Complete Prose av Woody Allen

Under 1960- och 1970-talet skrev Woody Allen korta historier som publicerades i tre böcker: Getting Even (1971), Without Feathers (1975) och Side Effects (1980). Flera av berättelserna publicerades först i The New Yorker och liknande tidskrifter, och i bokform blir de bara några sidor långa. De passar nog bra som absurt humoristiska avbrott i annan läsning, för själv har jag svårt att läsa flera i rad. Det tog mig faktiskt ett par år att komma igenom den här samlingen.

I de korta styckena är det ofta en berättarröst som sakligt och vänligt informerar läsaren om sitt eller en annan persons förvirrade och ofta oturliga öde. Eller en vetenskaplig traktat över en persons tvättlistor, eller så beskrivs en detektivhistoria i fejkad noir-stil. Det dröjer sällan många meningar innan osannolika händelser börjar hopa sig, tillsammans med till synes ovidkommande kommentarer, så många och så dråpliga att jag genast blir övermätt. Så här beskrivs en av sommarkurserna som en college eject fått i sin post:

PSYCHOPATHOLOGY: Aimed at understanding obsessions and phobias, including the fear of being suddenly captured and stuffed with crabmeat, reluctance to return a volleyball serve, and the inability to say "mackinaw" in the presence of women. The compulsion to seek out the company of beavers is analyzed.

Jag vet att många uppskattar den här litet surrealistiska komiken, som blandar intellektuellt med burleskt i pedantisk detalj. Den är ganska olik det Woody Allen har producerat på senare år, och jag föredrar filmer som Kulregn över Broadway och Midnight in Paris framför till exempel 1973 års Sleeper.

Den sista samlingen, Side Effects, är den jag kan uppskatta bäst. Där får det gå flera meningar, till och med flera sidor, innan någon förvandlas till broccoli och en parentes förklarar att han dog olycklig utan att någon visste om hans kärlek till styltor. Jag tycker bättre om när det surrealistiska smyger sig in i något till synes konventionellt. Men om man gillar kortnoveller som svämmar över av absurditeter under ett nät av formaliteter, så är nog Woody Allens samlingar ett bra val.

Maya Eizin Öijer på Galleri Andréhn-Schiptjenko

Utställningen Tiger, Tiger har lånat namnet av William Blakes över tvåhundra år gamla dikt The Tyger. I dikten framställs som en exotisk bringare av fara, en urgammal och skrämmande arketyp. Tigern dyker upp i Eizin Öijers tavlor, med blottade tänder och en blick som stirrar från en mörk bakgrund. Kvinnofiguren på bilden är halvt skuggad, med några fläckar av rött (ljus?) som en antydan om den hotande brutala döden.

Svart, vitt och mörkblått, och inslag av lysande rött, utgör färgschemat på utställningen. Verkens tydliga kontraster och grovhuggna silhuetter för tankarna till träsnitt. Men Eizin Öijer är en samtida konstnär, och några steg närmare tavlorna ser man att det är breda svarta tuschstreck som åstadkommit skuggorna. Men där finns flera andra motiv som drar tankarna till äldre tiders konst: hjorten i dödsångest över vargen som biter den i strupen, skelettet som håller ett fickur och en maskrosboll i ett memento mori.

När Venus av Milo gör entré, är hon uppdaterad för nutida ögon. Bredvid varandra hänger ett skönt foto där statyn och hennes skugga vänder sig vinkelrätt från varandra, och en tuschad silhuettbild där hon verkar blicka mot en fallande fjäder så lysande röd att färgen speglar sig på henne.

Det är äldre tiders motiv och estetik som bryts mot nyare tiders teknik och appropriering. Maya Eizin Öijer gör det väl, och jag vill gärna se mer av de här tankarna och verken.

Länk till Andréhn-Schiptjenkos sida om utställningen

Avengers

Nu! Nu kommer den, filmen som har drivit mig och andra action-fans till att sitta igenom förra årets sämsta film, se historier som egentligen inte intresserade mig, och kolla efter ledtrådar i Iron Man: Avengers i 3D. Det är inte bara det att den samlar ett halvdussin superhjältar, som tillsammans kan krossa hus och bekämpa onda skurkar med större kraft och fler explosioner. En mycket viktig anledning är att filmens regissör är Joss Whedon. Med välgjorda och älskade TV-serier som Buffy the Vampire Slayer, Angel, Firefly och Dollhouse har han visat hur superhjältar inte bara är sin kraft, de har personligheter och tvivel om sin uppgift. Och framför allt har han visat att han förstår ensemble-spel: att han kan visa upp dynamiken inom en omaka grupp.


För varför skulle ett halvdussin mycket olika superhjältar vilja samlas och slåss gemensamt? Och skulle de inte råka i luven på varandra, egotrippade som de brukar vara? Just det är det som Joss Whedon tar upp; en liten förklaring här, en antydan i förbifarten där, och så scener där de församlade hjältarna lär känna varandra genom förtroenden, snärtiga enradingar och till och med fighter. Nej, de är inte alltid bra på att leka tillsammans, och Tony Stark (Iron Man i civila kläder) är förstås kaxigast av dem alla, alltid på vippen att reta någon till vansinne. Nu har Whedon kortat ned de sarkastiska ordväxlingar som hans rollfigurer brukar hänge sig åt, och det är bra. Men han har lämnat kvar tillräckligt många och dräpande repliker för att ge några välbehövliga utlopp för skratt mellan alla tunga actionsekvenser. HULK SMASH!

Och visst är filmen fylld av action! Strider man mot man, grupp mot invasionstrupp, tekniska underverk mot mystiska energier, alltid så välregisserade att man ser vad som händer, med många läckra ljud- och visuella effekter och ofta med några träd, hus eller halvgudar som kraschar så att marken skakar. Kan man säga "lagom" om antalet actionscener? För de är varken för många eller för få, och de växlar tempo för att man skall få se hur varenda av superhjältarna gör sitt till för att vinna striden.

I den allra första serietidningen där Avengers samlades, var det Thors onde styvbror Loki de måste slåss emot. Det är han som är huvudskurken även här, spelad av den begåvade Tom Hiddleston (som även skrivit en läsvärd artikel om varför superhjältefilmer talar till våra känslor). En superskurk som bara krossar och dödar för att vara så elak som möjligt är inte trovärdig och går inte att bygga en hel film på (mot). Men Loki har en stark önskan om hämnd, och bakom varje ondskefullt grin ligger beräkning - och en dos galenskap. Thor, som var en dryg självisk grabb i sin egen film, har nu axlat sitt ansvar för att försöka tygla honom, och gör en mycket bättre insats tillsammans med Avengers än på egen hand.

Äntligen får vi också något mer än science magic - teknik som räddar dagen är inte bara något som en vetenskapsman fixar fram med några handviftningar. De två smarta vetenskapsmännen Tony Stark och Bruce Banner finner varandra och analyserar och diskuterar för att komma några steg vidare. Superhjältarna och deras motståndare får alla vara personligheter, och deras personliga egenskaper är det som får dem att prestera på topp i sin kamp för att försvara jorden. Med coola vapen, styrka och viljestyrka och ett gäng avsnoppande repliker kan de klara allt, precis allt, i ett moln av explosioner, fallande huskroppar och skvättande blått alien-blod.

Before I go to sleep av S J Watson

Before I go to sleep är en tät thriller, spännande från början till slut. Christine vaknar upp varje dag utan att veta var hon är, eller med vem. Varje kväll när hon lägger sig för att somna tappar hon minnet av vad som har hänt under dagen. Så har hennes liv varit i över tjugo år. När vi möter henne vaknar hon upp i ett hem som skall vara hennes eget och med en man som skall vara hennes make. Tiden som tjugoåring, full av planer och med många vänner, känns som om det var igår, men ansiktet och kroppen hon ser i badrumsspegeln tillhör en medelålders kvinna.

Watsons prosa är analytisk och registrerande, liksom Christine i berättelsen också är. Det är tur för oss läsare, och tur för Christine, när hon försöker få ordning på vad som har hänt. Varje dag skriver hon ned i en dagbok vad som har hänt, och vad hon har upptäckt om åren innan. Varje morgon läser hon den och kommer på så sätt ett steg längre för var dag. Tur nog för oss läsare har Christine också (haft) författarambitioner, och hennes beskrivningar av dagens händelser är välformulerade som om de redan vore en bok. Dessutom vecklar historien ut sig på ett dramaturgiskt intressant sätt. Ännu ett streck i tur-kolumnen! Men jag är beredd att köpa det, eftersom det skapar en bra berättelse.

Den korta baksidestexten antyder att någon medvetet döljer något för Christine, vilket sätter an en nervpirrande ton. Handlingen och upplägget påminner delvis om thrillern Memento, även om Christines historia berättas framlänges, fylligare och utan samma brådska. Men man behöver inte tänka sig ett hot för att förstå Christines uppflammande misstänksamhet. Att varje dag befinna sig på en okänd plats, avlägsnad från det liv man trodde man hade är ju tillräckligt skrämmande i sig.

Jag kunde läsa ut boken i ett svep, och det är jag glad för. Genom hela boken var stämningen hårt åtskruvad, och mot slutet ökade trycket och gjorde den till en riktig bladvändare. Jag brukar sällan läsa spänningsromaner, men Before I go to sleep är skickligt skriven och riktigt underhållande.

Sarah Crowner på Galerie Nordenhake

Om man vill skapa konstverk som förmedlar mer än bara visuella intryck, så måste man välja ett eget formspråk. När man har gjort det, riskerar man att inte alla åskådare kan läsa av det språket, men är det gjort med tillräcklig övertygelse och konsistens kan det vara övertygande ändå. När jag till exempel försöker avkoda Miròs tavlor, så uppfattar jag inte allt av de rörelser, dofter och andra intryck han ville fånga, men jag ser ändå hur konsistent han illustrerar sina egna tankar och jag tycker om det.

I sin utställning Rehearsal tar Sarah Crowner sin utgångspunkt i teatervärlden. En reproduktion av en ridå från 1956 upptar ena väggen, Kurtyna Teatru (after Maria Jarema). Det är formspråk litet främmande från dagens, men vackert och inspirerande på ett nytt/gammalt sätt. Formerna och färgerna från ridån har Crowner överfört till tavlor och skulpturer som illustrerar teater- och balettvärlden.

Sarah Crowner, Demi-Pliée 2 (2012)

Än en gång ser jag ett bildspråk som inte talar direkt till mig, trots att jag försöker förstå. Men symbolerna är tillräckligt drivna för att jag skall känna att jag är på vippen att avkoda dem, och samtidigt uppfatta energin. När jag jämför tavlan Grand-Pliée med Demi-Pliée får jag åtminstone en nyckel till språket. Och skulpturerna så levande, trots att de bara består av abstrakta former. De ser alla ut som individer på väg någonstans, och påminner mig om serietecknaren Olle Bergs genialiska gubbar. Sarah Crowners verk liknar också Olle Baertlings till form och färg, men är snäppet mer människotillvända, inbjudande och rörliga.

Länk till Galerie Nordenhakes sida om utställningen

Sarah Crowner, Untitled sculptures (2012)

Cloud Atlas av David Mitchell

Adam Ewing, en notarie från San Francisco, skriver dagbok från sin resa i Stilla Havet. Året är 1850, hans språk är detaljerat och höviskt enligt tidsandan och hans egen moraluppfattning. Ofta stöter han sig på inte bara sina medpassagerares grova språk, utan även på deras (de vita männens) krassa syn på urinnevånarna. Och det är inte bara de vita som med list och vapenmakt tar de färgade till skeppsgossar och slavar. Även öarnas innevånare står emot varandra, och de starkare stammarna slår gärna ned på de svagare. Ewing får höra om Moriori, en grupp med ett väldigt starkt förbud mot att döda en annan människa. Men deras antal minskar ständigt, för de har inte mycket att sätta emot stammarna på grannöarna med mer krigiska vanor.

Mitt i anteckningar om den mystiska sjukdom som drabbar honom under sjöresan tillbaka mot Amerika, ja, mitt i en mening, avbryts berättelsen och så börjar en ny historia, på en helt annan plats. Den unge rackaren Robert Frobisher flyr London och en obetald hotellräkning, kommer till Belgien och ber om anställning hos Vyvyan Ayers, en kompositör han beundrar. Det är ljuvligt att höra honom beskriva hur han hör musik i klirrande porslin och hur han inspireras till sin egen musik - driften att komponera är så stark i honom! Det är mindre skönt att se hur denne framsynte, hängivne kompositör raskt stjäl och bedrar för att ordna det för sig. Men det är ju också en påminnelse om hur viktigt det är att skilja ett konstverk från skaparens privatliv.

Hur hänger de två historierna samman? Jo, i Ayers bibliotek hittar Frobisher Ewings dagbok, och fastän Frobisher misstänker att den inte är helt autentisk, känner han sig dragen till den och till huvudpersonen. En tid efter denna scen avbryts även Frobishers historia, och istället börjar Half-Lives - The First Luisa Rey Mystery. Nu är året 1975, platsen Buenas Yerbas på amerikanska västkusten, och handling, språk och tempo lånat från en polisfilm från 1970-talet. Låt mig erkänna att det är en lättnad efter de ganska tröglästa första (nästan hundra) sidorna.

Medan hon undersöker oegentligheter kring byggandet av ett kärnkraftverk på ön Swannekke och jagas av skurkar som vill hindra henne, får Luisa Rey läsa de brev från Robert Frobisher som vi själva just har läst, och hon letar upp hans sextett med namnet Cloud Atlas. Mannen som ger henne breven är Rufus Sixsmith, brevens ursprunglige adressat. Nu dyker ett kometformat födelsemärke på axeln upp i berättelsen, på samma plats på Luisa Rey som på Frobisher. Är personerna vi har mött samma själ einkarnerad flera gånger?

