Tre stora ryssar och en virtuos tysk i Konserthuset

Den musiklystna stockholmspubliken hade sett till att ännu en konsert var så gott som utsåld, trots höjda (och differentierade) biljettpriser. Därföre kan alla vi närvarande skatta oss lyckliga, för konserten som gavs på lördagseftermiddagen liksom tidigare på torsdagskvällen var i världsklass i fråga om musik och musiker.

Som inledning spelades Four Norwegian Moods (1942) av Igor Stravinskij. De var tänkta som filmmusik och bygger på norska folkmelodier, men är mycket självständiga och nydanande. Från den inledande glada stämningen över den mer sorgsna i nästa sats spelade Kungliga Filharmonikerna lätt, klart och njutbart.


Lika klar och precis men mycket mer intensiv blev klangen i nästa stycke, Dmitrij Sjostakovitjs Violinkonsert Nr 1 i a-moll Op.77 (1947-48). Solisten Frank Peter Zimmermann spelade den komplicerade konserten utan noter, med stor inlevelse från varje fiber av sin kropp, tycktes det som. Den inledande satsen Nocturne: Moderato är sitt övertygande allvar, Scherzo: Allegro med sin hämningslösa intensitet, den magnifika Passacaglia: Andante - genom alla dessa växlande känslolägen behöll fokus och exakthet i samklang med sin briljante gästande violinist.

Men dagens tour de force var Zimmermanns långa soloparti på egen hand. Med eftertryck, beslutsamhet och en uttrycksvilja så stark att det kändes som att musiken fick ord spelade han i varje ögonblick som om inget annat vore möjligt än att spela just detta. Tempo, ton, frasering; allt var fullständigt perfekt och medryckande. Under applåderna efter sista tonen sågs filharmonikernas violinister leende skaka på huvudet och viska till varandra, som om de knappt kunde tro sina öron, och vi tacksamma åhörare var lika överväldigade. Min beundran för Zimmermann växte under hans innerliga extranummer, tredje satsen ur Bachs Sonat Nr 2 i a-moll, ytterligare ett virtuost stycke men krävande på ett helt annat sätt. Frank Peter Zimmermann är en gudabenådad violinist, och jag hoppas att han vill komma tillbaka till Stockholm många gånger!

Sist fick vi höra Sergej Prokofjevs Symfoni Nr 6 i ess-moll (1947). Nu förändrades orkesterljudet från den tidigare luftigheten till en dämpad, mjukare klang. Den inledande Allegro moderato har en sorgsen stämning men fick en antydan till tröst av denna mjukheten. De lyriska partierna i den efterföljande Largo-satsen balanserades av en hotande, dov underton. Men hoppet vann i den omdiskuterade sista satsen, Vivace, som i händerna på Sakari Oramo och Kungliga Filharmonikerna slutade i triumf. Det var en uppmuntrande avslutning på en mycket minnesvärd konsert.