Knut Andersson, Fårbonden från Tubbebo på Liljevalchs

Till Tubbebo kom Dagens Nyheter och berättade om världen för Knut Andersson. Vi hade inte Dagens Nyheter när jag växte upp på '70- och '80-talet, men jag såg samma värld som Knut Andersson målade på sina tavlor, på TV och i skolböckerna. Den påbjudna, rutinartade kritiken av samhället, omvärlden, kapitalismen och stadslivet genomsyrade allt, även barnprogrammen. Det gav likriktning och fantasilöshet, och var framförallt fruktansvärt ensidigt och tråkigt.

Den siste bonden

Vaddå tråkigt, kan man bara avfärda rapporteringen från världsläget som tråkigt? Nej, tråkigt är inte rätta ordet, utan egentligen något värre: en anpassning till den rådande diskursen som gång på gång säger att världen är kall, medmänskligheten är borta, civilisationen har avskärmat oss från naturen som är god. Att få det här upprepat genom hela barndomen gjorde säkert fler än mig desillusionerade och cyniska, tills vi upptäckte att vi älskade asfalt, höghus och alla möjligheter som skapas av människor som bor nära varandra i städer.

LTO

Knut Anderssons målningar påminner mig om likriktningen i media på 1970-talet och gör mig oändligt tacksam för att vi har större valmöjligheter nu, trots att det också öppnat för "reality"-såpor och annat skräp. Men nu finns det ändå större variation och alla kan hitta något att få glädje, sammanhang och djupare kunskap av om man vill.

Länk till Liljevalchs sida om Knut Andersson

Allemansrätten

Elvis

Elvis, en fixstjärna i musikhistorien. De flesta av oss var inte med när hans karriär tog sin början, och det är det perspektivet som är den stora behållningen med Baz Luhrmanns film om Elvis. Vi får se omgivningen han växte upp i - enkel, ekonomiskt osäker, präglad av faderns tidigare mellanhavanden med lagen - och så den fantastiska, medryckande musiken som de svarta människorna i grannskapet spelade och sjöng. Ja, det är en Baz Luhrmann-film så det är virvelvindskänslan och fokuset på några centrala ögonblick och personer som dominerar filmen Elvis.

Vi hinner se vilket mod det krävdes för den unge, okände Elvis att uppträda med sin vågade stil och musik i ett samhälle där det var bättre att vara proper och inte sticka ut. Men vi får också se hur hans sköna röst och höftrörelser väcker lustkänslor hos publiken - och hur Colonel Parker ser samma sak och raskt lockar in den unge artisten under sina vingar. Han ser hur de unga kvinnorna "gillar något de vet att man inte borde gilla" och att det är nyckeln till framgång, och det är smart sagt men det blir litet fånigt när det upprepas några gånger till så att ingen skall missa det.

Men det är snyggt att det är i en magisk miljö som Colonel Parker fångar in Elvis, i pariserhjulet på ett nöjesfält där den vanliga världen sjunker undan och det känns som att livet kan bli hur underbart som helst. Dock kommer ytterligare motgångar från vardagsvärlden, med puritanska politiker och programledare vill förbjuda de sexiga höftrullningarna som hotar att omstörta samhället.

Colonel Parker är filmens berättare och kanske låg det något i hans uppmaningar till Elvis att göra militärtjänsten, visa sig ansvarsfull och så få en bredare och mer stabil fan-skara. Det är svårt att veta i efterhand och ännu svårare att veta mitt i kändisskapets virvlar, i en ny värld där stjärnor exploderade som fyrverkerier på himlen utan att man visste hur länge de skulle klara av att brinna. Men efter att Elvis dog, alltför ung, framkom det att Colonel Parker styrt honom och plockat honom på pengar från början till slut. Från diskussionerna i de mörka rummen bakom Elvis rygg kan man se hur Parker avslår och plockar upp erbjudanden efter vad som passar honom själv, inte efter vad Elvis själv önskar.

Filmen ruschar fram till 1968 då Elvis status som lysande stjärna inte var lika stadig. En julspecial frammanad av mer visionära män än Colonel Parker placerar honom dock i toppen ännu en gång. Det går att oroa sig för att filmen av estetiska skäl bara skall låta oss se en snygg, energisk Elvis även när hans hälsa började vackla, men nej, riktigt så illa blir det inte. I julspecialen och de efterföljande Vegasshowerna får vi se en Elvis där sminket, det rufsiga håret, den tunga andhämtningen och svettglansen tippat litet över gränsen mellan stilig och trött - men det gör hans insatser än mer imponerande och är fortfarande enormt sexigt.

Det är Elvis och Colonel Parker som är de två huvudpersonerna i filmen, alla andra roller blir glansiga pappersdockor bredvid dem, även hustrun Priscilla och dottern Lisa Marie som tycks vara liten för evigt. Det är irriterande men går att acceptera för den svindlande resan som filmen ändå är. Och mitt i alla medryckande Elvislåtar blir vi regelbundet påminda om hur musiken lät hos de svarta musiker som han hämtade inspirationen av - BB King, Little Richard och Sister Rosetta Tharpe - ännu starkare, ännu mer fylld av energi och sex. Men i den vackre, talangfulle Elvis fick världen sin stjärna. Austin Butler ger oss hans känslor från osäkerhet över charm, självsäkerhet och ren sexighet, och det är underbart att se.

