The Deep Blue Sea

Kvinnan rör sig målmedvetet genom den lilla lägenheten. Ett vattenglas för att skölja ned några piller, sedan sträcker hon ut sig framför gasspisen. Ingredienser för ett självmord, men målmedvetenheten var (kanske med flit) inte tillräcklig. De övriga hyresgästerna hittar henne och ser till att hon återhämtar sig. Alla är stillsamma, allvarliga, bara litet upprörda.

I korta, nästan ordlösa scener får vi se vad som förde henne till handlingen: ett stillsamt äktenskap med en mycket äldre man; den livfulle ynglingen hon lär känna; de skälvande ögonblicken då förälskelsen tar form och passionen som tar dem som en storm. Den höga musiken som ackompanjerar bilderna är påträngande och lätt irriterande. Är detta tonläget som filmen kommer att hålla? Nej, för den svindlande passionen som ryckte Hester Collyer ur sitt äktenskap kan inte heller hålla i sig för evigt.

Visst är han charmerande, den unge Freddie Page, när han och bäste vännen på puben spelar upp sina insatser som stridspiloter under andra världskriget för de två fnissande väninnorna. Och när han tar Hester i sina armar och fäster sin intensiva blick på henne tappar jag andan i biofåtöljen. Han är åtrå, passion, energi och livslust, raka motsatsen till den aktningsvärde men triste Lord Collyer. Men även Freds pojkaktiga skämt tråkar efter ett tag ut Hester, och den unge mannen är ofta ute på egna äventyr. De två grälar ofta, och vore tiderna annorlunda skulle de kanske lättare skulle brutit sin relation. Men Hester vill stå sitt kast, och framför allt: de ögonblick mellan grälen när åtrån glöder i Freds ögon väger upp alla sorger. Hester kan inte få hans kärlek eller trygghet, men hon kan få de stunderna.

Jag njuter av att få se en kärlekshistoria som varken målas i rosenrött eller svartvitt. Att ge sig hän åt passionen och lämna det gamla bakom sig gör inte nödvändigtvis livet till en dans på rosor. Men inte heller är den försmådde maken, Lord Collyer, en elak figur att fly från. Simon Russell Beale spelar honom med en så god avvägning mellan hjälplöshet och välvilja att han framstår som mycket sympatisk, men ändå förstår man varför Hester inte kan stanna hos honom.

Tyvärr är Rachel Weisz som Hester, historiens nav, den svagaste länken. Hennes intelligenta repliker verkar lagda i hennes mun av någon annan. Ingenstans under hennes prövningar ser man minsta nyans av oro eller eftertänksamhet i hennes ansiktsdrag. Kanske bad regissören henne att tona ned sitt uttryck, men jag undrar om jag inte skulle ha föredragit överspel och känslostormar framför den här livlösa dockan. Eller kanske är jag bara svartsjuk på henne?!

Den lysande stjärnan i filmen är Tom Hiddleston som Freddie. Visst är han fysiskt perfekt för rollen med sina klarblå ögon och uttrycksfulla ögonbryn, men det är inte bara i kärleksscenerna, då hans blickar kan smälta is, som han excellerar. Det är även i vredesutbrotten, när han inte bara spelar upp en omogen pojkes frustration, utan antyder både deras historia tillsammans och hur han försökt föreställa sig deras framtid. Hiddleston som är en mycket begåvad och lovande skådespelare har berättat om hur han satte sig in i Freddies situation, en man som riskerat livet i strid, blivit belönad och i princip fått den tidens rockstjärnestatus. Nu vill han leva obundet och njuta fritt, men samtidigt gnager i honom frågan om han redan nått sin höjdpunkt och om livet nu bara går utför.

När jag såg att Terence Davies var regissör till nyinspelningen av The Deep Blue Sea, fick jag ytterligare en anledning att se den. Hans The House of Mirth (2000) var en djupdykning i de detaljer som avgör lycka och olycka i kärlek, och i hela livet, och jag minns filmen och tänker på den än idag. Trots sina brister (hjältinnan) har The Deep Blue Sea samma känslighet, och jag kommer att minnas också den länge.