När jag tar plats framför den timslånga videosekvensen som rullar kontinuerligt hamnar jag framför en enkel men rolig Action Sculpture: två uppslagna paraplyers handtag tejpas fast mot varandra och släpps lösa i den starka vinden. De rullar och flyger iväg, bort mot ett hav i horisonten. Efter hand går de sönder mer och mer och slutar flyga.
En kontorsstol placeras noggrant i en rinnande bäck. Sätet är över vattenytan men det strömmande vattnet får sitsen att snurra runt och runt. Det är en litet skön känsla att se kontorsstolen på den ovanliga platsen och det obekymrade snurrandet i solen och vattenblänket.
Efter ett tag får vi se en ny Action Sculpture som kräver mycket mer förberedelse. Ett hundratal hinkar står utplacerade, små sprängladdningar apteras i dem och bredvid varje ligger en gul skyddshjälm i plast. Man hinner få litet träsmak medan alla förberedelser pågår, men så kommer ögonblicket då själva skulpturen skapas och försvinner: på en gång sprängs alla laddningar och hjälmarna som nu lagts ovanpå hinkarna kastas tjugo meter upp i luften. Att se dem flyga upp och singla ned är faktiskt fantastiskt!
Nu har mitt hjärta öppnat sig för Roman Signers metod. Två sekvenser i rad visar en stor keramikkula, vacker i sig själv, som släpps mot ett golv och i ultrarapid stänker ut sitt innehåll av klarblå färg. Underhållande och rogivande.
Meditativa skulpturer likt ovanstående varvas med mer roliga scener som skulle kunnat hämtats ur tecknad film: en bil som körs genom två betongpelare som sitter precis för trångt för att det skall gå; en cykel som rullar ut ett gult band runt på en fin träbalkong. Jag blir överraskad av hur mycket jag tycker om att sitta och titta. Jag kan tänka mig att gå tillbaka en gång till, och jag rekommenderar upplevelsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar