På Klara Kyrkogård har ett antal konstnärer ställt ut verk som på olika sätt handlar om döden och hur kort livet är. Det första man ser är Now and Never Forever av Igor Antic. Det är flera öppnade dörrar som står utplacerade på gräset runt Klara Kyrka. På dörrarnas sidor står olika ord som beskriver tid i olika former. Månadsnamn, veckodagar, before, dawn, millenium. Orden på dörrarnas fram- och baksidor hör inte uttryckligen ihop, men det är suggestivt att försöka tänka ut ett sammanhang mellan dem. Jag gick igenom nästan alla dörrar, och jag önskar att jag kunnat ta med mig dem och orden hem. Alla ord var så vackra och blev nog extra vackra av att skrivas på en öppnad dörr på en kyrkogård.
När jag först gick in i salen där Cecilia Edefalks målningar var ställda, White Within, blev jag besviken. Jag försökte se figurerna på de stora siennabemålade dukarna, men tyckte att det såg för slarvigt ut. När jag mindes ett magiskt ögonblick framför en av hennes tavlor med övernaturligt motiv på Moderna Muséets nedre våning kändes det här som ett steg tillbaka. Men efter att jag gått runt ett hörn och tittat på blyertsskisserna till tavlorna och kom tillbaka till det första rummet, var stämningen (hos mig?) annorlunda. Jag var omgiven av lysande varelser av eld och guld. Suddigheten i deras konturer formade sig till gestalter som sträckte sina armar mot mig, eller uppåt i bön, eller var det inte armar utan vingar? Än en gång väckte Cecilia Edefalk den här känslan av övernaturlig stillhet och stort allvar i mig.
I en byggnad några kvarter bort fortsatte utställningen. I ett rum som liknade en övergiven skolsal fanns ytterligare två verk av Edefalk: en vit tavla där en transparent person verkar vara på väg att lösgöra sig ur färgen, men inte våldsamt utan långsamt. I ett hörn visade en TV-skärm repliker i svart på vitt; en dialog som handlade om tillblivandet av tavlorna med änglar i serien White Within, men samtidigt är en dialog med en sträng kurator/curator som verkar ha direktiv från högre makter. Verket var litet för långt för att jag skulle vilja vara kvar till slutet, men det gladde mig att Edefalk inte verkar ha lytt befallningarna utan trots sin osäkerhet ha följt sina egna direktiv, inifrån.
I ett gathörn utanför Klara Kyrkogård stod Carl Michael Hausswolffs 1485.0 kHz - SPIRIT BOOTH: en gammaldags grön telefonkiosk inställd på frekvensen där man lättast sägs kunna kommunicera med de döda. Om jag hade känt behov av det, skulle jag gärna gått in och lyft på luren, utan att egentligen tro på att något skulle hända. Jag kan tänka mig att det skulle vara en stund av stilla meditation, kanske speciellt viktig för någon som inte har en religiös tro och därför inte så ofta får tillfälle att samla sig inför frågor om livet och döden.
Det var riktigt vackra och tänkvärda verk som samlats till den här utställningen. Så synd att den bara fanns tillgänglig under Kulturfestivalen, men så bra att den stod utställd centralt i staden så att människor kunde gå igenom den utan att ha planerat det. Jag önskar att jag skulle kunna få se dörrarna igen.
När jag först gick in i salen där Cecilia Edefalks målningar var ställda, White Within, blev jag besviken. Jag försökte se figurerna på de stora siennabemålade dukarna, men tyckte att det såg för slarvigt ut. När jag mindes ett magiskt ögonblick framför en av hennes tavlor med övernaturligt motiv på Moderna Muséets nedre våning kändes det här som ett steg tillbaka. Men efter att jag gått runt ett hörn och tittat på blyertsskisserna till tavlorna och kom tillbaka till det första rummet, var stämningen (hos mig?) annorlunda. Jag var omgiven av lysande varelser av eld och guld. Suddigheten i deras konturer formade sig till gestalter som sträckte sina armar mot mig, eller uppåt i bön, eller var det inte armar utan vingar? Än en gång väckte Cecilia Edefalk den här känslan av övernaturlig stillhet och stort allvar i mig.
I en byggnad några kvarter bort fortsatte utställningen. I ett rum som liknade en övergiven skolsal fanns ytterligare två verk av Edefalk: en vit tavla där en transparent person verkar vara på väg att lösgöra sig ur färgen, men inte våldsamt utan långsamt. I ett hörn visade en TV-skärm repliker i svart på vitt; en dialog som handlade om tillblivandet av tavlorna med änglar i serien White Within, men samtidigt är en dialog med en sträng kurator/curator som verkar ha direktiv från högre makter. Verket var litet för långt för att jag skulle vilja vara kvar till slutet, men det gladde mig att Edefalk inte verkar ha lytt befallningarna utan trots sin osäkerhet ha följt sina egna direktiv, inifrån.
I ett gathörn utanför Klara Kyrkogård stod Carl Michael Hausswolffs 1485.0 kHz - SPIRIT BOOTH: en gammaldags grön telefonkiosk inställd på frekvensen där man lättast sägs kunna kommunicera med de döda. Om jag hade känt behov av det, skulle jag gärna gått in och lyft på luren, utan att egentligen tro på att något skulle hända. Jag kan tänka mig att det skulle vara en stund av stilla meditation, kanske speciellt viktig för någon som inte har en religiös tro och därför inte så ofta får tillfälle att samla sig inför frågor om livet och döden.
Det var riktigt vackra och tänkvärda verk som samlats till den här utställningen. Så synd att den bara fanns tillgänglig under Kulturfestivalen, men så bra att den stod utställd centralt i staden så att människor kunde gå igenom den utan att ha planerat det. Jag önskar att jag skulle kunna få se dörrarna igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar