Kvällens inledning var skön musik av Wagner om Tristan och Isolde, det ofta spelade förspelet och Isoldes kärleksdöd. Så romantiskt och ljuvt Wagner lät! Det var nästan överraskande, men underbart att höra.
Därnäst kom ett verk från 1960-talet, Poesis av Ingvar Lidholm. Medan man möblerade om för orkestern hade dirigenten Herbert Blomstedt tid att berätta om verket, och det var mycket underhållande och bra att få höra honom tala! Då blev inte det insektsliknande surret från fiolerna en så stor överraskning. Däremot överraskade det när pianosolisten Ellen Uglevik slet upp sträng efter sträng ur flygeln och sedan gjorde ljud genom att gnida de utslitna mot de kvarvarande strängarna! Kontrabassolot var skrivet för att retas med den allra mest motsträvige orkestermedlemmen, men liksom han för femtio år sedan föll även jag för hur vackert solot lät. Till slut trumpeter i en stark ton som växte till ett crescendo som demonstrerade deras styrka. Intressant, men kanske inte något jag vill höra varje vecka.
Till slut spelade Filharmonien Tjajkovskijs Symfoni Nr 5. Jag är van vid att höra den i mer lidelsefulla varianter, med känslosamma ritardandon, och det gillar jag. Blomstedt ledde orkestern mer taktfast, men utan att musiken tappade sin känsla och skönhet. Andra satsen var vackrast av dem alla! Sista satsen brukar jag ofta uppleva som en lång transportsträcka. Även idag tyckte jag att den till en början lät som om alla musiker ville spela snabbt för att de ville komma igenom biten, för att de ville vara någon annanstans. Men så samlade man sig till ett pampigt parti, rusade litet till, och avslutade sedan mäktigt.
Det var litet konstigt att det var Tjajkovskij som hade transportsträckor och Wagner som var romantisk! Men det var en vacker konsert, det tyckte både jag och min goda vän Glamourbibliotekaren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar