I samarbete med sin förra hustru, textilkonstnärinnan Beate Groth, har norske Jan Groth skapat monumentala väggbonader. På väggen till Galleri Riis hänger en av dem, som trots sitt stora format och övervägande svarta färg framstår som fjäderlätt. Den vita skåran över det svarta fältet är inget våldsamt hugg eller någon hotande spricka, utan en mjuk glipa, skön att se på.
Den speglas av de två bronsskulpturerna som står lutade mot motstående väggarna. Än en gång, trots att de gedigna metallstavarna borde se tunga och dessutom instabila ut, är de gracila där de ledigt lutar sig mot väggen. Går man runt dem och tittar från fler håll ser man att de är platta stänger, lätt vridna på mitten.
Samma lätthet syns i de mindre tavlor som hänger i nästa rum. De sparsamma krumelurerna liknar skrivtecken eller spår av sympatiska insekter. Jan Groths särpräglade verk är mycket rogivande att se på, och jag är glad att de visas i Sverige.
Länk till Galleri Riis sida om Jan Groth
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar