Stenhammar Quartet i överraskande verk

Stenhammar Quartet uppträder regelbundet i Konserthuset, ofta med verk av Wilhelm Stenhammar som givit kvartetten sitt namn, och så även idag. Men först inledde de med Stråkkvartett i C-dur (1813) av Franz Schubert. Det är ett verk utan den bitterljuva tonen som förskönar så många av Schuberts verk. Istället inledde den med några toner av dov sorg, som sedan snabbt förbyttes i mer livliga melodier. Att de muntra partierna kändes forcerade berodde alltså inte alls på de goda musikerna, utan för att de (i mitt tycke) var skrivna med en glädje som kanske inte var äkta. Sista satsen innehöll sprittande dansanta melodier - men mitt i dansen kom ett parti av djup melankoli igen. Nu var Schubert mycket ung, bara 16 år gammal när han skrev den här kvartetten, så det sköna vemod som förgyller hans finaste verk hade han nog inte lärt sig fånga ännu. Men jag blev ändå litet sorgsen av att höra det här stycket.

Jag har hittills inte börjat älska Wilhelm Stenhammars musik, även om jag gärna vill höra den. Den Stråkkvartett Nr 6 i d-moll (1916), den sista han skrev, börjar med två satser som tycks vilja bryta dåtidens traditioner och skapa egna harmonier, men det låter inte njutbart i mina öron. Men så kommer den innerliga tredje satsen, Poco Adagio, som med ypperlig samstämmighet förmedlar ett djupt allvar. Allvaret följer med in i sista satsen, Presto, som blir en stark avslutning.

Under pausen plockas det fram två gonggonger och ett stort antal vinglas med olika mycket vätska i, verktyg som krävs för George Crumbs Black Angels (1970). Verket som skrevs under Vietnamkriget har undertiteln 13 Images from the Dark Land och skall beskriva vår trasiga värld. Jag var glad att jag lyssnat på stycket innan, så att jag inte blev helt överraskad av den hårda, skärande satsen som inledde, Threnody 1: Night of the Electric Insects. De olika saterna, med namn som Sounds of Bones and Flutes och Danse Macabre, ändrade uttryck gång på gång; musikerna ropade sifferserier, smackade in i fiolernas mikrofoner, spelade med stråkar på glasen och gonggongerna. Det var spännande att lyssna på, och jag är glad att ha fått höra och se verket framföras.

Allra sist drog Stenhammar Quartet nytta av att instrumenten var uppmickade, och rev loss i Jimi Hendrix Foxy Lady. Vilken energi! Låten passar verkligen för stråkkvartett, och det var en bra avslutning på konserten.