Havets musik i Konserthuset

Konserten börjar med en av de fyra ouvertyrer Ludwig van Beethoven skrev till sin enda opera, nämligen Leonorauvertyr Nr 3 (1806), den mest uppskattade av de fyra. Gästdirigent Marc Soustrot ledde Kungliga Filharmonikerna till en riktigt mjuk klang, där de melodiska partierna lät fjäderlätt utan att vara krampaktigt dämpade, och där alla crescendi lät magnifika utan att gå överstyr. Det var fint att höra!

Denna milda klang kom väl till pass när så kvällens solist gjorde entré, Arabella Steinbacher som spelade Felix Mendelssohn-Bartholdys älskade Violinkonsert e-moll (1844). Steinbacher spelade tonsäkert, men klangen från hennes fiol var återhållen och så gracil att den närmast lät skör. Jag satt nära och kunde höra henne väl, men jag undrar hur tonen bar sig ut i salen. I det långa solot i den inledande satsen spelade hon med mer temperament och personlighet. I den avslutande satsens dialog med orkestern studsade hennes toner så lätt och luftigt att jag var rädd att de skulle försvinna. Det kunde ha betytt sprittande glädje, men i Steinbachers återhållna version rimmade det inte helt. Tur nog fick vi ett extranummer, en provkarta på klassiska kompositioner där Steinbacher äntligen visade glöd och inlevelse. Jag hoppas att hon vinner mer tyngd i framtiden, både i självsäkerhet och i sin klang.

Efter paus översköljdes vi av lyrisk musik från åren kring det förra sekelskiftet, av Claude Debussy. Denne kompositör skapade verk vilka låter enskilda instrument och en samstämd orkester glittra, och det gjorde verkligen Filharmonikerna väl. Först Förspel till en fauns eftermiddag (1894), sedan La Mer (1903-05). De natursköna scenerna med den lättjefulle faunen i det första stycket följdes av vågor och känslan av ett vitt hav med ett liv vi bara kan föreställa oss. De böljande vågorna rördes i sista satsen upp av vinden till ett brus, men fortfarande hade Soustrot rörelserna under kontroll och lät vågorna slå utan att det gick överstyr. Än en gång var det skönt för öronen, utan att för den sakens skull tappa i uttryck. Det var ett vackert program, väl sammansatt och ypperligt framfört.