After Sappho av Selby Lynn Schwartz

Mer än två och ett halvt årtusende senare lever Sapfos lyrik kvar, eller åtminstone fragment av den. Orden berättar om passion och stark åtrå, men också om förnöjsam kärlek i stillsamma stunder på stranden, i den grupp av kvinnor som samlats kring Sapfo. Även i vår tid, alltså för bara ett drygt sekel sedan, längtar kvinnor efter att återskapa miljöerna och återuppleva känslorna från den gyllene tiden i fjärran. Och också efter självklarheten att som kvinna ha samma rättigheter som män. 

Selby Lynn Schwartz bok After Sappho börjar någorlunda nära Sapfos trakter, i Italien där kvinnor enligt kusligt namngivna lagar underställdes män och giftes bort med sina våldtäktsmän för att inte dra skam över familjen. Några av dessa kvinnor stiger fram i Schwartz egna fragment: poeten Lina Poletti, författaren Sibilla Aleramo, konstnären Romaine Brooks, skådespelerskan Elenora Duse som kom att spela Nora i ett dockhem. Flera av de nämnda kvinnorna finner varandra och bygger upp varandra i vänskap, kärlek och yrkesliv. Fokus breddas till Frankrike och England, och Virginia Woolf och Vita Sackville-West gör entré i berättelsen.

Prosafragmenten är kortfattade likt kortbiografier i en längre historisk skildring, men Schwarz ger dem alla en lyrisk skepnad. När samma människor dyker upp på nya eller gamla platser och levnadsöden börjar vävas samman fördjupas upplevelsen av formatet som Schwarz har valt för sin framställning, tillsammans med det inbjudande "vi"-tilltalet hon använder sig av. Och kärleken till Sapfos dikter och litteraturen de själva skapar är kittet som håller dem samman.

By now in Sibilla's room in Rome there was a darting and soaring of voices: how to translate Aurel saying that the intimate letters and journals of women formed their own verbal sensibility, how to translate Renée Vivien invoking the isle of Lesbos in kletic verse: rends-nous notre âme antique. Years ago the soul was exiled from us? Ours is the isle where once we dwelled? We call out, are we waiting?

De fåtaliga bröder och makar som nämns existerar i periferin, det är kvinnokollektivet som står i centrum. Men omvärlden tränger sig in, inte bara i form av världskrig och andra tvingande samhällshändelser, utan också som skrattretande böcker med "analyser" av sappfiska böjelser och kvinnorna som ägnar sig åt dem, skrivna av indignerade (och säkert i hemlighet lystna) män, och nedlåtande kommentarer och lagförande av de verk som kvinnorna i vår lösa sammanslutning skapar. Förutom Sapfo står Cassandra på tröskeln och ropar ut sina varningar. 

Lagom till att boken After Sappho slutar stiger Orlando in i vår värld i sin egen fascinerande bok; en människa som med sitt liv träder genom historien och identiteterna och mot en framtid som vi måste forma själva. After Sappho ger inspiration till ett skönare liv i Sapfos efterföljd.

Mlimas berättelse på Playhouse Teater

Efter några meningar förstår vi att individen som berättar sitt livs historia för oss är Mlima, elefanten i pjäsens titel. Han växer till att bli stor och stark och hans mor berömmer hans långa, fina betar. Men det är de som kommer att förkorta hans liv. Den kraftfulla dansen han framför övergår i grymma dödsryckningar. Tjuvjägarna har spårat honom i fyrtio dagar och nu har de träffat honom med en giftpil. "Hoppas att hans ande inte kommer att förfölja oss" säger den ene till den andre, men det är just vad som händer i Mlimas berättelse.

Jag gillar när historier skickas vidare som en stafettpinne mellan de medverkande; av två personer i en scen återkommer en i nästa scen med en annan, vilken i sin tur möter en tredje i scenen som följer. På så sätt kan vi också se hur människorna spelar olika roller beroende på vilka de möter och vad de vill ha ut av just det mötet. 

Tjuvjägarna trodde att de gjort sitt livs kap när de sköt Mlima och stal hans stora, vackra betar. Men Mlima var känd och uppmärksammad i Kenya, så att sälja elfenbenet kommer att bli ännu svårare än vanligt, kanske till och med omöjligt. Vi ser hur Mlimas död blir en nesa för dem som hade till uppdrag att övervaka och skydda honom, men också hur människor försiktigt eller helt öppet frågar sig fram eller mutar för att bli den som lägger beslag på betarna.

Måns Clausen och William Wahlstedt ger skickligt sina olika roller skilda personligheter och manér, medan Inès Cherif skulle vinna på att tona ned sin spelstil och våga landa i nyanser istället. Timothy Waliggo Kakeeto ger med sin imponerande dans liv och elefanten som dödats, och påminner om att det som de övriga på scenen talar om som ett problem, eller pengar, eller en källa till konst av elfenben, det var nyss en levande varelse. När vi till slut ser honom reducerad till en prydnad så ser vi att hur vacker prydnaden än är, så är den skapad av en individ som nu är död. Det är med stor kunskap och eftertanke som Lynn Nottage har spunnit sin intressanta historia om Mlima.

Länk till Playhouse Teaters sida om Mlimas berättelse

Foto: Ola Gäfvert

Miraklet

En människa skall inte kunna leva i fyra månader utan att äta. Men det är vad man hävdar om Anna O'Donnell i en avlägsen by på den irländska landsbygden. Manna från himlen är vad hon lever av, säger hon. För att undersöka vad som pågår skickas sjuksköterskan Elizabeth Wright dit från England, och skall i skift med nunnan Syster Michael övervaka Anna.

Elizabeth Wright är från början medveten om att de flesta i byn vill få det bevisat att Anna inte äter, att det faktiskt sker ett mirakel i deras mitt. Den lokala prästen och läkaren och i synnerhet Annas familj vill inte veta av några undersökningar om fusk. Det avskräcker inte Mrs Wright som tjänstgjort i Krimkriget, och med en eller båda händerna stadigt placerad i midjan tar sig fram under bybornas blickar, medan klänningsfållen blir lerigare för var gång hon går ut till Annas gård och tillbaka.

År 1862 i ett djupt kristet samhälle kunde akten att svälta sig själv ses som ett gudfruktigt sätt att frivilligt offra sig för sin tro - istället för senare tiders filmstjärnor leker Anna med vackert illustrerade kort av kristna martyrer. Hon talar också om hur ens eget offer kan rädda en själ från skärselden, och snart förstår vi att hon talar om sin bror som dött något år tidigare. Den eviga elden och plågan i helvetet är något grymt att vara verkligt rädd för, så att kunna förkorta en älskad människas tid i skärseldens flammor kan vara värt hur mycket lidande som helst. Nu blir vi också påminda om att det bara är några år sedan den stora svälten på Irland, så man kan också tänka sig att Anna väger in det i sina handlingar.

Allteftersom dagarna går ser Mrs Wright hur Annas tillstånd försämras och oroar sig för att hon snart kommer att dö. Att se detta hända framför sina egna ögon gör att hon inte längre kan vara en neutral övervakare. Men byborna och familjen framhärdar - och även Anna.

I en film där handlingen bärs av små gester och outsagda tankar är det bra att rollerna spelas av skickliga skådespelare: Florence Pugh som Elizabeth Wright, Tom Burke som traktens återvändande son och i synnerhet Kíla Lord Cassidy som Anna. 

När filmen börjar säger en berättarröst till oss att komma ihåg att alla vi ser handlar efter äkta övertygelse. Det är bra att få den extra påminnelsen. Filmens tempo är just så stillsamt att man hinner att överväga precis det; att de som motsätter sig Elizabeth Wrights sunda krav inte gör det för att trilskas utan för att de tror att de gör rätt. Det förtar inte helt frustrationen över vad som är på väg att hända, men gör historien begriplig och intensiv.

Ixelles av Johannes Anyuru

Ruth vill inte låta sin son veta var de egentligen kommer ifrån - drogerna, kriminaliteten, de trassliga relationerna i området tjugosjuttio där Ems far Mio dödades med knivhugg i en gångtunnel innan Em ens hunnit födas. Ett välavlönat arbete som konsult gör att Ruth kan bo i ett lugnare område i Antwerpen och säga till Em och andra hon möter att de kommer från Ixelles, ett välbeställt område i Bryssel.

Att vilja sudda ut sitt förflutna är inget unikt för Ruth, i denna vår värld eller ens i hennes egen familj. Modern vill aldrig tala om precis hur hon fick brännmärkena på kroppen under flykten från Afrika till Belgien. Många av deras grannar har säkert liknande historier. Men väl på plats i tjugosjuttio är det som att människorna, eller i synnerhet deras barn, utan att egentligen känna sig rotade och "hemma" fäster sina liv vid betonghusen och asfalten, trots att livet där är bristfälligt, fyllt av våld och statusmätningar, och brotten man begår skadar ens egen granne.

Ruth kan se hur den här lojaliteten mot trakten skorrar och ligger människorna själva i fatet. För det vi hör från förorten - "Jag ska aldrig lämna Xxx", "Jag är alltid lojal mot Yyy", det hör vi inte från mer priviligerade kvarter där man gärna provar att flytta ut till andra städer och länder och bosätter sig där man kan leva sitt bästa liv. 

I sitt nya uppdrag kommer Ruth att få tillfälle att slå in en kil mot det tänkandet. För det är just det som hennes konsultfirma arbetar med; att i det tysta vända en opinion mot något som till synes är utdömt på känslomässiga grunder. Uppdragsgivare är företag, myndigheter, förmögna privatpersoner, som anlitar Ruths tjänster. Noggrant tänker hon och hennes chef Lucien ut vilka känslomässiga strängar de skall slå an - för det är ändå känslor som avgör, även när man själv tänker att man är som mest rationell - och för att bli så effektiva som möjligt är det bättre att använda sig av fiktiva personer med livsberättelser Ruth har diktat ihop. Finns det andra konsultbyråer liknande Luciens? I så fall känner de inte till dem. Diskretionen är extremt viktig.

De här partierna av boken Ixelles har spännande likheter med William Gibsons Pattern Recognition, men Johannes Anyuru spinner sin historia åt ett eget håll i både handling och tonläge. Till saken kommer ju också sonen Em, som nu kommit i åldern att han börjat fråga mer om sin bakgrund och se igenom Ruths enklaste förklaringar. Och därtill dyker det upp guldfärgade CD-skivor där man tror sig höra Mios röst inspelad i nutid. Lever Mio? Dog han inte i gångtunneln där ett hav av blommor sedan täckte blodet han lämnade efter sig?

De här spåren tar sig också närmare Em vilket oroar Ruth. Då hon själv arbetar med att skapa trovärdiga fiktioner kan hon rationellt avfärda de guldfärgade CD-skivorna som fejk men likt sina ovetande slutanvändare skapar de ändå tvivel inom henne. För att inte tala om röstens löfte om en Avdelning för ingenting där de som lyssnar kan känna sig hemma och behövda.

Och ändå är det inte detta mysterium i handlingens mitt som fångar läsaren utan Johannes Anyurus skarpa blick för nyanserna och motsättningarna i alla människors berättelser och förklaringar av världen, och hur han visar upp dem med ett språk som är klart och transparent fastän det beskriver dimridåer och lager på lager av bedrägeri. Genom att placera handlingen i smältdegelns Belgien bara några år in i vår framtid berättar han en tidlös historia som gäller redan idag och för fler av oss än invånarna i tjugosjuttio.

"Vad menar du med att ingen kommer någonstans ifrån?"

"Vi läser en bok och börjar gråta."

"Gör vi? Du och jag?"

"Andra gör det. Vanliga människor. Och det är inte för att personerna i boken är verkliga. Utan för att så mycket av oss själva är fiktion."

Roman Signer Action Sculptures på Liljevalchs

När jag tar plats framför den timslånga videosekvensen som rullar kontinuerligt hamnar jag framför en enkel men rolig Action Sculpture: två uppslagna paraplyers handtag tejpas fast mot varandra och släpps lösa i den starka vinden. De rullar och flyger iväg, bort mot ett hav i horisonten. Efter hand går de sönder mer och mer och slutar flyga.

En kontorsstol placeras noggrant i en rinnande bäck. Sätet är över vattenytan men det strömmande vattnet får sitsen att snurra runt och runt. Det är en litet skön känsla att se kontorsstolen på den ovanliga platsen och det obekymrade snurrandet i solen och vattenblänket.

Efter ett tag får vi se en ny Action Sculpture som kräver mycket mer förberedelse. Ett hundratal hinkar står utplacerade, små sprängladdningar apteras i dem och bredvid varje ligger en gul skyddshjälm i plast. Man hinner få litet träsmak medan alla förberedelser pågår, men så kommer ögonblicket då själva skulpturen skapas och försvinner: på en gång sprängs alla laddningar och hjälmarna som nu lagts ovanpå hinkarna kastas tjugo meter upp i luften. Att se dem flyga upp och singla ned är faktiskt fantastiskt!

Nu har mitt hjärta öppnat sig för Roman Signers metod. Två sekvenser i rad visar en stor keramikkula, vacker i sig själv, som släpps mot ett golv och i ultrarapid stänker ut sitt innehåll av klarblå färg. Underhållande och rogivande.

Meditativa skulpturer likt ovanstående varvas med mer roliga scener som skulle kunnat hämtats ur tecknad film: en bil som körs genom två betongpelare som sitter precis för trångt för att det skall gå; en cykel som rullar ut ett gult band runt på en fin träbalkong. Jag blir överraskad av hur mycket jag tycker om att sitta och titta. Jag kan tänka mig att gå tillbaka en gång till, och jag rekommenderar upplevelsen.

Länk till Liljevalchs sida om Roman Signer

Women Talking

Filmen Women Talking är baserad på händelser som nästan är för grymma för att föreställa sig, men människor är ju kapabla till vad som helst, särskilt i en mindre grupp där man stöttar och driver på varandra. Det var vad som hände i en avskild mennonitisk koloni i Bolivia för dryga tio år sedan, men här är handlingen flyttad till Nordamerika. Under fyra års tid använde en grupp män bedövningsmedel för kor för att droga kvinnor i kolonin och våldta dem. När kvinnorna vaknade upp med blåmärken och smärtor, och senare graviditeter och sexuellt överförda sjukdomar, tystades de av kolonins män som förklarade att det var demoner, deras egna fantasier och deras egen syndighet som var skulden till vad som hänt.

Vi får berättat detta när filmen börjar, tillsammans med hastiga återblickar senare i historien. Vi får också veta att en man upptäcktes när han var på väg att begå våldtäkt, fångades och förmåddes att ge upp namnen på de övriga inblandade. De togs till häktet i den närliggande staden, till stor del också till skydd för sig själva. För vi ser en av kvinnorna, Salome, angripa en av de skyldiga med ett vapen och om hon inte hållits tillbaka hade hon huggit ihjäl honom.

Nu har alla kolonins män gett sig av till staden för att betala borgen för de häktade männen. Kvinnorna som fått stanna kvar har uppdragits att förlåta förövarna. Men med alla kvinnor för första gången ensamma, och ställda inför dessa fakta, börjar samtalen inom gruppen som för första gången har ro och styrka att tänka igenom om männens påbud om förlåtelse är rätt.

Man börjar med en omröstning. Stanna kvar/göra ingenting - kämpa mot männen - ge sig av. Eftersom det inte varit tillåtet för kvinnorna att lära sig att läsa, ritar man tre bilder som symboliserar de tre olika valen. Flest kryss hamnar under Kämpa emot och Ge sig av - lika många på varje, så nu måste man bestämma sig för vilket av dem man skall göra. Kvinnorna från tre familjer utses för att tillsammans diskutera sig fram till svaret.

Nu vidtar replikskiften som inte känns helt trovärdiga för en grupp kvinnor som inte fått studera eller följa den moderna diskursen, och till en början skaver det. Det vill till att släppa anspråken på realism och börja se filmen som en diskussion om idéer, renodlade och lagda i munnen på människor som har olika bevekelsegrunder för sina tankar och önskningar. Vi känner till Salomes ilska och vilja att slå tillbaka. Även Mariche bär på en ilska men av ett annat slag. Ona är kärleksfull och mild men inte godtrogen utan klarsynt på ett eget sätt. Greta och Agata från den äldre generationen kan bidra med klokhet från sina egna erfarenheter. Från den yngre generationen, men likaväl i farozonen för ytterligare övergrepp, hänger tonårsflickorna Autje och Neitje i hörnen av ladan där diskussionerna pågår, flätar samman sina långa flätor i varandra men ropar också ut sin frustration när samtalen tråkar ut dem eller skrämmer dem.

Det går att bli frustrerad även som tittare, när man själv kommer på starka argument för eller emot något som personerna på filmduken verkar förbise. En del av dem kommer att plockas upp senare, kanske i annat format än man själv tänkte, och det är ju så som det är: människors hjärnor fungerar annorlunda, det som är självklart för en själv är det inte för en annan, och någon annan kan ha en utgångspunkt som man själv missat. Dock kan sägas att filmen förbiser två viktiga aspekter: Om de stannar för att kämpa, HUR skall de kämpa då? Och om de lämnar kolonin, VAR skall de då bo? Dessa utelämnanden sker säkerligen med flit, för att diskussionen skall kretsa kring vad som kvinnorna finner vara rätt val. 

Den största invändningen diskuterades dock enligt min mening inte tillräckligt mycket, och ofta på avstånd från brännpunkten. För filmen låter kvinnornas tro vara stark, och det är helt rätt då det är så de har levt hela sitt liv och också funnit kärlek och skönhet i tron. Det är då inte konstigt att de inte vill vända sig från Gud och inte bryta mot kolonins regler och påbud. Men i ljuset av de senaste händelserna borde de kunna se och skilja på vad som är Guds önskan och vad som är männens uttolkning av den. Vad är det som ger männen rätten att styra och döma över kvinnorna? Männen har just tagit parti för våldsverkarna - har de inte själva visat sig syndiga och ovärdiga att lydas, kanske är det männen som är besatta av demoner?

Det är svårt att tala om handling i en intellektuell film som den här, centrerad kring en diskussion där tunga argument ställs mot varandra. Det kompliceras av att de olika parterna talar från olika utgångspunkter, så ett argument följs inte till sin botten utan bryts av av ett helt annat. Det ger filmen en spretighet som förstärks men också förmänskligas av de avbrott som sker då barn måste tas om hand, eller när någon dignar under minnet av övergreppen hon utsatts för. Det är fint att se hur någon eller hela gruppen genast kommer och sätter sig bredvid den plågade och stöttar henne med en hand på skuldran eller en sång att mötas i. Och i slutändan är det genom de skarpa diskussionerna som gruppen kommer fram till vad de måste göra, fastän det kommer att göra ont för några av dem. Filmen är ett kraftprov som de många goda skådespelarna klarar ypperligt.

Bröst och ägg av Mieko Kawakami

Natsuko är flera år yngre än sin storasyster Makiko. Deras uppväxt var inte helt stabil, med modern som jobbade kväll på en halvdålig bar till en lön som inte räckte. Nu verkar Makiko upprepa den avlidna moderns liv: hon jobbar som värdinna på en liknande bar hemma i Osaka och har tonårsdottern Midoriko. När de två kommer på besök till Natsuko i Tokyo glider barndomsminnena fram. De beskrivs utan sentimentalitet och utan att uppehålla sig vid eländet, men man kan förstå vilken tröst det var de gånger de togs om hand av den trygga mormodern Komi, efter att den redan frånvarande fadern försvunnit och mor och döttrar hastigt och oförklarat flytt från sin lägenhet mitt i natten.

Det visar sig att Makiko är i Tokyo för att besöka kliniker för bröstförstoring. Året är 2008, plastikkirurgi har ännu inte blivit vardagsmat och en operation skulle kosta mycket mer än vad Makiko egentligen har råd med. Natsuko blir bestört när hon tänker sig silikonkuddar ditsatta på systerns magra kropp. Likaså upprör det Midoriko vars nyss påbörjade pubertet betyder nya krav på henne från samhällets och klasskamraternas värderande blickar. Det är givande att få de här tre olika infallsvinklarna på kvinnokroppens behov och förväntade utseende, i ljuset av systrarnas tidigare liv.

Bokens andra och längre del utspelar sig några år senare och centreras kring Natsukos funderingar kring att få barn. Hon vet sedan länge att hon är asexuell och ogillar sexakten. Kan det gå att få barn via artificiell befruktning? Här blir boken väl teknisk och ointressant i de många genomgångarna av precis hur det kan gå till, även om man kan minnas att den nog var till god nytta för att förklara och bryta tabun kring insemination när den kom ut i Japan. Men det är de personliga berättelserna som ändå betyder mest. Natsuko hamnar på ett föredrag hållet av människor som tillkommit av donerad sperma - vuxna människor som är besvikna över hur de kom till, över att de aldrig kommer att få veta vem som var deras biologiske far, över att de alls kom till världen. Det är intressant hur publikdiskussionen efter föredraget blir till en räcka av uttalade åsikter, diametralt motsatta varandra och inte alls någon dialog som öppnar för förändring.

Men som sagt, det är de personliga berättelserna som kan forma ens tankar och likaså är det de som är behållningen med boken. Dialogerna är ofta litet styltiga men när en person börjar berätta om sitt liv flödar prosan fint, dels för att de vågar öppna sig om svagheter och sorger för någon annan och dels för att Mieko Kawakami balanserar miljöskildringar och psykologiska förklaringar väl. Det är i de här partierna vi får lära känna Aizawa, den ende sympatiske manliga karaktären i en bok främst befolkad av kvinnor som på olika sätt sliter för sitt uppehälle. Natsuko upplever själv några sådana viktiga ögonblick som beskrivs lyriskt och inkännande; bland annat när hon kliver in i ett gammalt övergivet badhus och när hon kommer tillbaka till barndomens Osaka. Tiderna förändras och saker blir annorlunda, och tack och lov ofta bättre.

Kontrabassaxen på Ö2 Scenkonst

Civilisationen har brutit samman, man bombar kärnkraftverk och otäcka gäng drar runt och slåss och plundrar det som finns kvar. Adam vill inte stanna i sin lägenhet i centrala Stockholm. Norrlands inland, där borde det vara lugnt! Han börjar ta sig ditåt.

I skogen stöter han i tur och ordning på några skumma figurer - en smal man i balettkläder som tutar i partyflärpar! en annan man som spelar maraccas men är medveten om att han inte gör det särskilt bra. Kanske är det när allt brakat samman och allt har blivit galet som en del människor kastar sig in i musiken och litet extra underligheter ovanpå det.

Musiken finns även i Adams liv. Vi har hört honom spela på barytonsaxofonen som står uppställd på scenen. Men en ton i fjärran drar honom till sig nu, och i ett öde hus hittar han en stor låda, stor som en likkista. Hela publiken blir lika andäktig som Adam när han öppnar locket och hittar den enorma kontrabassaxofonen. När han lyfter upp den skiner den vackrare än guld. Och som den låter! När Adam spelar på den är det som att den är en ton i skapelseberättelsen. Inget att undra på att den stora saxen blir som en vän för honom.

Det postapokalyptiska livet är dock inte enkelt. Det finns onda människor man måste hålla sig undan från, men det finns också goda människor som skapar något gott tillsammans. Kanske kan Adam hitta dem han saknat hela livet.

Fredric Thurfjell är en fin och sympatisk skådespelare vars reaktioner och repliker både som Adam och som typerna Adam möter är trovärdiga och engagerande. Musiken skriven av Carin Blom är vacker och målande, och historien de har skapat är omtumlande och charmerande.

Länk till Kontrabassaxen

Den konstiga belysningen kommer av att Adam bär en pannlampa på sin färd genom det postapokalyptiska landskapet

Ant-Man and the Wasp: Quantumania

"Kvant-" var det vanligaste ordet i den förra Ant-Man-filmen, men i denna är det "OK", ett litet tag i alla fall, på det där sättet som man säger "det kommer att bli OK" när man inte alls vet hur det kommer att gå. För nu har hela storfamiljen sugits in i kvantvärlden - vår Ant-Man Scott Lang, hans dotter Cassie, flickvännen och getingen Hope Van Dyne, hennes far Hank Pym och hennes mor Janet Van Dyne som verkligen borde ha berättat vad hon var med om under de trettio år hon var fast i kvantvärlden.

Kvantvärlden är en underbar syn, med stora flygande och marklevande varelser och ting med organiska former i fantastiska färger. Självklart kan de vara dödliga, och lika farliga kan de mer eller mindre humanoida invånarna vara. Det är Star Wars-känsla över den första halvtimmen av filmen med (typ) ewoker och Tusken Raiders i ökenlandskap, och varelser med vilt varierande utseende som hänger i en cool bar - fast med fler självlysande inslag.

Men Ant-Man and the Wasp: Quantumania har en egen historia att berätta, med en drivande huvudskurk som kanske är den mest kraftfulla som hittills dykt upp i Marvels universum. Rättare sagt multiversum.

Det var i slutet av serien Loki som vi först såg honom, då under namnet He Who Remains, en varelse som upplever tiden på ett eget sätt, inklusive en vetskap om hur allt kommer att sluta. Det är inte samme person vi möter nu, det ser vi på ärren på hans kinder och hans annorlunda manér. Han är en av många varianter genom alla multiversa och just den här varianten är Kang the Conqueror.

Jonathan Majors har spelat väl i alla roller jag har sett honom, men som Kang visar han verkligen sin talang som skådespelare. Flera gånger förklarar han hur han bara måste begå alla grymheter han har gjort eller kommer att göra, för universums bästa, med en min av medkänsla som vi vet är fejk och som ännu mer understryker hur hänsynslös han är.

Går det att vinna över någon som redan har sett hur allting skall sluta? Går det att kämpa mot någon som har byggt upp en armé och erövrat världen han förvisades till? Scott Lang och hans storfamilj vill rädda världen och sina närmaste och ta sig hem, så de har all anledning att försöka. Det blir stora, magnifika fightscener och flera intensiva slagsmål öga mot öga. Även om det skulle sluta väl, kan vi vara säkra på att det är slut på riktigt? Vi kan inte vara riktigt säkra än.

Fotnot: Det förundrar mig ändå att kvantvärlden ju borde vara jättestor eftersom den är så liten. Alltså att den borde ha en enorm utbredning, eftersom man tycks kunna nå den varifrån som helst. Men ändå så stöter Janet på gamla vänner utan att behöva gå särskilt långt. Ännu mer förvirrande är det att Janet Van Dyne viskar något om världar inuti världar - finns det ännu fler kvantvärldar inuti eller omkring den här kvantvärlden de besöker?

