Utställningen Tiger, Tiger har lånat namnet av William Blakes över tvåhundra år gamla dikt The Tyger. I dikten framställs som en exotisk bringare av fara, en urgammal och skrämmande arketyp. Tigern dyker upp i Eizin Öijers tavlor, med blottade tänder och en blick som stirrar från en mörk bakgrund. Kvinnofiguren på bilden är halvt skuggad, med några fläckar av rött (ljus?) som en antydan om den hotande brutala döden.
Svart, vitt och mörkblått, och inslag av lysande rött, utgör färgschemat på utställningen. Verkens tydliga kontraster och grovhuggna silhuetter för tankarna till träsnitt. Men Eizin Öijer är en samtida konstnär, och några steg närmare tavlorna ser man att det är breda svarta tuschstreck som åstadkommit skuggorna. Men där finns flera andra motiv som drar tankarna till äldre tiders konst: hjorten i dödsångest över vargen som biter den i strupen, skelettet som håller ett fickur och en maskrosboll i ett memento mori.
När Venus av Milo gör entré, är hon uppdaterad för nutida ögon. Bredvid varandra hänger ett skönt foto där statyn och hennes skugga vänder sig vinkelrätt från varandra, och en tuschad silhuettbild där hon verkar blicka mot en fallande fjäder så lysande röd att färgen speglar sig på henne.
Det är äldre tiders motiv och estetik som bryts mot nyare tiders teknik och appropriering. Maya Eizin Öijer gör det väl, och jag vill gärna se mer av de här tankarna och verken.
Länk till Andréhn-Schiptjenkos sida om utställningen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar