Don DeLillos bok Cosmopolis fångade den känslan av att allt är möjligt parat med galen våghalsighet som präglade IT-bubblan omkring millenieskiftet. Beskrivningen av Erik Packers färd genom New York då gatorna är som mest igenkorkade av människor fientliga mot honom var tidvis förvirrade, med alla besökare som klev in och ut ur Packers limousine med olika ärenden, men euforin hade han fångat på pricken.
I David Cronenbergs filmatisering är limons insida knäpptyst och så gott som orubbad under färden framåt. Den lyxiga tystnaden är förstås rimlig (trots att Packer motsäger den senare i filmen), men tillför inget till stämningen. Skulle tystnaden skapa en overklighetskänsla? Men det blir tårta på tårta när även de första konversationerna handlar om obegripligheter.
Något annat som är obegripligt är valet av skådespelare till huvudrollen. Under de månader som jag har sett fram emot Cronenbergs Cosmopolis hade jag inte alla fakta. Jag visste inte, eftersom jag inte sett någon annan av hans filmer, att Robert Pattinson var en så BEDRÖVLIGT DÅLIG SKÅDESPELARE. Medan de andra skådespelarna, speciellt Kevin Durand som spelar livvakten Torval, agerar som om de menar det, maler RPattz med käkarna och klämmer fram sina repliker som om han hade svårt att komma ihåg dem. Ett tag försöker jag tänka mig honom som yxig och stel med flit - som om Cronenberg ville ha en omänsklig aura kring honom - men det hjälper inte.
Någon annan som misslyckas är den nästan lika träiga Sarah Gadon som Packers nyblivna hustru Elise. Hon hade kunnat vara som Patricia Arquette i Lost Highway, men hon är det inte, och det grämer mig varje minut hon är i bild. Tack och lov är övriga skådespelare bra; Jay Baruchel, Juliette Binoche och Patricia McKenzie. Framför allt är Samantha Morton ett ljus i mörkret, när hon likt ett orakel talar med Packer om filosofin kring att tjäna pengar. Hon är intensiv och närvarande, när hon talar börjar bakgrundsmusiken äntligen bubbla fram, och samtidigt limousinen gungas av våldsamma demonstranter på gatan utanför talar de båda helt oberört vidare - en symbol för hur säkra och opåverkbara de känner sig.
Om filmen börjat strax innan konversationen med Mortons rollfigur, och låtit musik och kameravinklar skapa den drömlika version av Cosmopolis som jag hade hoppats på, så hade filmen kunnat vara bra. Äntligen framme hos frisören, familjens förtrogne, följer en scen av småprat som är surrealistisk för att man aldrig vet vad som sägs är banalt småprat eller en ödesmättad symbol. Och de allra sista scenerna - fastän de kändes för långa var de det (anti)klimax som vi duktiga åskådare hade förtjänat. Tänk om hela filmen gått i samma stil!
I David Cronenbergs filmatisering är limons insida knäpptyst och så gott som orubbad under färden framåt. Den lyxiga tystnaden är förstås rimlig (trots att Packer motsäger den senare i filmen), men tillför inget till stämningen. Skulle tystnaden skapa en overklighetskänsla? Men det blir tårta på tårta när även de första konversationerna handlar om obegripligheter.
Något annat som är obegripligt är valet av skådespelare till huvudrollen. Under de månader som jag har sett fram emot Cronenbergs Cosmopolis hade jag inte alla fakta. Jag visste inte, eftersom jag inte sett någon annan av hans filmer, att Robert Pattinson var en så BEDRÖVLIGT DÅLIG SKÅDESPELARE. Medan de andra skådespelarna, speciellt Kevin Durand som spelar livvakten Torval, agerar som om de menar det, maler RPattz med käkarna och klämmer fram sina repliker som om han hade svårt att komma ihåg dem. Ett tag försöker jag tänka mig honom som yxig och stel med flit - som om Cronenberg ville ha en omänsklig aura kring honom - men det hjälper inte.
Någon annan som misslyckas är den nästan lika träiga Sarah Gadon som Packers nyblivna hustru Elise. Hon hade kunnat vara som Patricia Arquette i Lost Highway, men hon är det inte, och det grämer mig varje minut hon är i bild. Tack och lov är övriga skådespelare bra; Jay Baruchel, Juliette Binoche och Patricia McKenzie. Framför allt är Samantha Morton ett ljus i mörkret, när hon likt ett orakel talar med Packer om filosofin kring att tjäna pengar. Hon är intensiv och närvarande, när hon talar börjar bakgrundsmusiken äntligen bubbla fram, och samtidigt limousinen gungas av våldsamma demonstranter på gatan utanför talar de båda helt oberört vidare - en symbol för hur säkra och opåverkbara de känner sig.
Om filmen börjat strax innan konversationen med Mortons rollfigur, och låtit musik och kameravinklar skapa den drömlika version av Cosmopolis som jag hade hoppats på, så hade filmen kunnat vara bra. Äntligen framme hos frisören, familjens förtrogne, följer en scen av småprat som är surrealistisk för att man aldrig vet vad som sägs är banalt småprat eller en ödesmättad symbol. Och de allra sista scenerna - fastän de kändes för långa var de det (anti)klimax som vi duktiga åskådare hade förtjänat. Tänk om hela filmen gått i samma stil!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar