The Future av Miranda July på bio

Även om man älskar katter retar man sig nog till vansinne på den fejkade berättarrösten som inleder filmen. En lillgammal "katt-röst" berättar förnumstigt om hur mörkt och ensamt det är att vara utomhus, med ord och intonation som om en småtjej sade det mest hjärteknipande hon kunde komma på.

När jag inte trodde jag kunde bli mer irriterad, så dyker de två huvudpersonerna upp i bild. De är ett hipsterpar i en liten lägenhet som är charmigt-slarvigt inredd. De talar med varandra i fantasibilder, och när de har något allvarligt att tala om mumlar de om det i överdrivna metaforer. Vad har de för allvarligt att tala om? Att om en månad så kommer de att hämta hem den övergivna katten från sjukhuset där de lämnade in den när de hittade den. Och då kommer de att få ett större ansvar än de hittills haft; att ta hand om ett annat liv i fem år till. Fem år! Då är de 40, nästan döda! Så under den här sista månaden i frihet måste de passa på att förverkliga sina drömmar.

Vad har de för drömmar då? Bara de som de ser och lånar av andra, verkar det som. Sophie skall lägga ut youtube-filmer av sig själv när hon dansar. Visserligen verkar hon ha en personlig dansstil, men idén fick hon från receptionisten i dansstudion där hon arbetade. Och när hon står där i sina noggrant utvalda danskläder blir hon till sist helt handlingsförlamad.

Jason ser en man från miljögruppen Tree by Tree, och bestämmer sig för att aktivera sig för dem. Det är ju en fin ambition, om än den dök upp av ett infall. Men åh, så tafatt han är när han går runt och skall försöka prata med människor! Och utsläppen från hans bilresor, tär de inte minst lika mycket som de få träd han lyckas sälja kan kompensera?

Att se de två lealösa människorna leva sitt liv liksom bortkopplat från verkligheten är otroligt irriterande! Jag börjar önska att något skall hända som skakar om dem och får dem att känna saker på riktigt. För även när handlingen, halvt metafysiskt, vrider dem ur deras bana, är det som att de upplever allt, till och med sina egna känslor, i ultrarapid och från ett avstånd.

Och då och då kommer den knarriga kattrösten in igen, och påminner mig om att det finns något i filmen som är ännu jobbigare än de två.

Faktum är att jag inte hatade filmen så mycket som det kan låta. Ofta var det på gränsen till humoristiskt hur bortkomna de två var i sina liv. Ibland när det gick extra dåligt för dem skrattade jag till. Framför allt kände jag hur rikt på handling, medvetenhet och eftertanke mitt eget liv är, i jämförelse med de två kära dumskallarna på bioduken. De skadar ingen människa med sina försynta liv, men jag kan inte låta bli att undra hur de skulle klara sig om de mötte verkliga motgångar. Tja, om de inte gör det kan de alltid fortsätta att röra sig genom livet i ultrarapid, och titta med stora ögon på allt som händer kring dem för att någon annan haft drömmar och ambitioner.

Ready Player One av Ernest Cline

Året är 2044, och den verkliga världen har blivit ett fult ställe. Så står det på baksidestexten till boken Ready
Player One, och på den prosan är boken skriven. En berättarröst vänder sig direkt till läsaren och vill berätta sin historia, med råa avfärdanden av den skitiga verkligheten - och ack så fyllt av torftiga klichéer. Så här kan det låta:

I was halfway through the fourth episode of my Family Ties mini-marathon when the laundry room creaked open and my aunt Alice walked in, a malnourished harpy in a housecoat, clutching a basket of dirty clothes. ...

Her eyes went wide when she spotted my laptop. I quickly closed it and tried to shove it into my backpack, but it was too late.

"Hand it over, Wade," she ordered, reaching for the laptop. "I can pawn it to help pay our rent."

"No!" I shouted, twisting away from her. "Come on, Aunt Alice. I need it for school."
"What you need is to show some gratitude!" she barked.
...
Aunt Alice returned a few seconds later with her boyfriend, Rick, who was still half-asleep. Rick was perpetually shirtless, because he liked to show off his impressive collection of prison tattoos. Without saying a word, he walked over and raised a fist at me threateningly. I flinched and handed over the laptop. Then he and Aunt Alice walked out, already discussing how much the computer might fetch at a pawnshop.

Varför är datorn så värdefull för Wade (och miljontals andra)? Jo, för genom sin dator kan man nå OASIS, en simulerad värld mycket mer verklighetstrogen och tillfredsställande än vad vi ser idag i WoW och Second Life. OASIS är till och med mycket mer givande än den verkliga världen runt Wade. Den är ett jätteuniversum som innehåller replikor av uppdiktade världar i böcker och film; Sagan om Ringens Midgård, Vulcan, Arrakis, Magrathea, Discworld, Ringworld och många fler. Beroende på vilken värld man besöker kan man använda sig av magi eller avancerad teknologi, allt anpassat till den världens förutsättningar.

Grunden till allt detta är kodat av James Halliday; visionär, datasnille, och arbetsmyra, eftersom han alltså har hunnit med att utveckla multipla universa alldeles själv. Inte bara har han programmerat allt buggfritt, vackert och realistiskt in i minsta detalj, han har även skapat gömda nycklar och en skattjakt inuti OASIS. Den här hemliga skattjakten kommer inte till världens kännedom förrän samma dag som James Halliday dör. Och varför? Jo, för att Halliday har planerat det så att den som listar ut ledtrådarna och vinner skattjakten får hela arvet efter honom själv! Och han var inte bara jätterik, han lämnar också efter sig kontrollen över OASIS. Det har gått flera år sedan Halliday dog, och ingen har ens lyckats hitta den första nyckeln i skattjakten. Men så kommer Wade på något...

Om den inledande platta prosan gjorde att jag ville slänga boken ifrån mig, fastnade jag som en 12-åring vid en joystick när Wade kastas in i sin första utmaning. Fastän jag aldrig varit någon fanatisk storspelare var det fascinerande att följa varje ögonblick av Wades kamp. Varje gång han började lista ut en ledtråd eller frammana sina dataspelskunskaper för att komma vidare, var det som att Ernest Clines prosa flödade som allra bäst. Det vägde upp för de taffliga replikerna, och för andra detaljer som jag funderade över. Till exempel, om OASIS är gratis, var står servrarna det körs på, och vem driver och underhåller dem? Och hur smart är det att designa sitt testamente så att den som tar över ditt imperium med stor sannolikhet är en dataspelsälskande tonåring med begränsad erfarenhet av den verkliga världen?

Till saken hör att James Halliday var stor 80-talsfantast, och det avspeglar sig i hans tävling. Alltså 1980-talet, som inte ligger så långt bakom oss nu. Så listigt, Ernest Cline! Vi är ju många och köpstarka i den åldersgrupp som minns vår barndom och tonårstid med John Hughes-filmer, MTV och Duran Duran. Ja, jag erkänner, 1980-talet är en fin tid att vara nostalgisk över. Nu får Hallidays intresse en ny generation människor att memorera alla repliker i Breakfast Club, för att inte tala om att vi läsare kan nicka lyckligt när Goonies och War Games nämns. Men mitt i all retro-fanatism är det ltet sorgligt att märka att 2040-talet inte verkar ha frambringat någon egen populärkultur som gjort avtryck: det som finns i OASIS är samma fiktiva världar som vi drömmer om idag.

Förutom filmer, böcker och musik från 80-talet är det som gäller för att klara sig i Hallidays tävling att man kan spela de gamla goda spelen från den tiden. Då vet jag några som skulle ace:a tävlingen - Pata och Linus! Eller kanske skulle emulatorn hänga sig i sista striden med slutbossen, med Patas eviga otur. Jag som inte är lika finmotoriskt begåvad som de som fick highscore på Pac-Man tar och bortser från den krattiga prosan och njuter av att flyga igenom spelsimulatorerna tillsammans med den flinke Wade.

Andreas Eriksson på Galleri Riis

Kinnekulle vid Vänerns strand är ett naturskönt område med orkidéer och annat som folk gärna kommer för att se. Men även under ytan finns det rikedomar: berget innehåller användbar sten som har brutits och brukats i hundratals år. Ramsor för att minnas namnen på lagren av sten, och hur berggrunden formades under istiden får man lära sig redan i lågstadiet om man växer upp nära Kinnekulle.

Alla berättelser om rullstensåsar och sediment som släpats fram och stelnat under miljontals år var spännande för ett barn med livlig fantasi. Ja, spännande på ett långsamt, stillsamt sätt. Jag var länge fascinerad av sten och marken under mina fötter, och jag plockade upp stenar och såg på deras mönster. Långsamt hade jordskorpan formats, av tektoniska krafter och en period under inlandsisen, och den bördiga jordytan vi går på idag är en så liten del av jordklotet. Allt den sten som finns under oss, lever den? Om den lever eller om något inuti den lever, så är det stort och tungt och rör sig inte snabbt.

Liksom jag har Andreas Eriksson vuxit upp nära Kinnekulle och förhållit sig till naturen och urberget under det vi ser. De tavlor som visats på Galleri Riis är målade med mörka färger och stadiga penseldrag. Mörkt, tungt, stilla är vad motiven förmedlar, med den allra minsta antydan till rörelse som snarast pressas fram av tyngden. På gallerigolvet ligger sorkhögar som Eriksson har gjort av brons. Ingen skymt av sorkarna, som lever sitt liv under jordytan, bara små unika högar av jord som bevis på deras existens.

I de vitmålade salarna på Galleri Riis mitt i Stockholms innerstad känns kopplingen till den stora underjorden avlägsen. Den är inget jag saknar i mitt dagliga liv, tvärtom. Men det var roligt att låta fantasin röra sig bakåt i tiden för ett tag - långt, långt bakåt i tiden och djupt ned under fötterna.


Länk till Galleri Riis sida om Andreas Eriksson utställning

Tre förstlingskvartetter med Pavel Haas Quartet

Den tjeckiska stråkkvartetten Pavel Haas Quartet har jag hört två gånger förut i Konserthuset, och även spelandes konsertens första verk, Stråkkvartett Nr 1 i ciss-moll (1920) av Pavel Haas. Den börjar allvarligt med enstaka långa toner, vecklar sedan ut sig i ljuvare melodier, men med ett stråk av vemod. Stycket utgörs av bara en sats där instrumenten hjälps åt att bära musiken framåt, och musikernas djupa klang gav tyngd och allvar åt det.

Men nästa verk, den kända Stråkkvartett Nr 1 i D-dur (1871) av Pjotr Tjajkovskij, håller på att dränkas i romantiska svallvågor. Alltför mycket sentimentalitet gör att stämmorna spelar över varandra och melodin hamnar på undantag i första satsen. Andra satsen spelas så dämpat att musiken verkar osäker på sig själv. Tyvärr hörs också en hel del falska toner genom hela verket. Men åtminstone får finalsatsen dundra ut och imponera, och det hjälper ju litet.

Tack och lov låter sista stycket riktigt bra: Stråkkvartett Nr 1 i e-moll (1874) av Bedrich Smetana. Kompositören har själv tydligt förklarat vad varje sats i stycket har för tema, nämligen hans känslor under olika viktiga perioder i hans liv. Jag hade inte memorerat dessa händelser men njöt mycket av musiken ändå. Här hade Pavel Haas-kvartetten fokuserat sina instruments rika klanger så att de lät melodin komma till sin rätt, och känslouttrycket var lagom engagerat för att framhäva musiken, inte musikerna. Tänk att så vacker musik komponerades av en man som blivit döv!

Alla i publiken var inte lika kritiska som jag, och den unga kvartetten fick starka applåder och bravorop. Som extranummer fick vi höra, tror jag, ett stycke av Beethoven, spelat mycket tyst men med fin känsla i fraseringen. Bra att det inte bara är musik av landsmän som de unga musikerna kan spela väl!

Peredvizjniki på Nationalmuseum

Under andra hälften av 1800-talet intresserade sig författare och intellektuella i Ryssland för folkets situation, de fattiga och utnyttjade som inte hade möjlighet att styra sina egna liv. När den kejserliga konstakademin fortsatte att påbjuda påkostade fester och antikens upphöjda ideal som motiv, valde en grupp begåvade studenter att bryta med akademin och bilda en egen grupp, Peredvizjniki. De använde sina goda målartekniska kunskaper till att skildra den slitsamma vardagen för de fattigaste och de mindre fattiga.

Nikolaj Kasatkin, Föräldralösa (1891)

Trånga stugor och barn i slitna kläder, fattigbönder tvångsrekryterade till tunga arbeten, hjärtslitande avsked när soldater skall ut i farliga krig och trötta, hungriga människor var vad Peredvizjniki målade av. Ingenting är förskönat, om än en del motiv är komprimerade och komponerade för att förklara delar i ett händelseförlopp. Respekten för de svaga som avbildas syns i omsorgen om detaljerna. Framför allt visade målningarna ofta på orättvisor: berusade präster som göder sig av sin fattiga församling, rika slynglar som låter en utblottad handlare dansa för några slantar.

På Nationalmuseums utställning visas flera verk av Ilja Repin, bland annat den gripande Pråmdragare vid Volga där de utarbetade männen i gruppen ändå är egna individer. På flera porträtt ser man ännu tydligare hur väl Repin kan fånga en människas personlighet. Men allra mest grips jag av tavlan Den oväntade återkomsten. Den visar en av alla de som förvisades till Sibirien för brott mot tsarväldet - som har överlevt sitt straff och lyckats ta sig hem. Men vågar familjen ta emot honom med öppna armar? På hemmets vägg hänger en tavla av tsar Alexander II på lit de parade, och alla familjemedlemmar reagerar på olika sätt. Med familjeöverhuvudet förvisad till Sibirien var det ännu viktigare att inte framstå som förrädare, så kan familjen lita på att mannens brott är sonat i tsarens ögon? Kanske tar de avstånd från mannen för att hans sympatier utsatte dem alla för fara, kanske var de tsartrogna hela tiden?

Ilja Repin, Den oväntade återkomsten (1884)

Det var inte bara människor som Peredvizjniki skildrade, utan även den ryska naturen. Inte på det sättet som till exempel holländska 1600-talsmålare visade hur människan tämjt landskapet, utan en vild, orörd natur. Stora skogar och fält som inte är inbjudande sköna, men rena och klara, en motpol till det tunga livet på samhällets botten.

Isaac Levitan, Björkskog (1885-1889)

I en så stor grupp som Peredvizjniki fanns det variation mellan motiv och utförande. Nikolaj Ge målade många tavlor med religiöst motiv, där Kristi plågor och människornas plågor innehöll nyanser av samhällskritik. Andra konstnärer prövade starka kontraster och färger, eller rörde sig mot månbelysta landskap av romantisk art, såsom Arkhip Kuindzji.

Arkhip Kuindzji, Månbelysta fläckar i skogen (1898-1908)

Peredvizjniki-rörelsens engagemang och stora hantverksskicklighet skapade god konst med ett viktigt innehåll. Att de var så många och så produktiva gör att utställningen på Nationalmuseum kan visa upp ett stort urval med intressanta variationer på ett sevärt tema.

Länk till Nationalmuseums sida om Peredvizjniki

Vi har en påve!

Sorgen över att har förlorat en älskad eller fruktad påve blandas med förväntan när kardinalskollegiet samlas i Vatikanen för att rösta fram en ny påve, både hos den stora folkmängd som samlats på Petersplatsen och hos kardinalerna själva. Men hos kardinalerna finns en extra oro: skall det bli mig de väljer? När kameran sveper över deras ansikten och deras tankar samtidigt avslöjas, är det som återkommer i sammelsuriet "Åh Gud, låt det inte bli jag!"

Bland de många männen, de flesta äldre, alla klädda i ceremoniellt rött och följande traditionerna, låter regissören Nanni Moretti oss ändå se dem som individer: kardinalen från Sri Lanka, de tre glada kardinalerna från Oceanien (som gärna skulle vilja gå ut i Rom och se Caravaggio-utställningen), en patriark från Antiochia (klädd i svart). Och när till slut samma namn läses upp om och om igen under den sista omröstningen, och scenen svänger in mot den nyvalde påven, är det förvåning, ödmjuk glädje, och en skymt av skräck som sveper över Michel Piccolis uttrycksfulla ansikte.

Äntligen har världens katoliker en ny påve, som skall leda och trösta dem med andliga förmaningar, och kanske bli en viktig kraft för att driva fram demokrati i världens länder, som Johannes Paulus II! Balkongdörrarna mot Petersplatsen öppnas, och man ropar ut glädjebudet som gett filmen dess titel: "Habemus papam! Vi har en påve!" Men med ett stön av ångest sjunker den utvalde ihop och rusar ut, innan folket har fått se honom.

Man hämtar en psykolog, den bäste (spelad av Nanni Moretti själv). Med restriktioner på frågorna och alla kardinalerna stående i en ring runt dem blir det inte lätt att genomföra ett psykologisk samtal. Det är litet otydligt hur det går till, då psykologen blir oförmögen att fortsätta terapin, men ändå är tvingad att stanna i Vatikanen för att inte råka avslöja vem hans patient är. Det var nog en McGuffin för att släppa in filmens Moretti i Vatikanen och låta honom röja litet där. Han går runt litet och kommenterar och ifrågasätter saker, på samma sätt som jag älskade att han gjorde i filmen Kära dagbok. Sedan organiserar han till och med en volleybollturnering mellan alla kardinaler, som är inlåsta i Vatikanen liksom han så länge påven inte är definitivt vald. Jag tycker att turneringen tar för lång tid av filmen och inte är så rolig. Jag är ändå tacksam över att den inte förminskar kardinalerna, trots att historien är så osannolik.

En som verkligen inte förlöjligas är den förvirrade påven. Han har fått anledning att ge sig ut för att möta Roms näst bästa psykolog, Morettis (ex)fru. I terapisamtalet med henne får han skymtar av ett liv han kunde ha levt, och på Roms gator får han ännu fler inblickar i andra människors liv. Det är finkänsligt skildrat, och ändå har man undvikit att falla i fällan att ge enkla svar på svåra frågor. Det finns inte en simpel lösning på påvens problem. Jag påminns om pjäsen Die Amerikanische Päpstin som jag såg i somras, där förutsättningarna var rakt omvända, men påvens tvivel på sig själv hade en lika stor roll. Det är bra att känna tvivel inför ett stort uppdrag, och det är fint att få se det skildrat av någon som satt sig in i den stora oron.

Pnin av Vladimir Nabokov

Timofey Pavlovich Pnin är rysk emigrant utkastad i femtiotalets Amerika. Han är litet disträ och försöker hålla sig på rätt köl i det nya landet. Där har han en tjänst som lärare i ryska på ett litet universitet. Ahh, en liten akademisk miljö med (halv-)gamla excentriker! Där kan man väl få odla sin originalitet? Men till och med bland de andra professorerna är Pnin en kuf.

Den moderna tiden och det nya landets seder är ofta främmande för Pnin. Men med sitt lättrörda sinnelag och sin strikta känsla för rutiner skulle nog Timofey Pnin hittat saker att oroa sig över och kollegor att locka till fniss med sina invecklade klagomål. Nabokov låter oss skratta åt Pnin i dråpliga situationer, utan att plåga sin huvudperson alltför mycket.

Den före detta hustrun Liza, som så praktiskt lämnade honom efter att han emigrerat med henne till USA, ber honom att något litet ta sig an sonen hon fick med älskaren som hela tiden väntat i bakgrunden. När tonårspojken för första gången skall besöka Pnin i hans hyresrum, har han skaffat en fotboll och konverserar med pojken på sin komplicerade engelska:

I will now speak to you about sport. The first description of box in Russian literature we find in a poem by Mihail Lermontov, born 1814, killed 1841 - easy to remember. The first description of tennis, on the other hand, is found in Anna Karenina, Tolstoy's novel, and is related to year 1875. In youth one day, in the Russian countryside, latitude of Labrador, a racket was given to me to play with the family of the Orientalist Gotovtsev, perhaps you have heard. It was, I recollect, a splendid summer day and we played, played, played until all the twelve balls were lost. You also will recollect the past with interest when old.

Vladimir Nabokovs Pale Fire är en av de mest intelligenta och intrikat humoristiska böcker jag har läst. Den tunna romanen Pnin (ursprungligen publicerad kapitelvis i The New Yorker) innehåller en humor som är mindre subtil, men inte tillräckligt uppskruvad för min smak. Historien och språket haltar fram i ojämnt tempo, litet som Pnin själv. Den lille stofilen! Han har mina sympatier, där han skramlar fram i sin bil.

Duo, trio och kvartett i Grünewaldsalen

I konsertserien Filharmoniker i närbild får medlemmar i Kungliga Filharmonikerna chansen att spela i självvalda konstellationer. Söndagens program var ett riktigt fint tillfälle att få höra enskilda filharmonikers virtuositet och inlevelse - och därtill en radiosymfoniker, Eriikka Nylund, som hoppat in som ersättare i sista minuten. Programmet var väl uttänkt, och för varje adderad musiker växte intensiteten i musiken.

Dmitrij Sjostakovitj

Zoltán Kodálys Duo för violin och cello (1914) lät de båda instrumenten komplettera och röra sig kring varandra i melodin. Joakim Svenheden, violin, och Johannes Rostamo, cello, visade nerv och temperament. Ännu mer så i nästa stycke, Pianotrio Nr 1 (1923) av Dmitrij Sjostakovitj när pianist Per Lundberg sällade sig till dem. Det var ett fantastiskt stycke med en känsla av ständigt framåtdrivande, främst i den första satsen men även i de efterföljande. Alla tempi och de olika rytmiska figurerna skapade en upplevelse av något som rör sig framåt, fullt av energi och omöjligt att stoppa.

Till sist kom Pianokvartett i c-moll (1875) av Johannes Brahms, med Eriikka Nylund tillkommen på viola. Det inleder med några sentimentala toner, följt av mer dramatiska klanger, och är lätt att ta till sig och njuta av. Även det här stycket ger tillfälle för musikerna att spela eldigt och engagerat, och ytterligt kompetent. Men mitt favoritverk i den här konserten var helt klart det spännande stycket av Sjostakovitj.

Lenin’s Lamp Glows in the Peasant’s Hut på Galleri Index

Lina Selander har klippt ihop filmer av stenar och fossiler från Naturhistoriska Riksmuséet, en optimistisk dokumentärfilm från Sovjetunionens elfte år (1928), och nutida sekvenser från Pripjat, arbetarstaden nära Tjernobyl. Journalfilmen visar arbetare i vita kläder, engagerade i att krossa sten och bygga ett kraftverk. Vi vet ju Sovjetstaten inte tvekade att driva sina arbetare till att jobba sönder sig för nationen, och vi vet att detsamma hände nästan sextio år senare, när ovetande människor kommenderades in för att röja upp efter kärnkraftsolyckan och skadades svårt av strålningen.

Därutöver har jag svårt att se sammanhanget mellan de olika scenerna. Alla filmer är svartvita och nästan alla utan ljud, så vyerna av arbetarbostäder inuti och utifrån blir overkliga på ett sätt som minskar deras betydelse. De blir varken vackra ruiner som bevisar människans förgänglighet, eller sorgliga minnen över släckta liv. Många av sekvenserna, till exempel det inledande flygfotot över de övergivna landområdena runt Tjernobyl, blir för långa och litet tråkiga. Fast det är snyggt när bilden slår över i ett likartat flygfoto från den gamla dokumentärfilmen.

Vad gäller kopplingen till de vackra fossilerna av växter och urtidsdjur har jag också svårt att hänga med. De visas upp som de första exemplen på avbildningar, om än omedvetna, utan någon tänkt publik. I separata montrar finns även bilder där Selander låtit stenar innehållande naturligt uran skapa mönster av sina konturer på fotopapper.

Alla idéer i utställningen är intressanta, men känns ofullbordade och osammanhängande. Jag begär inte att en konstnär skall ha så tydliga mål att intentionerna står klara utan en stunds eftertanke, och jag värjer mig mot plakatkonst som vill tvinga mig att tänka likadant som konstnären. Men den här utställningen blir som en blandning av litet si och litet så.

Länk till Galleri Index sida om utställningen

The Mentalist

Patrick Jane är konsult i ett av utredningsteamen på CBI, California Bureau of Investigations. Han är en twist på den gamla "hetsig polis och partner som måste hålla honom tillbaka"-modellen. Teamchefen Teresa Lisbon måste ofta rulla med ögonen och sucka när hon inte lyckats stoppa Jane i någon av hans idéer. För när allt kommer till kritan är Jane inte bara den provocerande kollegan, han är inte ens polis med det ansvar som det skulle innebära. Som konsult i teamet bär han inte vapen, tar till tricks för att få misstänkta att avslöja sig, och kliver åt sidan när det blir svettigt. Men trots den nonchalanta attityden bryr han sig absolut om att lösa varje mordfall teamet får som uppdrag.

Det är genom att läsa av små röjande tecken som Patrick Jane kan avslöja vad människor försöker dölja, och det är i den egenskapen han är konsult hos CBI. Det var också den förmågan han använde sig av flera år tidigare, när han var känd som ett medium som förmedlade budskap från de döda. Helt cyniskt låtsades han och ljög hela tiden, och tror fortfarande inte på att kontakt med andevärlden är möjlig. Men då levde han gott på att utnyttja andras tro. Tills han gick för långt i sin ansvarslöshet och i en TV-show förolämpade en härjande seriemördare, Red John. Red John blev förolämpad och svarade med att brutalt och grymt döda Patrick Janes fru och barn.

Efter det gav Jane upp sin karriär som falskt medium och började arbeta för polisen. Han har kvar sin bekymmersfria attityd till sina kollegor och dem de möter, men när han blir påmind om sin tragedi skymtar sorgen fram. Serieförfattarna och Simon Baker som spelar Patrick Jane gör goda avvägningar och låter inte klichén "polis med grymma minnen" ta över, trots att hotet från Red John finns kvar och regelbundet gör sig påmint. Varje avsnitt har ett namn som innehåller ordet röd eller ett ord med liknande betydelse.

Patrick Jane är alltid elegant och avslappnat klädd i stiliga three-piece-suits. Det visas aldrig några grymma, blodiga bilder av mordoffren, så stämningen är oftast lätt, dock med respekt för de mördade. Fokus ligger på att hitta den skyldiga bland de misstänkta genom analyser, psykologiska finter och i viss mån genom att lägga ut fällor (Jane).

De övriga i teamet är smarta och engagerade mordutredare. De har egna personligheter som ger färg åt avsnitten, men tack och lov utan att det blir ett överdrivet fokus på deras privatliv. Det är fint att se den starke men blyge Wayne Rigsby (Owain Yeoman) försöka uttrycka sin kärlek till kollegan Grace van Pelt (Amanda Righetti), och hur relationen mellan dem förändras under säsongerna. Kimball Chos (Tim Kang) stämningsläge rör sig mellan små nyanser av rak professionalism, lätt irritation och total brist på humor. Att alltid kunna lita på hur allvarlig och litet tråkig han är är tryggt - och då och då mycket roligt. Här är en bra intervju med Tim Kang. Det är bara Robin Tunney som har otur med sin roll som Teresa Lisbon. I varje avsnitt måste hon sucka över Janes upptåg och ursäkta sig inför sina överordnade. Men, men, någon måste göra det också.

I varje avsnitt löser teamet ett nytt fall, men då och då dyker det upp en kopplingar till Red John, ja, till och med rena (blodiga) hälsningar från honom till Jane. Han/Hon blev aldrig tillfångatagen, njuter fortfarande av att plåga Patrick Jane, och verkar dessutom ha beundrare på de mest osannolika ställen som gärna begår mord på Red Johns befallning. De detaljer som under seriens gång avslöjas om Red John är tillräckligt intressanta och jämnt fördelade för att historien inte skall växa till en osannolik jättekonspiration - hittills. Under snart fyra säsonger har manusförfattare och skådespelare lyckats hålla spänningen uppe. Serien kanske inte kan fortsätta i flera år, men ett tag till vill jag följa Patrick Jane, och förhoppningsvis få ett svar på vem Red John är.

Austerlitz av W.G. Sebald

Bokens berättare befinner sig på Antwerpens järnvägsstation en stilla dag 1967. I väntsalen stöter han på en litet egenartad man som detaljstuderar arkitekturen. Det är Jacques Austerlitz, och mötet är början på en vänskap som kommer att fortsätta i flera decennier, genom flera europeiska städer. De två möts sällan och ibland helt slumpartat, men Austerlitz plockar upp diskussionen där de slutade, som om ingen tid förflutit.

Till en början berättar Austerlitz ingående om fästningsverk och andra byggnader genom historien; hur arkitekturen planerades och genomfördes, och hur väl eller illa den uppfyllde sitt syfte. Jag vill kalla det att han berättar om arkitekturens psykologi, och det är väldigt intressant att läsa om. Efter hand börjar Austerlitz att berätta om sin barndom hos ett närmast känslolöst pastorspar på den walesiska landsbygden. Han berättar sakligt och med fokus på konkreta detaljer, men ensamhet och sorg lyser igenom hans stillsamma ton.

Strax inför sin studentexamen får Austerlitz av sin rektor reda på att hans namn inte är det han dittills trott, utan Jacques Austerlitz. Han sändes som treåring under andra världskriget med en barntransport från Tjeckoslovakien och adopterades av pastorsparet. Bit för bit, under mötena som sprids ut under flera år, berättar Austerlitz för bokens talesman hur han började söka efter sina biologiska föräldrar, och hur han samtidigt sjönk ned i en depression. Att höra hur den analytiske och praktiske Austerlitz förlamas av sina känslor skär i mitt hjärta. Han är dock en aktiv man med ett mål i livet, så han är inte någon att tycka synd om - men han är ju så ensam i världen.

Mot slutet av boken är det som att Austerlitz lyckas härbärgera det han erfarit om sin familjs grymma öde, och att det ingjutit en ny dimension av mänsklighet i hans livs fundament, arkitekturhistoria. Från taket på ett bibliotek i Paris ser han ut över ett torg som bär hans eget namn, där man under kriget samlade ihop föremål som tagits från de judiska familjer som transporterats till koncentrationsläger. "Och där nere på lagerplatsen Austerlitz-Tolbiac staplade sig under åren från 1942 allt vad vår civilisation hade frambringat till försköning av våra liv, det må vara hushållsföremål, från Louis XVI-kommoder, Meissenporslin, persiska mattor och hela bibliotek till sista salt- och pepparkaret." (min övers.) Där kunde sedan nazisthöjderna gå runt och förse sig. Ondskan i det faktum kan slå en människa till marken för tid och evighet. Men för ens egen skull är det bättre att på något sätt hantera att ondskan finns och leva vidare själv.

Boken är skriven i meningar som kan sträcka sig över mer än en sida, men ändå inte är komplicerade att läsa. I denna detaljrika text finns många svartvita fotografier inlagda som illustration till texten. På ett så enkelt sätt blir berättelsen flerdimensionell. Austerlitz, boken och mannen, ritar ett spår genom viktiga händelser i Europas 1900-tal.

Hermia har också läst Austerlitz.

Karin Broos på Sven-Harrys konstmuseum

Karin Broos har en väl utvecklad teknik i sitt måleri, och är noggrann in i minste detaljer på de stora tavlor hon målat. En sådan hantverksskicklighet använde holländska 1600-talskonstnärer när de målade komplicerade stilleben och landskap, för att visa sitt eget kunnande och Hollands storhet. Och så stora, konstfärdiga tavlor målades genom seklerna för att visa upp kungligheter och välbeställda familjer i sin rikedom och makt - veckor av poserande för en hårt arbetande konstnär.

Men Karin Broos stora tavlor är ögonblicksbilder, en kort sekund ur ett liv som fortsätter oberört av oss. Så gott som alla på tavlorna är bortvända från den som avbildar dem. De verkar inte märka att någon iakttar dem, inte ens den vita hunden som är med på flera av bilderna.

Det verkar vara samma brygga och kanske samma människor på några tavlorna, och en annan svit av bilder inifrån ett enskilt beläget hus. Tavlorna berättar inte en sammanhängande historia, men varje enskilt motiv är tillräckligt rikt för att man skall kunna fundera över vad som händer före och efter. Dessutom är Karin Broos goda teknik och detaljskärpa så sköna att det är underbart att bara betrakta tavlorna länge.

Länk till Sven-Harrys sida om Karin Broos

Brett Dean och Uppsala Kammarsolister i Grünewaldsalen

Under Konserthusets tonsättarfestival november 2012 har huvudpersonen, Brett Dean, varit mycket aktiv. Han har varit musiker, dirigent, solist och allestädes närvarande under veckan, och kommer att var det i några dagar till. På söndagseftermiddagen var det dags för ett kammarmusikprogram tillsammans med Uppsala Kammarsolister.

Det första stycket som spelades var Stråkkvartett nr 8 av en annan australiensisk kompositör, Peter Sculthorpe. De fyra instrumenten hade mycket individualistiska stämmor, som bara sällan förenade sig i klassiska ackord. Men de spridda tonerna skapade en spännande melodi, och speciellt satsen där pizzicato utökades med ett tonlöst knäppande på fiolkroppen hade ett rytmiskt driv som var riktigt skönt att lyssna på.

Därefter tog Dean själv plats hos kvartetten för ett uppförande av hans Epitaphs. Jag tyckte mindre om det än Sculthorpes verk, som var mer melodiskt och harmoniskt. Men efter paus kom ett nytt Dean-verk, Intimate Decisions med kompositören själv som solo-violast. Det var härligt att få höra Brett Dean spela sitt stycke precis så som han själv tänkt sig. Vilken röst han gav violan! Verket hade så stor personlighet och melodisk skönhet, och de sista upprepade tonerna stannade i mitt minne... ända tills nästa stycke började.

Sist under konserten spelades ett konventionellt verk: Brahms Stråkkvintett 2 i G-dur. Medan jag hörde den vackra musiken funderade jag på idén med modern musik, contemporary music. Inte skulle jag nöja mig med att bara få lyssna på Mozart resten av livet, hur mycket jag än älskar hans musik. Alla tonsättare som kom efter honom utvecklade musiken steg för steg: Beethoven, Ravel, Debussy, Sibelius, och prövade klanger och melodier som lät mer vågade för dåtidens publik. Jag njuter också av den icke-inställsamma musik som till exempel Sofia Gubajdulina skriver, och jag hade roligt när jag såg Ingvar Lidholms Poesis framföras förra veckan. Brett Deans eklektiska Intimate Decisions skulle jag kunna lyssna på någon gång i veckan. Men jag skulle inte kunna ge upp de klassiska verken och bara lyssna på samtida musik.

Blev det inte mer än såhär? på Stadsteatern

Vad tråkigt det är när en dialog inte säger något. Förenklingar och upprepningar kan snabba på ett samtal, men kan också dölja vad man egentligen menar. Dialogen mellan de två gifta paren på scenen låter just så. Speciellt Mats och Caroline, med den evigt återkommande frågan "Är du sur?" och tvångssvaret "Nej, det är jag inte!" (Jag önskar att "sur"-frågan pensionerades direkt efter trettonårsåldern.)

Vilken skillnad när personerna byter plats och vännerna börjar prata istället: Caroline med Malena, och Mats med Viktor. De vågar tala om allvarliga saker, och om hur de verkligen känner. De fyra skådespelarna är helt nakna, och rör sig bara när de ställer sig på en ny plats eller vrider sig framåt eller åt sidan. Men dialogen och minspelet är så tydliga att formen bara ger berättelsen skärpa.

Vardagsrutin och svikna förväntningar har brutit ned det som började som yr passion. I en senare sekvens, som faktiskt är för sockersöt för min smak, får vi se hur historien började för de två nyförälskade paren. Och därefter hur måsten och stress tar över och tär på förhållandet. Alla skådespelare är naturliga och trovärdiga i sina roller, och det är lätt att känna sympati för alla rollfigurer på scenen. Nästan varje person i publiken kan säkert också hitta någon situation att känna igen från sitt eget liv.

Det är fint visat hur det är små detaljer och missuppfattningar som gröper ur kärleken bit för bit. Till slut står skådespelarna helt nakna framför oss igen, precis som de gjorde när pjäsen började. Men förhoppningsvis är inte historien över för dem.

Länk till Stadsteaterns sida om Blev det inte mer än såhär?

Foto: Carl Thorborg

Bra på TV i november

På lördag 12:e november kl 21.30 visar SVT2 långfilmen Miraklet i Lourdes. Den handlar om Christine som reser till Lourdes, platsen dit människor vallfärdar i hopp om att bli friska från sina sjukdomar, och där några får sina önskningar uppfyllda. Filmen är mer vidsynt än vad man kan tro från titeln, och ger en fin blick in i den MS-sjuka Christines liv.

Här har jag skrivit mer om filmen.

 Redan på torsdag 10:e november kl 22.45 börjar TV-serien The Trip i SVT1, den längre versionen av filmen med samma namn. Steve Coogan och Rob Brydon reser runt för att prova restauranger i norra England, och gnabbas hela tiden. Även om ramhandlingen med Coogans misslyckade privatliv är spelad, så är det med en lång vänskap i botten som de två pikar varandra och försöker bräcka varandra. De båda komikerna pratar på med en lågintensiv humor som får en att skruva på sig, generat skratta och ofta brista ut i stora gapskratt. Jag kommer absolut att se serien för att inte missa ögonblick av skryt eller allvar.

Här har jag skrivit mer om The Trip.

A Visit from the Goon Squad av Jennifer Egan

'Time is a goon' säger en av personerna i boken. Tiden är en buse som kommer och slår dig ur balans när du lever ditt liv i god tro. I Jennifer Egans Pulitzer-vinnande bok blir tidens gång extra tydlig, eftersom historien rör sig kring nästan samma grupp av människor under olika tidsperioder och ur olika synvinklar.

Riktigt så gruvligt tycker jag inte att tiden behandlar huvudpersonerna. Eller kanske är det bara jag som njuter av vemodet i hur de människor som en gång varit osäkra tonåringar blir den nya vuxengenerationen med makt över en ny värld av tonåringar, men ändå har de egna tonårsfinnarna och -förälskelserna i färskt minne. I en av novellerna komprimeras de kommande händelserna i inskjutna meningar, i stil med 'Trettio år senare skulle Xxx söka upp Yyy på nätet, och de skulle minnas de här händelserna, bli kära och gifta sig på en strand i Hawaii medan deras vuxna barn såg på.' Den sortens överlagringar är jag inte så förtjust i, men i största delen av boken sker brytningarna mellan tider mer subtilt än så.

Jennifer Egan har ett rättframt språk, som målar upp miljöer och personligheter ganska detaljerat, men också raskt för handlingen framåt. En berättelse kan ge en bakgrundshistoria som blir av vikt längre fram i boken. En viktig aspekt när man låter olika personer turas om att föra ordet, är att alla inte skall ha samma berättarröst, och det klarar Egan av tillräckligt bra. Jag tycker speciellt om det avsnitt som är skrivet ur en hemlös mans perspektiv. Hans inre monolog är lätt manisk, upptagen med några detaljer och regler som är viktiga för honom på ett självklart sätt. Andra berättelser är så spännande att jag fastnar i boken och måste läsa snabbt och komma vidare. Inte en enda sida i boken är tråkig.

