Miraklet

En människa skall inte kunna leva i fyra månader utan att äta. Men det är vad man hävdar om Anna O'Donnell i en avlägsen by på den irländska landsbygden. Manna från himlen är vad hon lever av, säger hon. För att undersöka vad som pågår skickas sjuksköterskan Elizabeth Wright dit från England, och skall i skift med nunnan Syster Michael övervaka Anna.

Elizabeth Wright är från början medveten om att de flesta i byn vill få det bevisat att Anna inte äter, att det faktiskt sker ett mirakel i deras mitt. Den lokala prästen och läkaren och i synnerhet Annas familj vill inte veta av några undersökningar om fusk. Det avskräcker inte Mrs Wright som tjänstgjort i Krimkriget, och med en eller båda händerna stadigt placerad i midjan tar sig fram under bybornas blickar, medan klänningsfållen blir lerigare för var gång hon går ut till Annas gård och tillbaka.

År 1862 i ett djupt kristet samhälle kunde akten att svälta sig själv ses som ett gudfruktigt sätt att frivilligt offra sig för sin tro - istället för senare tiders filmstjärnor leker Anna med vackert illustrerade kort av kristna martyrer. Hon talar också om hur ens eget offer kan rädda en själ från skärselden, och snart förstår vi att hon talar om sin bror som dött något år tidigare. Den eviga elden och plågan i helvetet är något grymt att vara verkligt rädd för, så att kunna förkorta en älskad människas tid i skärseldens flammor kan vara värt hur mycket lidande som helst. Nu blir vi också påminda om att det bara är några år sedan den stora svälten på Irland, så man kan också tänka sig att Anna väger in det i sina handlingar.

Allteftersom dagarna går ser Mrs Wright hur Annas tillstånd försämras och oroar sig för att hon snart kommer att dö. Att se detta hända framför sina egna ögon gör att hon inte längre kan vara en neutral övervakare. Men byborna och familjen framhärdar - och även Anna.

I en film där handlingen bärs av små gester och outsagda tankar är det bra att rollerna spelas av skickliga skådespelare: Florence Pugh som Elizabeth Wright, Tom Burke som traktens återvändande son och i synnerhet Kíla Lord Cassidy som Anna. 

När filmen börjar säger en berättarröst till oss att komma ihåg att alla vi ser handlar efter äkta övertygelse. Det är bra att få den extra påminnelsen. Filmens tempo är just så stillsamt att man hinner att överväga precis det; att de som motsätter sig Elizabeth Wrights sunda krav inte gör det för att trilskas utan för att de tror att de gör rätt. Det förtar inte helt frustrationen över vad som är på väg att hända, men gör historien begriplig och intensiv.