Det börjar som att det skulle kunna bli bra: på stolar längs väggen, likt ett avskalat väntrum, sitter mörkhåriga människor i vardagskläder; jeans, skinnjackor, träningsoveraller. Om man frågar om det är synd om människorna är det från dem man kan få sanna svar. Till Strindbergs över hundra år gamla pjäs har den aktuella uppsättningen fogat de svar på frågan man har fått av människor i Stockholms kranskommuner. Det är en riktigt bra idé att uppdatera pjäsen med moderna exempel, även om det blir litet mycket av självplock för publiken, då svaren bara presenteras i citat, separat från handlingen. Dessutom börjar det så försiktigt, med människor som försynt slår ifrån sig att det inte är särskilt synd om dem. Oftast inte.
Nu har ju guden Indras dotter kommit till jorden för att ta reda på om det är synd om människorna. Ljushårig och naiv blandar hon sig i människornas situationer, i moderniserade versioner av ursprungsscenerna. Här och där lyser en god idé till, som att låta den kärleksträngtande officeren (Bahador Foladi, äkta och trovärdig även när regin driver med honom) vänta på sin Viktoria i en nattklubbskö. Men det är bara Björn Bengtssons skicklighet som gör att den rosslande, spottande advokaten blir mer än en nidbild. Så blir det bara ännu mer obegripligt med det hastigt påkomna äktenskapet mellan honom och den aningslösa Agnes.
När man väljer att låta Josefin Ljungman spela gudadottern, Agnes som hon kallas på jorden, får man en späd, troskyldig flicka vars röst nästan alltid låter bristfärdig av gråt och häpen över sina repliker. Även om det var länge sedan det räckte för att charma mig, kanske det var regissörens mening att låta gudens dotter vara överraskad över allt hon möter i jordelivet. Men då förlorar Agnes i värdighet, och också i förmåga att härbärgera alla de sorgliga människoöden hon samlar på sig. I många scener är hon inte mer än en tjurig tioåring, barnslig och motvalls. I mina ögon är det en stor brist hos pjäsen.
I andra akten går plåtridån upp för att visa en grupp människor utsträckta på madrasser på golvet. Det liknar ett tillfälligt ordnat boende för människor på flykt från en katastrof, och jag undrar om det här allvaret skall avspegla sig i handlingen. Svaret är både ja och nej. Nu kommer vittnesmålen från de människor man verkligen har anledning att tycka synd om: de som flytt från familj i krigshärjade länder, är rädda och traumatiserade av vad de har upplevt, som i Sverige behöver vänta på svaret om de får uppehållstillstånd, och som inte ens orkar glädja sig då det blir ett ja. Fyra av dem får sina historier presenterade värdigt. Men senare kommer lösryckta citat ur människors sorgeberättelser, så hemska att de låter absurda, och då börjar publiken tjuta av skratt. Det irriterar mig ännu mer än lustifikationerna som har lagts in på de mest angelägna rollfigurernas bekostnad. Meta-diskussionen om dröm och dikt som kastas in mot slutet hinner också undergräva pjäsens sanningsanspråk redan innan den blivit till tjat.
Precis som i strindbergspjäsen jag såg för några dagar sedan, Till Damaskus, är det bara några få rollgestalter som blir fullödiga människor i den här fragmenterade pjäsen. (Främst på grund av Åke Lundqvists och Thérèse Svenssons välgjorda insatse.) Inte trodde jag då att jag skulle få se ett ännu mer rörigt och o-grundat symboldrama inom en vecka. Jag är mycket besviken på Stadsteaterns Drömspel. Flera gånger ville jag sucka, snabbspola eller resa mig och gå hem. Jag längtar tillbaka till uppsättningen 1998 eller Dramatenuppsättningen 2007. Det är synd om människorna som ser den här uppsättningen.
Länk till Stadsteaterns sida om Ett Drömspel 2012
Nu har ju guden Indras dotter kommit till jorden för att ta reda på om det är synd om människorna. Ljushårig och naiv blandar hon sig i människornas situationer, i moderniserade versioner av ursprungsscenerna. Här och där lyser en god idé till, som att låta den kärleksträngtande officeren (Bahador Foladi, äkta och trovärdig även när regin driver med honom) vänta på sin Viktoria i en nattklubbskö. Men det är bara Björn Bengtssons skicklighet som gör att den rosslande, spottande advokaten blir mer än en nidbild. Så blir det bara ännu mer obegripligt med det hastigt påkomna äktenskapet mellan honom och den aningslösa Agnes.
När man väljer att låta Josefin Ljungman spela gudadottern, Agnes som hon kallas på jorden, får man en späd, troskyldig flicka vars röst nästan alltid låter bristfärdig av gråt och häpen över sina repliker. Även om det var länge sedan det räckte för att charma mig, kanske det var regissörens mening att låta gudens dotter vara överraskad över allt hon möter i jordelivet. Men då förlorar Agnes i värdighet, och också i förmåga att härbärgera alla de sorgliga människoöden hon samlar på sig. I många scener är hon inte mer än en tjurig tioåring, barnslig och motvalls. I mina ögon är det en stor brist hos pjäsen.
I andra akten går plåtridån upp för att visa en grupp människor utsträckta på madrasser på golvet. Det liknar ett tillfälligt ordnat boende för människor på flykt från en katastrof, och jag undrar om det här allvaret skall avspegla sig i handlingen. Svaret är både ja och nej. Nu kommer vittnesmålen från de människor man verkligen har anledning att tycka synd om: de som flytt från familj i krigshärjade länder, är rädda och traumatiserade av vad de har upplevt, som i Sverige behöver vänta på svaret om de får uppehållstillstånd, och som inte ens orkar glädja sig då det blir ett ja. Fyra av dem får sina historier presenterade värdigt. Men senare kommer lösryckta citat ur människors sorgeberättelser, så hemska att de låter absurda, och då börjar publiken tjuta av skratt. Det irriterar mig ännu mer än lustifikationerna som har lagts in på de mest angelägna rollfigurernas bekostnad. Meta-diskussionen om dröm och dikt som kastas in mot slutet hinner också undergräva pjäsens sanningsanspråk redan innan den blivit till tjat.
Precis som i strindbergspjäsen jag såg för några dagar sedan, Till Damaskus, är det bara några få rollgestalter som blir fullödiga människor i den här fragmenterade pjäsen. (Främst på grund av Åke Lundqvists och Thérèse Svenssons välgjorda insatse.) Inte trodde jag då att jag skulle få se ett ännu mer rörigt och o-grundat symboldrama inom en vecka. Jag är mycket besviken på Stadsteaterns Drömspel. Flera gånger ville jag sucka, snabbspola eller resa mig och gå hem. Jag längtar tillbaka till uppsättningen 1998 eller Dramatenuppsättningen 2007. Det är synd om människorna som ser den här uppsättningen.
Länk till Stadsteaterns sida om Ett Drömspel 2012
Foto: Petra Hellberg
Ännu en pjäs som är svår att förstå och ta till sig. Jag hörde en dam i pausen som sa något i stil med "Nu vill vi ser mer Strindberg, inte alla dessa personliga tolkningar" och på sätt och vis håller jag med. Det är Strindbergår men ändå för lite Strindberg då uppsättningarna är alldeles svårtolkade och röriga.
SvaraRaderaJag kan uppskatta moderniseringar och personliga tolkningar om de är välgjorda, om de hjälper pjäsen att säga mer om just vår tid (även om det inte alltid behövs). Men den här uppsättningen blev bara som en slarvig omskakning som slarvade bort det som fanns i pjäsen från början. Jag förstår inte alls varför den fått så positiva recensioner på andra ställen.
SvaraRadera