Detaljerna av Ia Genberg

Är det ett flöde av tidsmarkörer, platsmarkörer och ett hipsterpositionerande vi skall få nu? Det verkar i alla fall så på första uppslaget i boken Detaljerna. Därefter en hel del information om berättaren som gränsar till navelskåderi. Skepsis rynkar min panna under läsningen av de första sidorna. Sedan vinns jag över, just av detaljerna skall det visa sig. Det är när fokus flyttas till partnern Johanna och skillnaden mellan dem båda börjar framgå som boken slår in på sin rätta väg. De väl valda detaljerna som lyfts fram ger en tydlig bild av Johannas personlighet, hur den är formad av hennes liv fram tills nu, och hur den formar samvaron med vår namnlösa berättare.

Boken Detaljerna har fyra delar som bär namn efter de fyra människor som i tur och ordning gör avtryck i berättarens liv under specifika perioder. Det är signifikant att de två första skedena ligger i den tidiga tjugoårsåldern, när man ofta inte funnit sin egen väg i livet och lätt kan påverkas av någon med en stark personlighet - och när man också står ut med litet för mycket, som i berättelsen om den rentutsagt jobbiga Niki.

Vi som är jämnåriga med författaren kommer säkert att känna igen oss inte i de exakta detaljerna men i stämningar, ungefärliga händelseförlopp och det faktum att mötet med en annan människa kan förändra ens liv. Är man en idog läsare och soff-intellektuell talar boken förstås också direkt till en, men inte insmickrande utan uppriktigt. Anslaget till hur Ia Genberg fäster detaljerna från flydda tider på papper för att inte förlora dem påminner mig om Proust (även om denna bok är litet för självupptagen för att kunna bli tidlös), vare sig människorna och händelserna är självbiografiska eller ej (vilket jag väljer att bortse ifrån). Den tunna boken hinner gå riktigt djupt och göra stort intryck på sin läsare.

The Turn of the Screw på Folkoperan

År 1954 skrev Benjamin Britten operan The Turn of the Screw, baserad på Henry James spökhistoria med samma namn. Skräck är ett tacksamt ämne för opera, där scenografi, klanger och händelser på scenen kan skapa den stämning som tarvas. Av den flertydiga ursprungshistorien har librettot benat ut ett scenario där spökena tar stor plats på scenen och det inte är lika troligt att deras påverkan bara finns i guvernantens fantasi.

Vår guvernant (sjungen av Marie Arnet) har en klar och fin stämma men när hon anländer till godset Bly tar musiken en vändning mot det dramatiska, efter en mer harmonisk introduktion till handlingen. Dock kommer det senare i handlingen ibland att bli så att musiken stannar i förnöjsamma klanger medan guvernantens sång oroar till både text och melodi.

De två barnen på scen (vid detta tillfälle spelade av Matheo Lindberg Vivien och Nelma Kollberg) sjunger mycket och väl, från de gladaste barnlekar till mer oroväckande sånger som förebådar ett ont slut. Fastän de är så välartade nu lär deras tidigare guvernant Miss Jessel och betjänten Peter Quint ha haft dåligt inflytande på dem. Ligger de kvar, blir de fortfarande styrda av de två illvilliga vuxna - från andra sidan graven?

Det är kusligt bra att Kristofer Lundin som Peter Quint och Tessan-Maria Lehmussaari som Miss Jessel har föreställningens bästa röster, med en bedräglig mjukhet som lockar fastän musiken är otäck. Peter Quints sånger är skrämmande i sin obegriplighet, men bit för bit framgår det hur gärna de båda vill få barnen i sin makt, nu när de själva tagit några steg mot undergången. Hotet mot barnen Miles och Flora blir konkret, liksom guvernantens vilja att skydda dem trots att hon inte riktigt vet hur. Spänningen stiger för in i det sista pågår kampen om själarna. Folkoperans uppsättning av The Turn of the Screw är mycket välgjord och sevärd.

Länk till Folkoperans sida om The Turn of the Screw

Foto: Mats Bäcker och Nadja Sjöström

White Noise

Åren innan millenieskiftet kan kännas som en guldålder, där stora världsproblem (Berlinmuren, kalla kriget, apartheid) fasades ut och inga nya (terrorism från olika håll) hunnit sätta sin prägel på vardagslivet i västerlandet. Don DeLillos bok White Noise beskriver en familj innesluten i en dylik bubbla, Jack Gladney, hans nuvarande hustru Babette och deras barnaskara som sträcker sig från lillkillen Wilder till uttrycksfulla tonåringar.

Men liksom ett outmanat immunförsvar kan trigga igång allergier på annars ofarliga ämnen, hittar Babette och Jack (och i viss mån barnen) saker att oroa sig för, i deras fall döden. Det är litet ironiskt att de i sina priviligerade liv alltid har en distans mellan sig och verkliga faror och då kan hantera dem på ett intellektuellt sätt, som Jack som är expert på Hitler och föreläser om nazismen på universitetet där han är lektor. Vi ser i och för sig mindre av det avståndet i filmatiseringen White Noise, men filmen inleds typiskt nog av Jacks kollega Murray som håller ett föredrag för sina studenter om underhållningsvärdet i bilkrascher på film.

Vid överföringen från boksidor till filmmediet är det vissa saker som kan bli bättre och andra som kan bli sämre. Bokens insikt om att familjen är den största källan till missinformation får konkret form (och upprepas ett par gånger) i surrandet vid matbordet där halvsanna fakta kastas fram i rasande följd. Men i övrigt försvinner den distans till fara som jag uppfattade som signifikant, när den centrala händelsen med ett giftmoln som råkat släppas ut över trakten skakar om invånarnas tillvaro i grunden. Istället blir det en bra illustration av hur människorna på något vis har längtat efter att få något farligt att överreagera på i sina annars trygga liv.

Ser man filmen på dess egna premisser så går det att gilla den överlastade, småfula åttiotalsestetiken och framför allt de pågående samtalen - småpratet mellan Jack och Babette, och i synnerhet Murrays filosoferande utsagor. Även när replikerna är förment djupa kommer de från en i grunden säker plats och handlar om banaliteter, och det finns en skön komik och trygghet i det.

Abaddon, utplånaren av Ernesto Sabato

Ernesto Sabato skrev böckerna Tunneln (1948) och Om hjältar och gravar (1961). De blev kultböcker och en del av den latinamerikanska vågen som drog till sig intresse från andra delar av världen. I Buenos Aires rör sig nu Ernesto Sabato bland människor som vill diskutera med honom eller som är för blyga för att säga mer än ett par ord. Vi möter honom i (hans egen bok) Abaddon, utplånaren (1974), ibland i jag-form, oftare i tredje person antingen som en bifigur eller i fokus för en allvetande berättare.

En som ser honom är Bruno, från Om hjältar och gravar. Bruno minns Martin och Alexandra från den boken, och har även han läst manifestet som Juan Pablo Castel skrev om sitt brott, alltså boken Tunneln. Sabato eller S. känner också till ett syskonpar i den här verkligheten som påminner om Alexandra och Martin, och i synnerhet Alexandra dyker upp i hans drömmar. Andra händelser från den tidigare boken dyker upp i Sabatos verkliga liv (eller drömmer han också?) - de Blindas konspiration, förstås. Därtill fyller andra på med kosmologiska konspirationsteorier och ytterligare skräckhistorier om vad de Blinda är kapabla till.

I boken finns också långa monologer från Sabato om litteraturens vara, gedigna försvar för konstens rätt att existera och inte uteslutande handla om revolutionen, inte heller tystna helt till förmån för klasskampen. Det är förståeligt och klokt av Sabato att ta upp detta under de hetsiga åren av uppror i världen, men tyvärr blir de enorma infodumps i boken. Och ändå sticker han in kritik mot Argentinas tillstånd i form av ett kapitel som skildrar tortyr av en förmodad medhjälpare till gerillan - mycket grymmare än alla de febriga fantasier om människor som förlorar synen på våldsamma sätt.

Det är bra att läsa Abaddon, utplånaren strax efter de två tidigare böckerna för att plocka upp så många referenser som möjligt, men den når inte riktigt upp till intensiteten och intresset hos Om hjältar och gravar.

Fler böcker av Ernesto Sabato:

Tunneln

Om hjältar och gravar

Temps Mort på Stadsteatern

Vad kommer de vandrande in i, är det livet eller är det livet efter döden? De sju människorna är insvepta i tjocka dräkter som anonymiserar deras kroppar (men de ser mjuka och sköna ut). De talar om vardagliga saker så de har nog levt liv liknande våra och nu kommit någon annanstans. Vi känner igen det från Lars Noréns senare pjäser: människor som fösts ihop i ett limbo, som inte kände varandra sedan innan och inte vet när eller om de skall komma därifrån. Men det är inget simpelt recept att bara följa; Temps Mort skiljer sig från Solitaire, Stilla Liv och de andra. Personerna på scen är aktiva, intresserar sig för varandras minnen och spelar ibland rollerna i de andras liv.

Där finns en gubbe vars skämt blir snuskigare efter hand. Det är skönt att se att kvinnorna på scenen vara likgiltiga inför dem; ställa sig åt sidan och ignorera honom, kanske till och med med en framtrollad cigarett. Eller ibland ge honom spö.

Efter en inledande monolog på tjugo minuter där några mycket mer eller mycket mindre entusiastiska personer har fått ett Norénmanus att spela efter, följer en paus och därefter två timmars oavbrutet Norénliv. Det kan låta mycket men det blir inte enformigt; den spretiga handlingen och framställningen förändras hela tiden. Ett tag glimtar det fram brottstycken (eller bara inspiration) från tidigare Norénpjäser med dysfunktionella familjerelationer.

På och omkring scenen rör sig en man i svart, en dubblering av Norén som då och då bryter in med ordlös regi. Men en av de sju aktörerna är också klädd i svart, inte lika tydligt en representat för Lars Norén fast ändå litet grand, vilket känns extra tydligt i en lek med speglar då övriga aktörer turas om att vara hans spegelbild.

Kommer de sju människorna att få gå vidare? Kanske finns det ännu ett steg att ta (från Nangiljala till Nangilima)? Men då inställer sig frågan om det är det sista och förlösande steget. Kanske går vi bara vidare till något likadant, ett nytt ställe att peta i våra egna sår. Men litet hoppfull känns ändå pjäsen Temps Mort.

Länk till Stadsteaterns sida om Temps Mort

Foto: Sara P Borgström