Hemligheten i deras ögon

Som Bästa utländska film vid Oscarsutdelningen i år premierades den här argentinska filmen, Hemligheten i deras ögon (El Secreto de sus Ojos). Benjamin Espósito (Ricardo Darín) arbetar som assistent vid åklagarmyndigheten i Buenos Aires. Dagarna tillbringas ofta med att skämta med kollegan Sandoval (Guillermo Francella) om de självgoda domarna, och att drömma om sin närmaste chef Irene Menénedez Hastings (Soledad Villamil). Hans blyga förtjusning i kloka, säkra Irene är mycket mer romantisk att se än någon stormande Romeo-och-Julia-historia.

En dag blir avdelningen pådyvlad en mordutredning; en ung kvinna har blivit våldtagen och brutalt mördad. Espósitos irritation över att bli beordrad till arbete vänder till indignation över brottet och en stark vilja att hitta den skyldige. Här vill jag lägga in en brasklapp. Brottsoffren är extremt sympatiska; den unga kvinnan var nygift och mycket vacker, och hennes sorgtyngde man hanterar sin sorg med värdighet. Jag vill gärna tänka att även ett mord på en tandlös tjackpundare skall väcka samma sorg och vilja att skipa rättvisa, men OK, jag förstår att omständigheterna gör att just det här brottet känns extra grymt.

Detta blir starten på en detektivhistoria och en romans som spänner från 1974 och tjugofem år framåt. Jag är verkligen glad över att filmen har båda de här historierna att berätta och litet till. Den är full av detaljer i både miljöer och relationer som engagerar både min hjärna och mitt hjärta. Varje person som dyker upp har en bakgrund och en personlighet, även de irriterande karriärcheferna på kontoret och de blyga hjälpredorna.


I 70-talets Argentina är rättssystemet litet löst i kanterna. Att rucka på reglerna kan ge en själv fördelar, men det kan ge en annan en livstid i fängelse eller inget liv alls. Filmens huvudpersoner är inte oskyldiga i det avseendet, och även om jag önskar att de skall lyckas gör de en del saker i gråzonen som gör mig illa till mods.


Jag tycker om att se sjuttiotalsmiljöerna, de trånga hemmen, de pampigare kontoren och skrivborden överlastade med akter och dokument. Det finns också en scen där den misstänkte jagas långt och länge, där jag verkligen imponeras av den skakiga handkamerans roll. Att det inte är en historia utan flera som berättas gör att det inte går att förutse hur det skall sluta, och många gånger blir det otroligt spännande. Om jag skulle jämföra med en annan film, så vore det Lantana från 2001, även om den här är annorlunda på många sätt. Några få scener var kanske litet väl banala, men på det stora hela var det en fin och givande film.