Det är behagligt i köket där Kristin lagar mat till Jean. De pratar och nojsar, inget är bestämt, men det hänger i luften att de skulle kunna höra ihop med varandra om de ville det. Men de pratar också om fröken i huset, som stannat på gården när resten av familjen rest iväg över midsommar. Fröken Julies förlovning sloga upp för några veckor sedan, och nu verkar hon vilja ta igen det med råge på tjänstefolkets midsommarfest. Men inte passar det sig riktigt.
Och så dyker hon själv upp i trappan ned till köket. Jean och Kristin är prydligt och snyggt klädda, men Julie är en hägring i crèmefärgad spetsklänning med vågat korsettliv. Hon vill dansa mer med Jean, och hon vill prata mer med Jean. Hon vill mer och mer och går längre och längre. Jean är road och lockad av hennes närmanden, men vet att de är på väg att passera en gräns där man måste välja om det skall bli allvar, och där mycket kan gå fel om en ångrar sig.
Än en gång förundras jag över hur väl Strindberg lägger orden, så att varje replik går ett steg längre, eller blir ett försök att värja sig. De filosofiska och politiska resonemangen är tillräckligt fylliga för att förklara personernas åsikter utan att tråka ut med omtuggningar. Det beror förstås också på att de ytterligt begåvade skådespelarna fyller sina roller med rätt mängd av åtrå, oro, tvetydighet och tankfullhet. Även när Jean och Julie ger sig ut i längre monologer är det de välskrivna meningarna och det goda skådespeleriet i kombination som gör att man hänger vid deras läppar. De enda partier som inte klingar trovärdiga är Julies anfall av ruelse, då jag önskar att orden hon ropar hade haft mer av ilska, sorg, skräck eller allt på en gång. Ett tag i början låter personerna också litet för moderna, som att de säger sina meningar med lätt ironi för att pröva varandra, men hellre det än att de låter för stela och gammalmodiga.
Björn Berg är riktigt, riktigt bra som Jean, särskilt under de inledande scenerna när han dras till Julie samtidigt som han vet att han borde avvisa henne. Sofi Helleday som Kristin har en klokhet och styrka av att hon vet sin roll i huset och i världen, utan att vara det minsta lättlurad eller undergiven. Nadja Mirmirans fysiska och lätt stiliserade spel (som jag gillar väldigt mycket) är helt rätt för Julie. Hon leker och provocerar framför Jean och Kristin, med en blandning av kalkyl och oskyldighet som är mycket svår att fejka.
Fröken Julie är en fängslande historia, och uppsättningen på Stockholms Stadsteater är verkligen sevärd.
Länk till Stadsteaterns sida om Fröken Julie
Och så dyker hon själv upp i trappan ned till köket. Jean och Kristin är prydligt och snyggt klädda, men Julie är en hägring i crèmefärgad spetsklänning med vågat korsettliv. Hon vill dansa mer med Jean, och hon vill prata mer med Jean. Hon vill mer och mer och går längre och längre. Jean är road och lockad av hennes närmanden, men vet att de är på väg att passera en gräns där man måste välja om det skall bli allvar, och där mycket kan gå fel om en ångrar sig.
Än en gång förundras jag över hur väl Strindberg lägger orden, så att varje replik går ett steg längre, eller blir ett försök att värja sig. De filosofiska och politiska resonemangen är tillräckligt fylliga för att förklara personernas åsikter utan att tråka ut med omtuggningar. Det beror förstås också på att de ytterligt begåvade skådespelarna fyller sina roller med rätt mängd av åtrå, oro, tvetydighet och tankfullhet. Även när Jean och Julie ger sig ut i längre monologer är det de välskrivna meningarna och det goda skådespeleriet i kombination som gör att man hänger vid deras läppar. De enda partier som inte klingar trovärdiga är Julies anfall av ruelse, då jag önskar att orden hon ropar hade haft mer av ilska, sorg, skräck eller allt på en gång. Ett tag i början låter personerna också litet för moderna, som att de säger sina meningar med lätt ironi för att pröva varandra, men hellre det än att de låter för stela och gammalmodiga.
Björn Berg är riktigt, riktigt bra som Jean, särskilt under de inledande scenerna när han dras till Julie samtidigt som han vet att han borde avvisa henne. Sofi Helleday som Kristin har en klokhet och styrka av att hon vet sin roll i huset och i världen, utan att vara det minsta lättlurad eller undergiven. Nadja Mirmirans fysiska och lätt stiliserade spel (som jag gillar väldigt mycket) är helt rätt för Julie. Hon leker och provocerar framför Jean och Kristin, med en blandning av kalkyl och oskyldighet som är mycket svår att fejka.
Fröken Julie är en fängslande historia, och uppsättningen på Stockholms Stadsteater är verkligen sevärd.
Länk till Stadsteaterns sida om Fröken Julie
Foto: Håkan Larsson
Kul att du gillar det. Själv blev jag besviken. Jag tycker att pjäsen, texten, är mycket bra men jag blev inte imponerad av spelet. Jag tyckte inte att skådespelarna kunde fylla sina roller. Det kändes inte äkta och känslorna nådde inte ut i salongen. Men jag ser gärna pjäsen igen i annan uppsättning.
SvaraRaderaMen så tråkigt! Jag tycker sedan länge att de här skådespelarna är riktigt begåvade. Nu vet jag inte var du satt, men vi hade platser på nionde raden, och det kanske hjälpte till att skapa kontakt.
SvaraRaderaDu har helt rätt i att platsen har betydelse. Jag satt lite längre upp (12?) och det var bitvis svårt att höra vad som sades. Och någon kontakt kändes inte.
SvaraRaderaRekommenderar däremot "Gregorius" som jag tycker var enstående bra. Enkelt och äkta. Tankeväckande.
Vill man ha glada skratt rekommendrar jag "Blev det inte bättre än så här". Jag uppskattade den fyndiga texten men avskydde scenkläderna, eller snarare avsaknad av scenkläder.
Ser fram emot dina recenssioner.
Jag ser fram emot att se de två pjäserna! Jag har varit bortrest och reser snart bort igen, så jag har inte hunnit med alla lovande premiärer på Stadsteatern, men de här vill jag inte missa. Då hoppas jag på att höra från dig igen!
SvaraRadera