Förbundsbryterskan av Anders Björkelid

I tredje delen i Berättelsen om Blodet kommer syskonen Sunia och Wulf till helt nya marker. I de tidigare böckerna har de rört sig i natur som påminner om skogar i Norden. Det landskap de kommer till nu har en historia som upplevs mycket djupare och långsiktigare av människorna som bor där, och några med speciella krafter kan känna mer än andra. De kan känna minnena av hur marken har förändrats av inlandsisens rörelser, skogsbränder och människors hand under flera tusen år. Och till kännedomen om marken hör en förståelse för de varelser som lever under jorden och påverkar trakterna och människorna som rör sig där.

Under tvillingarnas tidigare äventyr har jag också tagit deras motståndare och prövningar på allvar. Men nu i tredje boken blir jag verkligt oroad för dem, och är inte säker på att det skall sluta väl. De har lämnat landskapet och människorna som hörde till deras historia, där de var starka och kunde hämta krafter ur historien. Men nu är de i trakter där de inte hör hemma, och där så många krafter är fientliga mot dem. Jag blir först imponerad av hur Anders Björkelid vävt en annan sammanhängande tradition än Blodets, med olika syn på världen och andra seder och levnadssätt. Sedan blir jag ännu mer imponerad över hur de till synes olika traditionerna visar sig vara sammanflätade och ha samma ursprung.

Jag har genom hela serien tyckt att ungdomarnas uppdrag varit vagt, och kanske inte ens något som leder till något gott om det skulle lyckas. I Förbundsbryterskan får Wulf och Sunia verkligen anledning att tvivla på det de gör, medan de kämpar mot krafter som är större och mer obegripliga än allt de stött på innan. Den sista halvan av boken består av kamp efter kamp, fysiskt och mentalt krävande. När jag läst ut någon av de två tidigare böckerna har jag velat kasta mig över nästa. Den här gången kände jag mig litet omtumlad efter att ha läst ut boken, och kan lugna mig och vänta ett tag på att den fjärde boken skall skrivas. Men det får helst inte dröja för länge!

Jag vill också passa på att säga att böckernas illustrationer är väldigt vackra och passande. Kapitlens förstasidor har en ljusgrå kant med enkla men uttrycksfulla teckningar av författarens egen hand, och omslagsbilderna av Martin Bergström är välfunna och suggestiva.

Fler böcker av Anders Björkelid:
Ondvinter
Eldbärare