Även om man älskar katter retar man sig nog till vansinne på den fejkade berättarrösten som inleder filmen. En lillgammal "katt-röst" berättar förnumstigt om hur mörkt och ensamt det är att vara utomhus, med ord och intonation som om en småtjej sade det mest hjärteknipande hon kunde komma på.
När jag inte trodde jag kunde bli mer irriterad, så dyker de två huvudpersonerna upp i bild. De är ett hipsterpar i en liten lägenhet som är charmigt-slarvigt inredd. De talar med varandra i fantasibilder, och när de har något allvarligt att tala om mumlar de om det i överdrivna metaforer. Vad har de för allvarligt att tala om? Att om en månad så kommer de att hämta hem den övergivna katten från sjukhuset där de lämnade in den när de hittade den. Och då kommer de att få ett större ansvar än de hittills haft; att ta hand om ett annat liv i fem år till. Fem år! Då är de 40, nästan döda! Så under den här sista månaden i frihet måste de passa på att förverkliga sina drömmar.
Vad har de för drömmar då? Bara de som de ser och lånar av andra, verkar det som. Sophie skall lägga ut youtube-filmer av sig själv när hon dansar. Visserligen verkar hon ha en personlig dansstil, men idén fick hon från receptionisten i dansstudion där hon arbetade. Och när hon står där i sina noggrant utvalda danskläder blir hon till sist helt handlingsförlamad.
Jason ser en man från miljögruppen Tree by Tree, och bestämmer sig för att aktivera sig för dem. Det är ju en fin ambition, om än den dök upp av ett infall. Men åh, så tafatt han är när han går runt och skall försöka prata med människor! Och utsläppen från hans bilresor, tär de inte minst lika mycket som de få träd han lyckas sälja kan kompensera?
Att se de två lealösa människorna leva sitt liv liksom bortkopplat från verkligheten är otroligt irriterande! Jag börjar önska att något skall hända som skakar om dem och får dem att känna saker på riktigt. För även när handlingen, halvt metafysiskt, vrider dem ur deras bana, är det som att de upplever allt, till och med sina egna känslor, i ultrarapid och från ett avstånd.
Och då och då kommer den knarriga kattrösten in igen, och påminner mig om att det finns något i filmen som är ännu jobbigare än de två.
Faktum är att jag inte hatade filmen så mycket som det kan låta. Ofta var det på gränsen till humoristiskt hur bortkomna de två var i sina liv. Ibland när det gick extra dåligt för dem skrattade jag till. Framför allt kände jag hur rikt på handling, medvetenhet och eftertanke mitt eget liv är, i jämförelse med de två kära dumskallarna på bioduken. De skadar ingen människa med sina försynta liv, men jag kan inte låta bli att undra hur de skulle klara sig om de mötte verkliga motgångar. Tja, om de inte gör det kan de alltid fortsätta att röra sig genom livet i ultrarapid, och titta med stora ögon på allt som händer kring dem för att någon annan haft drömmar och ambitioner.
När jag inte trodde jag kunde bli mer irriterad, så dyker de två huvudpersonerna upp i bild. De är ett hipsterpar i en liten lägenhet som är charmigt-slarvigt inredd. De talar med varandra i fantasibilder, och när de har något allvarligt att tala om mumlar de om det i överdrivna metaforer. Vad har de för allvarligt att tala om? Att om en månad så kommer de att hämta hem den övergivna katten från sjukhuset där de lämnade in den när de hittade den. Och då kommer de att få ett större ansvar än de hittills haft; att ta hand om ett annat liv i fem år till. Fem år! Då är de 40, nästan döda! Så under den här sista månaden i frihet måste de passa på att förverkliga sina drömmar.
Vad har de för drömmar då? Bara de som de ser och lånar av andra, verkar det som. Sophie skall lägga ut youtube-filmer av sig själv när hon dansar. Visserligen verkar hon ha en personlig dansstil, men idén fick hon från receptionisten i dansstudion där hon arbetade. Och när hon står där i sina noggrant utvalda danskläder blir hon till sist helt handlingsförlamad.
Jason ser en man från miljögruppen Tree by Tree, och bestämmer sig för att aktivera sig för dem. Det är ju en fin ambition, om än den dök upp av ett infall. Men åh, så tafatt han är när han går runt och skall försöka prata med människor! Och utsläppen från hans bilresor, tär de inte minst lika mycket som de få träd han lyckas sälja kan kompensera?
Att se de två lealösa människorna leva sitt liv liksom bortkopplat från verkligheten är otroligt irriterande! Jag börjar önska att något skall hända som skakar om dem och får dem att känna saker på riktigt. För även när handlingen, halvt metafysiskt, vrider dem ur deras bana, är det som att de upplever allt, till och med sina egna känslor, i ultrarapid och från ett avstånd.
Och då och då kommer den knarriga kattrösten in igen, och påminner mig om att det finns något i filmen som är ännu jobbigare än de två.
Faktum är att jag inte hatade filmen så mycket som det kan låta. Ofta var det på gränsen till humoristiskt hur bortkomna de två var i sina liv. Ibland när det gick extra dåligt för dem skrattade jag till. Framför allt kände jag hur rikt på handling, medvetenhet och eftertanke mitt eget liv är, i jämförelse med de två kära dumskallarna på bioduken. De skadar ingen människa med sina försynta liv, men jag kan inte låta bli att undra hur de skulle klara sig om de mötte verkliga motgångar. Tja, om de inte gör det kan de alltid fortsätta att röra sig genom livet i ultrarapid, och titta med stora ögon på allt som händer kring dem för att någon annan haft drömmar och ambitioner.
Jag skrattar till när jag läser din text.. Alltså, jag gillar ju July, det lite sött surrealistiska - första filmen (me and you...), novellerna, kortfilmerna på youtube men efter att ha läst om den här nya på några ställen blir jag inte ett dugg sugen på att se den. Vad vill hon säga, egentligen?
SvaraRaderaJag vill ju tycka om det som är 'quirky', och jag vill gärna se filmer som är långsamma och eftertänksamma. Men den här, oj oj! Någon frågade mig idag om jag trodde att July menade allvar eller menade filmen som ett enda skämt. Jag är faktiskt inte helt säker, men jag tror att hon menar allvar. Fast jag skrattar ändå, ibland i alla fall...
SvaraRadera