Kulturella höjdpunkter april 2010

Champagne- och raviolifrukost, spela vid forsränningen, sillunch, hoppa över mösspåtagning och champagnegalopp för att hinna hem och piffa upp sig, och så en trevlig fest eller gasque på kvällen - så såg Valborg ut för mig när jag var student i Uppsala. Sedan jag flyttade därifrån har sista april passerat nästan obemärkt. Den här helgen kommer jag istället att ta mig tid till att läsa, helst i solskenet på en parkbänk. Här är en lista på det bästa jag varit med om under april!

Bästa balett
Bolero, Les Noces och Våroffer

Bästa opera
Läderlappen

Bästa teater
Dödsdansen på Strindbergs Intima Teater
Audiens på Stockholm Stadsteater

Bästa böcker
A Ripple from the Storm av Doris Lessing
Utrop av Céline Curiol

Jag hoppas att alla har en fin Valborgshelg med gott om tid att tänka på bra upplevelser under april!

Utrop av Céline Curiol

Den namnlösa huvudpersonen i boken Utrop har en hemlighet. Minnena dyker upp ibland i andra situationer. Hon är inbunden och tystlåten, och hennes kollegor tycker att hon är konstig och svår att prata med. Hon har ändå några bekanta, och en av dem är en man hon är närmast besatt av. Känslan är så stark att den förlamar henne inför honom och får henne att säga och göra fel saker.

Det är bara rätt att fransmännen, som så gärna berättar om ögonblicklig förälskelser och stormande passion, också kan beskriva de kärlekar som går snett eller aldrig får börja. (Jag tänker bland annat på Cyrano de Bergerac och Michel Houllebecq.) Lika många detaljer som i en fullbordad kärlekshistoria har den här berättelsen om olycklig kärlek och ett ensamt liv. Kanske ännu mer detaljer, eftersom kvinnans tankar på mannen går igenom sekund för sekund av viktiga situationer: vad menade han med det, vad kommer han att göra härnäst, vad kan jag göra för att komma närmare honom?

Det värker i mig när jag läser om den ensamma kvinnan och hämningarna som håller henne tillbaka. Hon är så van vid att inte lyckas, inte passa in, inte räknas som normal. Céline Curiols sakliga, stillsamma språk gestaltar så väl hur livet flyter förbi framför hennes ögon. Jag skulle kunna bli irriterad på hur hon viljelöst låter sig dras in i farliga situationer, men jag får känslan av att hon är så osäker på hur ett liv borde levas att hon låter andra bestämma åt henne, ifall de skulle ha rätt.

För några veckor sedan läste jag boken Bavian av Naia Marie Aidt, som även den handlade om hjälplösa människor utan insikt om sina egna liv. Den boken tyckte jag illa om, och jag var rädd för att det tydde på ett ointresse för svaghet hos mig. Men nu när jag har läst Utrop vet jag att man kan beskriva vilsna människor med en förståelse som låter dem behålla sin människovärdighet. Utrop handlar om en liten, svag kvinna, men det är en så stark bok att jag ofta måste hålla andan.

Kristoffer Nilson på Galleri Flach+Thulin

Med en bakgrund på Posten har Kristoffer Nilson fått se många adressetiketter och tulldeklarationer. När man ser etikett efter etikett flimra förbi och har några sekunder på sig att koda av dem, börjar man säkert se symmetrier och mönster, kanske till och med något att skapa konst av. Kristoffer Nilsons noggrant avmålade uppförstoringar visar adresslappar utan adresser, med mörka rektanglar där datum, adresser och annat har stått.

Jag tycker att det är en oerhört bra idé, och detta var hela anledningen till att jag tog mig till galleriet i Vasastan idag. Tyvärr tyckte jag att de här tavlorna var ointressanta. Mönstren var varken tillräckligt lätta att känna igen, eller tillräckligt abstrakta för att bli pusselbitar eller meddelanden på ett annat skriftspråk.

Men vilken tur att Kristoffer Nilson också gjort tavlor av klistermärkena för tulldeklaration och liknande. Olika bleka, vackra färger, alla på samma format, med tunna linjer, några svarta fält och slanka, snygga streckkoder. Jag blir barnsligt förtjust i dem, speciellt som de är samlade på väggarna i ett litet rum, och skulle vilja ha alla hemma hos mig.

Länk till Galleri Flach+Thulin

Bolero, Les Noces, Våroffer på Operan

Som uppvaktning, bröllop och offer skulle man kunna se sammanställningen av de här tre balettstyckena. Men Thierry Mandalains koreografi till Bolero är inte så erotisk som man lätt tänker sig, utan överraskande modern och väl samstämd med musiken.

Foto Hans Nilsson Kungliga Operan

När de första, svaga tonerna av Ravels Bolero ljuser ligger tolv personer inom en kvadrat definierad i sina fyra hörn. De reser sig stegvis, sträcker och vrider sina lemmar i rörelser som blir yvigare och modigare allt eftersom musiken stegras. Det är som att de prövar ut alla vridningar och rörelser som en kropp kan utföra. I sina trikåer i olika hudfärger liknar de de små rörliga dockor som kan studeras när man vill lära sig att teckna människokroppen. I sina vida rörelser liknar de också animerade figurer i dataspel som kan röra sig på sätt som inte vanliga människor kan.

De precisa rörelserna blir mer spännande av att de avgränsas av kvadratens osynliga väggar. Jag tänker mig dansarna som människorna i Platons grotta som bara har sett skuggor av den verkliga världen. Mot slutet börjar jag undra om de skall lämna fyrkanten. Några av dansarna har redan varit ute och tittat och vänt, och det ser ut som att en av dem bär på något viktigt som hon delar med sig till de andra, en efter en. Spänningen växer, och jag blir verkligen engagerad!

Till inspelad musik dansas sedan Angelin Preljocajs koreografi till Stravinskijs Les Noces. Fem kvinnor och fem män uppvaktar varandra och närmar sig ett bröllop. Fem människoliknande brudklänningar ligger slängda i hörnen när stycket börjar, och de kastas och dansas med bara snäppet hårdare än de verkliga flickorna. Även om det finns delar i verket som är intressanta, tycker jag inte så mycket om den här koreografin och dess brutala könsroller. Någon dag kanske vi alla kan släppa föreställningen om att kärleken (?) kräver att kvinnan offrar sig.

Foto: Carl Thorborg Kungliga Operan

Då är Maurice Béjarts koreografi till Våroffer mer upplyftande. I första delen är männen klädda i gröna och bruna trikåer och dansar djuriskt och jordnära. De är nyfikna och fulla av energi, som kalvar på vårbete, fast litet våldsamt ibland. När det är kvinnornas tur är deras dans lättare och mer eterisk, utan att bli trivial efter grabbleken innan. När män och kvinnor till slut blandas på scenen känns männens rörelser ibland hotfulla, men till största delen arbetar de gemensamt. Det är inte heller en liten kvinna som offras, utan istället en man och en kvinna i ljusa kläder. Den utvalda (Nadja Sellrup) är inte svag utan kan styra allas rörelser, efter att Den utvalde (Oscar Salomonsson) snarast snubblat in bland macho-killarna. Tillsammans leder de alla dansare i en erotisk urladdning. Mycket bra och absolut sevärt!

Länk till Operans sida om Bolero, Les Noces, Våroffer

Filharmoniker i närbild med framsynta kompositörer

Två begåvade musiker, Nadine Jurdzinski (viola) och Bengt Forsberg (piano) stod på scenen i Grünewaldsalen för att spela verk av fyra kompositörer ur två olika generationer. Joseph Joachim är mindre känd än sin gode vän Johannes Brahms. De båda intresserade sig för musikaliska ordlekar; kompositioner över toner som bildar bokstäverna i ett namn. Tyvärr lider de Variationer över ett eget tema op 10 (1859) av att de så tydligt är variationer. Stycke efter stycke spelas och tar snabbt slut, några av dem är mindre intressanta, och de ger inget sammanhängande intryck.

Paul Hindemiths senare verk gjorde viktiga frambrytningar i moderna (dis)harmonier, men i början av sin karriär skrev han mer konventionell musik. Den Sonat i F-dur för viola och piano op 11:4 (1919) som paret på scenen framförde var dock inte alls tråkig för det, utan vågade sig på några dissonanser. Att tempot och volymen steg för steg höjer intensiteten gör att den vilda avslutningen i ffff känns helt rätt och väldigt befriande!

Efter paus slog sig Bengt Forsberg ensam ned vid flygeln och spelade flera olika intressanta verk av Erwin Schulhoff, samtida med Hindemith och även han anklagad för att skriva Entartete Musik. Det vi fick höra var verkligen framsynt och nyskapande för sin tid, och ändå så säkert skrivet av en kompositör som visste vad han kunde och ville. Det Preludium ur Svit nr 3 (1926) för enbart vänster hand lät inte alls fattigt utan rikt i både melodi och ackompanjemang. Hans Hot Music (1928) som inspirerats av den uppdykande jazzmusiken har inget av "oj, vad är det här för skojiga djungelrytmer, hur kan jag inordna dem i den klassiska traditionen?" utan visar stor insikt i jazzens klanger och rytmer, och förtätar dem till något som har det bästa av både jazz och klassisk musik. Så oerhört tragiskt att han dog för tidigt i ett koncentrationsläger.

Efter de moderna, starka tonerna var det inte lika lätt att uppskatta den romantiska Sonat nr 2 i Ess-dur för viola och piano op 120:2 (1894) av Brahms, trots att även den var framsynt för sin tid. Det är ju oturligt, och tyder kanske mest på dålig koncentration hos mig, eftersom jag i allmänhet gillar Brahms' musik väldigt mycket. Jag får se till att lyssna på Brahms under bättre förutsättningar någon annan gång.

Nathalia Edenmont "No feelings" på Galleri Wetterling

På Nathalia Edenmonts stora, färgrika fotografier visas motiv som känns igen som klassiskt vackra. Men de är sammanställda eller använda så att de inte låter ögat vila på något skönt och lättbeskådat. En naken kvinna utsträckt på en brokadsoffa, eller för den delen en naken man - skärpan, detaljerna och personernas direkta blick gör att bilderna blir en utmaning för betraktaren.

Fjärilar är vackra! Fjärilsvingar har vacker form och kan vara otroligt färgsprakande. Avplockade vingar utan de underliga kropparna ligger samlade i ett collage, uppförstorade, genomlysta och skimrande i vackra färger. De läckra röda färgerna får det att se ut som frukt och bär i en fruktskål, men att knapra på fjärilsvingar är ju en osmaklig tanke.

Bland verken finns också ekon av tidigare utställningar. En kvinna i böljande röd klänning och vågigt rött hår med eteriska ansiktsdrag, som stigen ur en prerafaelitisk målning. På höger hand har hon en handdocka gjord av en kritvit halv kanin med en droppe blod rinnande från den avskurna kanten. På en annan tavla sitter en ung, blek flicka med ondulerat blont hår i en vit säng. I händerna håller hon sängkläder, delvis genomdränkta med mycket rött blod (?). Ansiktsuttrycket är outgrundligt. Beroende på hur jag tittar ser hon antingen ledsen eller nöjd ut.

Flera av fotografierna föreställer kvinnor i praktfulla klänningar. De tunga tygerna har glödande färger, och att kanterna och de blomformade utsmyckningarna är svedda av eld gör dem bara ännu vackrare. När jag först ser dem blir jag fascinerad, men motiven är så likartade att jag tappar intresset efter några bilder. Nathalia Edenmonts fotografier är intressanta, men jag kan varken se bakom dem för att förstå hennes tankar eller komma på egna tolkningar.

Länk till Galleri Wetterling

Nordiskt och cello i Konserthuset

På torsdagkvällen spelades ett program som bara var för fint att missa. Som inledning Lars-Erik Larssons Ostinato, ett återhållet och nästan spänt stycke. Det har mer mörker än Larssons mer naturromantiska verk, men innehåller ändå glimtar av ett vackert landskap.

Därefter steg Thorleif Thedéen in på scenen för Dvořáks cellokonsert. Både orkestern och cellon har framträdande uppgifter i de här sinsemellan ganska olika satserna. Särskilt finalsatsen med sin ovanliga struktur av Allegro moderato - Andante - Allegro vivo överraskar. Det är aldrig insmickrande, men vackert. Som tack för de långa applåderna spelade Thorleif Thedéen en katalansk visa som Pablo Casals ofta spelade, "Song of the birds". Inget kvittrande utan en långsam, vemodig melodi som stannade i mina tankar hela pausen.

Till sist spelade orkestern, hela tiden kompetent ledd av Okko Kamu, Carl Nielsens första symfoni. Än en gång ett stycke som inte förlorade sig i naturromantik. Liksom Dvořáks cellokonsert blev det skrivet och uppfört på 1890-talet, och låter modernt för sin tid. Symfonin innehåller många partier där en melodislinga upprepas länge, länge, men det blir aldrig tråkigt utan spännande, och hela tiden vackert.

Anders Sparrmans resa av Per Wästberg

Anders Sparrman var en av Linnés lärjungar, en svensk man som på 1700-talet reste över nästan hela den kända världen för att upptäcka och dokumentera växter och djur. Per Wästberg skriver om hans liv från barndomen i Uppland till ålderdomen tillbaka i Sverige.

Övergångarna mellan livet till lands och de olika resorna sker nästan omärkligt i Wästbergs stillsamma prosa. Till en början störs jag av det. I kapitlen som beskriver uppväxtåren avlöser målande ögonblicksbilder, lösryckta dialoger och fåordiga historiebeskrivningar varandra utan att något står fram som viktigt. Nästan omärkligt skiftar berättaren från första till tredje person. Boken fångade inte mitt intresse, men en god vän hade gett mig boken eftersom han själv tycker mycket om den, så jag lät mig inte tråkas ut utan läste vidare.

Efter en tredjedel lossnade berättelsen för mig, på ett skepp mot Antarktis, nästan fastskruvade i ismassorna. Sparrmans vetenskapliga observationer blandas då med hans tankar om vad det betyder för honom och hela besättningen att vara där, och att vara i livsfara. Därefter är det just den balansen mellan observation och reflektion som genomsyrar boken och gör den så läsvärd.

Jag börjar se den tystlåtna berättarrösten som återblickar av en äldre man, en som varit med om fantastiska saker men vet att det viktiga inte ligger i det sensationella utan i kunskapen och tankarna som händelsen väckte. Och dessutom, då, tillbaka i ett Sverige med avundsjuka kollegor/rivaler som vill nedvärdera ens upptäckter. Där passar det utmärkt med en lågmäld genomgång av oförrätter som inte tippar över i självömkan. Och utmärkt passar rösten också när en fin förälskelse börjar spira mot all förmodan.

Till skillnad från den övervärderade boken Världens mått av Daniel Kehlmann, lyckas Per Wästberg berätta om en vetenskapsman så att man ser både hans förundran inför allt nytt och fantastiskt han stöter på, och hur han förstår mer och mer och sätter samman sina tankar till en mer rättvis livsåskådning än den han ser i sin omgivning. Även om jag önskat att boken varit mer medryckande, har den i sin lågmäldhet gjort ett djupt och varaktigt intryck.

Kontrakt med Gud på Stadsteatern

Ett par är på väg att splittras, om man pusslar ihop de otydliga replikerna rätt. Rebecka (Maria Heiskanen) vill inte tro att det är sant och pressar Markus (Ola Rapace), men han kan inte spotta ur sig de avgörande orden. Det är frustrerande och plågsamt att höra dem. Båda två är så låsta och har tappat kontakten med varandra för länge sedan.

Samtidigt är deras 16-åriga dotter Sandra (Anna Åström) lyckligare än någonsin och uppfylld av kärlek till Davor (Ramtin Parvaneh). Synd, bara, att lyckokänslan kommer av pillret Davor just gav henne. Ändå är de nakna känslorna hon uttrycker, om än intensivt naiva, något av det mest äkta i hela pjäsen. Det är fint att se tonåringar på scen som inte irriterar mig. Såväl replikerna som de unga skådespelarna hamnar helt rätt med känslorna de uttrycker.

Foto: Petra Hellberg

Det som händer härnäst får allas livsåskådningar att sättas på prov. Steg för steg ställs alla mot varandra och det som verkade rätt för den ene är fel för den andre. Markus' kontrakt med Gud verkar hålla, men var det ett riktigt avtal, vad var konsekvenserna, vem har vunnit? Att ställa de här frågorna är inte elakt utan viktigt. Som varmt troende själv har jag ofta ifrågasatt mina egna böner och försökt att inte köpslå med Gud. En religion som reduceras till "gör så, så får du det" är alltför enkel för att vara genom ett helt livs motgångar och succéer. En moral som gör att man alltid försöker göra rätt mot människorna omkring sig är något att sträva efter vare sig man är troende eller ej.

Alla skådespelare är exakta och trovärdiga. Det är fantastiskt att få se så starka känslor utan att det slår över i överspel. Det är också fantastiskt att höra livsfilosofier diskuteras i en situation där de verkligen betyder något. Det är dock litet sorgligt att se hur det bara är kvinnorna i pjäsen som är starka, eller hårda, eller allt på samma gång. De har tvingats till det för att de varken fått rättvisa eller barmhärtighet, och det är därför det är sorgligt. Utan att vilja låta för pessimistisk är det en ganska trovärdig beskrivning av livet idag. Kanske finns det hopp om medmänsklighet om någon har styrka nog att förlåta.

Länk till Stadsteaterns sida om Kontrakt med Gud

Erik XIV på Folkoperan

Ture Rangström tonsatte fem dikter av Gustaf Fröding, "Kung Eriks visor". JanErik Sääf har bearbetat annan musik av Rangström och skapat ett sammanhängande verk om kung Erik XIV åt StockholmsMusikTeater. Med få personer på scenen spelar man upp viktiga scener ur Erik XIV:s liv, kungen som eftervärlden kallade galen.

Vännen Nils Sture (Jonas Åhnberg), rådgivaren Jöran Persson (Lars Bethke) och Birgit Carlstén i två olika roller som hovastrolog och Nils' mor Märta, van vid maktens närhet, är de bollplank som Erik (Jonas Nerbe) har när han finner sig till rätta i rollen som kung.

Efter alla mansröster och Birgit Carlsténs djupa, uttrycksfulla stämma är det underbart att höra Malin Foxdals vackra sång som Karin Månsdotter, Eriks stora kärlek och kanske den enda han kan lita på. De fina melodier hon sjunger blir ännu vackrare av hennes ljuvliga röst.

Foto: Henric Lindsten

Det är ett gott initiativ av StockholmsMusikTeater att sätta upp den här sångcykeln om Erik XIV. Kulturlivet behöver fler grupper, fler scener, fler tillfällen att pröva ut nya idéer och låta artister utvecklas. Men kanske borde Jonas Nerbe, fastän han är en god sångare, välja någon annan till huvudrollen, hur lockande det än är, för att ha mer tid till att mejsla ut berättelsen. Då skulle man kunnat undvika ett alltför ensidigt fokus på kungen som plågad hjälte, och undvika en del lättsamheter som inte blir så lustiga som det var tänkt. Jonas Åhnberg är en otroligt bra sångare, skådespelare och dansant gymnast, men gycklarrollen han fått blir snart mer enerverande än underhållande. Det är också riktigt illa att dån från musiken i baren intill bryter ut fem minuter innan pjäsen slutar. Men jag är ändå glad att få ha sett den här historien, hört Ture Rangströms vackra musik och de begåvade musikerna på scenen.

Länk till Folkoperans sida om Erik XIV

Bavian av Naja Marie Aidt

Det behövs varken starka känslor eller omvälvande händelser för att göra en berättelse spännande. En inre storm över en obetydlig händelse, som bara antyds, kan kännas nog så starkt för läsaren. Men personerna i Naja Marie Aidts novellsamling är så förvånansvärt lealösa, och verkar inte reflektera över vad som händer dem och vad de själva gör. Jo, den första novellen innehåller en man som har en inre monolog, men är så självisk och otrevlig att jag värjer mig.

Många av berättelserna innehåller ansvarslösa, omogna och rent otrevliga män, och kvinnor som måste förhålla sig till dem. Jo, en novell innehåller en elak kvinna, som för att försöka balansera skulden. De flesta huvudrollsinnehavarna är så passiva inför vad som händer omkring dem. Den enda som faktiskt uttrycker en egen vilja, personen i den näst sista novellen, hamnar ändå i situationer strax utanför sin kontroll.

Jag tvivlar inte på att det finns många människor som är hjälplösa i sitt eget liv, vare sig de förstår det själva eller ej. Jag skulle gärna vilja läsa om dem; deras historier förtjänar också att berättas. Men i Naja Marie Aidts noveller får jag varken sympati eller intresse för personerna. Det är rent beklämmande.

Dödsdansen på Strindbergs Intima Teater

Till skillnad från Fröken Julie och Ibsens Hedda Gabler är inte Dödsdansen spelad så ofta att den börjat kännas uttjatad. Inte än i alla fall! Och det här kammarspelet, fastän det är så exakt skrivet, har goda möjligheter att tolkas på nya, intressanta sätt varje gång. Om Stadsteaterns version år 2004 var eld, och Dramatens version år 2007 var storm, så är den här versionen år 2010 på Strindbergs egen teater is.

Marika Lindström är sedan många år en skådespelerska med stor tyngd i sin gestaltning. Som Alice blir hon på scenen det gravitationscentrum som hennes koleriske make rör sig kring. Hennes värdiga spel gör att hon till en början verkar oberörd av deras evigt pågående gräl, men allteftersom handlingen fortskrider gör det att hennes sorg ter sig djupare.

Niklas Falk som Kaptenen är så fantastiskt självcentrerad och avog mot alla grannar på den lilla ön att det till en början är en njutning att se honom. Visst får man skratta åt hans burdusa repliker! Och hans rytande hosta och hans eländiga mummel när hans hackande hjärta får honom att falla ihop! Om jag påminner mig själv om att det bara är på låtsas, så kan jag skratta åt den slagne mannen som försöker kravla sig upp och domdera vidare.

Foto: Petra Hellberg

Alice' kusin Kurt har kommit till den avsides ön de bor på i hopp om att leva lugnare. Men under det korta besöket hos de forna vännerna hinner han dras in i deras dödsdans och även drabbas själv. I Ulf Eklunds gestalt är Kurt en stillsam, diplomatisk person som försöker medla och hjälpa. Det lillfinger han ger åt Alice och det han ger åt Kaptenen hugger de båda fast vid och börjar tugga på honom från var sitt håll.

Alla tre skådespelarna är riktigt bra i sina roller, och den täta regin gör att inte ett ögonblick känns överflödigt. Jag gillar pjäsen så mycket att jag skulle vilja se den flera gånger.

Länk till Stadsteaterns sida om Dödsdansen

Tokyo Stories på Kulturhuset

Att se bilder från Japan, ett land så annorlunda än alla de länder jag har besökt, kan aldrig ge samma känsla som att vara där. Fotona i Tokyo Stories visar en stad i förvandling, en snabb utveckling liknande den som även västerländska städer upplevde under 1900-talet. Vad som är gammalt och invant och vad som är nytt och modernt är lika främmande för mig.

Den första fotoserien, av Hiroshi Hamaya, är förvånande ointressant. På artigt avstånd porträtterar den människor i ett växande, rörligt Tokyo. Den visar företeelser som är exotiska för mig; geishor och insektsförsäljare, men snuddar bara vid vilka anakronismer de är i den moderna staden. Kommer de att leva vidare eller försvinna? Jag vill fundera på det, men Hiroshi Hamayas foton är ingen hjälp.

Näste fotograf, Tadahiko Hayashi, riktar sin kamera mot brytningspunkterna i den nya tiden, och det är då det verkligen blir intressant. Halvnakna, smutsiga gatubarn, prostituerade, barbröstade dansöser och krökta gubbar på kaféer är de som kanske, kanske inte skulle klara sig, vare sig tiderna vore gamla eller nya. Jag ser dem nu, femtio år senare, och undrar vad som hände med dem.

Även om Shigeichi Naganos fotografier är från miljöer med pengar och makt, visar de också intressanta skärningspunkter. Tjänstemän som pustar ut i en paus i förhandlingarna, en folkmassa som engagerat men civiliserat demonstrerar; människor som börjar upptäcka att de har en viss makt i den nya världen och som försöker använda den till något. De bilderna är riktigt inspirerande. Det är inte de västerländska kostymen och kontorslandskapen som får mig att känna igen mig i de avbildade, utan tankarna som människorna bär på. Tankar och känslor har sparats och återuppväckts på andra sidan jordklotet, i nästa årtusende.

Länk till Kulturhusets sida om Tokyo Stories

Audiens på Stadsteatern

I arbetsgarantin i det tjeckoslovakiska samhället ingick att staten kunde placera om sina medborgare om de blev för obekväma. Med ett fysiskt tungt arbete och lyssnande öron bakom varje hörn blev det svårare att formulera kritik mot den socialistiska diktaturen.

Ferdinand Vaněk (Sven Ahlström) är en sådan omplacerad pjäsförfattare. Med tungt huvud kommer han in till mötet med Bryggerimästaren (Etienne Glaser). Bryggerimästaren är jovialisk och pratsam, bjuder in till prat och bjuder på öl. Glas efter glas rinner ned i bryggarens strupe - han vet ju att flaskorna i ölbackarna aldrig tar slut. Vanek däremot försöker dricka så litet som möjligt, dels för att han inte är van vid öl och dels för att han är rädd för att få för mycket och säga för mycket.

Foto: Markus Gårder

Bryggerimästaren frågar Vaněk om han är gift, hur han trivs på bryggeriet, om han inte skulle vilja jobba i förrådet. Flera gånger försöker Vaněk tacka för sig och gå tillbaka till arbetet. Han vet att under den gladlynta ytan döljer sig ett hot, och förr eller senare kommer det att komma upp till ytan. Under Bryggerimästarens många kisspauser vänder sig Vanek till publiken och berättar, i monologer hämtade ur Václav Havels Öppet brev till Jan Husák, vilka friheter som försvinner under det kommunistiska styret, hur det förstör värdigheten hos en människa, vilka rädslor och vilket inre förtryck det skapar.

Vaněk blickar mot publiken för hjälp. Bryggerimästaren vänder sig till publiken för medhåll. Han är självsäker som en del av den socialistiska statens tentakler, eller är han verkligen det? I några repliker får han visa att han är medveten om sin roll i diktaturen, och att han också är pressad. Till skillnad från Havels andra aktuella pjäs Avgång är Audiens skrämmande realistisk. Det nedskruvade spelet och den uppskruvade intensiteten gör pjäsen till ett mästerverk. Med en intellektuell skärpa och en träffande analys visar den hur diktaturen utarmar medmänskligheten.

Sven Ahlström och Etienne Glaser är båda perfekt närvarande i sina roller. Njutningen av att se deras starka samspel blandas med den tryckta stämningen som dialogen skapar. Det kan verka onödigt att de båda är sminkade till vita teatermasker, men under lampljuset försvinner det och de ser verkliga ut. Om man vill se det symboliskt, så kan man tänka på att vi ser det här som teater, men att det för några år sedan faktiskt var verklighet för miljontals människor som vi nu är i demokratisk union med, och att det fortfarande är verklighet för miljontals människor på andra platser.

På bara en timme och med bara två personer hinner pjäsen säga så mycket viktigt. Den angelägna handlingen och det goda skådespelet gör den till något av det mest sevärda på Stockholms scener just nu.

Länk till Stadsteaterns sida om Audiens

Läderlappen på Operan

Foto: Alexander Kenney Kungliga Operan

Ah, operett! Glada, lättnynnade toner i en glamourös miljö, och en handling som rör sig kring fester och lättsamma kärleksaffärer. Johann Strauss pekade inte ut någon särskild stad som bakgrund till operetten, så regissör Ann-Margret Pettersson har flyttat handlingen till Cannes på 1920-talet. Det är helt rätt! Det är lätt att känna igen champagnedrickande miljonärer som festar på Rivieran, och ännu lättare att önska att man var där och skålade med dem. Scenografin är inspirerad av den stormande reklamen för Yves Saint Laurents herrparfym Egoïste. Hotell Carltons vackra balkonger och ett milt ljus från Medelhavets sol bildar fond för intrigerna.



Sångarna artikulerar tydligt så att man oftast hör vad de sjunger, men det är ändå bra att ha läst den snurriga handlingen i programbladet. Litet otrohet, några dagar i fängelset, förväxlade identiteter - alla ingredienser till en fars finns där, men också den underbara musiken! Kända och älskade melodier dyker upp och förgyller den händelserika festnatten.

Gabriel von Eisenstein och hans hustru Rosalinda (Jesper Taube och Lena Nordin) prasslar båda med andra när nu champagnen flödar på den ena festen efter den andra. I en härlig scen plockas Rosalindas älskare Alfred (Jonas Degerfeldt) direkt ur badet till fängelset, för att de två är så kärleksfulla att man misstar honom för hennes make.

Strax därefter bjuder Prins Orlofsky till en fest alla vill vara bjudna till, under eget namn eller som den person man hellre vill bli! Jan Malmsjö spelar Orlofsky härligt frejdigt, men efter hans välkomstsång har jag tyvärr svårare att höra hans röst genom musiken. Nåja, den glada stämningen går inte att ta fel på! Inbjudna dansare (Sophie Benoit och Filip Veverka) uppför en vacker pas de deux till glädje för festdeltagarna och oss åskådare, och paret von Eisensteins kammarjungfru Adéle (Katarina Wedin) får äntligen glänsa och sjunga ut.

Ännu roligare blir det när fångvaktaren Frosch (Helge Skoog) dyker upp och internerar hela operapubliken! Det är verkligen mycket glädje på scenen som sprider sig till hela salongen. Alla sångare är starka och bra, och alla är så säkra i sina roller att den invecklade historian blir en fröjd för ögat och örat.

A Ripple from the Storm av Doris Lessing

Titeln på boken är mycket passande: En krusning eller en fläkt av stormen. Stormen är både andra världskriget, och den kommunistiska idén som erövrar världen. I den tredje boken om Martha Quest är man långt från händelsernas centrum, men fläktarna från stormen påverkar livet i den lilla staden i Zambesia i Afrika.

En flygflottilj med piloter och mekaniker för RAF är förlagd utanför staden. Några av dem deltar i den lilla, engagerade gruppen av kommunister som Martha tillhör. Gruppen måste ofta diskutera avvägningen mellan att utbilda sig själva i teorin och att handla konkret i närområdet. Det råder inte konsensus varje gång man kommer fram till att det viktigaste är den egna utbildningen i kommunismens grunder som skall prioriteras, inte när man ser de konkreta materiella behoven under sina tidningsrundor i de fattiga kvarteren. Doris Lessing är bra på att beskriva de här motsatserna, maktspelet och slitningarna i gruppen så att de både har intellektuell skärpa och är spännande att följa.

Redan innan de ivriga kommunisterna börjar med sina återkommande rundor med självkritik och gemensam kritik, har en del av männen börjat anmärka på kvinnornas kläder och uppförande. Ofta är det initerat av någon avvisad kärleksinvit, ofta faller det tillbaka på deras idealiserade bilder av sin egen mor, så resultaten kan bli diametralt olika från person till person. Pojkarna sitter på mötena och klagar på flickorna för att de har fina klänningar och läppstift, går sedan hem till sina uppklädda flickvänner som inte behöver befatta sig med kommunismens läror, och visslar åt de sötaste kvinnor de möter på vägen. Lessing konstaterar det här med en saklighet som gör den dubbla standarden extra tydlig.

Något annat som blir mer förståeligt därför att det inte överdrivs är den intensiva tron på kommunismen som världens frälsning. Sextio år senare har vi sett att där läran inte var cynisk och diktatorisk i sig själv, perverterades den ännu mer av opportunister som utnyttjade den för att sätta sig själva främst. Men i en afrikansk småstad med inkrökta småstadsmänniskor och en till synes evig rasism hoppades den lilla gruppen på kommunismen. I framtidens samhälle skulle skillnaderna mellan svarta och vita försvinna, och kvinnor skulle slippa skämmas ut för att de fick barn utan att vara gifta.

Jag vill inte bara le åt den naiva tron på den frälsande kommunismen, för människan behöver drömmar för att orka kämpa för en bättre värld. Men det är intressant hur Lessing redan 1958, när boken skrevs, satte fingret på saker som skulle växa sig viktigare under fortsättningen av 1900-talet: de interna grälen, avståndet mellan teori och praktik, avståndet från dem man sade sig företräda, hur en eller ett par personer kan dominera ett möte och så dominera en grupp. Det är också fascinerande hur varje ny bok om Martha Quest fokuserar på en ny aspekt av hennes liv utan att delarna tappar sitt sammanhang. Nu är hon i en position där jag inte lika lätt kan identifiera mig med henne, men jag längtar redan efter att läsa vidare om Martha Quest.

Fler böcker av Doris Lessing:

The Grass Is Singing

Martha Quest

A Proper Marriage
Landlocked
The Four-Gated City 
The Memoirs of a Survivor

Avgång på Stadsteatern

Min beundran för Václav Havel och för Tjeckoslovakien som valt honom till sin första president var en av anledningarna till att jag började plugga tjeckiska i slutet av 1900-talet. (De övriga var barndomens leranimationer, bilindustrin och ölkulturen.) Denne spenslige men starke man som klarat sig igenom kommunismens diktatur med sin starka övertygelse på människans frihet! Ändå dröjde det tills nu innan jag såg någon av hans pjäser på scen: Avgång, skriven häromåret som en förtäckt illustration av hur en politik byggd på ideal (åter) följs av en politik byggd på cyniskt maktbegär.

Hur ser man om en politik är god? Man märker det förstås på resultatet; om människor får det bättre ekonomiskt, mer frihet att leva sitt liv och trygghet från att bli bortsläpade i natten för förhör med hemliga poliser. När den avgående kanslern Dr. Vilém Rieger (Göran Stangertz) i pjäsen berättar om den politik han fört låter den rättvis och framsynt. Men hur länge kommer idealisterna att kunna hålla sig kvar i regeringen?

Några av dem som levt i det förment jämlika socialistiska samhället har lärt sig hur man tar sig upp och biter sig kvar vid makten. Efter kansler Rieger kommer vice premiärminister Vlastik Klein (Leif Andrée). För honom är det lätt att ta över kansler Riegers fraser om rättvisa men föra den politik som gynnar honom själv bäst.

En demokratiskt sinnad kansler vet förstås att han måste lämna sin post förr eller senare, men visst kommer Rieger att sakna livet i världspolitikens centrum och de materiella bekvämligheterna. Om jag var som han skulle jag även sakna några av assistenterna, Hanuš (Ralph Carlsson), om än övernitisk, och Viktor (Björn Bengtsson), om än överentusiastisk. Annars är persongalleriet kring Rieger mest irriterande, och allra mest irriterande är "hans mångåriga väninna" Irena (Stina Rautelin). Så ofta som möjligt bryter hon in med detaljerade praktiska ordrar och gör sig själv både oumbärlig och omöjlig. Däremot älskar jag att se Sten Ljunggren som betjänten Osvald linka fram och tillbaka och skratta för sig själv.

Foto: Petra Hellberg

Personteckningarna är lika ensidiga som rollernas grälla kläder, och situationerna och dialogerna är ganska klumpiga. Litet spännande blir det dock varje gång som pjäsförfattarens röst (Václav Havel på tjeckiska, Lennart Hjulström på svenska) avbryter och ger scenanvisningar eller förklarar hur han tänkt, medan skådespelarna lyssnar och himlar med ögonen.

Den ljusa, luftiga scenografin för tankarna till klassiska ryska pjäser om ruinerade familjer på väg att vräkas från sina älskade hem. Även här finns en hotad körsbärsträdgård (och precis som i Stadsteaterns uppsättning från 2004 är det Leif Andrée som har drastiska planer för den). Även ett eko av Kung Lear hörs i en nattlig scen när Rieger går ut i den stormpiskade trädgården och ropar ut sin sorg. Men det är typiskt att de mest intressanta ögonblicken är avbrotten i den reguljära handlingen. Pjäsen säger en hel del om tillståndet i den unga demokratin Tjeckien, men i ett tonläge som jag inte kan uppskatta.

Länk till Stadsteaterns sida om Avgång

Hemligheten i deras ögon

Som Bästa utländska film vid Oscarsutdelningen i år premierades den här argentinska filmen, Hemligheten i deras ögon (El Secreto de sus Ojos). Benjamin Espósito (Ricardo Darín) arbetar som assistent vid åklagarmyndigheten i Buenos Aires. Dagarna tillbringas ofta med att skämta med kollegan Sandoval (Guillermo Francella) om de självgoda domarna, och att drömma om sin närmaste chef Irene Menénedez Hastings (Soledad Villamil). Hans blyga förtjusning i kloka, säkra Irene är mycket mer romantisk att se än någon stormande Romeo-och-Julia-historia.

En dag blir avdelningen pådyvlad en mordutredning; en ung kvinna har blivit våldtagen och brutalt mördad. Espósitos irritation över att bli beordrad till arbete vänder till indignation över brottet och en stark vilja att hitta den skyldige. Här vill jag lägga in en brasklapp. Brottsoffren är extremt sympatiska; den unga kvinnan var nygift och mycket vacker, och hennes sorgtyngde man hanterar sin sorg med värdighet. Jag vill gärna tänka att även ett mord på en tandlös tjackpundare skall väcka samma sorg och vilja att skipa rättvisa, men OK, jag förstår att omständigheterna gör att just det här brottet känns extra grymt.

Detta blir starten på en detektivhistoria och en romans som spänner från 1974 och tjugofem år framåt. Jag är verkligen glad över att filmen har båda de här historierna att berätta och litet till. Den är full av detaljer i både miljöer och relationer som engagerar både min hjärna och mitt hjärta. Varje person som dyker upp har en bakgrund och en personlighet, även de irriterande karriärcheferna på kontoret och de blyga hjälpredorna.


I 70-talets Argentina är rättssystemet litet löst i kanterna. Att rucka på reglerna kan ge en själv fördelar, men det kan ge en annan en livstid i fängelse eller inget liv alls. Filmens huvudpersoner är inte oskyldiga i det avseendet, och även om jag önskar att de skall lyckas gör de en del saker i gråzonen som gör mig illa till mods.


Jag tycker om att se sjuttiotalsmiljöerna, de trånga hemmen, de pampigare kontoren och skrivborden överlastade med akter och dokument. Det finns också en scen där den misstänkte jagas långt och länge, där jag verkligen imponeras av den skakiga handkamerans roll. Att det inte är en historia utan flera som berättas gör att det inte går att förutse hur det skall sluta, och många gånger blir det otroligt spännande. Om jag skulle jämföra med en annan film, så vore det Lantana från 2001, även om den här är annorlunda på många sätt. Några få scener var kanske litet väl banala, men på det stora hela var det en fin och givande film.

Søvnens lekkasje av Beate Grimsrud

Efter att ha skrivit ett par intressanta böcker låter Beate Grimsrud några av bokkaraktärerna kliva in i sina drömmar, och låter drömmarna blanda sig med verkligheten. I korta kapitel skapar Grimsrud en fantasifull berättelse som är mer intressant än när din kollega vill berätta vad han drömde inatt. Och då och då väcks hon ur drömmarna av enfaldiga telefonförsäljare... Samuel Coleridge skulle inte ens hinna få ned tre rader om Kublai Khan idag.

Kanske är det bara min fantasi som snurrar, men en del av gestalterna och stämningarna i boken känner jag igen från andra litterära verk. De intensiva drömmarna får mig att tänka på Jorge Luis Borges. En strängteoretiker och lekarna med vetenskapen påminner mig om Italo Calvinos fantastiska bok Kosmokomik. En cirkusartist plockar av sig sina lemmar lika lätt som i Witold Gombrovicz' Ferdydurke. I ett hus av glas står en jättekvinna som kunnat komma från en roman av Mircea Cărtărescu. Och till personerna sällar sig dessutom Rodja Raskolnikov och den namnlöse huvudpersonen i Hamsuns Sult.

Det kan låta konstruerat med alla udda personligheter, men de får alla liv av Beate Grimsrud med bara några repliker. Det kan verka rörigt med alla drömscener och funderingar som inte har direkta sammanhang, men det blir det inte. Boken är en underhållande glidning mellan dröm och verklighet. Men även om den är rolig, längtar jag efter att läsa fler regelrätta romaner av Grimsrud, som Jag smyger förbi en yxa och Vad är det som finns i skogen barn?