Kulturella höjdpunkter sommaren 2009

Kejsarinnan Katarina den stora, min nya idol, som grundade Odessa

Det allra bästa med sommaren 2009 har varit solen, parkerna, fina semesterresor och de trevliga människorna jag har träffat. Ibland har allt det här kombinerats med en kulturupplevelse! Det är kul att tänka tillbaka på de höjdpunkterna.


Bästa opera
ODESSA! Du underbara stad, vackra operahus och skönsjungande sångare! Bäst av alla föreställningar var Lucia di Lammermoor. Jag kan bara hoppas att jag får höra en så vacker och gripande vansinnesaria en gång till i mitt liv.

Bästa teaterMathissen med Tantoteatern. Bra pjäs, gott skådespel och regi i en spännande lokal.
Shopping and F***ing på Stadsteatern. Inte så hjärtlöst som det låter, men magstarkt.

Bästa konsert
De fyra fantastiska sångerskornas Nina Simone-tolkningar på Jazzfestivalen.
Freddie Wadling på Mosebacke. En snäll Skalman tog oss till rymden och hem igen.

Bästa konstutställning
Tänk på döden på Klara Kyrkogård. Stillsamt men tankeväckande och stort.

Bästa bokEn halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie.

Och som en bonus: Sommarens bästa actionfilmer, hela listan! Jag måste vara generös och inkludera en stor del av året för att få med den allra bästa och sämsta.

1. WOLVERINE
Bra story, en huvudperson man engagerar sig för :) och rejäla effekter. Fighter man mot man, med eller utan järvkrafter, laserstråleögon och andra spännande mutationer. Explosioner och stora byggnader som sprängs och kraschar så hårt att marken skakar. Allt jag begär av en actionfilm och litet till.

2. TRANSFORMERS
Ännu större monster som slåss jätterobot mot jätterobot och kraschar ännu äldre byggnader. Storyn är försumbar, jag förstod tillräckligt fastän jag såg filmen dubbad till ukrainska. Jag tror nästan att jag kan rekommendera att se filmen på ett språk man inte behärskar för att slippa de logiska luckorna och de taffliga skämten. Det är tillräckligt med action för att man skall vara nöjd ändå.

3. Terminator Salvation
Christian Bale och Michael Ironside är riktiga läckerbitar, men om motståndsrörelsen är så dåligt organiserad förtjänar de att förlora. Jag håller på terminatrarna. Både på de jättestora som plockar upp människor som trattkantareller, och de halvtrasiga metallskeletten som släpar sig fram med blottade huggtänder och aldrig ger upp.

4. G.I. Joe
Ännu ett monument och några hus som demoleras, en halvdålig historia, coola fight-scener men mest pangpang. För att kunna slåss riktigt bra har killarna dräkter som gör dem superstarka och snabba och tjejerna har djupa urringningar och långt flygande hår. Det har jag också, förresten.

50. Star Trek
Kul även för mig som icke-fan, en del läckra effekter men väl grabbig dialog i alltför många scener.

100. Watchmen
Sorry, handlingen var alldeles för pubertal och snirkligt uttänkt för att hålla ihop. Moral och patos overload. Därtill några pinsamma sexscener och superhjältar som inte egentligen verkar göra någon nytta.

Bästa internetkompisar
Alla ni som läser det här, och särskilt ni som berättar vad ni själv har gjort för intressant i sommar!

Die Vermessung der Welt av Daniel Kehlmann

Världens mått heter den här boken översatt till svenska. Jag läste den på tyska, för att komma så nära originalet som möjligt. Tyvärr känner jag att jag inte kom nära vare sig berättelsen eller dess huvudpersoner, Carl Friedrich Gauss och Alexander von Humboldt. Kehlmann tecknar upp hur han tänker sig livsresan för dessa två naturvetenskapliga giganter innan och när de möts.

Som nyblivna teknologer skrockade vi åt hur den femårige Gauss rättade sin pappas räknefel, vilket nämndes i vår formelsamling om jag minns rätt. Jag får intrycket av att Kehlmann ritat en livslinje från anekdoter som dessa för att försöka skapa en sammanhängande historia. Men jag upplever vare sig något av den vetenskapliga upptäckarglädjen hos männen, eller en genuin ton i hur de väljer att leva sina respektive liv. Efter alla tankar och infall som vi delgivits, har vi ändå inte lärt känna Humboldt och Gauss. De båda huvudpersonerna liksom alla andra i boken blir snarare typer än personer. Detta gäller speciellt för tysken Humboldt som ställs mot fransosen Bonpland under sina långa resor. Resorna skulle också kunnat beskrivas mycket mer spännande. Inte heller uppskattar jag humorn i boken. Den baseras på föregivet lustiga situationer och är hela tiden bara skojig, inte rolig.

Efter att ha läst den här boken har jag varken fått en god läsupplevelse, psykologiska insikter om andras liv, eller ny kunskap om världen. Den här boken rör sig på ett plan mellan yta och djup där den inte fångar mitt intresse.

Nu är mamma full igen på Kulturstudion

Teater Absoluta spelar pjäsen Don't you cry for Runtie Prest eller nu är mamma full igen. Den utspelar sig i en förort till London i början av 90-talet - varför vet jag inte, för vad den handlar om skulle kunna utspela sig närmare oss både i tid och rum. Jag behöver inte anmärka på det mer än att säga att namnen ligger litet fel i munnen ibland.

Kulturstudions ovanliga och inbjudande scenrum är en perfekt inramning. Det är som att en vägg slagits ut i den slitna lägenheten där Runt Preston (Petra Hjortensjö) bor med sin mamma (Annika Gardenskog), och vi åskådare/voyeurer ser rätt in i deras sorgliga liv. Lilla hårda fjortonåringen Runt tar efter fler och fler av sin mammas sämre egenskaper, mamman som drar hem karlar från krogen, får anfall av elakhet och skäller ut sin dotter. Grannpojken Little Stevens (Hjalmar Wide) kommer över när Runtie tullar av mammas vodkaflaskor, och när de leker "Jag har aldrig" verkar de komma riktigt nära varandra. För nära för att Runtie skall kunna hantera det, så hon skriker och kastar ut snälle lille Little.

Runtie spelas rätt så bra av Petra Hjortensjö; en trulig tonåring med spänd käke och tårar i ögonen som måste döljas. Scenerna med den tillmötesgående Little är de allra bästa. Mammans repliker låter dock väldigt skeva, både i otakt med tiden och med rollkaraktären. Det är inte heller alltid så lyckat när repliker utmynnar i skrik eller dränks i hög musik. Även om det är menat så, blir det mer av avbrott än förstärkning av känslor.

Handlingen och dialogen är ganska klumpigt skrivna, om än med stort allvar. Även om pjäsen brister här och där och slutar litet för oproblematiskt, är jag glad över det här ambitiösa försöket.

Länk till Teater Absoluta

Amerika och Norden (och ett troll) i Konserthuset

Amerika, Amerika! American Rhapsody op 47 är skriven av en ungrare, Ernst von Dohnayi. Men den manar fram en känsla av stora vidder, Lilla Huset på Prärien, ja, en vision av ett vidsträckt land med oändliga möjligheter som känns något äldre än året den är skriven, 1953. Stycket har ett brett anslag, men det saknas aldrig melodier i musiken, melodier som låter som att de har en historia att berätta.

Faktiskt känns nästa stycke mer modernt fastän det är från 1925. Det är känslan av stadsliv som skiljer den från det första stycket. George Gershwins fantastiska pianokonsert i F spritter av energi och framåtanda: stadstrafik, maskinskriverskor, nattklubbar, människor med idéer för framtiden. Orkesterns klang är klar och tydlig. Bleckblåset och träblåset och deras kompetenta solister ger stycket jazzigheten som gör det extra spännande. Peter Jablonski spelade sin soloroll litet mer åt det klassiska hållet, vackert som ett rinnande vattenfall. Jag skulle nog uppskattat litet mer av jazztoner, men jag klagar inte. Entusiastiska applåder gav ensemblen anledning att spela sista satsen en gång till, och det var bra. Andra gången var alla mer på hugget, och intensiteten i spelet gjorde musiken gott.

Först alltså två starka stycken om framtidstro och löften i det stora landet i väster. Sedan två stycken från våra länder i Norden, allt lett av den danske dirigenten Thomas Søndergård.

Jean Sibelius' Historiska scener op 25 (1911) låter fascinerande. Första satsen, All'Overtura, har en suggestiv rörelse som låter som tre steg framåt och ett bakåt. Sedan hör jag kastanjetter och ett spanskt motiv! Skönt att Sibelius' nationalism inte stängde sig för impulser utifrån. När vi nu talar om modernism så är detta, kvällens äldsta verk, även det mest vågade och experimenterande.

Hugo Alfvéns Svit ur Bergakungen op 37 (1923) är lekfullt och dansant, men inte utan mörka undertoner. Första satsen, Besvärjelse, är verkligen magisk. De övriga satserna som valts ur baletten var Trollflickans dans, den söta, kluckande Sommarregn och Vallflickans dans. Det var fint att konserten avslutades med det lättaste och luftigaste verket.

Sult av Knut Hamsun

Nu känner jag mig nästan som huvudpersonen i Hamsuns korta roman Sult. En kurrande mage, bara några ord på papperet framför mig och en vilja att skriva något läsvärt. Skillnaden är att jag har en lugn plats att skriva på, och det väntar nybakt bröd på mig i köket.

Mannen i Hamsuns bok skriver för sitt leverne. Det är inget man blir rik på i 1800-talets Kristiania (Oslo). Då och då lyckas han sälja något av sina verk till tidningen, för några kronor som känns som en förmögenhet. Åh, så han längtar efter att fullborda ett mästerverk som skall inbringa en hel tiokrona!

Han har redan hunnit lämna in sina mest umbärliga ting på pantbanken, och funderar på vad han mer kan göra sig av med utan att frysa eller te sig alltför ynklig ut. Västen, den kan han vara utan. Men inte sin värdighet! Han gör sig mycket möda att förklara för pantlånaren att han inte behöver västen, att det inte är för pengarnas skull han lämnar in den. Som om inte pantlånaren ser människor som behöver pengar varje dag!

Mannens stolthet, och förvirringen av hungern, gör honom nervös och klumpig. Att vara fattig och hela tiden fundera på hur man skall få ihop några slantar, gör att pengar blir något som förknippas med ångest. Så fort han får några kronor lyckas han göra av med dem på några minuter. Ibland hinner han få en måltid, ibland skänker han bort dem i nästa ögonblick. Ånger och skuldkänslor kommer snart igen över honom, och får honom att bete sig illa mot människorna han stöter ihop med.

Inte bara dem han handlat med, utan även okända människor på gatan utsätts för hans i och för sig oskyldiga lögner. Hans destruktiva beteende är dumt och irriterande, men på något sätt förståeligt när man vet hur yr han är av hunger. Svält! Vecka efter vecka på svältgränsen gör honom litet galen.

Hamsuns åldrade norska är förvånansvärt lätt att läsa. Jag är van att läsa modern norska med den vackra språkmelodin klingande i öronen, men Sult läser sig nästan som skriven på svenska. Trots många olikt lydande och några riktigt svårtydda glosor, är meningsbyggnaden så direkt att den gör att sidorna lätt låter sig läsas. Det var en intressant upptäckt. Språket var också unikt rättframt för sin tid, och passar till den personliga historian.

Boken lyckas väl med att beskriva hur hungern genomsyrar mannens tankar, och hur hans stolthet strängt förbjuder honom att ställa en enkel fråga som skulle ge honom ett bröd. Cykel efter cykel av tilltagande hunger och desperation, ett letande efter någonstans att sova och någonstans att sitta och skriva i lugn och ro, följt av räddningen, fem eller tio kronor någonstans ifrån som ger honom kvällsmat och pengar till hyra för ytterligare någon vecka. Berättelsen är kort men intensiv, och gör ett stort intryck på mig.

En dag skall jag berätta om mamma på Stadsteatern

Ensam på scenen gestaltar Katarina Ewerlöf den duktiga flickan som växte upp och tog sig iväg från ön och den konstiga mamman. Men nu är hon tillbaka, och skammen och minnena väller in med full kraft - som om de inte alltid vore närvarande i hennes vuxna liv.

Det är svårt att säga precis var saker går snett för den intelligenta mamman, som hade så många idéer för sitt liv. Många olyckliga omständigheter och tillfälligheter lägger krokben för hennes planer, och hon blir kvar som hemmafru på den lilla ön med utstakade, inrutade levnadslopp. Utan verklig kontroll över sitt liv vill hon inte släppa kontroll över det lilla hon har, och med en underlig reaktion börjar hon samla på sopor istället för att slänga dem. Soppåsarna dyker upp på underliga platser, grävs ned i trädgården och fyller fler och fler rum i huset.

Förutom att soppåsarna och deras stank gör hemlivet till något att hålla hemligt, glömmer mamman ibland bort att hennes barn behöver omtanke, och mat. Att bli utan middag en kväll när mamma äter upp de sista hallonen gör ont, inte bara att få gå hungrig utan att inte känna sig viktig för sin mamma.

Dottern i pjäsen läser de psykiatriska utlåtandena om mamman, och försöker förstå. Förstå, berätta, förklara, det är steg för att slippa skämmas för något man inte kan rå för. Ju fler som vågar berätta och höra om de konstiga mammorna och de misslyckade familjerna, desto mindre ensamt blir det för barnen som växer upp och misstänker att något hemma inte är som det skall vara. Men jag hade gärna velat höra mer om flickans ilska mot mamman, kärringjäveln, den ilskan som måste hållas nere och som skapar fler skuldkänslor därför att man vet att det faktiskt är synd om mamman, kärringjäveln, som inte kan rå för att hon är sjuk.

På scenens mitt står en brygga. De blå knytena som täcker resten av scenen föreställer både soppåsarna som tar över hemmet, vattnet som isolerar människorna på ön, och shoppingpåsar vars innehåll skulle kunna vara starten på ett nytt, vackert liv. På bryggan står en gammal spis med en lampa ovanför. Så fort Katarina Ewerlöf närmar sig spisen och knäpper på lysröret manar hon fram känslan av att vara inomhus, "hemma", i ett hus som blir mer och mer förfallet och svårt att längta tillbaka till.

Pjäsen är en dramatisering av Karin Thunbergs bok med samma namn. Berättelsen är sammandragen till en dryg timme, och rör sig över den vuxna dotterns kvardröjande smärta, hennes minnen av en oförståelig barndom och försök till att se ur mammans synvinkel. Genom den själsliga förvirringen och röran i hemmet håller pjäsen en rak linje från scen till scen, och Katarina Ewerlöf är mycket stark och trovärdig som berättare och medaktör i händelserna. Många av orden gör ont att höra, men det är viktigt att inte låta de här hemligheterna stanna kvar i tystnaden. Som sagt skulle jag gärna velat höra mer om konflikten att känna ilska, hat, sorg och hjälplöshet gentemot sin sjuka mamma, men det här är ett starkt första steg i den riktningen.

Länk till Stadsteaterns sida om En dag skall jag berätta om mamma

Freddie Wadling på Mosebacke

Det är en bra dag för att höra Freddie Wadling på Mosebackes utomhusscen. Under spelningen mörknar himlen till en lysande gråblå skymning, och en ljummen men kraftig bris blåser omkring de första höstlöven. Det känns som ögonblicken före apokalypsen, som att vara ombord på Aniara och få höra Freddie Wadling sjunga in i evigheten. Varje sång låter som den allra bästa låten i världen just när han sjunger den. De är valda med omsorg: melodi, ord och handling får liv med Freddie Wadlings lidelsefulla röst, och det eklektiska bandet skapar ett perfekt sound som inramning.

Jag får tårar i ögonen när Freddie Wadling börjar med att sjunga I hang on to my vertigo, skriven av ett annat geni, Rupert Hine. Efter det bär det av ut i rymden med många kända men inte sönderspelade låtar. Alla låter som Freddie Wadlings egna klädda i hans röst, och många av dem finns på den nyaste plattan The Dark Flower/Den mörka blomman. Efter varje låt ler han gulligt mot publiken och tar en klunk öl. XTC's Making Plans For Nigel, Stina Nordenstams Här Slutar Kartan och Tuxedomoons No Tears For The Creatures of the Night, Lou Reeds Perfect Day och den underbara Alla har glömt (men inte jag) blir som sagor från en annan värld.

Den slitna notpärmen i knät verkar innehålla hundratals magiska berättelser. Till sist blir den hopsjunkne mannen på scenen faktiskt en riktig sagofarbror, när han får oss att sjunga med i Svampbob Fyrkants The Best Day Ever. Efter stående ovationer kommer bandet tillbaka. Att få höra Freddie Wadling sjunga My Funny Valentine gör mig tårögd igen. Vemod och lycka på samma gång, men mest lycka över att få ha hört en så underbar konsert med Sveriges största röst.

Foto: Jonas Adolfsson

Tänk på döden på Klara Kyrkogård

På Klara Kyrkogård har ett antal konstnärer ställt ut verk som på olika sätt handlar om döden och hur kort livet är. Det första man ser är Now and Never Forever av Igor Antic. Det är flera öppnade dörrar som står utplacerade på gräset runt Klara Kyrka. På dörrarnas sidor står olika ord som beskriver tid i olika former. Månadsnamn, veckodagar, before, dawn, millenium. Orden på dörrarnas fram- och baksidor hör inte uttryckligen ihop, men det är suggestivt att försöka tänka ut ett sammanhang mellan dem. Jag gick igenom nästan alla dörrar, och jag önskar att jag kunnat ta med mig dem och orden hem. Alla ord var så vackra och blev nog extra vackra av att skrivas på en öppnad dörr på en kyrkogård.

När jag först gick in i salen där Cecilia Edefalks målningar var ställda, White Within, blev jag besviken. Jag försökte se figurerna på de stora siennabemålade dukarna, men tyckte att det såg för slarvigt ut. När jag mindes ett magiskt ögonblick framför en av hennes tavlor med övernaturligt motiv på Moderna Muséets nedre våning kändes det här som ett steg tillbaka. Men efter att jag gått runt ett hörn och tittat på blyertsskisserna till tavlorna och kom tillbaka till det första rummet, var stämningen (hos mig?) annorlunda. Jag var omgiven av lysande varelser av eld och guld. Suddigheten i deras konturer formade sig till gestalter som sträckte sina armar mot mig, eller uppåt i bön, eller var det inte armar utan vingar? Än en gång väckte Cecilia Edefalk den här känslan av övernaturlig stillhet och stort allvar i mig.

I en byggnad några kvarter bort fortsatte utställningen. I ett rum som liknade en övergiven skolsal fanns ytterligare två verk av Edefalk: en vit tavla där en transparent person verkar vara på väg att lösgöra sig ur färgen, men inte våldsamt utan långsamt. I ett hörn visade en TV-skärm repliker i svart på vitt; en dialog som handlade om tillblivandet av tavlorna med änglar i serien White Within, men samtidigt är en dialog med en sträng kurator/curator som verkar ha direktiv från högre makter. Verket var litet för långt för att jag skulle vilja vara kvar till slutet, men det gladde mig att Edefalk inte verkar ha lytt befallningarna utan trots sin osäkerhet ha följt sina egna direktiv, inifrån.

I ett gathörn utanför Klara Kyrkogård stod Carl Michael Hausswolffs 1485.0 kHz - SPIRIT BOOTH: en gammaldags grön telefonkiosk inställd på frekvensen där man lättast sägs kunna kommunicera med de döda. Om jag hade känt behov av det, skulle jag gärna gått in och lyft på luren, utan att egentligen tro på att något skulle hända. Jag kan tänka mig att det skulle vara en stund av stilla meditation, kanske speciellt viktig för någon som inte har en religiös tro och därför inte så ofta får tillfälle att samla sig inför frågor om livet och döden.

Det var riktigt vackra och tänkvärda verk som samlats till den här utställningen. Så synd att den bara fanns tillgänglig under Kulturfestivalen, men så bra att den stod utställd centralt i staden så att människor kunde gå igenom den utan att ha planerat det. Jag önskar att jag skulle kunna få se dörrarna igen.

Mathissen i tunneln

Foto: Martin Skoog

Gus och Ben (Tommy Andersson och Nicholas Olsson) väntar på att kallas upp för att göra sitt jobb. De har jobbat tillsammans länge och kan rutinerna, men de hanterar spänningen av att vänta på olika sätt. Ben ligger på sängen och läser tidningsnotiser. Gus är rastlös, pratar, ställer frågor och ifrågasätter vad Ben läser ur tidningen. Småsaker blir irritationsmoment, minsta felsägning startar en diskussion. Männen är yrkesmördare, med sina vapen inom räckhåll, och det går inte att förbise hotet som hänger i luften.

Stämningen i rummet är tryckt. Halvvägs genom pjäsen vrids den ännu ett varv och blir mer och mer absurd. Mathissen i rummet, the dumb waiter som givit pjäsen dess namn i original, rasslar igång. Ned kommer beställningar på mat och te. Männen kan ju inte ens få igång spisen till att koka te till sig själva! Men de är vana att leverera när de får order, så de gör vad de kan, tömmer Gus' väska på medhavda snacks och skickar upp med mathissen.

Ett ovisst väntande och mystiska meddelanden från en frånvarande chef - pjäsen liknar en förvrängd I väntan på Godot. Men The dumb waiter har ett slut, hårt och obönhörligt, och det går inte att undkomma. Spänningen stiger in till sista sekund.

Att Tantoteatern skapat en scen inne i tunneln i Södra Årstalunden och satt upp ett så spänningsfullt stycke är ett riktigt bra initiativ. (OBS! Det är kallt i tunneln, så ta på varma kläder!) Pjäsen spelas dessutom tight och säkert, och är mycket sevärd.

Länk till Tantoteaterns sida om Mathissen

Nordeuropeiska verk i Konserthuset

Hela sommaren har jag längtat efter att få komma tillbaka till Konserthuset för att höra klassisk musik. På torsdag kväll slog de äntligen upp dörrarna för oss tonträngtande, som klämt ihop oss under taket medan regnet hällde ned framför våra nästippar. En gratis konsert som inledning på spelåret! Tillika inomhus, för oss som är för bekväma för att ta oss ut till Gärdet till helgen. Kungliga Filharmonikerna visade sig vara väl samspelta och skärpta genom de tre verken. Jag är mycket imponerad!

Wilhelm Stenhammars Excelsior! op 13 (1896) är ett starkt verk, som lockar fram vackra stämningar med sina naturromantiska klanger. Satserna är fria och fulla av energi, och orkestern spelar stycket av hela sitt kollektiva hjärta.

Nästa stycke, Robert Schumanns Symfoni i Ess-dur "Den Rhenska" op 97 (1850), med sina igenkännbara melodier, lyckas vara taktfast och fantasifull på samma gång. Filharmonikerna fyller den med den lekfullhet som den förtjänar, och det bådar mycket gott inför orkesterns inspelningar av alla Schumanns fyra symfonier under Sakari Oramo, för utgivning nästa år. Det ser jag verkligen fram emot!

Så Carl Nielsens Symfoni nr 4 "Det uudslukkelige" op 29 (1916), som spelas utan avbrott. Så modern och så krävande. Trots att den är så kraftfull är den som ett rop ut i en hård värld. Orkestersektionerna skapar spänningar mellan och inom sig, långa stycken av plåga som avlöses av mer harmoniska partier, vackra melodier spelade på en ensam flöjt eller fiol. De två pukslagarna placerade på var sin sida av orkestern får det att låta som att jorden rämnar, när dundrandet verkar komma från alla håll samtidigt. Det bär iväg mot en utdragen, intensiv final som känns svår, men ändå förlösande.

Det var inte slut där! Vi fick ett väl tilltaget extranummer, ännu ett verk av Nielsen. Det var ouvertyren till Maskeraden, dansant och inbjudande, men med tidvis mörkare undertoner invävda i harmonierna. Det var en vacker avslutning! Jag ser fram emot den nya säsongen i Konserthuset vid Hötorget.

Sara Granér på Kulturhuset

"Det är bara litet AIDS!" får den lilla hopsjunkna figuren höra av doktorn. Det är också namnet på Sara Granérs seriealbum och på hennes utställning på Kulturhuset. Nej, ingen har sympati över för en annan människas kris, det är bara att rycka upp sig och ordna upp sin situation på egen hand. Alltid måste man vara beredd att prestera. Inte ens små tredjeklassare får tro att de har något att komma med i arbetslivet, det vrålar en överspänd vuxen till dem! Å andra sidan kan en figur med tillräckligt mycket självsäkerhet och några formellt klingande repliker komma undan med vad som helst, t.ex att äta upp en annans barn, om man är skattebetalare i det här landet.

Brutalt, hänsynslöst, men jätteroligt för att det är så

överdrivet och ändå innehåller ekon av samtiden. Man kan ju alltid tröstköpa något om man är ledsen! Tröstköp en platt-TV! Tröstköp en platt-TV till de svältande barnen i Kongo! Fast bara att få höra "Ha en bra dag!" av någon annan kan kännas som en tung uppgift för den som inte är upplagd för en bra dag.

Sara Granérs teckningar visar stiliserade människodjur med stora munnar och starka konturer. Färgerna är klara grundfärger, mycket rött och gult, men det är inga varma färger utan signalfärger lånade från varningstrianglar.

På utställningen visas även filmer. Långsamt rör sig kameran över detaljer av några serierutor, fokuserar på replikerna och undviker personerna i bilden. Det går litet för trögt för att vara intressant, och jag längtar efter att få se bilden i sin helhet istället. På samma sätt är den tecknade barndomsskildringen litet långsam, höjdpunkterna är få, och tyvärr är ljudet delvis för svagt för att höras. Den stora behållningen är ändå teckningarna, som i en enda ruta och några få repliker skapar helt fantastiska, hårda guldkorn till skämt.

Jag är din flickvän nu på Stadsteatern

Kan man flytta Nina Hemmingssons storögda flickor och deras svartsynta oneliners från seriealbumet till teaterscenen? Med mycket noggrannhet och entusiasm går det riktigt bra. Jag måste börja med att säga att det är mycket lyckat att man fått smink och kostymer att efterlikna figurerna så väl. De stora ögonen med tydliga ögonfransar, frisyrer med stela lockar och kläder i vadderat tyg skapar konturerna och silhuetterna som är så lockande med tecknade figurer.

På scenen står Sonja Ahlfors, Marika Parkkomäki och Joanna Wingren som tre av flickorna ur seriealbumet och studsar repliker mellan sig. Som manligt bollplank och medspelare uppträder Henrik Heselius. Framför våra ögon får serierna ur albumet liv, ibland med andra tonlägen än jag tänkte mig när jag läste dem. De små tanterna i syjuntan som inte alls är stillsamma väninnor, utan lesbiska älskarinnor! Tjejerna på dansgolvet som ger helt fel svar på frågan "Gillar du att dansa?"

Mellan rutorna dyker Liv Strömqvists roliga och tänkvärda listor upp. Nedräkningen av världshistoriens fem mest provocerande pojkvänner är spännande och skitkul! Den blir riktigt bra av att spelas upp med skådespelare, liksom den egentliga historien om John Lennon och Yoko Ono. Gestaltningen av Sonja Åkessons dikt Vara vit mans slav är också riktigt tonsäker.

Innan paus stiger den begåvade Sara Puljula fram med sin kontrabas, och spelar suggestivt medan hon lågmält och inlevelsefullt berättar en löst sammanhängande historia. Nina Hemmingssons lek med orden påminner om Kristina Lugns. Vardagliga fraser blir absurda när de ställs mot varandra, de bryts igenom av ångest ibland och det skapar riktigt svart humor.

Det är ingen komplett feministisk teori om mäns förtryck som presenteras, varken i seriealbumen eller i pjäsen. Vad vi får är korta scener om orättvisor och orimligheter ur några irriterade kvinnors synvinkel, upprörande och underhållande om vartannat. I de bästa ögonblicken visar de nya perspektiv på något man accepterat som sant, och får en att tänka om litet. Det är bra!

Länk till Stadsteaterns sida om Jag är din flickvän nu

IKEA på Liljevalchs Konsthall

För några år sedan gjorde IKEA en utskälld utställning i Kulturhuset. Jag har inget emot att näringslivet sponsrar kultur, snarare tvärtom, och har heller inget emot att företaget får visa upp sig. Det som gjorde mig besviken med utställningen på Kulturhuset var att den var så fantasilös - som om man lyft in några av utställningsrummen direkt från ett varuhus. Fullständigt meningslöst.

Liljevalchs IKEA-utställning är en uppvisning i svensk 1900-talshistoria, och därigenom mer intressant och sevärd. I rum efter rum dukas det upp samlingar av möbler från olika decennier. Flera av de viktiga designers presenteras med sina verk. Kortfattade skyltar förklarar de olika design-satsningarna; ibland snilledrag, ibland skapade som reaktion på sämre tider. Futuristiska plaststolar i grälla färger, numrerade replikor av 1700-talsmöbler, specialsatsningar på barn och mycket mer - årtionde efter årtionde har IKEA förnyat sig och lyckats behålla folkets intresse.

På nästan varje möbel står det "Please do not touch!" "Sitt inte i stolen!" Som tur är finns det några stolar man får kasta sig ned i. Främst tänker jag på de mysiga låga jeans-klädda utfällbara stolarna i 70-talsrummet med orange ryamatta på golvet. Fast de ser mer bekväma ut än vad de verkligen är, tycker jag.

IKEA är lika svenskt som blåbär, fjällvandring och Den blomstertid nu kommer. Men det är inte alla som har fjällvandrat, sjungit Den blomstertid eller vuxit upp med IKEA-möbler hemma. Att se kavalkaden av IKEA-möbler på Liljevalchs känns som en utjämning av läget - nu vet jag mer vad IKEA har erbjudit genom åren. Alla andra kan inte ha haft alla stilarna som passerar revy, så om man ägt minsta lilla plastbunke så hör man nu hemma i IKEA:s folkhem.

Länk till Liljevalchs sida om IKEA-utställningen

Life of Bellman i Ulriksdals slottspark

Det var en tysk, en dansk och Bellman... och alla ville höra honom spela! Vilken stjärna, vilka låtar - den hetaste akten i hela Stockholm på 1700-talet! En nyfiken kronprins Gustav (Jesper Salén) trippar in på Den Gyldene Freden tillsammans med Axel von Fersen (Richard Caspar), och där står han, CM Bellman! Den outtömligt begåvade Albin Flinkas slår an ackord och rockstjärneposer med självsäkerhet och charm, och det är ingen överraskning att Bellmans fantastiska visor låter precis lika bra i rockarrangemang.

Bellmans band och entourage är ju en viktig komponent i soundet: Movitz (Jan Åström), Nordström (Andreas Andersson), Kajsa Stina (ikväll Linda Linné) och Ulla Winblad (Petra Hultgren). De är alla goda sångare, när de får tillfälle att ta ton. Inget att undra på att den unge kronprinsen glatt låter sig dras in i deras gemenskap! Unge prins Karl (Andreas Wilson) sprätter av ilska och indignation när han inte får komma med in på de hippa rockställena, och modern, drottning Lovisa Ulrika (Evabritt Strandberg) anar oråd och försöker sätta stopp för beblandningen med pöbeln.

Det är stor humor i de båda prinsarnas gestaltningar; mimik och repliker som ständigt lockar till skratt. Eftersom alla skådespelare är så begåvade så är vi ändå tryggt inne på den rätta sidan om fars-strecket. Det är också en glädje att drottningens (nyskrivna) sånger som skall sätta stopp för alla utsvävningar inte bara är tråkiga, utan en uppvisning i styrka, och det är förstås Evabritt Strandbergs stora förtjänst.

Andra akten är tyvärr mindre engagerande, för svaga och ointressanta bihistorier får ta upp för mycket tid. Men de lägger upp för att Bellman skall hitta tillbaka till sina rockiga rötter, och hela gänget få rocka loss i slutscenen. Det är ju Bellmans hit-låtar man vill ha! Under hela första akten hade jag så stark lust att sjunga med, men jag lutar mig tillbaka med ett brett, nöjt leende och låter den proffsiga ensemblen underhålla mig. Sommarkvällen i Bellmans sällskap blev mycket lyckad.

Länk till rockmusikalens hemsida

En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie

Jag ber om ursäkt för min historielöshet. Det är först efter ett hundratal sidor som jag förstår var titeln kommer ifrån: den halva gula solen som prydde den kortlivade staten Biafras flagga. Historien tar sin början i Nigeria i början på sextiotalet. Hemma hos professor Odenigbo går diskussionerna höga mellan hans intellektuella vänner och kollegor. Finns det en gemenskap mellan alla invånare i Nigeria? Mellan alla folk i Afrika? Eller är négritude bara ännu ett tecken på att de vita inte ser skillnad på afrikanerna?

Jag blir glad över att höra så många olika röster i diskussionen. När handlingen utspelar sig i en miljö jag inte känner till sedan innan, blir bilden snedvriden om man bara får höra den ena parten. Nu visar det sig ändå att det främst är en sida som kommer till tals; de flesta personerna i berättelsen tillhör igbo, en av folkslagen i Nigeria. Allt eftersom handlingen fortskrider stiger spänningen mellan igbo och de andra stora etniska grupperna, hausa och yoruba.

Allt berättas ur det personliga perspektivet hos flera personer; de två väldigt olika tvillingsystrarna Kainene och Olanna, de män som älskar dem, och Ugwu som är tjänstepojke hos Odenigbo och Olanna. Precis som i Orhan Pamuks böcker, så får personernas tankar illustrera hur varje person väljer mellan att hålla sig till (de afrikanska) traditionerna eller ta till sig nya (engelska) vanor, eller välja att ta till sig det bästa och viktigaste ur båda kulturerna.

Något jag funderat på och kanske kommer att skriva om senare, är hur goda författare använder ett språk som är så personligt och krävande att det inte går att läsa snabbt. Jag är fascinerad av att upptäcka att jag har fel, i alla fall vad gäller Chimamanda Ngozi Adichie. Meningarna är korta och förklarande, och människor förklarar sina åsikter tydligt i sina repliker och tankar. Utan många adjektiv skapas en känsla för omgivningarna och stämningarna. Handlingen förs snabbt framåt med korthuggna meningar i rask takt. Det gör den omfångsrika boken lättläst, men absolut inte simpel, tvärtom! Berättelsens uppbyggnad skapar en god förståelse för varje persons karaktär och omständigheter, och en spännande historia som hela tiden drar en vidare. Vid ett tillfälle under läsningen (i en pendeltågsvagn mitt på ljusa dagen) ryckte jag till och flämtade högt av en otäck händelse. Så plötsligt har jag aldrig blivit överraskad under läsning av en bok tidigare.

Boken tar oss igenom glädjen när man bröt sig loss från övriga Nigeria och skapade Biafra. Jag har lätt att förstå upphetsningen hos den inflyttade engelsmannen Richard Churchill och hans intensiva engagemang för igbo-folket. Även om han aldrig kunde räknas som en infödd nigerian, kan han väl räknas till en ur-biafran när han har varit med om landets födelse? Men situationen med grannlandet är ändå aldrig säker, och alla huvudpersoner påverkas när kriget med Nigeria gör landet fattigare och farligare.

Även om jag ännu bara har hört en sida av historien, har jag fått veta mycket mer om Biafra och Nigeria av några människor i handlingens centrum, och känner stark sympati för dem. Jag hoppas att jag aldrig skall behöva uppleva krig, men jag önskar att jag hade kunnat få sitta med en kväll och diskutera med professor Odenigbo och hans intelligenta vänner, dricka konjak och lyssna på high-life.

Fler böcker av Chimamanda Ngozi Adichie:
Det där som nästan kväver dig 

Orbitór: Kroppen av Mircea Cărtărescu

Kroppen är mittendelen av de tre böckerna i Orbitór-serien. Den utspelar sig till stora delar i Mirceas barndom - eller gör den det? I inledningen är vi tillbaka i pojkrummet i lägenheten vid Stefan cel Mare, där Mircea som alltid sitter med fötterna uppe på elementet och blickar ut över den inspirerande staden. Genom ett förstoringsglas kan han se en liten bladlus på en krukväxt på andra sidan gatan, och kan till och med se sin förfader sitta och flirta med damerna runt kafébordet ett halvt sekel tidigare.

Den utvikningen följs av några andra som utspelar sig i förhistorian till Mirceas liv, och fragment av berättelser som dök upp redan i Orbitór: Vänster vinge. Men sedan är vi tillbaka hos lill-Mircea, och får vara med om en hel del av upplevelserna som sedan blev till gnistrande sagor i Nostalgia.

Mircea Cărtărescu beskriver hyreshuset och barnen så väl, att det känns som att jag vuxit upp med honom. I ett Rumänien med fattigdomen och diktaturen ständigt runt hörnet, känner man av smutsen i hörnen, de slitna trapphusen och den enahanda kosten. Och ändå växer en del episoder ut till berättelser större än livet. Mirceas mor väver mattor hemma, men istället för att följa mönstret hon fått från fabriken väver hon fritt ur sin egen fantasti. Och mönstret visar sig avslöja Amerikas raketprogram! Hon får i uppgift av väva vidare efter eget sinne, och när Securitate-männen kommer för att hämta verket har hon inifrån och utåt skapat en pulserande, tredimensionell struktur som kan strimlas i tunna blad och läsas som en text - boken som vi läser just nu!

Fler av episoderna avslöjar att Mirceas berättande har skapat boken man håller i handen, och kanske även läsaren och världen runt omkring? Det är spännande att se hur en holländsk tavla börjar smyga sig in i boken och de två världarna möts. Det är ofta som en överraskande rik värld kan hittas bakom en dörr i ett riktigt nedgånget slumkvarter. Nu får vi se att det går att gå från Bukarest direkt till Amsterdam, dit historien också förgrenar sig ut och tillbaka. Det är alltså inte bara Bukarest som är magiskt och har hemliga dörrar till enorma salar med enorma fjärilar och döda gudamänniskor i glaskupor? Det ger mig hopp om att hitta mirakel i min egen hemstad!

Mircea Cărtărescu skriver fantasifulla historier, med referenser till kroppsliga reaktioner på cellnivå och flera brutala, sorgliga inslag. Jag tycker om hans blandning av det fantastiska och det jordnära, men för de båda delar av Orbitór-serien jag har läst så önskar jag att de hade redigerats och blivit litet mer koncisa. Jag tycker om dem, men inte lika intensivt som jag älskar Cărtărescus Nostalgia.

Fler böcker av Mircea Cărtărescu:

Nostalgia

Orbitór: Vänster vinge

Orbitór: Höger vinge

Travesti

Shopping and F***ing på Stadsteatern

Jag väntade mig att få se några tanklösa egoister som pippat och shoppat sig in i ett hörn. Jag trodde inte att jag skulle kunna uppamma mycket sympati för dem. Vad jag fick se var nästan raka motsatsen. Det var också en mycket mer sammanhängande och drabbande pjäs än Mark Ravenhills Snittet som Stadsteatern spelade för några år sedan.

Programbladet citerar ur pjäsen "Jag tror att vi alla hittar på historier för att orka. Och jag tror att det en gång fanns historier så stora att man kunde leva ett helt liv i dem. Men de dog ut allihop, så nu hittar vi på våra egna historier. Små historier."

Jennie, Mattias, Danny och Erik verkar inte ha några tydliga historier som hjälper dem att planera sina liv. De lever för stunden, letar efter de glädjeämnen de känner till och begår många misstag på vägen. Ändå är de inte osympatiska, tvärtom försöker de nå varandra och stötta varandra så mycket de kan, men de är svaga i köttet och omständigheterna är hårda. De måste göra saker som bär dem emot, och även att leva vidare efter något sådant känns motbjudande. Vägen ut ur det här livet blir skrämmande ofta en dödslängtan för ungdomarna som inte har upplevt tryggheten i ett normalt Svenssonliv. Den enda som har en livsfilosofi är affärsmannen Max (Ralph Carlsson), och han är den verkligt motbjudande människan i den här pjäsen.

Alla skådespelare gör fantastiska insatser. När Erik (Björn Bengtsson) vill bli av med sitt drogberoende, tvingar rehab-programmet honom att göra sig av med alla känslomässiga beroenden. Det är den stränga inställningen som startar hela händelsekedjan mot katastrofen. Mattias (Jonatan Rodriguez) uttrycksfulla blick på honom växlar från kärlek över hjärtesorg, hat och ren jävelskap. I ett utsatt ögonblick på en anställningsintervju försäkrar Jennie (Lisa Werlinder) med darrande käke och tårar i ögonen att ja, hon har bra självförtroende. Stackars lille Danny (Michael Jonsson) tror att han vet vad han drömmer om, och hur skulle han kunna drömma något annat?

Ungdomarna har inga andra än sig själva, och de dras till varandra, hoppas på varandra och anklagar varandra när besvikelsen kommer gång på gång. Det dyker upp många humoristiska vändningar som strax slår över i tragedi, men varje gång jag får en fnissattack sker det tillsammans med personerna på scenen, strax innan skrattet fastnar i halsen.

Fastän våldet i pjäsen är nedtonat fram till det blodiga slutet, är det en brutal historia. Jag rekommenderar den av allt hjärta till dem som har stark mage, men bara, bara till dem.

Länk till Stadsteaterns sida om Shopping and F***ing