Elvis

Elvis, en fixstjärna i musikhistorien. De flesta av oss var inte med när hans karriär tog sin början, och det är det perspektivet som är den stora behållningen med Baz Luhrmanns film om Elvis. Vi får se omgivningen han växte upp i - enkel, ekonomiskt osäker, präglad av faderns tidigare mellanhavanden med lagen - och så den fantastiska, medryckande musiken som de svarta människorna i grannskapet spelade och sjöng. Ja, det är en Baz Luhrmann-film så det är virvelvindskänslan och fokuset på några centrala ögonblick och personer som dominerar filmen Elvis.

Vi hinner se vilket mod det krävdes för den unge, okände Elvis att uppträda med sin vågade stil och musik i ett samhälle där det var bättre att vara proper och inte sticka ut. Men vi får också se hur hans sköna röst och höftrörelser väcker lustkänslor hos publiken - och hur Colonel Parker ser samma sak och raskt lockar in den unge artisten under sina vingar. Han ser hur de unga kvinnorna "gillar något de vet att man inte borde gilla" och att det är nyckeln till framgång, och det är smart sagt men det blir litet fånigt när det upprepas några gånger till så att ingen skall missa det.

Men det är snyggt att det är i en magisk miljö som Colonel Parker fångar in Elvis, i pariserhjulet på ett nöjesfält där den vanliga världen sjunker undan och det känns som att livet kan bli hur underbart som helst. Dock kommer ytterligare motgångar från vardagsvärlden, med puritanska politiker och programledare vill förbjuda de sexiga höftrullningarna som hotar att omstörta samhället.

Colonel Parker är filmens berättare och kanske låg det något i hans uppmaningar till Elvis att göra militärtjänsten, visa sig ansvarsfull och så få en bredare och mer stabil fan-skara. Det är svårt att veta i efterhand och ännu svårare att veta mitt i kändisskapets virvlar, i en ny värld där stjärnor exploderade som fyrverkerier på himlen utan att man visste hur länge de skulle klara av att brinna. Men efter att Elvis dog, alltför ung, framkom det att Colonel Parker styrt honom och plockat honom på pengar från början till slut. Från diskussionerna i de mörka rummen bakom Elvis rygg kan man se hur Parker avslår och plockar upp erbjudanden efter vad som passar honom själv, inte efter vad Elvis själv önskar.

Filmen ruschar fram till 1968 då Elvis status som lysande stjärna inte var lika stadig. En julspecial frammanad av mer visionära män än Colonel Parker placerar honom dock i toppen ännu en gång. Det går att oroa sig för att filmen av estetiska skäl bara skall låta oss se en snygg, energisk Elvis även när hans hälsa började vackla, men nej, riktigt så illa blir det inte. I julspecialen och de efterföljande Vegasshowerna får vi se en Elvis där sminket, det rufsiga håret, den tunga andhämtningen och svettglansen tippat litet över gränsen mellan stilig och trött - men det gör hans insatser än mer imponerande och är fortfarande enormt sexigt.

Det är Elvis och Colonel Parker som är de två huvudpersonerna i filmen, alla andra roller blir glansiga pappersdockor bredvid dem, även hustrun Priscilla och dottern Lisa Marie som tycks vara liten för evigt. Det är irriterande men går att acceptera för den svindlande resan som filmen ändå är. Och mitt i alla medryckande Elvislåtar blir vi regelbundet påminda om hur musiken lät hos de svarta musiker som han hämtade inspirationen av - BB King, Little Richard och Sister Rosetta Tharpe - ännu starkare, ännu mer fylld av energi och sex. Men i den vackre, talangfulle Elvis fick världen sin stjärna. Austin Butler ger oss hans känslor från osäkerhet över charm, självsäkerhet och ren sexighet, och det är underbart att se.