innehåller övertydliga titlar. Än värre är att det i samma installation finns en pilformad tavla med texten Out Of This World. Men i övrigt är målningarna tillräckligt suggestiva för att intressera mig.

Bildsamlingen som utgör en sorts introduktion visar verkligen scener som inte tycks vara från denna världen. Färggranna varelser/växter mot en kolsvart, alternativt turkos himmel ser ut att komma från en annan värld. De bilder där motivens detaljer är målade med breda men runda streck verkar som att de ses genom ett filter, eller som om de är minnen av vad man har sett, minnen som börjar suddas ut och försvinna.

I nästa sal är en av väggarna översållad med runda tavlor. Det är som att normen i den här andra världen inte är fyrkantiga papper, utan runda objekt. Här finns fler av tavlor i den förrädiskt lockande stilen av runda linjer och pastellfärger, men nu blandas de med erk där det myllrar av detaljer skapade med knivskarpa linjer och kontraster mörkt/ljust. Ett steg längre in i den här andra världen, och den är inte bara annorlunda utan skrämmande.

Fler teckningar och målningar av båda slagen finns i det tredje rummet, utlagda under glas på ett långt bord. Längs hela ena kanten löper en lång panoramabild av människor, liknande vanliga människor i vanliga kläder, de flesta med ryggen mot betraktaren, istället vända mot de underliga formerna längre in i bilden. Kreatur med många tentakler, varelser som slåss hängande i luften, även några som liknar människor.

Allt är på gränsen till att vara tonårsfantasier, nästan litet för drömskt för att vara seriöst, men jag gillar det. Förutom när titlar dyker upp i verken och trivialiserar dem, i mitt tycke. Jag bläddrade i boken The Quick and the Dead med Köhlers anteckningar av ögonblicksbilder, men vill hellre behålla mina egna intryck av målningarna och deras stämning.

Länk till Galleri Magnus Karlssons sida om utställningen

Tre stora ryssar och en virtuos tysk i Konserthuset

Den musiklystna stockholmspubliken hade sett till att ännu en konsert var så gott som utsåld, trots höjda (och differentierade) biljettpriser. Därföre kan alla vi närvarande skatta oss lyckliga, för konserten som gavs på lördagseftermiddagen liksom tidigare på torsdagskvällen var i världsklass i fråga om musik och musiker.

Som inledning spelades Four Norwegian Moods (1942) av Igor Stravinskij. De var tänkta som filmmusik och bygger på norska folkmelodier, men är mycket självständiga och nydanande. Från den inledande glada stämningen över den mer sorgsna i nästa sats spelade Kungliga Filharmonikerna lätt, klart och njutbart.


Lika klar och precis men mycket mer intensiv blev klangen i nästa stycke, Dmitrij Sjostakovitjs Violinkonsert Nr 1 i a-moll Op.77 (1947-48). Solisten Frank Peter Zimmermann spelade den komplicerade konserten utan noter, med stor inlevelse från varje fiber av sin kropp, tycktes det som. Den inledande satsen Nocturne: Moderato är sitt övertygande allvar, Scherzo: Allegro med sin hämningslösa intensitet, den magnifika Passacaglia: Andante - genom alla dessa växlande känslolägen behöll fokus och exakthet i samklang med sin briljante gästande violinist.

Men dagens tour de force var Zimmermanns långa soloparti på egen hand. Med eftertryck, beslutsamhet och en uttrycksvilja så stark att det kändes som att musiken fick ord spelade han i varje ögonblick som om inget annat vore möjligt än att spela just detta. Tempo, ton, frasering; allt var fullständigt perfekt och medryckande. Under applåderna efter sista tonen sågs filharmonikernas violinister leende skaka på huvudet och viska till varandra, som om de knappt kunde tro sina öron, och vi tacksamma åhörare var lika överväldigade. Min beundran för Zimmermann växte under hans innerliga extranummer, tredje satsen ur Bachs Sonat Nr 2 i a-moll, ytterligare ett virtuost stycke men krävande på ett helt annat sätt. Frank Peter Zimmermann är en gudabenådad violinist, och jag hoppas att han vill komma tillbaka till Stockholm många gånger!

Sist fick vi höra Sergej Prokofjevs Symfoni Nr 6 i ess-moll (1947). Nu förändrades orkesterljudet från den tidigare luftigheten till en dämpad, mjukare klang. Den inledande Allegro moderato har en sorgsen stämning men fick en antydan till tröst av denna mjukheten. De lyriska partierna i den efterföljande Largo-satsen balanserades av en hotande, dov underton. Men hoppet vann i den omdiskuterade sista satsen, Vivace, som i händerna på Sakari Oramo och Kungliga Filharmonikerna slutade i triumf. Det var en uppmuntrande avslutning på en mycket minnesvärd konsert.

Lydia Davis på Internationell Författarscen Kulturhuset

Där satt hon, Lydia Davis, mästarinnan av ordknappa noveller med mycket innehåll. Frestelsen att uttrycka sig lika precist som hon är stor när man läst hennes verk, och Daniel Sjölin introducerade såväl Davis som oss, hennes läsare, på likartad form. Under en timme berättade hon om sitt skrivande, medan Sjölin ställde frågor som tog litet väl mycket egen plats även om största delen av publiken roades av hans självutlämnande utsagor.

Lydia Davis växte upp med två författare till föräldrar, och de kunde anmärka på hur barnen uttryckte sig och dissekera satser som "I'm not that tired". Inget att undra på att konstrande mödrar spelar huvudrollen i flera av Davis berättelser. Inget att undra på, heller, att hon är så fascinerad av hur en förändrad kommatering kan förändra en menings innehåll. Flera av hennes noveller innehåller ju intelligenta lekar med ord och deras betydelse, och jag kan tänka mig att det tidiga stycket Meat, My Husband växte fram från titeln.

Davis berättade att hon i många fall också utgick från en udda berättare i sina historier. Många av hennes noveller, speciellt i den första samlingen, innehåller situationer som beskrivs av någon som tycks varit djupt involverad i dem men försöker återge dem på en distanserad, allmängiltig form. Och ändå är det just den här berättarrösten som drar till sig många läsares intresse; även i en novell där Lydia Davis försökte hålla rösten så neutral som möjligt (om en person som ser kor på andra sidan vägen från sitt fönster) var läsare fascinerad av den som berättade.

