Trädgårdsfesten

Ah, så chict med en stor fest i den nya herrgården, litet charmigt lantligt men bara en timme från Paris! Nathalie har bjudit sina släktingar och kollegor från Paris, alla med spännande jobb i mediebranschen; ett gäng med hiphoppare som håller sig för sig själva; byns borgmästarinna och den trevlige bonden som odlar ekologiskt; dock inte grannarna som redan är sura över att det bullrar och spelas hög musik från den nya grannen till långt in på nätterna. I bilen på väg till festen lyssnar Castro ganska förnöjt på en radiointervju med sig själv, den kände programledaren i intervjuprogrammet som Nathalie producerar. I en annan bil skrattar Castros exfru Hélèna, tillika syster till Nathalie, åt den självgode Castros förhärligande berättelser om sig själv.

Det är en skön sommardag, maten och drycken ser delikat ut, ett litet band spelar spansk musik som alla känner igen. Det är lätt att njuta av den trevliga festen, men samtidigt har nästan alla närvarande bekymmer av olika slag; det är kärlek som håller på att ta slut eller kanske kan blossa upp på nya ställen, och inte minst gäller det att snacka in sig hos rätt personer så att man får glida vidare i karriären och inte hamna i medieskugga. Samantha som hyrts in för att servera glömmer bort att bära ut faten med plockmat, så mycket lockar det att ta selfies med alla kändisar som minglar runt henne.

Även när det inte händer något handgripligt - men handgripligheter kommer att ske - är det mycket som förändras av ordens makt; hjärtan krossas, stjärnor petas från sina positioner, föräldrars stolthet såras och de sårar andra tillbaka. Det är äkta känslor av sorg, ilska och besvikelse som bubblar upp, och allvarliga scener som utspelar sig. Men anslaget är ändå till största delen lätt; små detaljer, vassa repliker och spruckna högfärdsbubblor gör Trädgårdsfesten till en mycket smart, rolig och underhållande film.

The Hundred Thousand Kingdoms av N.K. Jemisin

Från relativt lugn i ett av de mindre uppmärksammade kungadömena kastas Yeine in i maktens rovgiriga käftar när hennes morfar Dekarta, världens kejsare, väljer henne till sin efterträdare. Rättare sagt, Yeine är vald till efterträdare tillsammans med de två ättlingarna Relad och Scimina, vilka tränat sig i maktstrider i åratal. Nu är de tre i leken om världsherraväldet, och Yeine får fullt upp med att överleva redan första dagen i Sky, världens huvudstad.

N.K. Jemisin har skapat en intressant kosmologi, med tre gudar som kom till en efter en, lekte och älskade med varandra i några eoner medan världen, människorna och nya gudar föddes. Nu är en av de första tre dödad och alla de övriga gudarna förslavade utom en, Itempas, och det är honom som religionen påbjuder dyrkan och lydnad.

De förslavade gudarna står till förfogande för de utvalda fullblodsättlingarna i Sky - en lek med elden på många sätt. De dyker upp i Yeines liv och erbjuder sin hjälp, men önskar också hjälp och tjänster tillbaka av olika slag som Yeine anar har större implikationer än de säger från början. Men att stå emot gudarnas löften och pockanden är svårt, när de väcker så starka känslor - mänskliga känslor av kärlek, moderlig omsorg och framför allt lust multiplicerade till gudomliga höjder.

Det är effektivt och helt rätt att Jemisin låter sin berättare inte vara helt tillförlitlig, inte helt säker på vad hon är med om, och inte helt säker på vad hon vill och vad som kommer att hända. Många fantasy-berättelser följer en given mall av en ung hjälte som placeras i händelsernas centrum, upptäcker sin hemliga potential, vinner och förändrar allt. I The Hundred Thousand Kingdoms är förutsättningarna litet annorlunda och nya villkor tillkommer och förändras, så det är oklart vad som kommer att hända och mycket, mycket lockande att läsa vidare för att få veta. The Hundred Thousand Kingdoms är första boken i en trilogi, och jag vet inte vad som kommer att hända i de övriga böckerna, men jag vet att det i N.K. Jemisins händer kommer att vara mycket spännande.

Fler böcker av N.K. Jemisin:
The Inheritance Trilogy
The Broken Kingdoms
The Kingdom of Gods

The Broken Earth Trilogy
The Fifth Season
The Obelisk Gate
The Stone Sky

The City We Became

Tristessa på Operan

Så härligt med en ny påkostad opera på vår nationalscen, nyskriven och iscensatt av engagerade kulturpersonligheter! Och därtill att den är baserad på den hallucinatoriska boken The Passion of New Eve av Angela Carter, en bok fylld av scener som redan är larger-than-life och ypperliga att blåsa upp i en opera. Den mångbröstade Mother har synts i tidningsannonser och gatureklam i flera månader, avskräckande för en del och fascinerande för oss som bänkat oss till föreställningen av Tristessa på Kungliga Operan.

På scenen, ett klubblandskap med lysande neon och nattfjärilar i nästan inga kläder, anländer den unge mannen Evelyn till New York och ger sig hän åt nöjena utan hänsyn till sin nästa. Den unga vackra Leila blir hans lekkamrat för ett tag, men när hon blir gravid tvingar han i henne en dryck som aborterar fostret, till hennes stora sorg. Den grymma handlingen kastar Evelyn i klorna på ett mystiskt sällskap i öknen; kvinnor hängivna Mother som opererar om Evelyn från man till kvinna. Förvirringen och rädslan är påtaglig under nedräkningen till ögonblicket då Den Nya Eva skall befruktas med säd från sina egna bortopererade testiklar.

Men nej, förloppet avbryts av händelser och varelser som är ännu mer udda och destruktiva; sektledaren Zero och hans sju lydiga kvinnor. Den unga vackra Eve fogas under plågor in i Zeros harem, och nu går färden mot ännu ett överraskande monument i öknen de färdats i: huset där Tristessa dragit sig undan världen, Tristessa, den beundrade filmstjärnan som var vackrast i världen!

Det är verkligen en fantastisk fabel som iscensätts, men jag måste få vara litet petig och dra upp några detaljer i handlingen som ändrats från boken, vilket gör mig aningen besviken. Filmsekvensen med Tristessas stora ögonblick är bra, men det är synd att de inte visar att hon var Smärtornas Drottning, den största gestaltaren av Lidande med kristallklara tårar i ögonen. Att Evelyn konkret tvingar i Leila abortdrycken gör honom till en illvillig våldsverkare istället för den likgiltige självupptagne snobb Angela Carter beskrev, vilket också stämmer så bra med hur boken egentligen inte står för någon sensmoral, syndastraff eller dygdebelöning, utan är en rad av exalterade men slumpmässigt styrda scener vars konsekvenser arbetar emot varandra. Och Kerstin Avemo sjunger Leilah jättebra, men jag saknar den flicka med nattsvart hy och lila kläder som Angela Carter beskrev så inlevelsefullt.

Trots mina invändningar är jag ändå glad över den galna och lysande Tristessa som tar form framför oss på Operan. Jonas S Bohlins musik är intrikat, och speciellt är alla fraser som Evelyn sjunger extra vackra, också tack vare Joel Annmos sköna stämma. Jag är glad att ha fått se och höra Tristessa, och jag hoppas på många fler vågade satsningar i samma ådra framöver!

Länk till Operans sida om Tristessa

Foto: Sören Vilks

Venom

 Det är bara en uppseendeväckande detalj (OK, flera) vi måste förbise innan vi kastar oss in i den på egen hand uppseendeväckande handlingen: i sökandet efter nya planeter för mänskligheten att flytta till har man tydligen utvecklat rymdskepp som kan färdas med överljusfart till andra stjärnor - eller menade de att de besökt månar och kometer inom vårt eget solsystem? Det är i alla fall på vägen tillbaka från en sådan expedition som ett skepp plockade upp några exemplar av en utomjordisk livsform. (Hur många exemplar? Jag tyckte att de sade tre, och att de förlorade ett, och sedan var det en som bröt sig fri, men det kom ändå fram tre behållare till San Francisco.) Visst, vetenskaplig stringens ligger inte högst på prioritetslistan för filmen Venom. Det gör det heller inte för den karismatiske entreprenören Carlton Drake, som ruschar experimenten för att få de upplockade symbioterna att smälta samman med människor för att skapa människor som kan leva i rymden. (Var fick han den idén ifrån?) Det är inte konstigt att den ondsinte vetenskapsmannen med det charmiga leendet letar upp umbärliga människor till försökskaniner, men jag hinner undra om han inte borde vara mer noggrann med sina oersättliga symbioter.

Nåväl, nu lägger vi det kritiska tänkandet åt sidan och lutar oss tillbaka för berg- och dalbanan som är actionfilmen Venom. Symbioterna ser ut som levande svarta trådiga tuggummiklumpar med en bred repertoar av egenskaper. Vi har inte en hjältefigur som vill rädda världen à la Captain America, utan den visserligen sanningssökande reportern Eddie Brock, en slarver som förlorar sitt jobb, sitt hem och sin fästmö Anne för en story som ändå inte leder någonstans. Eller jo, den leder tillbaka in i Carlton Drakes hemliga labb där Eddie smälter samman med en symbiot, och sedan blir inget sig likt. Det är första gången som en symbiot kunnat inta en människa utan att värddjuret dör, och symbiosen blir imponerande. Eddies parasit kallar sig Venom, och kan både styra Eddies kropp till multi-fighter i blixtsnabbt tempo, och prata med Eddie i hans huvud. (Hur lärde han sig engelska? Hur lärde han sig alla motorcykeltricks? Nej, jag skulle ju sluta ifrågasätta och bara njuta av alla coola jakt- och fightscener i filmen.)

Det kan låta som att jag är kritisk till filmens brist på logik, men så är det inte alls. Det blir många fler gånger jag kliar mig i skallen av overkligt beteende hos såväl människa som symbiot, men filmens höga tempo och lättsamma ton vinner mitt gillande. Den kanske viktigaste delen är Tom Hardys insats som Eddie Brock, motvilligt använd till superkämpe, indragen i komiska gräl med killen i huvudet, och under lång tid genuint förvirrad och oroad över vad som händer med hans kropp.

Symbioten Venom kan genom Eddies kropp skicka ut sina tuggummitentakler till att häfta sig fast i saker, som en svart, klistrig variant av Spindelmannen, och också forma om lemmarna till stenhårda knytnävar för att spöa upp onda typer. Och det fantastiskt läskigt utformade huvudet, med sneda blanka ögon och en stor mun med huggtänder och spelande tunga, är alltid på jakt efter mat - levande mat, andra huvuden! Den kraften inuti en människas kropp är ett berusningsmedel som heter duga. Den som har de krafterna skulle kunna styra jorden, om han kan styra sig själv. Kommer någon att kunna stå emot symbioterna? Slutstriden är spännande, förstås, och det är roligt att veta att Tom Hardy skrivit på för sammanlagt tre Venom-filmer. I trailers före filmen och i dess post-credits knyts det band till Venoms traditionella motståndare Spindelmannen. Det kan nog bli roligt att se dem tillsammans.

All Clear av Connie Willis

När jag läste den direkta föregångaren till All Clear, Blackout, började jag tänka att Connie Willis äntligen fått skärpa i sin penna och börjat skriva täta, spännande berättelser med en underton av allvar. Det var i alla fall så det kändes i slutet av Blackout, när historikerna från framtiden som gästade London under andra världskriget osjälviskt deltog i britternas arbete för att hålla samman samhället under attack. Men All Clear börjar likadant som de övriga tre böcker av Willis som jag har läst: Människor som pratar i munnen på varandra om trivialiteter fastän den ena av har bråttom till något livsviktigt uppdrag. Människor som gång på gång tänker igenom (samma) möjliga händelser och vad deras vänner kan tänka om situationen, dock utan att fråga sagda vänner. Så håller det på genom bokens dryga sexhundra sidor, och när spänningen stiger mot slutet tillkommer det nya irritationsmomentet att några som satt inne på mycket viktig information inte meddelade dem som hade behövt veta.

Nåväl, det gick lätt att skumläsa sig igenom de alltför pladdriga partierna utan att gå miste om viktig information. Jag vet att andra gillar just de där egensinniga karaktärerna och deras hyss, och gör man det ger de säkert sina bidrag till tidsandan. Själv uppskattade jag allra mest kapitlen om den historiker som är en del av de hemliga uppdragen att placera ut falska stridsvagnar och falska insändare om soldatmobilisering för att lura tyska spioner. Men jag hör till dem som mer avskräcks av Connie Willis pratsamma, ologiska och slarvigt planerande historiker än myser åt deras upptåg.

Fler böcker av Connie Willis:
To Say Nothing of the Dog
Blackout

Blackout av Connie Willis

Som sagt, tidsresor visade sig inte vara lönsamma för plundrare eller användbara för att ändra historien, så de lämnades åt intresserade historiker att ordna och utföra. Men måste de skötas så slarvigt? Än en gång tillbringar jag det första hundratalet sidor av Blackout med att irriteras på hur tidsresenärer hastas in i nya epoker utan tillräckligt med förberedelse, och framför allt av hur människor talar förbi varandra så att viktig fakta går förlorat. Till råga på allt byts det plats på redan inplanerade hopp, ofta i sista minuten, och ingen har svar på varför.

Något som också störde mig när jag började läsa boken var hur historikerna så lättsinnigt planerade att röra sig i utkanten av katastroferna vars aktörer de skulle studera - i Blackout ligger fokus på andra världskriget, främst England. Visserligen finns det regler i själva tidsflödet som gör att man inte kan ta sig alltför nära kritiska punkter, vilket antas inkludera större tragedier som Dunkirk, och självklart vill man inte att en utsänd observatör skall dödad av en bomb. Men den glättiga tonen skavde till en början mot de verkliga händelser som låg under.

Dock var det just det förhållandet som vändes upp och ned och gjorde boken så mycket bättre. Historikerna på plats hamnar i svårare situationer än de räknat med, och behöver arbeta hårt med höga insatser, för sin egen skull och för människornas i deras närhet. När de så försöker ta sig tillbaka till högkvarteret i Oxford år 2060 verkar inte de överenskomna upphämtningsplatserna fungera som tänkt. De tre historikerna som boken följer tvingas improvisera sina liv, och samtidigt oroa sig för annalkande bombanfall och att det blir svårare för ett räddningsteam att hitta dem om de lämnar sina posteringar.

I boken finns i mitt tycke onödigt många beskrivningar av förseningar, missade chanser, förvirring över dag och tid för nyanlända och riskfyllda chanstagningar. Men den här gången bleknar de bort bredvid de partier som beskriver mod och självuppoffring, och den viktiga känslan av att det finns värden värda att försvara även om det kostar mycket. Jag ser fram emot att läsa upplösningen i nästa bok, All Clear.

Fler böcker av Connie Willis:
To Say Nothing of the Dog

Flöjt, cello och ibland piano i Grünewaldsalen

Konserten med mestadels trior för flöjt, cello och piano inleddes baklänges - alla stycken spelades i omvänd ordning mot vad som utannonserats. Det var bra, för då hade vi koncentrationen att lyssna noga på det längsta (och äldsta) stycket, Trio e-moll för flöjt, cello och piano (1857) av Louise Farrenc. Vad jag tyckte extra mycket om var hur flöjten i första satsen först spelade en konventionellt fin melodi, varpå pianot och ofta även cellon och flöjten igen spelade samma slinga i dovare harmonier, så att musiken komplicerades och nyanserades på ett givande sätt. Tredje satsen, Scherzo: Vivace, var en fröjd av virtuositet, där de tre musikerna  Andreas Alin (flöjt), Mikael Sjögren (cello) och Stefan Lindgren (piano) skickligt och lätt spelade de sköna tonkaskaderna.

Assobio a játo "Ångvisslan" för flöjt och cello (1950) av Heitor Villa-Lobos är ett stycke med humor, där instrumenten får blomma ut i sina egenarter. I första satsen inleder flöjten med några repetitiva noter, som en visselpipa med begränsad repertoar, men ovanpå grunden som läggs av cellostämman blir det vacker musik. Så blir det cellons tur att pumpa fram rytmer som liknar tågets dunkande mot rälsen, medan flöjten flyger ovanför, och instrumentens klanger arbetar både mot och med varandra och skapar dynamisk och underhållande musik.

Cendres betyder aska, och tankarna går till eld, rök och askflagor, dock inte från stora bål utan från en stillsam eld, under Kaija Saariahos Cendres för altflöjt, cello och piano (1998). Alla instrumenten pressas till okonventionella, dock inte oangenäma ljud; tonerna blandas upp med skrapande från cellon, blåsande från flöjten och strängslag från flygeln. Det är verkligen en musik i förvandling från konkret till luftigt till aningen brännande men inte hotande.

Sist i konserten spelades alltså Bohuslav Martinus Trio för flöjt, cello och piano (1944). Första och sista satsen innehöll (även de) livfulla kaskader av toner, men det var mittensatsen, Adagio, som fick mig att stanna upp. I de långsamma tonerna som lät som en nedsaktad drill fick jag anledning att lyssna noggrannare på flöjtens vackra klang, så vacker i sig oberoende av melodi, och därifrån började jag lyssna på samma sak hos cello och piano. Det var en god påminnelse om att varje ton behöver vara en pärla i sig, som om den kanske vore det sista som hördes någonsin. Det var fint att få tillfälle att tänka på det som en avrundning av det välkomponerade och välspelade programmet.

Docenterna på Nalen 2018

Det är kanske inte konstigt att det blir tre utsålda spelningar, inte bara för att Nalen Klubb är litet och trångt, utan också för att Docenterna har en beundrarskara med många goda minnen till de gamla låtarna och dessutom en ny platta med ny bra musik. Från senaste skivan Kritstrecksränder och missiler inleder bandet med När dom går lågt, fortsätter med klassikern Söderns ros och därefter den nya låten med den åtminstone positiva titeln Allt ska bli bra. Ljudet är litet skramligt och det gör rocksoundet helt rätt. Men det går också att sakta in och lyssna, som i Chick-e-chack och den riktigt fina Vanligt folk.

Foto: Docent Håkan Wilhelm Hugosson

 Bandet är samspelat och på bra humör. Publiken sjunger med med årtiondens lagrade känslor, och jublar åt inledande gitarriff även för de mindre kända låtarna. Men det är med större hits som Utan dig och Bensin i blodet som källarlokalen kokar - inget konstigt det heller, för de är låtar som är både skrivna, arrangerade och framförda riktigt bra. Docenterna har gjort en stor insats för svensk musik under både nitton- och tjugohundratalet, och det är roligt att höra att de fortfarande har mycket att ge.

Det dåliga med lokalen är att hälften längst bak knappt ser någonting, men det bra är att när man väl skymtar bandmedlemmarna så är de nära, och spelningen känns personlig. Extranummer blir Hej då Natt och Peppar & salt. Och förstås superhitten Solglasögon, allra sist. "Vi ses i baren!" ropar Joppe Pihlgren, och det gör vi, alla på en gång nästan.

Quartetto di Cremona i Konserthuset 2018

Det som den gode Wolfgang Amadeus Mozart kallar dissonans är i våra öron den ljuvaste musik, om än vemodig och känslosam. Men efter första satsen i hans Stråkkvartett C-dur "Dissonanskvartetten" (1785) är det fler känslor som får stiga fram, ypperligt framspelade av de inlevelserika musikerna i Quartetto di Cremona. Skickliga och tonsäkra som de är kan de släppa fram den aningens mer dramatik som gör att musiken får färg och liv.

Konsertens andra verk är ett uruppförande av verket Hidden place av kompositören Aviya Kopelman, och kvartetten startar det redan innan applåderna för Mozart klingat ut. Nu är det verklig dissonans vi hör; mot en bakgrund av skön musik ur högtalarna (säkert en inspelning av Cremona-kvartetten själv) inleder försteviolinisten Cristiano Gualco en egensinnig, gnagande ton som knappt hörs mot den "riktiga" musiken. Andrafiolen, violan och cellon ger sig en efter en in med egna skavande toner, men efter hand börjar även de spela de skönare melodier vi kunde höra från början. Det blir en intressant tankeövning: hur mycket dissonans tål vi innan det förstör harmonin? Hur mycket harmoni behövs för att dränka dissonansen? Det är min slutsats om första satsen, You Have Life.

I de två följande satserna, Just A Ghost och Don't Give U, startar musiken åter igen med något som kan låta som oharmoniska, rent utav aggressiva stråkdrag och -slag mot instrumenten, men se, nu spelar de olika stämmorna slingor som tillsammans bildar en harmoni. Nu blir alltså summan av det omelodiska inte kaos utan faktiskt melodiska klanger. De två sista satserna, Kindness and Courage och Cannot Go Back, är helt enkelt njutbar musik av mer klassiskt slag. Sammantaget är Hidden place ett mycket givande verk, och när jag säger att det startade intressanta tankar hos mig är det inte en eufemism för att det lät illa, för jag tyckte mycket om klangerna från början till slut. Det var en ära att få vara med om uruppförandet och få applådera Aviya Kopelman ordentligt!

Efter paus fick vi höra Ludwig van Beethovens Stråkkvartett a-moll (1825), hans näst sista, ett långt och rikt verk och inte oväntat framfört med stor nyansrikedom och nödvändig balans mellan tyngd och lätthet av Quartetto di Cremona. Mina tankar om den fångades väl av vad Cristiano Gualco sade till oss efteråt: den kvartetten är på litet tyskt och Beethovenskt vis så rik på allt; alla känslor, tankar, humanism, filosofi. Därför ville de ge oss något litet mer lugnande efteråt - inte för att Mozart automatiskt är lugnande, men för att hans Hoffmeister-kvartett (1785) innehåller ett av de vackraste Menuetto som finns, och just det fick vi höra som avslutning på en mycket, mycket bra konsert.

To Say Nothing of the Dog av Connie Willis

När man upptäckte att det inte gick att hämta föremål eller ändra historiens gång, lämnades tidsresandet till historiker och specialintresserade personer. Tekniken och effekterna av den är fortfarande under utforskning, och genomförandet ibland okontrollerat och, rent utsagt, slarvigt. Då inga stora anslag går till tidsresor är det enskilda mecenater och deras önskningar som styr. Vår huvudperson Ned Henry och hans kollegor har i flera omgångar sänts tillbaka till Coventry den 14 November, då katedralen bombades till ruiner av tyskt stridsflyg. Det är den dominanta Lady Schrapnell som organiserat återuppbyggandet av katedralen, och invigningen skall ske i "nutid", alltså 2057.

Men ett antal föremål saknas för att göra inredningen komplett, och det som Ned och hans närmaste kollegor intensivt letar efter är "the Bishop's bird stump". En bird stump är en sorts vas i form av en stubbe prydd av en fågel, med ett antal hål att stoppa blommor i. Det låter inte så elegant, och senare beskrivningar i boken gör klart att vasen i fråga är skrattretande ful. Det smaklösa prydnadsföremålet som fått så stor signifikans utgör drivkraften för Connie Willis bok To Say Nothing of the Dog, där högt och lågt blandas med samma inlevelse för att skapa dråpliga situationer och låta handlingen snubbla framåt.


Oroväckande är att det sker glidningar i tidsresorna; då och då hamnar den resande inte där inställningarna menade utan några minuter, ibland timmar, fel, och ibland inte heller på rätt plats. Det sker i synnerhet i närheten av stora signifikanta händelser som skulle kunna förändra historien. Det är som att tidsflödet skyddar och korrigerar sig självt mot manipulation. Av den anledningen går det inte att hamna exakt vid kritiska punkter, men förutom det sker det också en del andra glidningar som skulle kunna betyda att hela tidsrese-nätet är på väg att trasas samman.

Nu gäller det dock att låta den utarbetade Ned Henry vila upp sig från sin time lag, en förvirring han drabbats av efter för många tidsresor på kort tid. Han skall skickas till 1888 för två veckors lugn och ro. Introduktionen till Viktorianska England blev bristfällig men han har åtminstone några kunskaper från Jerome K. Jeromes fantastiska bok Tre män i en båt. Och det blir en del av det; ramlande i floder, jagande av trilskande katter och flegmatiska hundar, en del romantik och väldigt många dråpliga situationer orsakade av att någon hör fel eller handlar oeftertänkt. Just det senare är något jag mer irriteras än roas av. Det, tillsammans med att det signaleras att alla tidsdilemman kommer att lösas till slut (vilket sker, men på väl krångligt vis) inklusive några par som skall förälska sig, gör boken i mitt tycke överlastad med överflödigt prat som inte närmar sig centralpunkten förrän onödigt sent. Det som ändå är givande är den känslan som kommer över såväl Ned Henry som mig mot slutet av boken; omsorgen om den bombade katedralen och den upplyftande känslan av att se den återuppbyggas, hur hisklig fågelstubbvasen än är.

Maniac

Kan ett piller (eller rättare sagt tre) hjälpa dig igenom ditt största trauma i livet? Låt oss anta att det fungerar, att samma medicin verkar på olika människor med olika bakgrundshistorier, medan de är uppkopplade mot en dator som både övervakar och kan styra de drömmar som skall förlösa dig från din depression eller allvarligare tillstånd. Datorn och omgivningarna är charmigt retrofuturistiskt formgivna, personalen på det medicinska testcentrat är (några av dem) blaserade, rökande japaner, försökspersonerna som kommit dit är tilltufsade på olika sätt; desperata efter pengar, medicinen eller bådadera.

De tio avsnitten i serien Maniac har mycket olika karaktär. Det första avsnittet som är mest deprimerande men också bäst, följer Owen Milgrim, en av sönerna i en rik familj men på väg utför i tillvaron och störd av påträngande besök av en imaginär bror som talar om fler konspirationer än de han redan är indragen i. Scenerna under hans besök på en familjetillställning är så surrealistiska att jag först tror att han redan är påverkad av drogen, men nej.

Nästa avsnitt fokuserar på Annie Landsberg och hennes livs stora sorg, och är mycket stressigare och sårigare i framställningen. Vi får se mer av livet i den snar-framtida värld där Maniac utspelar sig, med kuriösa inslag av teknologiska innovationer och genuint irriterande reklam.

Försökspersonerna får de dyrbara pillren och försätts i drömläge, övervakade av personalen och datorn GRTA, vilken i sin tur börjat utveckla en egen personlighet. Vi får följa Annie och Owen i de drömmar som skall lotsa dem genom traumatiska bakgrundshändelser och på något sätt få dem att hantera sina problem annorlunda. I avsnitt efter avsnitt hamnar de båda i mycket udda och tillspetsade scenarier. Människor och händelser ur deras bakgrund dyker upp i andra roller, med nya budskap. Vad som också händer är att Owen och Annie dras till varandra och delar drömmarna med varandra. Det är inte meningen! I kontrollrummet växer paniken medan man försöker se till att försöksrundan inte går överstyr.

Med dagens kunskaper i kognitionsvetenskap är det svårt att tänka sig tekniken som gör att man med hjälp av piller och en stordator skall kunna följa och styra människors drömmar, men detta är något som går att acceptera för historiens skull. Det är dock så många andra osammanhängande trådar i berättelsen att det blir svårt att ta den på allvar, trots att den började så seriöst i både Owens och Annies livssorger. Om man låter bli att förvänta sig djupare insikter när historien knyts samman och om man gillar de vilda, ofta galna historierna som Annie och Owen ramlar igenom, så är Maniac en underhållande serie med litet sorglig eftersmak.

We Can Be Heroes i Berwaldhallen

Det är så bra att stadens skickliga orkestrar regelbundet sätter upp konserter med musik från filmer och dataspel. Många av oss har redan goda minnen av klangerna, men att höra dem i en konsertsal med en levande orkester ger alltid en ännu större upplevelse av musiken. Sveriges Radios Symfoniorkester inleder med det suggestiva stycket Batman Theme av Danny Elfman, skriven till Tim Burtons Batmanfilmer. Sedan kommer den medryckande Raiders March av John Williams, från Jakten på den försvunna skatten. Vi sitter i bänkraderna men vill ge oss ut på äventyr!

Den kunnige och engagerade Orvar Säfström har än en gång hjälpt till att välja ut passande musik. Mellan varje verk berättar han om det vi får höra, och nu berättar han också att Love Theme från Terminator (av Brad Fiedel) följs av inledningsmusiken till Terminator 2 som de fick lyssna in sig på från filmen, då noterna inte fanns nedskrivna eller inspelade.

Både Many Mothers av Tom Holkenborg från Mad Max: Fury Road och Amazons of Themyscira av Rubert Gregson-Williams från Wonder Woman är stillsamma verk som inte speglar de vildaste actionscenerna från respektive film men däremot ger välkomna avbrott mellan lastbilsjakter och gudastrider. Så får vi en hel rad av John Williams ikoniska musik till såväl gamla som nya Star Wars-filmer: Princess Leia's Theme, Rey's Theme, The Jedi Steps och Finale ur The Force Awakens. Den energiske dirigenten Charles Hazelwood låter Radiosymfonikerna resa sig och ta emot applåderna efter varje stycke, och det är välförtjänt och ett sätt att visa hur många engagerade musiker som är inblandade i det som ibland blir bakgrundsmusik och ibland oförglömliga melodier.

Annie Lennox och Howard Shore skrev den vackra, vackra Into the West till filmatiseringen av The Lord of the Rings, och det är rörande och ljuvligt att höra Sabina Zweiackers klara stämma sjunga den för oss. Den pampiga Horn of Plenty, Capitols nationalsång, lämnar plats åt den mer ominösa Katniss is Chosen av James Newton Howard från Hunger Games-filmerna. Mer pampighet och styrka kommer i John Williams klassiska Superman March. Så kommer en hel rad av superhjältar: Iron Man, Captain America och Thor, som till slut sammanstrålar i The Avengers kraftfulla melodi.

Det är fint att se att programläggarna lyssnar på publikens önskemål, för det är därför vi åter får höra Sabina Zweiacker i den innerliga The Dragonborn Comes av Jeremy Soule från Skyrim, alltså spel-musik som inte skulle höra hemma i en filmmusikkonsert om inte åhörare tillresta från hela världen hade önskat och önskat att få höra den igen. Sista ordinarie verket är den långa, drömlika sviten Progeny/The Wheat/The Battle av Hans Zimmer från Gladiator. Men det är inte slut där! Vi får en sista mäktig hälsning från orkestern, dirigenten och sångerskan i Bond-låten Skyfall av Adele och Paul Epworth. Vafalls, blev det ingen Imperial March den här gången? Nej, vi fick känslostormar så det räckte av det väl ihopsatta programmet. Nu hoppas vi att månaderna går snabbt till nästa konsert med filmmusik.

The Luminaries av Eleanor Catton

År 1866 är Nya Zeeland en spännande ny värld att upptäcka och starta ett nytt liv i - ibland till och med genom att byta namn och lämna sitt gamla liv bakom sig. Guldruschen ger hopp åt även de fattigaste att lyckas skaka fram en förmögenhet, och de ännu mer företagsamma och kanske skrupellösa ser chansen att berika sig på andra människors olycka eller oaktsamhet. Eleanor Catton ger oss den bilden i blixtbelysning; den unge och någorlunda välbärgade Walter Moody står i dörröppningen till hotellets rökrum i nyzeeländska Hokitika. Hon beskriver hans utseende och tankar, och något om hans direkta bakgrund, nyanländ som han är på platsen.

Framför honom sitter ett dussin män tysta. Alltför tysta - det är som att de väntar på att han skall gå. Vad är det som fört dem samman och vad vill de åstadkomma med sitt möte? I stor detalj går boken igenom vad männen har gjort och vad de gör därnäst, och inte bara männen i rummet utan de som inte är närvarande, de för vilka männen har mötts ikväll.

Berättelsen rör sig mellan olika personer i det lilla men växande samhället Hokitika: guldletare, framgångsrika eller inte; hotellägare; en av stadens prostituerade; de personer som placerat henne där; de som älskar henne och på olika sätt vill henne väl; inflyttade guldletare från Kina med minst ett eget motiv för hämnd. Det dukas upp ett antal mysterier redan från början, mysterier av det slag som hänförde en publik på 1800-talet. Vart har den ytterst lyckade guldletaren Emery Staines tagit vägen? Vad är det för guld som hittats i Crosbie Wells stuga, och gick det till när han så hastigt avled?

Flera av ledtrådarna pekar åt nästan samma håll och låter oss läsare börja pussla ihop vad som kan ha hänt. Det hela kompliceras dock av att det är många aktörer i de olika dramerna, och även om deras bakgrund och intentioner snart framgår av situationerna de dyker upp i, blir det efter hand svårare att hålla isär vem som vet vad och har gjort vad med vem. Nästan halvvägs genom boken har några av de initiala mysterierna lösts, men nya har tillkommit.

Boken The Luminaries är över åttahundra sidor lång. Berättelsen innehåller många detaljer, och de har sin plats då mycket i handlingen hänger på detaljer, och då flera av personerna har anledning att uttrycka sig omsorgsfullt. Men efter hand blir det svårare att hålla uppe intresset för människorna och deras invecklade konspirationer, och man önskar sig en rappare berättarstil. Det får man på det sista hundratalet sidorna då kapitlen reduceras till några sidor eller mindre, och enstaka scener piskas fram och ger ännu fler bakgrundsdetaljer. Tyvärr blir det en besvikelse, dels för att tempoväxlingen känns forcerad och dels för att det som avslöjas inte är tillräckligt som motvikt till allt vi fått veta under de första sjuhundra sidorna. The Luminaries visar att Eleanor Catton kan skriva väl, för det gör hon, men att hon skulle behöva trimma formatet för att skapa en smidigare och mer sammanhållen berättelse.

Lycklig som Lazzaro

"Lazzaro, Lazzaro, gör det här, Lazzaro, gör det där!" Alla jobbar hårt på tobaksodlingen, och de ropar på Lazzaro hela tiden för extra hjälp. Lazzaro blir aldrig trött eller arg, inte ens när de andra ungdomarna lurar honom. Gemenskapen mellan de två storfamiljerna i Inviolata är stor, man skrattar tillsammans och delar den torftiga maten man har. Så kommer tillsyningsmannen puttrande på sin moped, godmodig, med karameller till alla barnen, men när han räknar på utgifterna de haft och drar av dem från priset för tobaksbladen står familjerna fortfarande i skuld. Vafalls, är det två ungdomar som vill följa med tillbaka till staden? Det går inte för sig, för det måste markisinnan ge dem tillstånd.

Så kommer Markisinnan Alfonsina De Luna till Inviolata för att tillbringa några sommarveckor där, tillsammans med sin tonårsson Tancredi och tillsyningsmannens dotter. Tancredi är fruktansvärt uttråkad redan innan de kommer fram, men lyckas få litet roligt tillsammans med Lazzaro. Tancredis påhitt blir betydelsefulla för den oskuldsfulle Lazzaro som ju redan är van att göra vad man säger åt honom.

Bron till Inviolata är trasig, och vi anar att familjerna inte korsat den grunda strömmen sedan generationer tillbaka. De lever primitivt, och kanske fungerar tid och rum annorlunda på Inviolata. En av männen tycks kunna blåsa fram vind även när luften står stilla. Men vi kan se att åtminstone '90-talet har kommit världen utanför, och snart kommer världen också till Inviolata. Familjerna befrias från tobaksdrottningens slaveri, men blir det egentligen bättre för dem?

Framme i vår tid har familjerna krympt i omfång och lever i raka motsatsen till jordbruket i Inviolata; i plastbunkrar intill tågrälsen omgivna av kringflygande skräp. Världen har blivit annorlunda men det finns fortfarande människor som måste arbeta för småslantar, eller luras och stjäla för att få mat för dagen. Hur skall Lazzaro klara sig i den världen? Han ser fortfarande det värdefulla i allt omkring sig, och hans naivitet klarar honom genom några farliga situationer. Men det är inte säkert att det räcker för att klara sig i den hårdare världen vi har idag.

Julius Caesar på Orionteatern

Den vi ser på affischtavlorna runt om i staden är inte Julius Caesar själv, inte heller hans baneman Brutus, utan senatorn Cassius (Elin Söderquist), vars intriger driver föreställningens handling. Hon börjar listigt med att smickra Brutus, men inte för överdrivet eftersom Brutus (Lola Zackow) är en ärlig kvinna och fortfarande Caesars vän. Men Cassius planerar brett och djupt, och lierar sig med Casca och Cinna vilka båda är mer öppna med att vilja störta och mörda Caesar. Falska anonyma brev till Brutus övertalar henne till att tro på att hon är en bätter ledare än Caesar, vilken är på väg att leda Rom till förfall.

Det är inte romare i vita togor vi ser, avmätta och avlägsna genom tidens gång och invecklade i krångliga konspirationer. Skådespelarna låter sina roller få liv och känslor av dramatiska gester som passar utmärkt i den brutala scengrafin, klädda i svarta skimrande dräkter som gör dem tidlösa, övermänskliga människor vars liv kommer att minnas och spelas upp årtusenden efter deras död.

Är Julius Caesar en sådan fara för Rom att han måste undanröjas? I den här uppsättningen är det först strax innan hans död som vi ser skymten av vad konspiratörerna talar om. Scenen när hans tilltänkta mördare långsamt klättrar upp mot hans upphöjda plats från alla kanter är kuslig. Olle Jernberg ger hans sista ord tyngd och smärta, innan han huggs ned i ett rött regn av blod. Men varför stanna vid Caesar när hans förtrogne Markus Anonius (Rasmus Johansson) fortfarande lever? Vi ser Cassius besvikelse när hennes vidare mordplaner hejdas av Brutus övertygelse.

Inför det lättövertygade folket bedyrar Brutus att hon endast dödade sin vän Julius Caesar därför att hans ambition skulle drivit Roms folk till slaveri. Men snart därefter håller Antonius sitt sorgetal över Caesar, och skickligt men ärligt vänder hans romarnas sympatier tillbaka till den mördade härskaren. Vad var Cassius syfte med att mörda Caesar? Säkert inte det som händer nu, när historien böljar åt andra hållet igen. Julius Caesar försvann inte från Romarrikets centrum med sin död. Orionteaterns uppsättning av Shakespeares pjäs är avskalad, hård, effektiv och mycket sevärd.

Länk till Orionteaterns sida om Julius Caesar

Foto. Jonas Jörneberg

Styr din plog över de dödas ben av Olga Tokarczuk

Samhället är egentligen bara några spridda hus, knappt att det har ett namn på kartan i Polen nära gränsen till Tjeckien. Flera av husen står tomma över vintern när ägarna bor i stan, och då går vår berättare Janina Duszejko runt och ser till dem. Man märker att hon är litet udda, men hon beskriver den glesa bebyggelsen och den tunga vintersnön med en klackspark så att det blir underhållande att läsa, inte en eländesskildring.

Medan jag sätter på kaffe tillhandahåller man de sedvanliga väderleksprognoserna för alpinister. Man presenterar bergens, sluttningarnas och dalarnas knaggliga värld med dess förrädiska snötäcke. Jordens sträva hud är endast bitvis vitfärgad med snöområden. På vårkanten ersätts alpinisterna av allergikerna och det blir mera färg i rutan. Mjuka linjer anger de farliga områdena. Där det är rött - där sätter naturen in sina ettrigaste attacker. Under hela vintern har den bidat sin tid i ide för att nu slå till mot den motsträviga Människans närmast filigranaktiga struktur. En vacker dag kommer den på så sätt fullkomligt röka ut oss. I anslutning till helgerna är det dags för bilisternas väderleksrapporter, men deras verklighet leder på sin höjd till några enstaka streck i motorvägarnas rike. Den här uppdelningen av människor i tre grupper - alpinister, allergiker och bilister - finner jag väldigt övertygande. Det är en bra och handfast topologi. Alpinister är hedonister. Det bär dem över sluttningarna. Bilisterna däremot föredrar att ta ödet i egna händer, även om deras ryggrad ofta blir lidande på kuppen; det vet vi ju - livet är tungt. Allergikerna å sin sida - alltid på krigsstigen. Jag är definitivt allergiker.

Fru Duszejko filosoferar kring livet och har byggt en egen världsåskådning kring brottstycken ur nyheterna och de astrologiska tecken hon läser ur sin bok "Efemeriderna". Vissa ord omnämns med stor bokstav, som att de är extra viktiga, och människor och djur får nya namn som Jelena Duszejko tycker passar bättre. Naturen finns nära inpå huset, med vilda djur och spår av dem kring sträckorna där fru Duszejko rör sig. Hon betraktar djuren vänskapligt och tar illa vid sig av traktens jägare och de jakttorn, "predikstolar", som står uppställda här och där. När grannen hittas död tänker hon sig genast att det är Rådjuren som dödat honom, för att hämnas, och den tanken håller hon fast vid när fler av bygdens storspelare hittas döda efter hand.

Fru Duszejko är ett byoriginal, och av de suckande poliserna och läkare hom möter kan vi förstå att hennes omsorg om traktens djur går dem på nerverna. Men hennes frimodiga idéer gör henne sympatisk och riktigt underhållande för läsaren, och hon har också ett par goda vänner i byn, bland annat den unge Dyzio som översätter William Blake på eget bevåg. Styr din plog över de dödas ben är en bok fylld av liv och humor och en spännande bakgrundshistoria som till sist letar sig till förgrunden och vänder upp och ned på allt.

Fler böcker av Olga Tokarczuk:
Gammeltida

Jakobsböckerna

Soppkonsert med horn och piano

På riktigt fina fredagar bjuds det i Grünewaldsalen på så väl god soppa som skön kammarmusik. Markus Maskuniitty (horn) och Martin Sturfält (piano) spelade tre intressanta stycken; två korta och ett långt. Det första, Henri Büssers La chasse de Saint Hubert för horn och piano (1937), var ett utmanande stycke där hornisten fick visa sin virtuositet och hornets olika klanger. Utan att veta mer om Hubertusjakter än det jag som ung läst i hästböcker, levde jag mig in vad som lät som ett jaktsällskap ivrigt framdundrande genom skogen, så två stillsamma och sorgligare partier i sympati med den upphunna räven, men till slut jaktlagets triumf. Dock berättade efteråt Markus Maskuniitty inlevelsefullt om den ursprunglige Sankt Hubertus hjortjakt på långfredagen, vilket skapade nya bilder (och en länk till framtidens förvirrade mytologi).

Nästa korta men uttrycksfulla stycke var Ballade för horn och piano av Jeanne Demessieux (1958). Horn och piano fick klinga skönt tillsammans, och inte bara i långsamt balladtempo utan även mer intensivt.

Konserten avslutades med Julius Röntgens Aus Jotunheim för horn och piano (1902), en svit över norska folkvisor av den Norgeintresserade tysk/holländske Röntgen. Vare sig folkviseinslag eller naturlyrik dominerade, utan verkets satser hade olika karaktär men ändå god sammanhållning. Tredje satsen var ett dansant Andante con moto, Allegro giocoso mycket livad och uppfriskande, och i sista satsen, Lento con gran espressione fick hornet klinga såsom mellan fjälltoppar medan pianot tidvis brusade som en vårflod. De båda musikerna gjorde en god insats, och det var fint att få höra de här verken.

Underkastelse på Stadsteatern

François lever ett lojt liv som lektor i litteratur vid Sorbonne. Länge kunde han liksom i förbifarten ta sig en ny flickvän bland de nya studentskorna i början av läsåret, för att sedan skiljas åt utan drama till läsårets slut nästa sommar och på så sätt slippa mer engagemang än fritt sex och kanske litet mer. På senare år har han känt en större dragning till kollegan Myriam. Borde han resignera och skaffa familj? Det verkar påfrestande. Men hans kropp har börjat förfalla, så kanske kan han inte plocka upp studentskor längre. Han borde göra ett val, fast det är för jobbigt.

Litet av en slump hamnar han på middag hos en annan kollega vars utseende han i förbifarten förolämpar inför oss, publiken. Hon och hennes man har bättre överblick över samtidspolitiken och berättar om orosmoment i det förestående presidentvalet. Nu gäller det för öppet sinnade fransmän att rösta på Mohammed Ben-Abbes från Muslimska Broderskapspartiet för att inte låta rasisten Marine Le Pen vinna. Men de lugnande löftena från Ben-Abbes om att bara göra små förändringar i samhällsordningen för frivilliga muslimska medborgare kommer att leda till större förändringar för alla, var så säker. Så briserar spänningarna inför valet i våld och krigsscenarion, men snart har lugnet lagt sig igen och Mohammed Ben-Abbes och hans muslimska bröder kan börja stöpa om Frankrike.

Stadsteaterns uppsättning av Michel Houellebecqs provokativa bok Underkastelse är en monolog med Gerhard Hoberstorfer i mitten av en fyrsidig scen. (Det fungerar inte helt att spela åt fyra håll och tillför heller inte så mycket till berättelsen, så jag rekommenderar att sitta i de vanliga bänkraderna.) Det är oundvikligen något som går förlorat när en bok blir teater, och här är det faktiskt mest miljöskildringarna jag saknar; skildringarna av klostren och klosterlivet och det som tusentalet år av europeisk kultur faktiskt åstadkommit, det närmaste vördnad jag läst i en text av Houellebecq. De får tyvärr inte lika mycket utrymme i monologen och det blir ju en annan sak att höra dem sägas som ord som försvinner i luften medan de sägs. Å andra sidan ger teaterformatet mer dynamik åt dialoger när de framförs av en god skådespelare jämfört med när jag läste dem i Houllebecqs avmätta ton.

Dramatiseringen hinner täcka de viktigaste skeendena i boken, och blir extra skarp i synnerhet i slutet när islamiseringen förändrat gatubilden och tagit sig ända in i de intellektuellas vardagsrum. Jag saknar ändå den distanserade tonen från boken och scenerna som visar hur omformningen av Frankrike sker därför att huvudpersonen/Västerlandet inte ids ta ställning eller arbeta för något han egentligen kanske tycker är bra. Det blir ett tomrum som någon skicklig ideolog kan fylla med sina egna planer.

Länk till Stadsteaterns sida om Underkastelse

Foto: Sören Vilks

The Overstory av Richard Powers

Det finns minst lika mycket under jordytan som ovan den när vi ser på ett träd. Rötterna sprider sig nedåt och utåt för att ge stadga och hämta upp näring. I en del fall är den grupp av träd vi ser tekniskt sett ett enda träd, med ett gemensamt rotsystem som kan vara hundratals år gammalt.

Richard Powers delar in sin bok i Roots, Trunk, Crown och Seeds. I rötterna får vi lära känna nio mycket olika människor. Träd spelar stora roller i deras liv, men inte ens i så hög grad att det känns udda eller förebådande; det är ju inte ovanligt att läsa historier där träd är viktiga delar av en människas liv, och det är inte ovanligt att känna människor som eller själv vara en som älskar träd, enskilda exemplar eller skogar som är som egna världar.

Det som nästan mer står ut i de inledande berättelserna är hur människors skapelser i våldsam form förändrar huvudpersonernas liv; bilolyckor, flygkrascher; eller grupptryck och oförståelse. Det är som en föraning om det våld som kommer att riktas mot såväl träd som människor under den största delen av boken.

De nio huvudpersonerna får ett tiotal sidor var under de första hundrafemtio sidorna, och deras bakgrund, omgivningar och drömmar hinner få liv. Tyvärr räcker det inte för att hålla dem levande under det långa mittenpartiet, stammen, då de flesta av dem reduceras till pappfigurer som dras över den nordamerikanska kontinenten för att de av olika skäl vill stoppa massavverkningar av urgamla träd. Men det finns minnesvärda partier, som när två av dem tillbringar nästan ett år högt uppe i ett redwoodträd de vill rädda från skogsmaskinerna, ett långsamt liv på en liten plattform utsatta för naturens krafter. Starka bilder utgör också de brutala scener där avverkare och ordningsmakt med hot och ren misshandel tvingar demonstranter att avbryta sina protester. De upprepas i olika former och kan tas som en jämförelse med hur trädens stammar gång på gång huggs av vid rötterna och släpas iväg.

Ett par av huvudpersonerna avtecknar sig litet tydligare i mina ögon. Den ene är Adam Appich, som från barnsben utforskat och analyserat det han ser omkring sig, och som psykologidoktorand vill forska på hur aktivister tänker, medvetet och omedvetet. Hans skepticism och aversion mot idealister och slagord kommer som en frisk fläkt efter några långa kapitel bland aktivister i djurkostymer med tagna trädnamnsalias. Den andra är Patricia Westerford, vars studier tidigt visade hur träd kommunicerar med varandra och samverkar mer med omgivningen än vad man dittills trott. I mitten av förra seklet var inte forskarvärlden redo för det utan skrattade ut henne, så hon drog sig undan till en skogvaktartjänst. Men när nyare forskning gav henne rätt blev hennes bok om trädens liv den inspirationskälla som många av aktivisterna behövde.

The Overstory är över femhundra sidor lång och ganska tungläst. Det händer ofta att jag önskar att Richard Powers beskurit sin prosa litet grand, men jag kan tänka mig att han ville skriva något långsamt och långvarigt, för att spegla hur träden funnits längre än människan och lever längre än vi - om inte alla tas ned och huggs upp innan vi hunnit se vad mer de gör för oss än ge vinst som timmer. På samma sätt kan jag förstå att Powers varken vill ge oss en instruktionsmanual till ett bättre liv eller knyta ihop säcken med förhoppningen om att allting kommer att gå bra till slut. Hoppet finns där men det är svagt, och slutet är upp till oss.

Technicolour med Katarina Kammarkör

Med hjälp av ett rött ljussken och sinuskurvor skrivna med laserslingor är Katarina Kyrkas vackra inre målats till en ännu litet bredare blandning av modernt och klassiskt, precis som musiken vi skall få höra. Katarina Kammarkör, förstärkt med syntar, orgel, trummor och extra vokalister låter oss få höra klassisk elektronisk musik på ett nytt sätt.

Kören inleder med Sfärerna ur Ola Gjeilos Sunrise Mass, ljuva himmelska klanger precis som titeln lovar. Så kommer en av syntmusikens nationalsånger, den mäktiga Chariots of Fire av Vangelis. Nej, röster kan inte ersätta de ikoniska ljuden, utan de finns kvar på sina platser och körstämmorna dubblerar eller ersätter några av de mest himmelska harmonierna, i det stycket och i efterföljande Radioland av Kraftwerk, där klangerna låter helt rätt ur samarbetande människostrupar.

Depeche Modes Enjoy the Silence har arrangerats för kör av E. Withacre, till ett långsamt verk som låter det bästa ur melodin och det bästa av människoröster bilda något nytt, med nya harmonier. Twin Peaks Questions in a World of Blue av Angelo Badalamenti får behålla sina välkända syntklanger när Irma Schultz och Emelie Power sjunger just så eteriskt som de skall.

Nej, de underbara syntljuden kan inte helt ersättas med människoröster, och många får säkert gåshud tillsammans med mig är Kraftwerks We Are The Robots blippar igång. Men nu har vi tjugo människor i högt knäppta svarta skjortor som gemensamt deklarerar att de är robotarna.

Brian Enos An Ending - Ascent låter skir och vacker, och glider över i Eriks Ešenvalds Stars som sväller till en stor upplevelse under det välvda taket. Till slut får körformatet sätta sin prägel på Eurythmics Sweet Dreams och Depeche Modes Waiting for the Night. Det blev en fin avslutning på en magisk konsert.