Så enkelt är det visst inte - bra, för jag tycker inte om tillrättalagda förklaringar. I nästa berättelse möter vi i ungefärlig nutid en bokförläggare, Timothy Cavendish, som i sin hand får manuskriptet till The First Luisa Rey Mystery. Så har hon egentligen levat, om hon är huvudpersonen i en bok? Har själen tagit en avstickare genom den värld som litteraturen har skapat? Kanske är det David Mitchells sätt att säga till oss att ett påhittat liv, en människa i en bok, kan upplevas som lika äkta som ett verkligt liv.

I nästa berättelse tar handlingen ett kliv in i framtiden, och det är nu som vi science fiction-älskare får vår verkliga belöning. I ett framtida hårdkonsumerande Korea, är det kloner som utför de simplaste jobben, som att bemanna kassorna på snabbmatskedjan Papa Song utan att klaga eller bli otåliga på kunderna. En av dem, Sonmi-451, berättar om sitt liv på Papa Song och vad som hände när hennes medvetande började vakna. Den värld av slaveri och övervakning som målas upp är kuslig - men litet spännande.

Eftersom jag läser boken för andra gången har jag noterat hur detaljer ur Sonmis liv redan har hunnit dyka upp i berättelsen. Dels berättar Ayers (just det, inte Frobisher) hur han har drömt att han är servitris i ett underjordiskt kafé tillsammans med systrar med samma utseende, tvingad att äta tvål. Och det som ropas ut som mardrömmar i vår nutid - tvål i munnen, "Soylent Green is people!" - är vad som blivit fakta i Sonmis värld. Ändå, när Sonmi-451 ser på The Ghastly Ordeal of Timothy Cavendish, kallar hon det en dystopi.

Den sista, eller mittersta, berättelsen är den som oroar mig mest. Ytterligare ett steg in i framtiden har civilisationen brutit samman, och förutom några fickor av kvarbliven teknologi så har mänskligheten fallit tillbaka till ett jägar-samlar-samhälle. Vi är tillbaka på Stillahavsöarna från den första berättelsen, och återigen är det ett fridsammare samhälle som står emot en starkare rövarklan. Vart är vi på väg?

Första gången jag började läsa boken hade jag ingen aning om vad den gick ut på, och blev djupt tagen av budskapet. Kommer allt vi har att stegras till ett crescendo som måste krascha och kasta oss tillbaka till stenåldern? Hur kan vi se till så att anständighetens gränser inte överträds, och civilisationen inte bryter samman tillsammans med moralen? När jag nu läser om boken blir jag inte lika oroad av temat, och jag hinner irritera mig på alla olika varianter av svårläst prosa. Men till hösten kommer filmen Cloud Atlas, regisserad av Tom Tykwer och syskonen Wachovski, och då kommer jag att ha boken i färskt minne och kanske märka några extra detaljer!

The Deep Blue Sea

Kvinnan rör sig målmedvetet genom den lilla lägenheten. Ett vattenglas för att skölja ned några piller, sedan sträcker hon ut sig framför gasspisen. Ingredienser för ett självmord, men målmedvetenheten var (kanske med flit) inte tillräcklig. De övriga hyresgästerna hittar henne och ser till att hon återhämtar sig. Alla är stillsamma, allvarliga, bara litet upprörda.

I korta, nästan ordlösa scener får vi se vad som förde henne till handlingen: ett stillsamt äktenskap med en mycket äldre man; den livfulle ynglingen hon lär känna; de skälvande ögonblicken då förälskelsen tar form och passionen som tar dem som en storm. Den höga musiken som ackompanjerar bilderna är påträngande och lätt irriterande. Är detta tonläget som filmen kommer att hålla? Nej, för den svindlande passionen som ryckte Hester Collyer ur sitt äktenskap kan inte heller hålla i sig för evigt.

Visst är han charmerande, den unge Freddie Page, när han och bäste vännen på puben spelar upp sina insatser som stridspiloter under andra världskriget för de två fnissande väninnorna. Och när han tar Hester i sina armar och fäster sin intensiva blick på henne tappar jag andan i biofåtöljen. Han är åtrå, passion, energi och livslust, raka motsatsen till den aktningsvärde men triste Lord Collyer. Men även Freds pojkaktiga skämt tråkar efter ett tag ut Hester, och den unge mannen är ofta ute på egna äventyr. De två grälar ofta, och vore tiderna annorlunda skulle de kanske lättare skulle brutit sin relation. Men Hester vill stå sitt kast, och framför allt: de ögonblick mellan grälen när åtrån glöder i Freds ögon väger upp alla sorger. Hester kan inte få hans kärlek eller trygghet, men hon kan få de stunderna.

Jag njuter av att få se en kärlekshistoria som varken målas i rosenrött eller svartvitt. Att ge sig hän åt passionen och lämna det gamla bakom sig gör inte nödvändigtvis livet till en dans på rosor. Men inte heller är den försmådde maken, Lord Collyer, en elak figur att fly från. Simon Russell Beale spelar honom med en så god avvägning mellan hjälplöshet och välvilja att han framstår som mycket sympatisk, men ändå förstår man varför Hester inte kan stanna hos honom.

Tyvärr är Rachel Weisz som Hester, historiens nav, den svagaste länken. Hennes intelligenta repliker verkar lagda i hennes mun av någon annan. Ingenstans under hennes prövningar ser man minsta nyans av oro eller eftertänksamhet i hennes ansiktsdrag. Kanske bad regissören henne att tona ned sitt uttryck, men jag undrar om jag inte skulle ha föredragit överspel och känslostormar framför den här livlösa dockan. Eller kanske är jag bara svartsjuk på henne?!

Den lysande stjärnan i filmen är Tom Hiddleston som Freddie. Visst är han fysiskt perfekt för rollen med sina klarblå ögon och uttrycksfulla ögonbryn, men det är inte bara i kärleksscenerna, då hans blickar kan smälta is, som han excellerar. Det är även i vredesutbrotten, när han inte bara spelar upp en omogen pojkes frustration, utan antyder både deras historia tillsammans och hur han försökt föreställa sig deras framtid. Hiddleston som är en mycket begåvad och lovande skådespelare har berättat om hur han satte sig in i Freddies situation, en man som riskerat livet i strid, blivit belönad och i princip fått den tidens rockstjärnestatus. Nu vill han leva obundet och njuta fritt, men samtidigt gnager i honom frågan om han redan nått sin höjdpunkt och om livet nu bara går utför.

När jag såg att Terence Davies var regissör till nyinspelningen av The Deep Blue Sea, fick jag ytterligare en anledning att se den. Hans The House of Mirth (2000) var en djupdykning i de detaljer som avgör lycka och olycka i kärlek, och i hela livet, och jag minns filmen och tänker på den än idag. Trots sina brister (hjältinnan) har The Deep Blue Sea samma känslighet, och jag kommer att minnas också den länge.

Kartan och landskapet av Michel Houellebecq

De få romaner som Michel Houellebecq har skrivit visar upp en utveckling i författarens syn på världen. Den första, Konkurrens till döds, målar i cyniska ordalag upp livet som en tävling om att få så mycket framgång och sex som möjligt. Liksom nästa bok, Elementarpartiklar, blir den uthärdlig genom att den porträtterar en av dem som nästan skulle kunna förlora racet. I Plattform tänker huvudpersonen ut ett sätt för de alltmer förslöade, bortskämda människorna i västvärlden att få obegränsat med sexuell tillfredsställelse av vackra människor i tredje världen, i utbyte mot det de behöver mest, pengar. Men Elementarpartiklar visar också upp en glimt av en framtid där sex inte längre är en klåda som måste klias längre. Refug målar upp ännu mer av den sortens framtid, befolkad av människor som liknöjda lever för evigt utan större retningar och plågor.

I Kartan och landskapet har redan samtidens människor börjat tröttna på att tillfredsställa sitt sexbehov,och förutom några inledande scener är boken nästan helt tom på Houellebecqs vanliga skildringar av mekaniskt avancerat sex mellan attraktiva kvinnor och förfallna män.

Huvudpersonen är Jed Martin, en konstnär som får en kometkarriär i den franska konstvärlden. Redan i tidigare böcker har Houellebecq framställt konstscenen och dess stjärnor som talanglösa profitörer och ryggdunkare, som ryser nöjt och belönar provokationer utan djupare innehåll. Nu framställer dock Houellebecq Jed Martin inte som en cyniker, utan som en konstnär med begåvning och genuint uppsåt. Men det ligger en viss nedlåtenhet från författarens sida i hur Jed Martins plötsliga framgång och hans tillfälliga kotteri framställs.

Inom inget annat kreativt område kan det väl vara lättare att fejka talang än inom konsten? Man behöver inte längre kunna måla välliknande, man kan väcka större uppmärksamhet med utmanande motiv och ett simpelt genomförande. Inom vilka andra områden skulle man kunna komma undan med det? Under läsningen börjar jag fundera på om det inte är just det som Houellebecq vill visa med sin nya bok. Bit för bit uppmärksammar jag hur han använder sig av olika trick för att skriva sin bok, trick som förenklar författarens insats och nästan är garantier för succé:

- Namedropping. Flera franska kändisar dyker upp på sidorna (på samma sätt som de dyker upp i Jed Martins tavlor).
- Copy+Paste från Wikipedia. Då och då dyker det upp en halvsida med (onödiga) fakta om en av kändisarna eller om flugor, och på sista sidan tackar Houellebecq till och med Wikipedia för informationen.
- Författaren kliver själv in i sin roman. Jed Martin besöker Houellebecq och kan då beskriva honom som en litet sorglig figur som lever ensam i sin barndomsby.
- En mordgåta. Det verkar inte finnas någon ände på suget efter deckarberättelser, och här dukar Houellebecq upp ett mordfall som är mer bestialiskt än man hittills kunnat tänka sig.

Jag ser Michel Houellebecq som en intelligent och cynisk person som är mycket medveten om vad han gör, så därför tror jag att han har gjort allt det ovanstående med avsikt. Precis som i de tidigare böckerna väljer han ut några fenomen i samtiden som han blåser upp och förvränger så att de blir ännu mer löjliga i betraktarens ögon. Och även den här gången blir han mer än bara en cynisk gnällspik, då han låter en sorgsen resignation visa vägen ut. Kartan och landskapet skisserar en framtid som skiljer sig från den i Refug, och den är litet mer positiv i mina ögon.

Fastän Houellebecq har fuskat (med flit!) när han skrev Kartan och landskapet, är boken ändå mer läsvärd än det mesta annat som kommer ut idag. Jag vill inte utnämna det till en sensmoral, men det är tänkvärt att tavlan som Jed Martin målar av Hoeullebecq visar sig vara mer värd än Hoeullebecq själv. Men fastän jag uppskattar hans resignerade attityd, saknar jag hans fräna stil från de tidigare böckerna. Vilket håll han än går åt härnäst ser jag fram emot att läsa mer av honom.

Hermia har också läst och recenserat boken, och vi hade en diskussion i kommentarstråden.

Fler böcker av Michel Houellebecq:
Refug
Underkastelse 
Serotonin

Förinta

Marcus Mårtenson på Angelika Knäpper Gallery

Verken på väggarna drar blickarna till sig. De är färggranna, är skurna till spännande former (en dödskalle, en stor hand), och är bemålade med enkla bilder och slagkraftiga budskap. "STAY MOTIVATED", "LIVE LARGE" och liknande hör till de positiva slagorden. Andra har en hotfull ton, som för att skrämma åskådaren in på den rätta vägen. En tavla är utformad som en spelplan med tydliga kliv uppåt eller nedåt i karriären. På ett "lyckohjul" kan man snurra fram olika katastrofer, varav en är trendiga "Zombie Apocalypse".

Marcus Mårtenson vill fånga tidsandan med sina verk. Men hans konst skrapar bara på ytan och säger inte tillräckligt. Visst känner man igen mottona som är uppmuntrande och tvingande på samma gång. Men vem får någon ny insikt av att se dem framställda så här? Utställningens verk brister både i idé och framställning. Jag upplever en känsla av pubertal indignation i det infantila fokuset på slagord, de naivistiska avbildningarna och utförandet i spelform. Mina misstankar bekräftas av den stora tavlan som förmodligen målar av de coolaste kidsen som hänger på Hootchy Kootchy Club. Det vittnar inte om några större ambitioner än att imponera på kompisgänget, och är snarast genant. Nej, tack. Jag förväntar mig mer än så här av samtidskonsten.

Länk till Angelika Knäppers sida om Marcus Mårtenson

Recital med Roland Pöntinen

Det var en önskekonsert som Roland Pöntinen spelade i Konserthusets stora sal! Det var min önskemusik han spelade, säkert sin egen också. Vem kan låta bli att älska inspirationen och innovationen hos kompositörerna som var aktiva för hundra år sedan; Prokofjev, Ravel och Rachmaninov? Verken som framfördes idag skrevs alla på 1910-talet (eller strax innan, i Ravels fall). Konserten spelade upp en underbar tid av gediget musikhistoriskt kunnande som bryts som i ett spektrum av nya klanger.

Hela perioden innan paus vigdes åt tidig pianomusik av Sergej Prokofjev:
Sonat nr 4 c-moll "D’après des vieux cahiers"
Legend ur 10 stycken op 12
Andantino ur Gamla mormors sagor op 31
Dans och Vals ur Fyra stycken op 32
Sonat nr 3 a-moll "D’après des vieux cahiers"

Flera av styckena har en stadig men framåtdrivande rytm. Hur mycket jag än älskar ritardandi och rallardandi så njuter jag mycket av den här sortens musik, som är taktfast med en återhållen intensitet. Prokofjev är mycket skicklig då han kan låta såväl melodi som ackord hjälpas åt att driva tempot framåt utan att tappa sitt eget syfte. Lika skicklig är Roland Pöntinen som kan förvalta rytmerna utan att det blir marsch på stället. Jag var imponerad redan innan båda mästarna erupterade i den sista sonaten, kraftfull och med stor skiftning i nyanserna. Från en enda ton som fått klinga ut i ett svagt eko rörde sig sedan musiken och pianisten ut i vidare och snabbare arpeggion, så snabba att fingrarna blev suddiga framför mina ögon, in i en explosiv final som tog andan ur publiken. Magi!

Efter paus följde Valses nobles et sentimentales. Från de första ackorden målar Maurice Ravel upp en värld parallell med vår, där allt är nästan likadant men litet annorlunda och kanske litet mer skrämmande. Valserna är ljuvligt vackra, men tycks föras i kolsvarta salar av halvdemoniska danspartners som glöder inifrån. Till slut en romantisk ryss, Sergej Rachmaninov och hans Sonat nr 2 b-moll, version 1913/1931. Nu visade Roland Pöntinen att han inte bara är en virtuos på tangenterna, utan kan spela på hela det känsloregister som Rachmaninov lagt framför honom.



Med ett så varierat och mästerligt framfört program var konserten redan en succé, och vi i publiken oerhört tacksamma. Och så blev den redan lysande eftermiddagen ytterligare några steg bättre med de två generösa extranumren. Först en mazurka av Chopin, som Pöntinen spelade så känsligt att alla antydningar om struttighet höll sig långt borta. Därefter ett överjordiskt vackert stycke som jag gissar är skrivet av Eric Satie. Jag önskar att jag hade kunnat stanna i det ögonblicket eller spara de här timmarna i en glasbubbla, för det här var en av de mest fulländade konserter jag någonsin hört.

Michelangelokvartetten i Konserthuset 2012

Den internationellt sammansatta och uppskattade kvartetten Michelangelo gästade åter Stockholms Konserthus med ett program med stor variation. När konserten började täcktes Stockholms gator av snöslask, när vi kom ut efteråt sken solen och det lömska slasket hade smält bort. Kanske skedde det under det första stycket, Haydns Stråkkvartett i B-dur (1796-97) som kallas "Soluppgången". Det är ett vackert namn, men stycket berörde mig inte. Visst var det habilt komponerat och spelat, men så stabilt och jämnt att det hade kunnat försvinna i ett bakgrundsbrus. Mina moderna öron hade önskat något mer romantiskt eller något mer utmanande och vågat, och kanske hade en annan ensemble låtit mer temperament lysa igenom.

Utmanande klanger kan man ju förvänta sig av Béla Bartók, men hans Stråkkvartett Nr 1 (1909) började i samma jämna lunk som Haydn slutade. Tack och lov började musiken röra på sig i andra satsen, och i tredje satsen slog den ut i större uttryck och mer engagerande klanger.

Det var dock efter paus som min belöning kom: Antonín Dvoráks Stråkkvartett nr 12 "Den amerikanska" (1893). Den har jag älskat länge och ofta lyssnat på. Fastän den inte är direkt naturlyrisk, porlar musiken ibland fritt som vatten genom ett landskap. Det är ett verk fullt av vackra melodier, energiska och dansanta men inte utan allvar. Så bra, så bra även om  Michelangelokvartetten gärna hade fått låta litet friare i tempo och nyanser. Kanske ville man inte förvirra den nyligen inbytte andreviolinisten, som för övrigt skötte sin stämma felfritt genom hela konserten.

Som extranummer fick vi en ljuvlig blomma och ännu mer hopp om vår: ett innerligt och vackert framförande av Puccinis Chrysantemum.

Flicka i frack på Dramaten

Flickan i fracken är Siri von Essen, kvinnan från En dåres försvarstal och ett konglomerat av de kvinnor som August Strindberg i sina verk och i sitt liv älskade, dyrkade, hatade och lät sig hatas av. Hon, kvinnan på scenen, är skådespelerska och en roll i litteratur hon inte skrivit själv. Kring henne rör sig Han, mannen som skriver böckerna och regisserar skådespelerskan.

Hon är klädd i svarta byxor och vit väst, och vid vissa tillfällen tar hon på fracken och kompletterar sitt utseende som kompetent medspelare. Han är klädd i vitt långärmat underställ med säckig rumpa, mer avklädd än om han hade varit naken. Han rör sig kring Henne med kärleksförklaringar så poetiska att de blir till krav. Under föreställningens gång kommer han att yttra sina teorier om hur kvinnor älskar (låter sig älskas) och män älskar, som om de vore oemotsägliga sanningar. Därtill intima skildringar av hur Hon manipulerar honom tills han kryper för henne, det som hon älskar mest av allt. Orden är Hans, de är hämtade ur Strindbergs brev och verk.

Det är Han som beskriver och Hon som beskrivs. Men framför oss på scenen ser vi kvinnan inte helt tyglad av orden. Hon följer instruktionerna och säger sina repliker, men hon värjer sig mot att bli inskriven i ett fack. Ibland sker det i högljudda gräl, ibland nästan omärkligt under ytan, ibland tar det form i hela hennes varelse och Hon blir en säker, oberoende och fulländad person.

Magnus Roosman har bearbetat Strindbergs ord till ett kompakt drama och regisserat föreställningen om mannen och kvinnan (och berättat om det på Dramatens blogg), och det har blivit mycket bra. Tjat-grälen som upprepas med replikerna i den andras mun säger mer än bara orden de innehåller. Jag älskar den långa pausen i mitten. Mattias Silvell är intensiv i såväl dyrkan av som frustration över Henne. Helt enastående är Jennie Silfverhjelm, som med små precisa antydningar i sin säkra gestalt kan visa hur Hon drivs och hejdas av (Hennes) egen vilja mot vad författaren, regissören och Han önskar av henne. Den här fysiska omstöpningen av Strindbergs ord och känslor är mycket sevärd.

Länk till Dramatens sida om Flicka i frack

Adler und Engel av Juli Zeh

Huvudpersonen och läsarna dras direkt in i handlingen på bokens första sida. Mycket kommer att hända, ännu mer har redan hänt. Nu ringer det på dörren, och motvilligt släpper Max in radiorösten Clara i sin barrikaderade lägenhet. Det är till hennes nattradioprogram han har ringt in och berättat om de dramatiska händelser som fått honom att barrikadera sig i sin lägenhet. Kanske är det i ilska över det givna förtroendet, kanske på grund av hennes respektlösa attityd, nej, säkert är det av båda anledningarna som Max inom sig börjar notera allt som är fult och irriterande på Clara, och flera gånger även slå henne. Men Clara låter sig inte (eller i alla fall) bringas ur fattningen. Hon har fått lyssna på många tragiska livsöden och rop på hjälp från dem som ringer, men det här fallet vill hon gå till botten med. Och på köpet använda Max' historia som underlag till sitt examensarbete i psykologi.

Tidigare bodde Max i lägenheten tillsammans med Jessie, men en dag ringde hon till hans arbete, yttrade något svårbegripligt och sköt sig sedan i huvudet. Dövheten och smärtan som fortfarande ringer i örat Max höll mot telefonluren är vårdar han nästan med glädje, i sitt nya planlösa liv. Bit för bit kommer det fram hur Jessie levde från dag till dag, och hur de båda tillsammans med ungdomsvännen Shershah var invecklade i Jessies fars drogsmuggling. Händelserna i nutid växlar med Max' återgivning av vad som hände flera år tidigare.

Jag älskade Juli Zehs bok Schilf / Fritt Fall. Ett mordfall beskrivet i mycket konkreta detaljer fick metafysiska övertoner av att personerna och sammanhangen blåstes upp till att bli aningen larger than life. Man kan läsa Adler und Engel, Zehs debutbok (på svenska Örn och ängel), på ett liknande sätt. Man behöver inte kräva fullständig realism, relationer kan få slingra sig genom de blodigaste massakrerna i Europa över respekterade advokatkontor och FN-institutioner hem till Max och hans enda två vänner, och omgivas av konspirationer som skall leda fram till en viktig punkt. Det som istället stör mig är hur fantasilösa de två viktiga kvinnoporträtten i boken är.

Clara verkar på ytan oberörd av allt som händer, men är ändå den som pressar Max till att forska i sitt eget liv för att kanske nå någon slutpunkt. Visst är hon motiverad av sin examensuppgift och distanserad av sina psykologistudier, men hennes drivande roll är ändå osannolik. Ännu mer irriterande är hur passiv hon (mestadels) är inför Max' utbrott som ibland utmynnar i misshandel. Hon är en typisk Emotionless Girl, som finns där för att driva handlingen framåt och vara mottagare för Max' tankar och känslor. Ju mer passiv hon blir, desto mer väcker hon dessutom Max' ömhet.

Jessie är urtypen för den sköra lilla flickan som måste tas om hand. Hon är liten och blir ständigt tunnare för att hon förstås glömmer bort att äta, och förfaller ofta till självskadebeteende. Kring hennes huvud står hennes gula hår som en gloria, hon förstår världen i form av djursagor, men bär på djupa hemligheter. När Max skall gå på anställningsintervju ger hon honom en vindsnurra, och han älskar henne över allt annat. Jessie är en Mysterious Waif, som sätter den första historien i rullning genom att väcka Max' beskyddarinstinkt.

Trots att de här stereotyperna är så övertydliga, är boken ändå bra och spännande att läsa. Juli Zehs språk är klart som journalistprosa, men med detaljer insprängda som ger en god bild av den tryckande hettan i Wien, det ständiga illamåendet under en drogtripp, och oväntade detaljer som vad man ser i förbifarten när något avgörande händer. Adler und Engel vill spänna över mycket och lyckas inte helt, men jag tycker mycket bättre om att Zeh försöker och inte når riktigt fram. Jag ser fram emot att läsa fler av hennes böcker.

Fler böcker av Juli Zeh:
Schilf / Fritt fall

Vi som är hundra på Stadsteatern

Då och då önskar jag att jag kunde resa tillbaka i tiden och berätta för mitt yngre jag att det där jag oroade mig för, det kommer att ordna sig. På samma sätt önskar jag ibland att jag kunde fråga en framtida Jenny hur saker och ting kommer att gå. I sin pjäs Vi som är hundra har Jonas Hassen Khemiri samlat tre upplagor av samma kvinna i olika åldrar, och låter dem gå igenom sitt liv och diskutera det ur sina olika synpunkter. De tre goda skådespelerskorna Rakel Wärmländer, Lena Nilsson och Anneli Martini är förunderligt samstämda och ändå individuella på och runt den genomtänkta scenografin.

Den yngsta är full av energi och lust att förbättra världen. Hon protesterar vilt när de två äldre kvinnorna leder henne in på det upptrampade spåret: att bli ihop med Arthur, fastän han är tråkig, och flytta ihop med honom och ta hand om disken. Men visst blir de alla tre upplivade av hennes revolt och följer med ut i Europa på äventyr! Diskussionens vågor går höga - vad åstadkom hon egentligen, förändrade hon världen, satte hon sitt avtryck?

För sedan är hon ändå tillbaka i sitt svenssonliv, med Arthur och barn och ett hemliv på rutin. Ja, hur mycket av de gamla drömmarna förverkligade hon? Med världens elände några knapptryckningar på datorn bort, är det svårt att känna sig nöjd med sina val. Kvinnan mitt i livet blir tröttare och ledsnare. Den tunga undertonen av sorg och livsångest pressar sig upp till ytan, och tankarna på att ta sitt meningslösa liv dyker upp igen.

I det svåra ögonblicket är det vackert hur de två andra jagen, den gamla och den unga, inte släpper sin olyckliga syster utan pratar med henne om det som gör livet värt att leva. Den inledande historien, med gräl och stridigheter om stora saker och småsaker, har skapat den samhörighet och förtroende som gör att det låter äkta när kvinnorna tar hand om sig själv i sin svagaste stund. Guldramsminnen, hur enkelt det än kan låta, är det som påminner om när livet är skönt. Även jag lovade mig själv för tjugo år sedan att fortsätta äta persikor, hur många övermogna eller torra jag än stöter på, för den stora lyckan när man stöter på den perfekt mogna persikan.

Det borde inte behöva nämnas, men jag vill ändå påpeka att den här insiktsfulla och trovärdiga pjäsen om en kvinna är skriven av en man. Det finns alltså inga absoluta hinder för någon att förstå och leva sig det motsatta könets tankar. I samma andetag hoppas jag att de män som ser pjäsen kan känna igen de situationer som kvinnan på scenen brottas med (även om hon är litet väl grinig över stackars tråkige Arthur med sin skäggstubb och mjukisbyxor). Utan att gå ned i den djupaste svärtan har Jonas Hassen Khemiri skrivit en pjäs som kan trösta såväl kvinnor som män.

Länk till Stadsteaterns sida om Vi som är hundra

John Carter of Mars

 Genom våra 3D-glasögon ser vi samlingarna i John Carters hem: tunga draperier, statyer, sekretärer med många fack, tunga böcker och kartor över okända områden. Nyss har han skyndat genom New Yorks regntunga gator, förföljd av en man i plommonstop. Nu anländer hans systerson, som han sände telegram efter, och får veta att John Carter är död och redan begravd i ett ointagligt mausoleum.

Det är precis hundra år sedan Edgar Rice Burroughs (den nämnde systersonen!) publicerade sin första bok om John Carter. För att berätta vad som lett fram till Carters mystiska död tar filmen ytterligare ett kliv tillbaka i tiden, till en John Carter som före detta officer i det amerikanska inbördeskriget. Jagad av såväl officerskollegor som indianer tar han skydd i en grotta med lockande inristningar, slåss mot en man som dyker upp ur intet, tar hans lysande smycke och rycks bort i ett svindlande ljus.

Han kommer till sina sinnen ensam på en dammig prärie. När han försöker resa sig blir varje steg ett högt hopp som får honom att snubbla och ramla. Konstigt och jobbigt, men fantastiskt när han lyckas bemästra den låga gravitationen och kan studsa fram i långa hopp. Fast även här finns det varelser som jagar honom. Den här gången är det högsträckta varelser med grönt skinn, imponerande betar och fyra armar. De tar honom till fånga men behandlar honom någorlunda vänligt och nyfiket när de släpar honom till sin bosättning.

Så småningom framgår det att John Carter har hamnat på Mars. För hundra år sedan, innan teleskop och sonder kartlagt vår granne i solsystemet, kunde man fortfarande drömma om vilka spännande varelser som skulle kunna finnas på planeterna i vår närhet. De som hittat Carter är gröna marsianer, som rider på tunga men snabba åttafotade packdjur. Carter stöter också på en rolig padd-varelse, som följer honom som en busig hund.

På planeten finns också marsmänniskor som liknar oss, anatomiskt korrekta men med rödtonat skinn, som de dekorerar med vackra tatueringar. De använder sig av ljus för att ta sig fram luftskepp som ser ut som enorma, vackra trollsländor. Sedan tusen år har en av stadsstaterna, Helium, legat i krig med den mobila staden Zodanga. Helium är på väg att falla, men striden kan undvikas om Heliums prinsessa Dejah Thoris gifter sig med Zodangas härskare Sab Than. Gifta sig med sin fiende? Aldrig i livet! Dejah är ingen sockersöt pingla som låter sig giftas bort som pris. Hon är en tränad krigare, och har kommit en kraftfull blå energi på spåren, som skulle kunna rädda Helium från Zodanga.

Men Zodanga har redan övertaget, genom att Sab Than har ett verktyg för att använda den blå energin smo ett vapen. Det har han fått av några mystiska män, thern, som kan växla utseende och teleportera sig över Mars' dammiga yta - ja, med hjälp av sina talismaner kan de förflytta sig ända till jorden! De har hemligen styrt utvecklingen sedan årtusenden tillbaka, och har planerat vad som skall hända härnäst, och bröllopet mellan Sab Than och Dejah Thoris är en viktig pusselbit som inte får rubbas.

Hjältesagan om John Carter på Mars är spännande och lockande. Den blandar in en dos av humor utan att bli respektlös mot sina figurer, och går igenom de klassiska äventyrsscenerna utan att förfalla till pinsamma replikväxlingar och poser. Det hjälper att så många av rollerna spelas av mycket begåvade (och väldigt stiliga!) skådespelare: Dominic West som Sab Than, Mark Strong som den mystiske Matai Shang, därtill även James Purefoy, Ciarán Hinds och så Willem Dafoe animerad till marsianen Tars Tarkas. Taylor Kitsch och Lynn Collins som John Carter och Dejah Thoris glöder i en blandning av åtrå, svett och marsdamm under de obligatoriska scenerna där kärleksparet låtsas avsky varandra.

Det finns så mycket att glädjas över i filmen om John Carter: de välgjorda individuella utseendena hos den gröna Thark-klanen, den fascinerande steampunk-teknologin, den obönhörligt framtrampande Zodanga, de glittrande palatsen i Helium som antyder en egen spiritualitet, de manipulerande thern och den blå energi de använder sig av. Allt är ingredienser i en äventyrssaga som utspelar sig på en annan planet, en planet som invånarna själva kallar Barsoom. Barsoom, Barsoooom... vilket poetiskt namn att viska på den färglösa Jorden medan man längtar efter att få återvända!

A Room With a View av E.M. Forster

Ah, Florens! Som ett prisma av historia, skönhet och myt lockar den med löften om mer skönhet och nya äventyr. Vare sig man är intresserad av hur rikedom och makt förvärvades och utvecklades för hundratals år sedan, av den överväldigande konsten i Uffizierna och kyrkorna, av den sköna naturen eller av den smakliga maten och drycken, drar Florens till sig nya besökare som hoppas på omvälvande upplevelser. Förväntningarna kan bli så starka att hjärtat bultar i frustration även när man till slut befinner sig där, med den tvåtusenåriga staden utanför hotellfönstret.

Så känns det för unga Miss Lucy Honeychurch när hon hundra år före oss läsare rör sig på florentinsk mark, sjudande av längtan efter klassisk arkitektur, berömda kyrkor, Giotto, och säkerligen romantik. Men upplevelsen är inte riktigt perfekt. Hon har anlänt till hotellet med sin kusin Miss Charlotte Bartlett, och de har upptäckt att deras rum inte har utsikt över Arno, som de hade blivit lovade! De små besvikelserna radar upp sig: hotellföreståndarinnan är engelska, och vilken vulgär cockney hon talar! Men den största förargligheten är väl ändå Mr. och Mr. Emerson, far och son. Under Charlottes klagande i salongen avbryts de av den äldre Mr. Emerson som erbjuder damerna att få byta sina rum mot deras, eftersom de har en skön utsikt men inte är särskilt fästa vid den.

Så förargligt att bli tilltalad av okända herrar, när anständigheten bjuder att man knappt registrerar varandras närvaro på hotellet! Och så förargligt att få ett erbjudande som är för generöst för att tacka nej till, så att man står i skuld till dessa simpla järnvägstjänstemän! De har redan generat andra hotellgäster på besök från England genom någon incident med violer, som det endast viskas om i förtäckta ordalag.

Så många konvenansregler att förhålla sig till! Alla herr Emersons vänliga gester framstår som ohyfsade och påträngande för de konverserande engelska damerna på hotellet. Och ändå så är staden och den engelska gruppen så liten att de hela tiden stöter på varandra och mer eller mindre måste planera sina utflykter tillsammans.

Med oklanderlig berättarröst men en drivande underton av humor berättar E.M. Forster om sällskapets, och främst Lucys, tilltag i gränslandet mellan sedesamt och opassande beteende. För det är inte bara de sköna ängarna i Toscana, utan även dammen hemma i England där hon badade som barn, som lockar fram den primitiva längtan efter att njuta av livet utan att vara bunden av vad som passar sig. Boken utspelar sig i början av 1900-talet, en brytningstid där reglerna för vad som var ett anständigt leverne började ruckas, speciellt för kvinnor. Det här beskriver Forster med stor insikt och intelligens, och en viktig dos ömhet för de som följer de gamla sederna, som gör att hans humor aldrig blir elak. I bokens appendix skissar Forster upp de följande femtio åren, ännu mer omvälvande, för huvudpersonerna, och visar än mer hur genomtänkt hans berättelse är. A Room With a View är ett sant nöje att läsa: en klartänkt historia skriven med esprit och ett underbart språk.

Vägen till Golgata

Nu tar några stilla påskdagar vid. Vi får tid till att ta det lugnt, läsa och tänka. Till våra dagar passar Pieter Bruegels målning Vägen till Golgata lika bra som till 1564, då den målades. En liten Kristusgestalt, halvt osynlig under sitt tunga kors, nästan försvinner i folksamlingen. Avlägset i övre högra hörnet syns avrättningsplatsen, nu tom men väntande på sitt offer. Det myllrar av människor som inte märker de viktiga som händer intill dem, eller som till och med leker och festar på avrättningsdagen. Längst framme till höger i bild sitter de sörjande, Jesu följeslagare, så väldigt få och förbisedda.

Pieter Bruegel d.ä., Vägen till Golgata (1564)

Ett Drömspel på Stadsteatern

Det börjar som att det skulle kunna bli bra: på stolar längs väggen, likt ett avskalat väntrum, sitter mörkhåriga människor i vardagskläder; jeans, skinnjackor, träningsoveraller. Om man frågar om det är synd om människorna är det från dem man kan få sanna svar. Till Strindbergs över hundra år gamla pjäs har den aktuella uppsättningen fogat de svar på frågan man har fått av människor i Stockholms kranskommuner. Det är en riktigt bra idé att uppdatera pjäsen med moderna exempel, även om det blir litet mycket av självplock för publiken, då svaren bara presenteras i citat, separat från handlingen. Dessutom börjar det så försiktigt, med människor som försynt slår ifrån sig att det inte är särskilt synd om dem. Oftast inte.

Nu har ju guden Indras dotter kommit till jorden för att ta reda på om det är synd om människorna. Ljushårig och naiv blandar hon sig i människornas situationer, i moderniserade versioner av ursprungsscenerna. Här och där lyser en god idé till, som att låta den kärleksträngtande officeren (Bahador Foladi, äkta och trovärdig även när regin driver med honom) vänta på sin Viktoria i en nattklubbskö. Men det är bara Björn Bengtssons skicklighet som gör att den rosslande, spottande advokaten blir mer än en nidbild. Så blir det bara ännu mer obegripligt med det hastigt påkomna äktenskapet mellan honom och den aningslösa Agnes.

När man väljer att låta Josefin Ljungman spela gudadottern, Agnes som hon kallas på jorden, får man en späd, troskyldig flicka vars röst nästan alltid låter bristfärdig av gråt och häpen över sina repliker. Även om det var länge sedan det räckte för att charma mig, kanske det var regissörens mening att låta gudens dotter vara överraskad över allt hon möter i jordelivet. Men då förlorar Agnes i värdighet, och också i förmåga att härbärgera alla de sorgliga människoöden hon samlar på sig. I många scener är hon inte mer än en tjurig tioåring, barnslig och motvalls. I mina ögon är det en stor brist hos pjäsen.

I andra akten går plåtridån upp för att visa en grupp människor utsträckta på madrasser på golvet. Det liknar ett tillfälligt ordnat boende för människor på flykt från en katastrof, och jag undrar om det här allvaret skall avspegla sig i handlingen. Svaret är både ja och nej. Nu kommer vittnesmålen från de människor man verkligen har anledning att tycka synd om: de som flytt från familj i krigshärjade länder, är rädda och traumatiserade av vad de har upplevt, som i Sverige behöver vänta på svaret om de får uppehållstillstånd, och som inte ens orkar glädja sig då det blir ett ja. Fyra av dem får sina historier presenterade värdigt. Men senare kommer lösryckta citat ur människors sorgeberättelser, så hemska att de låter absurda, och då börjar publiken tjuta av skratt. Det irriterar mig ännu mer än lustifikationerna som har lagts in på de mest angelägna rollfigurernas bekostnad. Meta-diskussionen om dröm och dikt som kastas in mot slutet hinner också undergräva pjäsens sanningsanspråk redan innan den blivit till tjat.

Precis som i strindbergspjäsen jag såg för några dagar sedan, Till Damaskus, är det bara några få rollgestalter som blir fullödiga människor i den här fragmenterade pjäsen. (Främst på grund av Åke Lundqvists och Thérèse Svenssons välgjorda insatse.) Inte trodde jag då att jag skulle få se ett ännu mer rörigt och o-grundat symboldrama inom en vecka. Jag är mycket besviken på Stadsteaterns Drömspel. Flera gånger ville jag sucka, snabbspola eller resa mig och gå hem. Jag längtar tillbaka till uppsättningen 1998 eller Dramatenuppsättningen 2007. Det är synd om människorna som ser den här uppsättningen.

Länk till Stadsteaterns sida om Ett Drömspel 2012

Foto: Petra Hellberg

Smuts av Katarina Wennstam

I boken Smuts ritar Katarina Wennstam upp konturerna för sexhandel i Sverige idag. Nästan alla aktörer finns med: de prostituerade, hallickarna, torskarna, torskarnas familjer; åklagare, domare och expertkommentatorer i traffickingmål; privatpersoner som hatar sexhandeln. I flera fall är det samma personer i de olika rollerna. Handlingen utspelar sig under en period då en stor prostitutionshärva tas upp i tingsrätten. De som dyker upp i boken är människor som känner varandra yrkesmässigt eller privat.

Kvinnohandel är utan tvekan en otäck historia, och i boken visar Wennstam hur attityder hos polis och rättsväsende låter brotten hamna så lågt ned på prioritetslistan att de flesta kan smusslas undan utan större påföljder. Hon understryker också flera gånger att utan efterfrågan, "vanliga" män med eller utan familjer, skulle inte flickor från fattigare omständigheter lockas eller luras hit till prostitution i sjaskiga förortslägenheter.

Katarina Wennstam har skapat ett brett persongalleri som belyser olika sidor av prostitutionshärvan. Jag vill inte kalla dem endimensionella, men de är mer av typer än kompeltta personligheter. En del irriterande klichéer dyker upp; den frustrerade äkta makan som kastar sig in i ett nytt inredningsprojekt när hon känner sig misslyckad, och liknande. Inga av människoödena engagerar mig, förutom förstås de prostituerade. Men jag kan ändå tycka att det är bra att berättelsen är så distanserad och enkelt tecknad. Om Wennstam hade skrivit mer känslosamt och frossat i elande hade det blivit jobbigare att läsa, och inte på ett bra sätt.

Jag föredrar böcker av större litterär höjd, men Katarina Wennstams bok Smuts visar en dålig sida av vårt samhälle med litet mer djup än vad en tidningsartikel gör.