Jag hade velat höra ännu mer om hur Davis får inspiration till att börja skriva, om hon vet från början att en berättelse skall bli en mening eller tjugo sidor lång, när hon vet att hon skall sluta. Men det var ändå fint att få höra henne tala om sin bakgrund. För oss avslöjade hon att den fantastiskt roliga We Miss You: A Study of Get-Well Letters from a Class of Fourth-Graders är baserade på verkliga brev som hennes brors klasskamrater skrev till honom och som deras mor sparat. Jag visste väl det! Det gör den akademiska tonen i analysen ännu mer dråplig.

Böcker av Lydia Davis:
Break It Down
Almost No Memory
Samuel Johnson Is Indignant
Varieties of Disturbance 

Fotnot: Mitt sällskap och jag fortsatte kvällen på en pub vars namnskyltar verkligen skulle förbättras av att samarbeta med en fluga: The Bishops Arms, en outtömlig källa till djupa diskussioner.

Varieties of Disturbance av Lydia Davis

År 2007 gavs Lydia Davis senaste novellsamling ut, Varieties of Disturbance, som på svenska heter Samarbete med fluga. Liksom i hennes tidigare samlingar är några berättelser korta som en mening eller två, andra längre men med en prövande ton av anonymitet som gör dem ännu mer privata, en del ordlekar som blir så avancerade att de tappar alla band till verkligheten.

Det som är nytt i Davis prosa är några längre "studier", där historier som kunde berättats traditionellt, kronologiskt, istället brutits upp och berättas i kapitel ordnade efter tema. Strukturen är förment vetenskaplig, men de är ändå så pass levande att man kan känna med personerna det handlar om. Det beror på att tonen i språket är aningen, aningen mer målande än i en vetenskaplig text, utan att tappa sin seriösa prägel. Det blir fantastiskt roligt när Davis använder den här metoden på de Krya på dig-brev som barnen i en skolklass skickar till en klasskamrat som ligger på sjukhus, i We Miss You: A Study of Get-Well Letters from a Class of Fourth-Graders. Så här kan det låta:

Overall Coherence

There is a tendency toward non sequitur in the letters: one sentence often has little to do with the sentence that follows or precedes it (e.g., "The temperature keeps on changing. I can't wait until you come back to school").

En novell på nästan femtio sidor mot slutet av boken har titeln Helen and Vi: A Study in Health and Vitality. Den här gången är det två nästan hundraåriga kvinnor, vars barndom och nuvarande liv som gamla beskrivs parallellt under titlar som Recreation och Travel. De två har till största delen levt hälsosamt och anspråkslöst, och fastän man kan föreställa sig scener ur kvinnornas liv av de sakliga beskrivningarna, blir inte lika roligt eller intressant som fjärdeklassarnas brev. Därför blir jag glad när det då och då skjuts in kursiverade kommentarer om en tredje kvinna, Hope, som haft ett mer priviligerat liv med mer alkohol och festande, men också uppnått hundra års ålder.

Jag tycker riktigt mycket om novellen The Walk, där en kritiker och en översättare (av min favoritförfattare Proust, vilket man får lista ut själv av citatet i novellen) möts på en konferens och promenerar i staden en kväll efter att de andra konferensdeltagarna rest hem. Davis lätta prosa och Prousts minnen samverkar till att skapa en djup stämning. Det är sådana lugna ögonblick, inte stora triumfer utan en persons insikter, som gör Lydia Davis prosa så minnesvärd.

Fler böcker av Lydia Davis:
Break It Down
Almost No Memory
Samuel Johnson Is Indignant

Det roliga oktavsprånget

Det är roligt när man upptäcker vad en oktav är, och att tonerna i vardera ändan är 'samma' - do re mi fa so la ti do! En del lär sig det på blockflöjtstimmarna i lågstadiet, andra på kursen i vågrörelselära på universitetet, ytterligare andra bryr sig aldrig om teorin bakom fenomenet, men de flesta hör det när någon sjunger upp det för dem.

 Ett hopp över en oktav i en melodi kan låta modigt, uttrycksfullt, kanske galet, men det låter alltid speciellt. Själv tycker jag ofta att det låter litet barnsligt, som ett billigt knep för att få uppmärksamhet, speciellt när hoppet går från den lägre oktaven till den höger, "aaa - AAAA!"

På senare tid har det kommit ett par poplåtar med just det språnget; det hörs i Lady Gagas utrop i låten Judas, och i refrängen till Madonnas Girl Gone Wild. (Sommarens radioplåga Dansa Pausa innehåller dock inte något oktavsprång i refrängen, utan är enerverande på helt egna meriter.) Jag blir alltid litet irriterad när jag hör de låtarna! Men samma dag som jag till slut bestämde mig för att skriva ned och klaga på det här, stötte jag på flera exempel på när det funkar väl när jag plockade skivor på måfå ur min CD-hylla.



Det mest kända exemplet är förstås Puccinis magnifika aria Nessun Dorma ur operan Turandot. Inget att klaga på där, melodin är underbar och oktaverna väl balanserade mot varandra. Ett annat exempel är Sibelius tredje symfoni, som faktiskt är charmigt naivt och lekfullt - lyssna 26 sekunder in i klippet!



Båda de här sprången går från den höga tonen och sedan till dess motsvarighet en oktav ned. Men det är inte bara i klassisk musik, och inte bara när riktningen är nedåt, som oktavsprånget kan låta bra. Riktigt goda artister som sjunger med inlevelse kan fylla en oktavglidning med känsla. Hör bara på Chris Isaak i refrängen till Wicked Game, eller Dr. Robert i Blow Monkeys när de spelar Digging Your Scene. (Lyssna på hela låten, för den är så bra!)



Det långa men naturliga hoppet mellan oktaver hörs tydligt och är lätt att känna igen. Det är klart att kompositörer i alla genrer vill använda sig av något som resonerar så djupt i människors känsla för musik. Men jag hoppas att det inte blir för vanligt, för då förlorar det i vikt, och jag skulle vara bland de första att tröttna på det rejält.

Ett dockhem på Dramaten

Det är en avskalad och fokuserad uppsättning av Ibsens dockhem som ges på Dramatens lilla scen. Mellan sina scener sitter skådespelarna längs de vita, kala väggarna och scengolvet är tippat ut mot publiken. Nora själv lyser som en karamell i sin rosa sidendräkt, och plockar raskt i sig godis och sockerbitar när ingen ser, som en kompensation för alla större inköp hon behövt spara in på och jobba i hemlighet för.

Pjäsen är dryga halvannan timme lång utan paus, och handlingen vevas snabbt framåt. För den som inte är förtrogen med historien berättas bakgrunden i programbladet, så att man kan göra kopplingarna mellan de snabba vändningarna. Men jag tycker inte om den höga hastigheten som berättelsen har fått. När ingen hinner vara eftertänksam blir personerna glättiga och svåra att få grepp om, och konsekvenserna av Noras handlande hinner inte få tyngd och allvar. Däremot blir en del motstridigheter tydligare, till exempel hur Nora skäller på den tafatte Doktor Rank ögonblicket efter att han har talat om att han kommer att vara död inom en månad, och hur hon förebrår honom hans blyga kärleksförklaring strax efter att hon förföriskt visat sina nya strumpor. Trots sitt stora ansvarstagande i hemlighet för sin familj, kan Nora vara en obetänksam och ansvarslös människa.

Som det visar sig saktar tempot in i ett par viktiga scener. Det sker dels när Noras väninna fru Linde skulle kunna hjälpa till så att Noras hemlighet bevaras, men medvetet låter bli för att hon inte vill bidra till den falska fasaden i dockhemmet. Scenen får sin tyngd av att Thérèse Brunnander som fru Linde genomgående har spelat mer naturligt och nyanserat än de övriga på scenen.

Den stora uppgörelsen mellan Nora och Torvald i slutscenen får också större genomslagskraft, precis som att handlingen har rusat framåt bara för att sätta fokus på vad Torvald tänker och säger om sin hustru. Så glad som han har varit åt sin lilla dans- och sånglärka, dum och oansvarig men ett sött inslag i hans liv. Blev han tacksam eller ens fundersam när han upptäckte att hon tagit och betalat av ett stort lån för att rädda honom och familjen? Nej, inte alls. Glädjen uppstod när faron var över och han kunde förlåta sin lilla dockhustru för att hon varit så dum, för när en man älskar sin hustru ännu mer när han kunnat förlåta henne - då har han ju visat sig storsint och hon har bevisat att hon inte klarar något utan honom. Urrk, urrk!

Så självupptagen och irriterande som Torvald har varit även innan dess, så förvånar det mig inte att Nora vill lämna honom. Och till skillnad från Medea är hon stark nog att lämna sina barn i hans vård. Men det är ändå modigt av henne att våga gå ut ensam i världen, när hon nu upptäckt hur litet hon vet om den, och att juridik och ekonomi har lagar som inte tar hänsyn till moraliska påbud. Det är modigt av Nora att gå ut och försöka klara sig själv, och jag önskar henne all lycka.


Länk till Dramatens sida om Ett dockhem

Foto: Roger Stenberg

Samuel Johnson Is Indignant av Lydia Davis

Samuel Johnson Is Indignant, Lydia Davis tredje samling berättelser, utkom 2001, bara fyra år efter den förra, Almost No Memory, och den fortsätter i nästan samma ton. Men förutom flera historier som är så korta som en sida eller en halv mening, så får alltfler noveller breda ut sig över några sidor och deras huvudpersoner får oftare namn. Alvin the Typesetter är en rörande berättelse som på sju sidor ritar upp en deprimerande arbetsplats - inte miserabel men själsdödande - och ett par människors drömmar om att ta sig därifrån.

Dagboken Thyroid Diary har inga datum, och varje nytt stycke skulle kunna betyda en ny dag. Kvinnan som skriver har trötthetssymptom och försvagat minne av sin sköldkörtelsjukdom, och det hon trodde var sant ena dagen kan ha förändrat sig en halv sida senare. Den löpande texten med inneboende motsägelser är en bra illustration till hennes osäkra tillstånd och hur hon ändå resonerar och försöker hitta hållpunkter i verkligheten.

När jag läser Samuel Johnson Is Indignant märker jag att jag ändå blev mer gripen av de namnlösa huvudpersonerna och de anonymiserade men högt personliga skildringarna i de tidigare samlingarna. Men även här finns de anonyma rösterna, tillika prov på de lekar med uttryck och betydelser som Davis är så bra på. Ett exempel kommer allra först i boken, Boring Friends:

We know only four boring people. The rest of our friends we find very interesing. However, most of the friends that we find interesting find us boring: the most interesting find us the most boring. The few who are somewhere in the middle, with whom there is reciprocal interest, we distrust: at any moment, we feel, they may become too interesting for us, or we too interesting for them.

Att många noveller är så kortare än en sida gör inte att de går snabbt att läsa. Tvärtom är varje ord så fullt av betydelse att jag inte ens vill läsa två berättelser i rad. Under de här veckorna när jag har läst Lydia Davis samlade verk har jag tagit för vana att plocka upp boken och läsa en kort historia då och då, och planera in de längre novellerna till när jag har tid att sitta med en kopp te. Det har blivit en skön vana! Jag är glad att jag har en samling kvar att läsa, Varieties of Disturbance (Samarbete med fluga).

Fler böcker av Lydia Davis:
Break It Down
Almost No Memory
Varieties of Disturbance

Säsongsöppning i Stockholms Konserthus 2012

Många hade med mig längtat efter Kungliga Filharmonikernas första konsert för höstsäsongen, verkade det som, för Konserthusets stora sal var fylld upp till tredje balkong. Som ett led i att uppmärksamma den svenska tonskatten som skulle kunna falla i glömska, inledde man med Ludvig Normans Uvertyr till Antonius och Cleopatra (1881). Det är ett uttrycksfullt verk, som en ouvertyr skall vara, och även om jag tycker att partierna av krigiska klanger var litet naivt överdrivna, kunde verket även förmedla ömhet och triumf mycket väl.

Den välsedde gästen Truls Mørk intog så sin plats vid scenkanten för Schumanns Cellokonsert i a-moll (1850). Mørk spelade med fin, precis klang och orkestern var väl samstämd med honom. De spelade romantiskt, men inte sentimentalt, och det tycker jag är just så Schumanns musik gör sig som bäst. Men vi fick också ett långt och innerligt extranummer där Mørk på egen hand visade stor inlevelse och känslosamt uttryck.

Kvällens grand final var Gustav Mahlers femte symfoni (från 1904), och efter den stora fina Mahlerfestivalen häromåret känns det som att stämningen från de underbara veckorna i Konserthuset manas fram varje gång Mahler står på programmet. I den imponerande första satsen arbetar de olika sektionerna nästan oberoende av varandra (och där fick de många begåvade Filharmonikerna chansen att visa sitt gedigna kunnande): från den inledande ensamma trumpeten över trombonerna och fagotterna, som ofta spelar nästan i opposition mot stråkarna. Tredje satsen, scherzot, är litet oroande och förvirrande i sina glättiga men disharmoniska valser. När några stråkar börjar med sina pizzicaton som snabbt sprider sig ut i resten av orkestern som ringar på vattnet, är det som att Kungliga Filharmonikerna tillsammans med Mahler vill starta en helt ny sorts musik för en ny tid.

Till femte och sista satsen kommer äntligen alla sektioner överens! Tillsammans arbetar de mot ett gemensamt mål, och klangerna de skapar är postiva och energiska. Det var en bra avslutning på kvällen, och en bra början på en ny spännande säsong av bra musik.

Samma konsert ges också lördag den 15 september kl 15.00

Aida Chehrehgosha på Angelika Knäpper Gallery

Det här är erat fel/You're the ones to blame säger utställningens titel. Aida Chehrehgosha har iscensatt några av de morbida fantasier hon har haft sedan barndomen. I ett tyst, mörkt småhusområde har hon arrangerat scener av våldsamma mord. I en bild av ett kök finns inga människor alls, men blodfläckarna på spisen vittnar om att någon måste ha dödats här på ett fruktansvärt sätt. En bild visar ett offer, en kvinna med blod rinnande från halsen. En annan bild saknar helt blod, men i sammanhanget kan inte stämningen bli annat än kuslig. Den knubbiga bebisen som vänder sig mot mannen som kommer in genom dörren, är det det oskyldiga barnet vars sinne styrdes in på skrämmande mordfantasier av de hänsynslösa människorna i dess omgivning?

På en av bilderna står en (gärnings)man och håller i en blodig kniv. Han ser fundersam, kanske ångerfull. Men jag vill inte ge honom min sympati! Brotten som Chehrehgosha visar i sina bilder är så grova och hemska att jag inte ens vill försöka förstå vad som legat bakom dem. Utställningen trissar verkligen upp en atmosfär av anklagelse mot gärningsmännen.

Är det ett försök att utkräva rättvisa som vi ser i fotot Idag mig, imorgon dig/What goes around comes around? Mannen med kniven släpas genom natten av en människohop med brinnande facklor. Till saken hör att alla personer på alla bilder bär latexmasker som är avgjutningar av Chehrehgoshas eget ansikte. Redan därför ser de kusliga och overkliga ut. Men jag är i alla fall säker på att mannen som leds mot sitt öde är densamme som höll i kniven förut. Blir det bättre om han elimineras? Hotet verkar hänga kvar i varje rum ändå.

Länk till Angelika Knäpper Gallerys sida om konstnären

Almost No Memory av Lydia Davis

Denna den andra novellsamlingen av Lydia Davis penna gavs ut elva år efter den första, Break It Down. Många saker är sig lika i Davis prosa: en berättelse kan vara några sidor lång, eller bara en rad på en sida. Huvudpersonerna är ofta namnlösa, med historier som berättas i generella termer men som ändå verkar uppkomna ur en specifik situation. För mig antyder den här generaliseringen att någon vill hantera sina sorger genom att göra dem allmängiltiga. Men skönt nog verkar inte människorna lika ensamma, olyckliga och inknutna i sina egna paranoida tankar i den här samlingen.

I Almost No Memory uppstår problemen ofta i möten med andra människor - två personer som är missnöjda med varandra, förhoppningar som inte infrias - allt det här som händer särskilt mellan människor som står varandra nära. Även om deras frågor och förklaringar ofta leder till större missförstånd, så försöker de i alla fall kommunicera. På så sätt är stämningen litet mer positiv än i Break It Down. Bra! Annars skulle jag oroat mig så för de ensamma människorna med sina surrande tankar.

Många av novellerna är dock sorgliga, men innehåller tack och lov ögonblick av medmänsklighet och tröst. Som den här, Fear:

Nearly every morning, a certain woman in our community comes running out of her house with her face white and her overcoat flapping wildly. She cries out, "Emergency, emergency," and one of us runs to her and holds her until her fears are calmed. We know she is making it up, nothing has really happened to her. But we understand, because there is hardly one of us who has not been moved at some time to do just what she has done, and every time, it has taken all of our strength, and even the strength of our friends and families, too, to quiet us.

Ibland blir de mest knapphändiga novellerna till ordlekar, som i To Reiterate, där Michel Butors ursprungliga utsaga "to travel is to write, because to travel is to read" kombineras vidare: "To write is to travel, to write is to read, to read is to write, and to read is to travel." Mening efter mening av logiska bocksprång som gör mig full i skratt mynnar till sist ut i en lång lång mening om hur "and to read is also to read, and even more, because when you read you read, but also travel, because traveling read, therefore read and read;" Jag tappar bort mig och kan bara njuta och skratta!

I Pastor Elaine's Newsletter tar Davis/berättaren upp en klassisk mening som har samma möjlighet att övertolkas och överförstås, nämligen Paulus ord ur Romarbrevet: "Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag." På formell engelska blir utsagan ännu lättare/svårare att övertolka och dekonstruera med intellektuell uppriktighet. Detta speciellt som den sympatiska Pastor Elaine har använt sig av Paulus ord för att illustrera hur hennes trädgårdsland länsats av vilda djur ("a night creature"). Det var inte helt genomtänkt av henne, särskilt med tanke på hur orden skulle komma att analyseras och omstruktureras av novellens berättare. Men det slutar ändå med att den som för ordet, då hon går förbi Pastor Elaines trädgård, funderar över när hon faktiskt beter sig som hon inte vill mot de näa och kära som hon ändå vill behandla väl. Så de intellektuella diskurserna grundades i vardagssituationer, och jag tycker om att den här novellsamlingen har den förankringen.

Fler böcker av Lydia Davis:
Break It Down
Samuel Johnson Is Indignant
Varieties of Disturbance 

Cosmopolis på film

Don DeLillos bok Cosmopolis fångade den känslan av att allt är möjligt parat med galen våghalsighet som präglade IT-bubblan omkring millenieskiftet. Beskrivningen av Erik Packers färd genom New York då gatorna är som mest igenkorkade av människor fientliga mot honom var tidvis förvirrade, med alla besökare som klev in och ut ur Packers limousine med olika ärenden, men euforin hade han fångat på pricken.

I David Cronenbergs filmatisering är limons insida knäpptyst och så gott som orubbad under färden framåt. Den lyxiga tystnaden är förstås rimlig (trots att Packer motsäger den senare i filmen), men tillför inget till stämningen. Skulle tystnaden skapa en overklighetskänsla? Men det blir tårta på tårta när även de första konversationerna handlar om obegripligheter.

Något annat som är obegripligt är valet av skådespelare till huvudrollen. Under de månader som jag har sett fram emot Cronenbergs Cosmopolis hade jag inte alla fakta. Jag visste inte, eftersom jag inte sett någon annan av hans filmer, att Robert Pattinson var en så BEDRÖVLIGT DÅLIG SKÅDESPELARE. Medan de andra skådespelarna, speciellt Kevin Durand som spelar livvakten Torval, agerar som om de menar det, maler RPattz med käkarna och klämmer fram sina repliker som om han hade svårt att komma ihåg dem. Ett tag försöker jag tänka mig honom som yxig och stel med flit - som om Cronenberg ville ha en omänsklig aura kring honom - men det hjälper inte.

Någon annan som misslyckas är den nästan lika träiga Sarah Gadon som Packers nyblivna hustru Elise. Hon hade kunnat vara som Patricia Arquette i Lost Highway, men hon är det inte, och det grämer mig varje minut hon är i bild. Tack och lov är övriga skådespelare bra; Jay Baruchel, Juliette Binoche och Patricia McKenzie. Framför allt är Samantha Morton ett ljus i mörkret, när hon likt ett orakel talar med Packer om filosofin kring att tjäna pengar. Hon är intensiv och närvarande, när hon talar börjar bakgrundsmusiken äntligen bubbla fram, och samtidigt limousinen gungas av våldsamma demonstranter på gatan utanför talar de båda helt oberört vidare - en symbol för hur säkra och opåverkbara de känner sig.

Om filmen börjat strax innan konversationen med Mortons rollfigur, och låtit musik och kameravinklar skapa den drömlika version av Cosmopolis som jag hade hoppats på, så hade filmen kunnat vara bra. Äntligen framme hos frisören, familjens förtrogne, följer en scen av småprat som är surrealistisk för att man aldrig vet vad som sägs är banalt småprat eller en ödesmättad symbol. Och de allra sista scenerna - fastän de kändes för långa var de det (anti)klimax som vi duktiga åskådare hade förtjänat. Tänk om hela filmen gått i samma stil!

Barbara Probst på Lars Bohman Gallery 2012

För två år sedan såg jag Barbara Probsts verk för första gången, och tyckte om dem. Hennes arrangerade fotoserier, med bilder av samma ögonblick taget ur olika vinklar, gav en känsla av närvaro. När jag ser liknande bildserier igen på Lars Bohman Gallery är formatet inte nytt och spännande längre, och urvalet är mindre.

De flesta serierna är triptyker, samma person sedd ur tre olika vinklar. Många av dem är gjorda i studio på nära håll. Även om bildserierna jag såg förrförra året också var arrangerade för kamerorna, fick jag ändå känslan av att modellerna var ointresserade av oss åskådare; att vi upplevde deras samling av en slump. Nu ser flera av de avfotograferade ut att posera för kameran, inte som att vi överraskade dem mitt i något annat.

De fotoserier jag tycker bäst om är de två naturbilderna där man kan se små personer på långt avstånd ur olika vinklar och alltså med helt olika bakgrunder. De ger en bättre känsla av vidd än konventionella panoramabilder. Jag tycker också om den långa fotoserien av en flicka i språnget på ett hustak i New York. Där tycker jag att alla synliga kameror, tillsammans med ljusen från staden i bakgrunden, ger en glimt av stämningen vid tillfället; allt är förberett, vi är fulla av energi, nu gör vi det här!

Allra bäst tycker jag om triptyken i svartvitt av en kvinna som går snett över en gatukorsning. Mitt sinne för visuo-spatiella förhållanden är inte det bästa, så jag måste stå och fundera ett tag på hur fotograferna måste ha stått; precis utanför varje respektive bildkant.

Jag tycker fortfarande att Barbara Probst har en intressant vision, men jag hoppas att hon utvecklar sina idéer så att det inte bara blir mer av samma sak framgent.

Länk till Lars Bohman Gallery

The Demolished Man av Alfred Bester

Kolla vad dum han ser ut!

Ibland sitter jag och lustläser listan över Hugoprisvinnarna för bästa roman. Jag prickar av hur många jag redan har läst, och fantiserar om hur jag läser alla vinnarna och alla de nominerade och hur bra de kommer att vara. Allra först på listan står The Demolished Man av Alfred Bester. Den allra första Hugoprisvinnaren från 1953! Det är också vad som står på framsidan av nyutgåvan. Till min lycka fanns boken på mitt allra närmaste bibliotek. Lyckan bestod i att jag inte behövde lägga ut en krona för att läsa den här skitboken. Arrgh!

Jag läste några böcker av Alfred Bester som ung tonåring, och några scener har skapat starka minnen hos mig. En viktig detalj i den här boken minns jag att jag har läst förr, men kan det ha varit i en annan bok? Det är att huvudpersonen, som vill undgå att världens telepater kan läsa de mordiska tankarna i hans hjärna, låter en fantastiskt catchy jingel dansa genom huvudet så snart det är nödvändigt. Antingen har jag läst en annan bok med samma handling, eller så har jag faktiskt läst den här boken och förträngt allt annat. Bra, i så fall.

Huvudpersonen, Ben Reich, leder världens näst största affärskoncernen. Vad de gör är otydligt, vad Reich gör för att leda koncernen är ännu mer otydligt. I första kapitlet sänder han ett bud till sin störste konkurrent, D'Courtney, om att slå samman sina båda verksamheter. När svaret blir nej fylls han med ilska och bestämmer sig för att mörda D'Courtney för att få hans imperium. Hur övertagandet praktiskt skulle gå till definieras aldrig, så det beslutet tillsammans med senare vredesutbrott och krossande av TV-skärmar med mera slår fast Reich som aggressiv, impulsiv och inte särskilt analytisk. Hur han kunnat leda sitt eget imperium över tre världar (Jorden, Mars och Venus) och ett antal satelliter blir svårare och svårare att förstå. Jag börjar tidigt att hata honom och önska honom olycka. Då och då tittar jag på den otroligt dumme figuren på bokens omslag, som säkert skall föreställa Reich, så att jag kan skratta mer åt vilken idiot han är.

Det är nu inte bara Reich som är en vandrande kliché med begränsad intelligens. Boken är skriven i samma stil som de sämsta kioskdeckarna, befolkad av stereotypa skurkar och polisbefäl. För att inte tala om kvinnorna! Alla kvinnor i boken är "pretty" eller "cute", inte handlingskraftiga eller självständiga, utan främst ute efter att få gifta sig med hjälten som måste värja sig mot deras böner om kärlek. En av flickorna är så bräcklig att hon hamnar i chock efter att ha bevittnat ett mord, och då hon triggas av ett ord rusar upp och utför samma sekvens av handlingar som på mordnatten. Vad är då botemedlet för hennes stackars lilla hjärna? Jo, en regrediering som låter henne gå från bäbis tillbaka till nuvarande ålder på några veckor. Vi får läsa hur hon kryper omkring på golvet och leker med maten. (Jag mår illa.) I nästa scen pjataj hon bäbipjåk och ritar med kritor på väggen. (Jag vill kräkas.) Och så blir hon en sensuell tonåring, och FÖRSTÅS riktas då hennes förvirrade tonårslustar mot den (inte så) motvillige hjälten. (Raketspyor.)

The Demolished Man är nog en av de science fiction-böcker som fått genren att verka lättviktig och inte värd att ta på allvar, så illa skriven som den är. Den är en illa ihoppusslad deckare med några inslag av rymdfärder och telepati. Jag ser dock några försök till nyskapande bildspråk, vilket var det som imponerade på mig i Besters senare bok Tigermannen (The Stars My Destination). Och i ett av de sista kapitlet visar denna begåvning upp sig fullt ut, när verkligheten försvinner bit för bit för Reich. Först stjärnorna, sedan planeterna, månen, solen. "There is no sun", svarar astronomidatorn han frågar. Förvirras vill han fly till sitt hus i Paris.

"Ticket to Paris," he said. "Keep the change. Which way to the capsules? Jet, man! Jet!"
"Paris?" came the reply. "There is no Paris."

Dels är jag skadeglad över att det här händer med Reich, som jag har hatat sedan första kapitlet. Dels är det så välskrivet, där Reichs panik växer tillsammans med att världen blir mer onormal. Men så slutar boken med några huvudlösa antaganden som inte förankrats tidigare i boken. Vilket antiklimax. Jag hade själv tänkt ut ett mycket bättre slut halvvägs igenom handlingen. Fast det hade ändå inte kunnat rädda den här fjompiga historien.

Ockulta dagboken på Strindbergs Intima Teater

Fem män i stiliga kostymer står på scenen på teatern som Strindberg själv grundade. De är alla i olika åldrar, och ur deras munnar kommer stycken ur Ockulta dagboken och brev som August Strindberg skrev till Harriet Bosse under sina sista år i livet.

Det är ett bra grepp att låta fem (ibland sex) personer ge röst åt Strindbergs ord och tankar. På det sättet kan man känna det som att man är inuti hans huvud där minnen och tvivel flyger upp, och där händelser i omvärlden tolkas som mystiska meddelanden. Det gestaltar också hans överväldigande närvaro - vilken annan människa skulle kunna stå emot de här fem om de med samlad kraft grälade? Nu är det inte riktigt så eniga. En av dem (Sven Ahlström) ser ständigt spelkort strödda på marke, en annan (Samuel Fröler) frågar ofta "Vad betyder det?" och en tredje (Michael Jonsson) är fast i passionens grepp.

För i mankretsens mitt finns en kvinna, Harriet Bosse (Thèrèse Svensson), lysande rosa och så lockande. Dessutom är hon så självständig att hon faktiskt inte underkastar sig Strindbergs alla nycker, och avvisar honom och begär skilda sovrum då han blir henne motbjudande under graviditeten som följer.

Som han drogs till henne, som han åtrådde henne, och som han rasade när han försmåddes. Det är galet att höra hur han natt efter natt upplever att hon kommer till honom för älskog, på telepatisk väg som är så verklig för honom att det måste vara hennes vilja som skapar känslorna i honom. Flera gånger per natt, och just de nätterna som följer på hennes förlovning och lysning med en annan man. Den hastiga växlingen mellan kvinnodyrkan och förkastande av allt kvinnligt känner vi igen från skrifter ur alla Strindbergs livsskeden. Alkemin och det ockulta intresset dyker upp i pjäserna från de här åren, hans sista verk, och gör dem svårare att förstå men också spännande.

Med utgångspunkt i Swedenborgs redan kryptiska skrifter väver Strindberg samman konspirationsteorier om hur kvinnor, dessa varelser som ju faktiskt inte kan älska, skapar band för att låsa män till sig av ren själviskhet och illvilja. Hade han ingen att tala med om de här föreställningarna? Hade han vänner som lyssnade på honom och höll med honom, eller som kanske inte orkade säga emot honom för att han var så påstridig i sina idéer? Det finns många konstnärer vars verk jag beundrar men som jag är glad att jag inte är personlig vän med. Jag önskar ändå att Strindberg hade haft närmare vänner som orkat argumentera emot hans vildaste idéer, om det nu hade hjälpt honom till litet mer av inre lugn.

Alla skådespelare (förutom de redan nämnda, Åke Lundqvist och Robert Panzenböck) är samtrimmade och äkta i varje ögonblick. Då och då höjer Thèrèse Svensson, tillsammans med oss i publiken, ett ögonbryn i förundran över de mest galna teorierna, eller dikterar dem med hela kroppen utan att förlöjliga dem men så att vi ser att de inte skall tas som lag. Den noggranna ljussättningen skapar scenografin på den annars nästan nakna scenen. Den ganska korta men mycket intensiva pjäsen har ändå en struktur och en kronologisk handling som gör att den inte bara blir ett surr av röster, utan ett känslofyllt porträtt av den store författarens sista år.

Länk till Stadsteaterns sida om Ockulta dagboken

Magic Mike

Är det en framgång för feminismen att det finns shower som Ladies Night och klubbar med manliga strippor? Nja, jag vill hoppas att våra ambitioner är högre än att tjuta åt vältränade män, och personligen föredrar jag ju mer intellektuell kultur. Men som fenomen fångar de upp några av kvinnokampens frukter: att kvinnor har en egen vilja i fråga om sex, och att kvinnor har tillräckligt mycket egna pengar för att betala för sitt nöje. Till saken hör också att en hop av ylande kvinnor på en strippklubb sällan kan bli lika hotfull som en ylande hop av män.

Dessutom har Steven Soderbergh valt att visa en välfungerande strippklubb med en publik av glada, anonyma kvinnor. Degradering och gradvis förfall drar de uppträdande männen över sig själva; bland annat finns allvarliga droger som GHB med från början. Som så många andra (lokala) stjärnor har de lätt att få groupies, ja, ännu lättare eftersom de från början har spelat på sex och visat upp sina vackra kroppar.

Och vilken show de ger! Välkoreograferade dansnummer, flirtig humor, utdragna avklädningar, inoljade muskulösa kroppar, som till slut exploderar i utmanande danser som dryper av sex - Soderbergh sparar inte på det godiset! Vem skulle inte känna sig som kung för i natt, oövervinnlig, natt efter natt? Vi har sett det förr i filmer som The Killing of a Chinese Bookie och Studio 54: berusad av framgång överskattar man sig själv och hamnar på alltför djupt vatten.

Filmen fokuserar på några personer och låter hyfsade skådespelare som Matt Bomer och Joe Manganiello vara överjordiskt vackra bakgrundsfigurer. Matthew McConaughey är helt rätt i rollen som den oljige klubbägaren Dallas, som sprätter omkring på scenen, trixar och lovar mycket. Det är ännu roligare att se om man vet att McConaughey sägs vara nästan lika egotrippad och snabb att slita av sig skjortan i verkliga livet. Magic Mike spelas av flickidolen Channing Tatum, som har charmen och danstalangen för att fylla ut sin roll. Han är mannen med större planer för framtiden; hans snickarkunskaper kommer att räcka längre än hans ungdomliga skönhet. Men det finns så många hinder på vägen. Hans nye rekryt, Adam, The Kid, är ivrig att ta för sig av allt som stripparvärlden erbjuder, medan Adams syster Brooke skeptiskt håller sig på avstånd.

Utan att veta så mycket om branschen, gissar jag att Magic Mike visar en utvald, något idealiserad bild av den på samma sätt som Boogie Nights. Ingen karaktär är genomond, ingen har några moraliska eller känslomässiga tvivel om sitt jobb, misären blir inte så djup. Det är OK; alla filmer måste inte vara socialrealistiska. Men om man bortser från alla dans-scener som är OTROLIGT INTRESSANTA för alla oss som uppskattar att se vackra män, så är det som blir kvar en ganska enkel saga, och jag är inte säker på att jag gillar sensmoralen.

********* SPOILERVARNING *******************

Filmens sensmoral är nästan lika sockersöt som den i Pretty Woman. Strippan med ett hjärta av guld finns självklart, och det är förståeligt och klokt att Mike vill slå sig ned och jobba med det hantverk han kan, och inte bli en åldrad strippa. Men det är så förutsägbart (för sagan) att hans hjärta skall fångas av Brooke, flickan som står utanför hans liv och som är litet charmigt blyg för sin kropp. Genom allt pippande och knarkande är det henne han vänder tillbaka till, och gnabbas med på ett Harlequinromanaktigt sätt. När hon avvisar honom frågar han indignerat om det bara är Magic Mike hon ser, om hon tror att han är strippa i varje ögonblick? Nej, självklart inte, men om det intensiva jobbet upptar större delen av dygnet och spiller över på resten av livet är det inte någon man kan bortse ifrån.

Och när då till slut Mike ger upp det glassiga livet för att stanna med Brooke - kan han sluta upp från en dag till en annan med alla droger och one night stands? Får Brooke en trogen man som belöning för att hon själv väntade så troget under Mikes vilda liv? Jag hoppas det, men jag är inte säker. Jag hoppas att filmen inte satte ännu fler griller i huvudet på de tusentals tonårsflickor som sett den. Är det något de redan kan så är det väl att vara förlåtande mot grisiga pojkvänner. Men vi kan som sagt hoppas att Mike sparar sin magi för Den Rätta Flickan, och att de finner lycka i sitt liv tillsammans.

Förbundsbryterskan av Anders Björkelid

I tredje delen i Berättelsen om Blodet kommer syskonen Sunia och Wulf till helt nya marker. I de tidigare böckerna har de rört sig i natur som påminner om skogar i Norden. Det landskap de kommer till nu har en historia som upplevs mycket djupare och långsiktigare av människorna som bor där, och några med speciella krafter kan känna mer än andra. De kan känna minnena av hur marken har förändrats av inlandsisens rörelser, skogsbränder och människors hand under flera tusen år. Och till kännedomen om marken hör en förståelse för de varelser som lever under jorden och påverkar trakterna och människorna som rör sig där.

Under tvillingarnas tidigare äventyr har jag också tagit deras motståndare och prövningar på allvar. Men nu i tredje boken blir jag verkligt oroad för dem, och är inte säker på att det skall sluta väl. De har lämnat landskapet och människorna som hörde till deras historia, där de var starka och kunde hämta krafter ur historien. Men nu är de i trakter där de inte hör hemma, och där så många krafter är fientliga mot dem. Jag blir först imponerad av hur Anders Björkelid vävt en annan sammanhängande tradition än Blodets, med olika syn på världen och andra seder och levnadssätt. Sedan blir jag ännu mer imponerad över hur de till synes olika traditionerna visar sig vara sammanflätade och ha samma ursprung.

Jag har genom hela serien tyckt att ungdomarnas uppdrag varit vagt, och kanske inte ens något som leder till något gott om det skulle lyckas. I Förbundsbryterskan får Wulf och Sunia verkligen anledning att tvivla på det de gör, medan de kämpar mot krafter som är större och mer obegripliga än allt de stött på innan. Den sista halvan av boken består av kamp efter kamp, fysiskt och mentalt krävande. När jag läst ut någon av de två tidigare böckerna har jag velat kasta mig över nästa. Den här gången kände jag mig litet omtumlad efter att ha läst ut boken, och kan lugna mig och vänta ett tag på att den fjärde boken skall skrivas. Men det får helst inte dröja för länge!

Jag vill också passa på att säga att böckernas illustrationer är väldigt vackra och passande. Kapitlens förstasidor har en ljusgrå kant med enkla men uttrycksfulla teckningar av författarens egen hand, och omslagsbilderna av Martin Bergström är välfunna och suggestiva.

Fler böcker av Anders Björkelid:
Ondvinter
Eldbärare

Eldbärare av Anders Björkelid

Andra delen i serien Berättelsen om Blodet heter Eldbärare. Tvillingarna Wulf och Sunia fick i första delen, Ondvinter, hastigt och under flykt lära sig att de tillhör Blodet, ett folkslag som lever mycket länge och har speciella och användbara gåvor. Men när de träffade sina fränder, ogillades det att syskonen inte följer traditionerna: pojken Wulf har fallenhet för det som räknas som kvinnokunskap, och flickan Sunia slåss gärna och väl med svärd. Hirdmännen vill uppfostra Wulf till en av dem, och Månprästinnorna vill ta sig an Sunia.

Men den annalkande Kylan, ett allvarligt hot som dragit över riket en gång förr, måste bekämpas. En osäker plan att tända de sedan länge slocknade eldarna i Imperiets gamla vårdkasar kan varken utföras av Hirdmännen, som följer Traditionen, eller Månprästinnorna, som följer Rytmen. Så uppdraget faller på tvillingarna, som ännu inte fullt tillhör någondera av riktningarna. På så sätt slipper de låsas in i seder de inte har valt, och de får fortsätta att vara tillsammans.

Det är en utmärkt vändningen i intrigen att låta barnen ta sig till hamnstaden Funisburg, av flera anledningar. I Ondvinter berättades det om Imperiets forna storhet, om imponerande byggnader och stolta palatsväktare. Nu får vi se dem... eller vad som är kvar av dem, efter en lång tid av krympande rikedom och makt. Det blir också tydligt att när man håller för hårt på sederna låser man sig fast i något som bit för bit blir trögt, tomt och onaturligt. Men i staden och dess omgivningar finns också människor, varelser och krafter av andra slag än de som ungdomarna redan känner till. Vi får veta mer om Blodets historia, men också om de makter som ligger runt omkring dem och kanske samspelar, kanske är farliga.

När jag började läsa Björkelids serie trodde jag att det var en trilogi, och att jag alltså hade alla delar redan. Jag var också glad över att jag kunde börja i tredje delen, Förbundsbryterskan, genast efter att jag läst ut Eldbärare. Nu har jag upptäckt att Berättelsen om Blodet skall bestå av fyra böcker, och den sista är inte skriven än. Ack! Hur skall jag kunna vänta på upplösningen? Jag kan knappt vänta tills jag får plocka upp Förbundsbryterskan och läsa vidare!

Fler böcker av Anders Björkelid:
Ondvinter
Förbundsbryterskan 

Startide Rising av David Brin

Boken med det fantasieggande namnet Startide Rising är andra delen i David Brins Uplift-serie. I första boken, Sundiver, beskrev han hur människor några hundra år in i framtiden har modifierat schimpanser och delfiner till att utveckla ett människoliknande tänkande och talförmåga. Denna Uplift-process är dock inte den stora överraskningen, utan tvärtom hur många andra civilisationer det finns i universum, och hur vanligt Uplift är bland dem alla.

De många civilisationerna är startkt bundna till sin turordning i Uplift-processen, som har pågått i miljontals år. Den ras som lyfts upp är skyldiga att tjäna sina upplyftare i hundratusen år. De kan dessutom ha modifierats så målmedvetet att de blivit som byggda för specifika uppgifter åt sina herrar. Detta är formellt reglerat i allmängiltiga lagar, men vissa raser är mindre hänsynsfulla i det avseendet. Många raser är också öppet fientliga mot människorna, som så mystiskt utvecklat intelligens och rymdfärder utan hjälp av den samlade kunskapen i det gemensamma biblioteket, the Library.

När Startide Rising börjar har konflikten redan brutit ut. Ett upptäcktsskepp med besättning från jorden har stött på en övergiven flotta med gamla rymdskepp. Kan det vara de mytomvärvda förfäderna, de första som utvecklade intelligens och reste runt i universum och lyfte upp andra raser? Stridsskepp från flera olika civilisationer förföljer jord-skeppet, som tar sin tillflykt till en planet täckt av vatten.

Att skeppet valde en vattentäckt värld beror delvis på att kaptenen och större delen av besättningen är delfiner. Där finns även några människor, samt schimpansen och vetenskapsmannen Charles Dart, som är mycket hängiven sin spännande forskning.

Startide Rising fick såväl, Nebula-, Hugo- som Locuspriset när den kom ut. Jag säger inte att det var fel, men jag tycker inte att Startide Rising är en så lyckad bok. Den tar upp många viktiga frågor - alltför många för att berättelsen skall hänga ihop. Den viktigaste frågan, enligt min mening, är den begynnande diskussionen om vad Uplift-processen innebär. Är det moraliskt riktigt att genetiskt modifiera djur för att ge dem ett medvetande? Det kan man ju inte fråga dem om innan processen börjar. Kommer delfiner och schimpanser att känna sig underlägsna inför skapare, kommer det kanske att väcka trots hos enskilda individer, kommer det att skapa splittring inom grupperna? Brin låter flera exempel tala för sig i berättelserna om hur delfin-besättningen resonerar och handlar, och delvis även genom korta scener från härskarraser och tjänarraser på de förföljande skeppen.

Trots ordlistan i början av boken är det tyvärr svårt att hålla reda på vilka som är fiender och vilka som är vänner till jordinvånarna, och ännu svårare är det att hålla reda på var skeppen och besättningarna befinner sig under striderna samt på vattenplaneten.

Det är spännande att få glimtar av den långa, vitt förgrenade och hårt reglerade utvecklingen av civilisationer i universum, genom jord-skeppets fynd och genom vad som berättas om civilisationer som degenererat och försvunnit. Men allra mest spännande är delfinernas drömmar och språk. Som upplyft, civiliserad varelse förväntas det att de skall tala Anglic, och det är även accepterat att tala Trinary, ett visslat, haiku-liknande språk som många människor har lärt sig av intresse.

    *And the Dream Sea,
        Everlasting,
    *Calls in whispers
        Soft remembered...*

Delfinerna har en religion som dels är en hederskodex, dels är baserad på djupare minnen, Whale Dream. De passar sig dock väldigt noga för att regrediera till en nivå av mer delfinmedvetande än intelligens, och att tala det ännu mer primitiva delfinspråket Primary. Det låter hämmande i mina öron att så starkt förneka sina djupt liggande impulser, men å andra sidan är arbetet på skeppet avhängigt av att man kan stå över sina instinkter, planera långsiktigt och samarbeta.

Nästa bok i serien heter The Uplift War. Jag hoppas att den inte bara skall handla om krig, utan även hinna förklara mer om universums olika civilisationer, och kanske något om de mystiska föregångarna. Tänk om jag hade tillgång till en komplett version av the Library, med information om alla rasers historia och instruktioner till hur man bygger rymdskepp drivna av antigravitation!

Fler böcker av David Brin:
Sundiver
The Uplift War
Brightness Reef
Infinity's Shore
Heaven's Reach