För två år sedan såg jag Barbara Probsts verk för första gången, och tyckte om dem. Hennes arrangerade fotoserier, med bilder av samma ögonblick taget ur olika vinklar, gav en känsla av närvaro. När jag ser liknande bildserier igen på Lars Bohman Gallery är formatet inte nytt och spännande längre, och urvalet är mindre.
De flesta serierna är triptyker, samma person sedd ur tre olika vinklar. Många av dem är gjorda i studio på nära håll. Även om bildserierna jag såg förrförra året också var arrangerade för kamerorna, fick jag ändå känslan av att modellerna var ointresserade av oss åskådare; att vi upplevde deras samling av en slump. Nu ser flera av de avfotograferade ut att posera för kameran, inte som att vi överraskade dem mitt i något annat.
De fotoserier jag tycker bäst om är de två naturbilderna där man kan se små personer på långt avstånd ur olika vinklar och alltså med helt olika bakgrunder. De ger en bättre känsla av vidd än konventionella panoramabilder. Jag tycker också om den långa fotoserien av en flicka i språnget på ett hustak i New York. Där tycker jag att alla synliga kameror, tillsammans med ljusen från staden i bakgrunden, ger en glimt av stämningen vid tillfället; allt är förberett, vi är fulla av energi, nu gör vi det här!
Allra bäst tycker jag om triptyken i svartvitt av en kvinna som går snett över en gatukorsning. Mitt sinne för visuo-spatiella förhållanden är inte det bästa, så jag måste stå och fundera ett tag på hur fotograferna måste ha stått; precis utanför varje respektive bildkant.
Jag tycker fortfarande att Barbara Probst har en intressant vision, men jag hoppas att hon utvecklar sina idéer så att det inte bara blir mer av samma sak framgent.
Länk till Lars Bohman Gallery
De flesta serierna är triptyker, samma person sedd ur tre olika vinklar. Många av dem är gjorda i studio på nära håll. Även om bildserierna jag såg förrförra året också var arrangerade för kamerorna, fick jag ändå känslan av att modellerna var ointresserade av oss åskådare; att vi upplevde deras samling av en slump. Nu ser flera av de avfotograferade ut att posera för kameran, inte som att vi överraskade dem mitt i något annat.
De fotoserier jag tycker bäst om är de två naturbilderna där man kan se små personer på långt avstånd ur olika vinklar och alltså med helt olika bakgrunder. De ger en bättre känsla av vidd än konventionella panoramabilder. Jag tycker också om den långa fotoserien av en flicka i språnget på ett hustak i New York. Där tycker jag att alla synliga kameror, tillsammans med ljusen från staden i bakgrunden, ger en glimt av stämningen vid tillfället; allt är förberett, vi är fulla av energi, nu gör vi det här!
Allra bäst tycker jag om triptyken i svartvitt av en kvinna som går snett över en gatukorsning. Mitt sinne för visuo-spatiella förhållanden är inte det bästa, så jag måste stå och fundera ett tag på hur fotograferna måste ha stått; precis utanför varje respektive bildkant.
Jag tycker fortfarande att Barbara Probst har en intressant vision, men jag hoppas att hon utvecklar sina idéer så att det inte bara blir mer av samma sak framgent.
Länk till Lars Bohman Gallery
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar