Sarah Crowner på Galerie Nordenhake

Om man vill skapa konstverk som förmedlar mer än bara visuella intryck, så måste man välja ett eget formspråk. När man har gjort det, riskerar man att inte alla åskådare kan läsa av det språket, men är det gjort med tillräcklig övertygelse och konsistens kan det vara övertygande ändå. När jag till exempel försöker avkoda Miròs tavlor, så uppfattar jag inte allt av de rörelser, dofter och andra intryck han ville fånga, men jag ser ändå hur konsistent han illustrerar sina egna tankar och jag tycker om det.

I sin utställning Rehearsal tar Sarah Crowner sin utgångspunkt i teatervärlden. En reproduktion av en ridå från 1956 upptar ena väggen, Kurtyna Teatru (after Maria Jarema). Det är formspråk litet främmande från dagens, men vackert och inspirerande på ett nytt/gammalt sätt. Formerna och färgerna från ridån har Crowner överfört till tavlor och skulpturer som illustrerar teater- och balettvärlden.

Sarah Crowner, Demi-Pliée 2 (2012)

Än en gång ser jag ett bildspråk som inte talar direkt till mig, trots att jag försöker förstå. Men symbolerna är tillräckligt drivna för att jag skall känna att jag är på vippen att avkoda dem, och samtidigt uppfatta energin. När jag jämför tavlan Grand-Pliée med Demi-Pliée får jag åtminstone en nyckel till språket. Och skulpturerna så levande, trots att de bara består av abstrakta former. De ser alla ut som individer på väg någonstans, och påminner mig om serietecknaren Olle Bergs genialiska gubbar. Sarah Crowners verk liknar också Olle Baertlings till form och färg, men är snäppet mer människotillvända, inbjudande och rörliga.

Länk till Galerie Nordenhakes sida om utställningen

Sarah Crowner, Untitled sculptures (2012)