Då och då önskar jag att jag kunde resa tillbaka i tiden och berätta för mitt yngre jag att det där jag oroade mig för, det kommer att ordna sig. På samma sätt önskar jag ibland att jag kunde fråga en framtida Jenny hur saker och ting kommer att gå. I sin pjäs Vi som är hundra har Jonas Hassen Khemiri samlat tre upplagor av samma kvinna i olika åldrar, och låter dem gå igenom sitt liv och diskutera det ur sina olika synpunkter. De tre goda skådespelerskorna Rakel Wärmländer, Lena Nilsson och Anneli Martini är förunderligt samstämda och ändå individuella på och runt den genomtänkta scenografin.
Den yngsta är full av energi och lust att förbättra världen. Hon protesterar vilt när de två äldre kvinnorna leder henne in på det upptrampade spåret: att bli ihop med Arthur, fastän han är tråkig, och flytta ihop med honom och ta hand om disken. Men visst blir de alla tre upplivade av hennes revolt och följer med ut i Europa på äventyr! Diskussionens vågor går höga - vad åstadkom hon egentligen, förändrade hon världen, satte hon sitt avtryck?
För sedan är hon ändå tillbaka i sitt svenssonliv, med Arthur och barn och ett hemliv på rutin. Ja, hur mycket av de gamla drömmarna förverkligade hon? Med världens elände några knapptryckningar på datorn bort, är det svårt att känna sig nöjd med sina val. Kvinnan mitt i livet blir tröttare och ledsnare. Den tunga undertonen av sorg och livsångest pressar sig upp till ytan, och tankarna på att ta sitt meningslösa liv dyker upp igen.
I det svåra ögonblicket är det vackert hur de två andra jagen, den gamla och den unga, inte släpper sin olyckliga syster utan pratar med henne om det som gör livet värt att leva. Den inledande historien, med gräl och stridigheter om stora saker och småsaker, har skapat den samhörighet och förtroende som gör att det låter äkta när kvinnorna tar hand om sig själv i sin svagaste stund. Guldramsminnen, hur enkelt det än kan låta, är det som påminner om när livet är skönt. Även jag lovade mig själv för tjugo år sedan att fortsätta äta persikor, hur många övermogna eller torra jag än stöter på, för den stora lyckan när man stöter på den perfekt mogna persikan.
Det borde inte behöva nämnas, men jag vill ändå påpeka att den här insiktsfulla och trovärdiga pjäsen om en kvinna är skriven av en man. Det finns alltså inga absoluta hinder för någon att förstå och leva sig det motsatta könets tankar. I samma andetag hoppas jag att de män som ser pjäsen kan känna igen de situationer som kvinnan på scenen brottas med (även om hon är litet väl grinig över stackars tråkige Arthur med sin skäggstubb och mjukisbyxor). Utan att gå ned i den djupaste svärtan har Jonas Hassen Khemiri skrivit en pjäs som kan trösta såväl kvinnor som män.
Länk till Stadsteaterns sida om Vi som är hundra
Den yngsta är full av energi och lust att förbättra världen. Hon protesterar vilt när de två äldre kvinnorna leder henne in på det upptrampade spåret: att bli ihop med Arthur, fastän han är tråkig, och flytta ihop med honom och ta hand om disken. Men visst blir de alla tre upplivade av hennes revolt och följer med ut i Europa på äventyr! Diskussionens vågor går höga - vad åstadkom hon egentligen, förändrade hon världen, satte hon sitt avtryck?
För sedan är hon ändå tillbaka i sitt svenssonliv, med Arthur och barn och ett hemliv på rutin. Ja, hur mycket av de gamla drömmarna förverkligade hon? Med världens elände några knapptryckningar på datorn bort, är det svårt att känna sig nöjd med sina val. Kvinnan mitt i livet blir tröttare och ledsnare. Den tunga undertonen av sorg och livsångest pressar sig upp till ytan, och tankarna på att ta sitt meningslösa liv dyker upp igen.
I det svåra ögonblicket är det vackert hur de två andra jagen, den gamla och den unga, inte släpper sin olyckliga syster utan pratar med henne om det som gör livet värt att leva. Den inledande historien, med gräl och stridigheter om stora saker och småsaker, har skapat den samhörighet och förtroende som gör att det låter äkta när kvinnorna tar hand om sig själv i sin svagaste stund. Guldramsminnen, hur enkelt det än kan låta, är det som påminner om när livet är skönt. Även jag lovade mig själv för tjugo år sedan att fortsätta äta persikor, hur många övermogna eller torra jag än stöter på, för den stora lyckan när man stöter på den perfekt mogna persikan.
Det borde inte behöva nämnas, men jag vill ändå påpeka att den här insiktsfulla och trovärdiga pjäsen om en kvinna är skriven av en man. Det finns alltså inga absoluta hinder för någon att förstå och leva sig det motsatta könets tankar. I samma andetag hoppas jag att de män som ser pjäsen kan känna igen de situationer som kvinnan på scenen brottas med (även om hon är litet väl grinig över stackars tråkige Arthur med sin skäggstubb och mjukisbyxor). Utan att gå ned i den djupaste svärtan har Jonas Hassen Khemiri skrivit en pjäs som kan trösta såväl kvinnor som män.
Länk till Stadsteaterns sida om Vi som är hundra
Visst är det en fin föreställning! Jag uppfattade pjäsen som mer givande för oss mer livserfarenhet dvs jag anar att det är svårare för en yngre publik att ta till sig pjäsen. Men författare är relativt ung och det gör mig förundrad.
SvaraRaderaJa, just det, du hade också sett den! Jag tänkte på att den äldsta damen gärna också hade kunnat ha en tydligare personlighet och mer input, förutom inläggen om husdjurs betydelse. :) Men ändå, en så fin berättelse som träffar precis rätt ton!
SvaraRadera