Venom

 Det är bara en uppseendeväckande detalj (OK, flera) vi måste förbise innan vi kastar oss in i den på egen hand uppseendeväckande handlingen: i sökandet efter nya planeter för mänskligheten att flytta till har man tydligen utvecklat rymdskepp som kan färdas med överljusfart till andra stjärnor - eller menade de att de besökt månar och kometer inom vårt eget solsystem? Det är i alla fall på vägen tillbaka från en sådan expedition som ett skepp plockade upp några exemplar av en utomjordisk livsform. (Hur många exemplar? Jag tyckte att de sade tre, och att de förlorade ett, och sedan var det en som bröt sig fri, men det kom ändå fram tre behållare till San Francisco.) Visst, vetenskaplig stringens ligger inte högst på prioritetslistan för filmen Venom. Det gör det heller inte för den karismatiske entreprenören Carlton Drake, som ruschar experimenten för att få de upplockade symbioterna att smälta samman med människor för att skapa människor som kan leva i rymden. (Var fick han den idén ifrån?) Det är inte konstigt att den ondsinte vetenskapsmannen med det charmiga leendet letar upp umbärliga människor till försökskaniner, men jag hinner undra om han inte borde vara mer noggrann med sina oersättliga symbioter.

Nåväl, nu lägger vi det kritiska tänkandet åt sidan och lutar oss tillbaka för berg- och dalbanan som är actionfilmen Venom. Symbioterna ser ut som levande svarta trådiga tuggummiklumpar med en bred repertoar av egenskaper. Vi har inte en hjältefigur som vill rädda världen à la Captain America, utan den visserligen sanningssökande reportern Eddie Brock, en slarver som förlorar sitt jobb, sitt hem och sin fästmö Anne för en story som ändå inte leder någonstans. Eller jo, den leder tillbaka in i Carlton Drakes hemliga labb där Eddie smälter samman med en symbiot, och sedan blir inget sig likt. Det är första gången som en symbiot kunnat inta en människa utan att värddjuret dör, och symbiosen blir imponerande. Eddies parasit kallar sig Venom, och kan både styra Eddies kropp till multi-fighter i blixtsnabbt tempo, och prata med Eddie i hans huvud. (Hur lärde han sig engelska? Hur lärde han sig alla motorcykeltricks? Nej, jag skulle ju sluta ifrågasätta och bara njuta av alla coola jakt- och fightscener i filmen.)

Det kan låta som att jag är kritisk till filmens brist på logik, men så är det inte alls. Det blir många fler gånger jag kliar mig i skallen av overkligt beteende hos såväl människa som symbiot, men filmens höga tempo och lättsamma ton vinner mitt gillande. Den kanske viktigaste delen är Tom Hardys insats som Eddie Brock, motvilligt använd till superkämpe, indragen i komiska gräl med killen i huvudet, och under lång tid genuint förvirrad och oroad över vad som händer med hans kropp.

Symbioten Venom kan genom Eddies kropp skicka ut sina tuggummitentakler till att häfta sig fast i saker, som en svart, klistrig variant av Spindelmannen, och också forma om lemmarna till stenhårda knytnävar för att spöa upp onda typer. Och det fantastiskt läskigt utformade huvudet, med sneda blanka ögon och en stor mun med huggtänder och spelande tunga, är alltid på jakt efter mat - levande mat, andra huvuden! Den kraften inuti en människas kropp är ett berusningsmedel som heter duga. Den som har de krafterna skulle kunna styra jorden, om han kan styra sig själv. Kommer någon att kunna stå emot symbioterna? Slutstriden är spännande, förstås, och det är roligt att veta att Tom Hardy skrivit på för sammanlagt tre Venom-filmer. I trailers före filmen och i dess post-credits knyts det band till Venoms traditionella motståndare Spindelmannen. Det kan nog bli roligt att se dem tillsammans.