Det ryktas att boken skall spelas in som serie av HBO. Det tror jag kan bli riktigt bra. A Visit from the Goon Squad är som en prick-till-prick-teckning som rör sig genom tider och miljöer. När alla punkter har passerats är det inte bara en svart linje som är dragen, utan många små färgade streck mellan oväntade punkter. Det är inte bara den stora teckningen som har fått liv, utan även varje punkt och tomrummet emellan.

Fler böcker av Jennifer Egan:

The Candy House

Superlørdag med KORK

Edvard Munch, Solen (1916), Oslo Universitetsaula

I Oslos universitetsaula bjuder Kringkastingsorkestret, KORK, till Superlørdag. Salen är inte bara vacker, med väggmålningar av Edvard Munch, utan har en fint balanserad akustik där den begåvade orkestern kommer till sin rätt, både enskilda instrument och klangen av helheten.

Först spelades Symfoni Nr 29 i A-dur skriven av en ung Wolfgang Amadeus Mozart. Under dirigenten Arvid Engegård lät orkestern fokuserad men full av liv genom de fyra satserna. Denna koncentration kom också väl till pass under nästa stycke, Konsert för viola av Béla Bartók. Den fantastiska solisten Juliet Jopling och orkestern var väl samspelta med varandra och med musiken. Stycket hade ett mittenparti som lät sagolikt. Det mynnade ut i ett parti med karaktär av marsch, en ton som inte vädjade utan bara förklarade ett stort allvar. Joplings eldiga men precisa spel fick många välförtjänta applåder.

Efter paus började den verkliga sagan: Scheherazade op. 35 av Nikolaj Rimskij-Korsakov. Vilka äventyr vi fick höra! Stormande hav, kärlekslekar och fest i Bagdad, som orkestern fångade så fint! Den här konserten var verkligen en fin upplevelse i Oslohösten.

Herbert Blomstedts Ønskeprogram med Oslo Filharmonien

Kvällens inledning var skön musik av Wagner om Tristan och Isolde, det ofta spelade förspelet och Isoldes kärleksdöd. Så romantiskt och ljuvt Wagner lät! Det var nästan överraskande, men underbart att höra.

Därnäst kom ett verk från 1960-talet, Poesis av Ingvar Lidholm. Medan man möblerade om för orkestern hade dirigenten Herbert Blomstedt tid att berätta om verket, och det var mycket underhållande och bra att få höra honom tala! Då blev inte det insektsliknande surret från fiolerna en så stor överraskning. Däremot överraskade det när pianosolisten Ellen Uglevik slet upp sträng efter sträng ur flygeln och sedan gjorde ljud genom att gnida de utslitna mot de kvarvarande strängarna! Kontrabassolot var skrivet för att retas med den allra mest motsträvige orkestermedlemmen, men liksom han för femtio år sedan föll även jag för hur vackert solot lät. Till slut trumpeter i en stark ton som växte till ett crescendo som demonstrerade deras styrka. Intressant, men kanske inte något jag vill höra varje vecka.

Till slut spelade Filharmonien Tjajkovskijs Symfoni Nr 5. Jag är van vid att höra den i mer lidelsefulla varianter, med känslosamma ritardandon, och det gillar jag. Blomstedt ledde orkestern mer taktfast, men utan att musiken tappade sin känsla och skönhet. Andra satsen var vackrast av dem alla! Sista satsen brukar jag ofta uppleva som en lång transportsträcka. Även idag tyckte jag att den till en början lät som om alla musiker ville spela snabbt för att de ville komma igenom biten, för att de ville vara någon annanstans. Men så samlade man sig till ett pampigt parti, rusade litet till, och avslutade sedan mäktigt.

Det var litet konstigt att det var Tjajkovskij som hade transportsträckor och Wagner som var romantisk! Men det var en vacker konsert, det tyckte både jag och min goda vän Glamourbibliotekaren.

Open City av Teju Cole

Över bokens sidor vandrar berättaren, Julius, genom New York och genom idéhistorien. Wagner, Augustinus och Beowulf nämns i förbifarten, så att man känner att Julius är djupt förankrad i den kunskap som står emot tidens tand. Efter bara några sidor går han på besök till den äldsta mannen han känner, professor Saito, som var hans lärare i tidig engelsk litteratur på college. Som jag själv älskar den västerländska kulturkanon och vill att den skall stå öppen för alla som vill fördjupa sig i den, känner jag en stillsam glädje över att de här två personerna, så stabilt försjunkna i kulturen, båda är av utomeuropeiskt ursprung. Och inte heller detta faktum pekas ut som något speciellt. De är helt enkelt två människor vars liv influerats av det bästa ur den västerländska kulturhistorien.

Bit för bit undergräver och utvidgar berättaren den här trygghetszonen. Professor Saito var tonåring i USA under andra världskriget, och han och hans familj sattes i de interneringsläger för japaner som hölls för en tid. Så delaktigheten i västerlandets kultur var alltså villkorad.

Men än mer får läsaren känna hur området för idéhistoriska influenser utvidgas. Snart nämner Julius den afrikanska halvguden Obatala, och det är fascinerande att få höra att han är ansvarig för människor som är handikappade och sjuka, eftersom han var berusad när han skapade dem, så de här människorna hatar och tillber honom samtidigt. Jag som hittills bekvämt nöjt mig med västerlandets kunskapsområde känner plötsligt att jag vill veta lika mycket från andra kulturer, för att kunna referera till dem också i mina tankar.

Julius arbetar som psykolog på ett sjukhus på Manhattan. Under en av sina stadsvandringar kommer han förbi en gammal kyrka, och funderar på att gå in och be för en av sina patienter. Jag vet inte om Cole förutsåg att jag ögonblickligen skulle associera med en afrikansk stamdoktor som blandar medicin och religion - i alla fall tror jag det. För i nästa ögonblick går Julius tankar till 1600-talet, när just den kyrkan hade förstahandsrätt till alla förlista skepp liksom till alla valar som sköljdes upp på deras strand. Kyrkans hem-nation var Holland, och när Julius berättar hur en av de valar som strandade där förevigades i gravyrer och sågs som ett tecken för all ondska som begicks av spanska trupper, ser jag att den europeiska historien är full av symboler och vidskepelse som mycket väl kan jämföras med afrikanska stamsamhällen.

Jag känner igen mig i Julius sätt att referera allt han ser till saker han känner till sedan tidigare. Det ger en känsla av tröst och av att stå på en säker grund, men jag är rädd att det bottnar i en lågintensiv depression. För parallellt med stadsvandringarna får vi läsa hur Julius har glidit och glider bort från de människor som skulle stått honom närmare i ett mindre modernt samhälle: flickvännen Nadège som flyttat till Kalifornien, den närmste grannen som han ser för första gången på ett år, modern i Nigeria och mormodern i Belgien som han inte haft kontakt med på flera år.

Ändå verkar det som att folk han möter gärna öppnar sig för honom, och han får höra många berättelser från människor han träffar på olika sätt. Några av dem har flytt(at) från hemska omständigheter i andra länder, andra har flyttat till USA av mindre pressande skäl. Genom de här människorna dras trådar från världens alla hörn till New York, och även till Bryssel, dit han faktiskt reser på en längre resa för att leta efter sin mormor. Även där är han med om att lätt få kontakt med fascinerande människor, och få en djup inblick i deras liv - men sedan inget mer. Ingen avvisar honom, men han står alltid litet vid sidan om gemenskapen.

Jag älskar hur Cole viker ut och viker in världshistoriens händelser så att vi ser hur kulturerna liknar varandra. Jag älskar den stillsamma, reflekterande rösten i Open City, men jag blir också litet sorgsen av den. Kanske för att jag känner igen mig själv alltför väl. Här är ett citat:

Instinctively saving a baby, a little happiness; spending time with Rwandans, the ones who survived, a little sadness; the idea of our final anonymity, a little more sadness; sexual desire filled without complication, a little more happiness: and it went on like that, as thought succeeded thought. ... Predictably, the mind noted that judgment, too, and assigned it its place: a little sadness.

Ibland är det som att Julius söker få bekräftat att han verkligen lever, att hans sätt att leva är lika giltigt som alla andras. Att leva bland den bästa litteraturen, musiken och arkitekturen är ju ett gott liv! Men att leva utan sammanhang med människor som älskar en och känner ens privata historia, det kan få en att känna sig alltför lätt för att kunna hålla sig kvar på jorden. Det är väl därför jag är glad att få läsa om någon som liknar mig så mycket. Teju Coles bok är också ett av de verk som påminner om hur mycket vi människor liknar varandra, och att det är genom att acceptera varandras olikheter och ger utrymme för varandra som vi skapar ett rikt samhälle.

Mozart och Stravinskij i Konserthuset

Kan man tröttna på Mozarts musik? Bara om den spelas på rutin, som hissmusik. Men Kungliga Filharmonikerna spelar den välkända Ouvertyr till Trollflöjten (1791) med utgångspunkten "nu har vi en historia att berätta!", och det blir helt rätt så. Musikernas placering gör också att fiolstämmornas växlingar blir tydligare och rarare i Mozart-verken.

Mer Mozart! Och en flygel, och vid den pianisten Jonathan Biss i Pianokonsert Nr 9 i Ess-dur "Jeunehomme" (1771). Än en gång har orkestern och solisten det rätta anslaget till musiken; lätt men inte lättsinnigt. Det verkar lekande lätt när Biss drillar sig igenom det inledande Allegro. Men det är när han kommer till Andantino som han verkligen imponerar. Vilken finkänslighet och vilken lidelse! Utan att bli sentimental drar han ut på tonerna och känslorna, liksom senare i sitt extranummer. Jag erkänner litet skamset att jag ofta tycker att de långsamma satserna kan bli tråkiga. Men här önskar jag att den aldrig skall ta slut! Fast när den väl gör det, och pianokonserten avslutas med ett Rondo, är det ju sprudlande vackert det också.

Efter pausen bryter nya tider in, i dubbel bemärkelse. Trots att gul-orange nyanser av höstlöv täcker trottoarerna frammanar orkestern känslan av uppvaknande och energi i Stravinskijs Våroffer (1913). Man kan höra hur den sjudande fertiliteten i naturen, som i lockande och tvingande rytmer övergår i allvar, genom majestätiska passager mot ett klimax. Hela orkestern, inklusive goda soloprestationer, är som en varelse och en klangkropp utan att nyanserna går förlorade. Lika unisont applåderar och stampar den jublande kroppen av åhörare efter det här sköna kraftprovet.

Konserten ges även på torsdag kl 18.00

Fröken Julie på Stadsteatern

Det är behagligt i köket där Kristin lagar mat till Jean. De pratar och nojsar, inget är bestämt, men det hänger i luften att de skulle kunna höra ihop med varandra om de ville det. Men de pratar också om fröken i huset, som stannat på gården när resten av familjen rest iväg över midsommar. Fröken Julies förlovning sloga upp för några veckor sedan, och nu verkar hon vilja ta igen det med råge på tjänstefolkets midsommarfest. Men inte passar det sig riktigt.

Och så dyker hon själv upp i trappan ned till köket. Jean och Kristin är prydligt och snyggt klädda, men Julie är en hägring i crèmefärgad spetsklänning med vågat korsettliv. Hon vill dansa mer med Jean, och hon vill prata mer med Jean. Hon vill mer och mer och går längre och längre. Jean är road och lockad av hennes närmanden, men vet att de är på väg att passera en gräns där man måste välja om det skall bli allvar, och där mycket kan gå fel om en ångrar sig.

Än en gång förundras jag över hur väl Strindberg lägger orden, så att varje replik går ett steg längre, eller blir ett försök att värja sig. De filosofiska och politiska resonemangen är tillräckligt fylliga för att förklara personernas åsikter utan att tråka ut med omtuggningar. Det beror förstås också på att de ytterligt begåvade skådespelarna fyller sina roller med rätt mängd av åtrå, oro, tvetydighet och tankfullhet. Även när Jean och Julie ger sig ut i längre monologer är det de välskrivna meningarna och det goda skådespeleriet i kombination som gör att man hänger vid deras läppar. De enda partier som inte klingar trovärdiga är Julies anfall av ruelse, då jag önskar att orden hon ropar hade haft mer av ilska, sorg, skräck eller allt på en gång. Ett tag i början låter personerna också litet för moderna, som att de säger sina meningar med lätt ironi för att pröva varandra, men hellre det än att de låter för stela och gammalmodiga.

Björn Berg är riktigt, riktigt bra som Jean, särskilt under de inledande scenerna när han dras till Julie samtidigt som han vet att han borde avvisa henne. Sofi Helleday som Kristin har en klokhet och styrka av att hon vet sin roll i huset och i världen, utan att vara det minsta lättlurad eller undergiven. Nadja Mirmirans fysiska och lätt stiliserade spel (som jag gillar väldigt mycket) är helt rätt för Julie. Hon leker och provocerar framför Jean och Kristin, med en blandning av kalkyl och oskyldighet som är mycket svår att fejka.

Fröken Julie är en fängslande historia, och uppsättningen på Stockholms Stadsteater är verkligen sevärd.

Länk till Stadsteaterns sida om Fröken Julie

Foto: Håkan Larsson