Varieties of Disturbance av Lydia Davis

År 2007 gavs Lydia Davis senaste novellsamling ut, Varieties of Disturbance, som på svenska heter Samarbete med fluga. Liksom i hennes tidigare samlingar är några berättelser korta som en mening eller två, andra längre men med en prövande ton av anonymitet som gör dem ännu mer privata, en del ordlekar som blir så avancerade att de tappar alla band till verkligheten.

Det som är nytt i Davis prosa är några längre "studier", där historier som kunde berättats traditionellt, kronologiskt, istället brutits upp och berättas i kapitel ordnade efter tema. Strukturen är förment vetenskaplig, men de är ändå så pass levande att man kan känna med personerna det handlar om. Det beror på att tonen i språket är aningen, aningen mer målande än i en vetenskaplig text, utan att tappa sin seriösa prägel. Det blir fantastiskt roligt när Davis använder den här metoden på de Krya på dig-brev som barnen i en skolklass skickar till en klasskamrat som ligger på sjukhus, i We Miss You: A Study of Get-Well Letters from a Class of Fourth-Graders. Så här kan det låta:

Overall Coherence

There is a tendency toward non sequitur in the letters: one sentence often has little to do with the sentence that follows or precedes it (e.g., "The temperature keeps on changing. I can't wait until you come back to school").

En novell på nästan femtio sidor mot slutet av boken har titeln Helen and Vi: A Study in Health and Vitality. Den här gången är det två nästan hundraåriga kvinnor, vars barndom och nuvarande liv som gamla beskrivs parallellt under titlar som Recreation och Travel. De två har till största delen levt hälsosamt och anspråkslöst, och fastän man kan föreställa sig scener ur kvinnornas liv av de sakliga beskrivningarna, blir inte lika roligt eller intressant som fjärdeklassarnas brev. Därför blir jag glad när det då och då skjuts in kursiverade kommentarer om en tredje kvinna, Hope, som haft ett mer priviligerat liv med mer alkohol och festande, men också uppnått hundra års ålder.

Jag tycker riktigt mycket om novellen The Walk, där en kritiker och en översättare (av min favoritförfattare Proust, vilket man får lista ut själv av citatet i novellen) möts på en konferens och promenerar i staden en kväll efter att de andra konferensdeltagarna rest hem. Davis lätta prosa och Prousts minnen samverkar till att skapa en djup stämning. Det är sådana lugna ögonblick, inte stora triumfer utan en persons insikter, som gör Lydia Davis prosa så minnesvärd.

Fler böcker av Lydia Davis:
Break It Down
Almost No Memory
Samuel Johnson Is Indignant