Genom våra 3D-glasögon ser vi samlingarna i John Carters hem: tunga draperier, statyer, sekretärer med många fack, tunga böcker och kartor över okända områden. Nyss har han skyndat genom New Yorks regntunga gator, förföljd av en man i plommonstop. Nu anländer hans systerson, som han sände telegram efter, och får veta att John Carter är död och redan begravd i ett ointagligt mausoleum.
Det är precis hundra år sedan Edgar Rice Burroughs (den nämnde systersonen!) publicerade sin första bok om John Carter. För att berätta vad som lett fram till Carters mystiska död tar filmen ytterligare ett kliv tillbaka i tiden, till en John Carter som före detta officer i det amerikanska inbördeskriget. Jagad av såväl officerskollegor som indianer tar han skydd i en grotta med lockande inristningar, slåss mot en man som dyker upp ur intet, tar hans lysande smycke och rycks bort i ett svindlande ljus.
Han kommer till sina sinnen ensam på en dammig prärie. När han försöker resa sig blir varje steg ett högt hopp som får honom att snubbla och ramla. Konstigt och jobbigt, men fantastiskt när han lyckas bemästra den låga gravitationen och kan studsa fram i långa hopp. Fast även här finns det varelser som jagar honom. Den här gången är det högsträckta varelser med grönt skinn, imponerande betar och fyra armar. De tar honom till fånga men behandlar honom någorlunda vänligt och nyfiket när de släpar honom till sin bosättning.
Så småningom framgår det att John Carter har hamnat på Mars. För hundra år sedan, innan teleskop och sonder kartlagt vår granne i solsystemet, kunde man fortfarande drömma om vilka spännande varelser som skulle kunna finnas på planeterna i vår närhet. De som hittat Carter är gröna marsianer, som rider på tunga men snabba åttafotade packdjur. Carter stöter också på en rolig padd-varelse, som följer honom som en busig hund.
På planeten finns också marsmänniskor som liknar oss, anatomiskt korrekta men med rödtonat skinn, som de dekorerar med vackra tatueringar. De använder sig av ljus för att ta sig fram luftskepp som ser ut som enorma, vackra trollsländor. Sedan tusen år har en av stadsstaterna, Helium, legat i krig med den mobila staden Zodanga. Helium är på väg att falla, men striden kan undvikas om Heliums prinsessa Dejah Thoris gifter sig med Zodangas härskare Sab Than. Gifta sig med sin fiende? Aldrig i livet! Dejah är ingen sockersöt pingla som låter sig giftas bort som pris. Hon är en tränad krigare, och har kommit en kraftfull blå energi på spåren, som skulle kunna rädda Helium från Zodanga.
Men Zodanga har redan övertaget, genom att Sab Than har ett verktyg för att använda den blå energin smo ett vapen. Det har han fått av några mystiska män, thern, som kan växla utseende och teleportera sig över Mars' dammiga yta - ja, med hjälp av sina talismaner kan de förflytta sig ända till jorden! De har hemligen styrt utvecklingen sedan årtusenden tillbaka, och har planerat vad som skall hända härnäst, och bröllopet mellan Sab Than och Dejah Thoris är en viktig pusselbit som inte får rubbas.
Hjältesagan om John Carter på Mars är spännande och lockande. Den blandar in en dos av humor utan att bli respektlös mot sina figurer, och går igenom de klassiska äventyrsscenerna utan att förfalla till pinsamma replikväxlingar och poser. Det hjälper att så många av rollerna spelas av mycket begåvade (och väldigt stiliga!) skådespelare: Dominic West som Sab Than, Mark Strong som den mystiske Matai Shang, därtill även James Purefoy, Ciarán Hinds och så Willem Dafoe animerad till marsianen Tars Tarkas. Taylor Kitsch och Lynn Collins som John Carter och Dejah Thoris glöder i en blandning av åtrå, svett och marsdamm under de obligatoriska scenerna där kärleksparet låtsas avsky varandra.
Det finns så mycket att glädjas över i filmen om John Carter: de välgjorda individuella utseendena hos den gröna Thark-klanen, den fascinerande steampunk-teknologin, den obönhörligt framtrampande Zodanga, de glittrande palatsen i Helium som antyder en egen spiritualitet, de manipulerande thern och den blå energi de använder sig av. Allt är ingredienser i en äventyrssaga som utspelar sig på en annan planet, en planet som invånarna själva kallar Barsoom. Barsoom, Barsoooom... vilket poetiskt namn att viska på den färglösa Jorden medan man längtar efter att få återvända!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar