Recital med Roland Pöntinen

Det var en önskekonsert som Roland Pöntinen spelade i Konserthusets stora sal! Det var min önskemusik han spelade, säkert sin egen också. Vem kan låta bli att älska inspirationen och innovationen hos kompositörerna som var aktiva för hundra år sedan; Prokofjev, Ravel och Rachmaninov? Verken som framfördes idag skrevs alla på 1910-talet (eller strax innan, i Ravels fall). Konserten spelade upp en underbar tid av gediget musikhistoriskt kunnande som bryts som i ett spektrum av nya klanger.

Hela perioden innan paus vigdes åt tidig pianomusik av Sergej Prokofjev:
Sonat nr 4 c-moll "D’après des vieux cahiers"
Legend ur 10 stycken op 12
Andantino ur Gamla mormors sagor op 31
Dans och Vals ur Fyra stycken op 32
Sonat nr 3 a-moll "D’après des vieux cahiers"

Flera av styckena har en stadig men framåtdrivande rytm. Hur mycket jag än älskar ritardandi och rallardandi så njuter jag mycket av den här sortens musik, som är taktfast med en återhållen intensitet. Prokofjev är mycket skicklig då han kan låta såväl melodi som ackord hjälpas åt att driva tempot framåt utan att tappa sitt eget syfte. Lika skicklig är Roland Pöntinen som kan förvalta rytmerna utan att det blir marsch på stället. Jag var imponerad redan innan båda mästarna erupterade i den sista sonaten, kraftfull och med stor skiftning i nyanserna. Från en enda ton som fått klinga ut i ett svagt eko rörde sig sedan musiken och pianisten ut i vidare och snabbare arpeggion, så snabba att fingrarna blev suddiga framför mina ögon, in i en explosiv final som tog andan ur publiken. Magi!

Efter paus följde Valses nobles et sentimentales. Från de första ackorden målar Maurice Ravel upp en värld parallell med vår, där allt är nästan likadant men litet annorlunda och kanske litet mer skrämmande. Valserna är ljuvligt vackra, men tycks föras i kolsvarta salar av halvdemoniska danspartners som glöder inifrån. Till slut en romantisk ryss, Sergej Rachmaninov och hans Sonat nr 2 b-moll, version 1913/1931. Nu visade Roland Pöntinen att han inte bara är en virtuos på tangenterna, utan kan spela på hela det känsloregister som Rachmaninov lagt framför honom.



Med ett så varierat och mästerligt framfört program var konserten redan en succé, och vi i publiken oerhört tacksamma. Och så blev den redan lysande eftermiddagen ytterligare några steg bättre med de två generösa extranumren. Först en mazurka av Chopin, som Pöntinen spelade så känsligt att alla antydningar om struttighet höll sig långt borta. Därefter ett överjordiskt vackert stycke som jag gissar är skrivet av Eric Satie. Jag önskar att jag hade kunnat stanna i det ögonblicket eller spara de här timmarna i en glasbubbla, för det här var en av de mest fulländade konserter jag någonsin hört.