Kinnekulle vid Vänerns strand är ett naturskönt område med orkidéer och annat som folk gärna kommer för att se. Men även under ytan finns det rikedomar: berget innehåller användbar sten som har brutits och brukats i hundratals år. Ramsor för att minnas namnen på lagren av sten, och hur berggrunden formades under istiden får man lära sig redan i lågstadiet om man växer upp nära Kinnekulle.
Alla berättelser om rullstensåsar och sediment som släpats fram och stelnat under miljontals år var spännande för ett barn med livlig fantasi. Ja, spännande på ett långsamt, stillsamt sätt. Jag var länge fascinerad av sten och marken under mina fötter, och jag plockade upp stenar och såg på deras mönster. Långsamt hade jordskorpan formats, av tektoniska krafter och en period under inlandsisen, och den bördiga jordytan vi går på idag är en så liten del av jordklotet. Allt den sten som finns under oss, lever den? Om den lever eller om något inuti den lever, så är det stort och tungt och rör sig inte snabbt.
Liksom jag har Andreas Eriksson vuxit upp nära Kinnekulle och förhållit sig till naturen och urberget under det vi ser. De tavlor som visats på Galleri Riis är målade med mörka färger och stadiga penseldrag. Mörkt, tungt, stilla är vad motiven förmedlar, med den allra minsta antydan till rörelse som snarast pressas fram av tyngden. På gallerigolvet ligger sorkhögar som Eriksson har gjort av brons. Ingen skymt av sorkarna, som lever sitt liv under jordytan, bara små unika högar av jord som bevis på deras existens.
I de vitmålade salarna på Galleri Riis mitt i Stockholms innerstad känns kopplingen till den stora underjorden avlägsen. Den är inget jag saknar i mitt dagliga liv, tvärtom. Men det var roligt att låta fantasin röra sig bakåt i tiden för ett tag - långt, långt bakåt i tiden och djupt ned under fötterna.
Länk till Galleri Riis sida om Andreas Eriksson utställning
Alla berättelser om rullstensåsar och sediment som släpats fram och stelnat under miljontals år var spännande för ett barn med livlig fantasi. Ja, spännande på ett långsamt, stillsamt sätt. Jag var länge fascinerad av sten och marken under mina fötter, och jag plockade upp stenar och såg på deras mönster. Långsamt hade jordskorpan formats, av tektoniska krafter och en period under inlandsisen, och den bördiga jordytan vi går på idag är en så liten del av jordklotet. Allt den sten som finns under oss, lever den? Om den lever eller om något inuti den lever, så är det stort och tungt och rör sig inte snabbt.
Liksom jag har Andreas Eriksson vuxit upp nära Kinnekulle och förhållit sig till naturen och urberget under det vi ser. De tavlor som visats på Galleri Riis är målade med mörka färger och stadiga penseldrag. Mörkt, tungt, stilla är vad motiven förmedlar, med den allra minsta antydan till rörelse som snarast pressas fram av tyngden. På gallerigolvet ligger sorkhögar som Eriksson har gjort av brons. Ingen skymt av sorkarna, som lever sitt liv under jordytan, bara små unika högar av jord som bevis på deras existens.
I de vitmålade salarna på Galleri Riis mitt i Stockholms innerstad känns kopplingen till den stora underjorden avlägsen. Den är inget jag saknar i mitt dagliga liv, tvärtom. Men det var roligt att låta fantasin röra sig bakåt i tiden för ett tag - långt, långt bakåt i tiden och djupt ned under fötterna.
Länk till Galleri Riis sida om Andreas Eriksson utställning
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar