Der Vorname på Kellertheater i Hamburg

De närmaste vännerna är på väg hem till Elisabeth (Babou) och Pierre för en trevlig middag. Den förste att komma är Babous bror Vincent, skojaren som inlett med att bryta fjärde väggen och berätta en del i förväg för oss åskådare. Men det han har berättat är småpotatis jämfört med vad vi kommer att få höra under kvällens gång. Snart kommer också Babous bäste vän Claude, och nu väntar man bara på Vincents höggravida fru Anna. Har de bestämt ett namn på barnet? Ja, men Vincent säger bara att det börjar på A och låter vännerna gissa. Namn efter namn kastas fram men alla är fel. Vincent ger ledtråden att det är från fransk litteraturs vackraste kärlekshistoria... Benjamin Constants bok om Ellénore och - Adolphe.

Men han kan ju inte kalla sitt barn för Adolf!!! I synnerhet Pierre tar illa vid sig men Vincent står på sig, så Pierre måste börja lägga ut argumenten för varför det är fruktansvärt att ge sitt barn samma namn som en av historiens värsta diktatorer. Vincents svar är i teorin ganska kloka, även då vi gissat att detta är ännu ett av hans (mestadels irriterande) skämt, men de förbiser ju den mänskliga aspekten av det hela, och att folk som möter lille Adolphe kommer att höra Adolf och inte uppskatta den filosofiska finessen med att försöka skymma den grymmes rykte med en ny, bättre människa med samma namn.

När Anna till slut gör entré dras hon in i den upprörda diskussionen i tron att det handlar om namnet de egentligen har valt, Henri, och råkar i ilskan säga något nedsättande tillbaka om namnen Pierre har givit sina två barn. Nu tippar det fåniga skämtet över till allvar, och verkliga antipatier och väl bevarade hemligheter slinker ut en efter en och drabbar alla de närvarande. 

Der Vorname (Le prénom) är ursprungligen skriven av de franska författarna Matthieu Delaporte och Alexandre de la Patellière, och det är med fransk esprit som replikerna faller - lättsamt, naturligt, komiskt, allvarligt. Skådespelarna är mycket trovärdiga och samspelta, i synnerhet Susanne Hermann som Elisabeth, Darius Bode som Pierre och Conrad Leilich som Claude. Regissör Klaas Lange har hittat rätt balans mellan humor och allvar, i synnerhet i det viktiga ögonblick när Claude lyser av lycka och Vincent vrider sig i motvilja. Der Vorname / Le prénom är lättsam utan att vara trivial, och en underhållande och sevärd pjäs.

Länk till Kellertheaters sida om Der Vorname

The House

De animerade dockorna ser litet otäcka ut med sina små ansikten i de runda huvudena, men vi fattar snabbt sympati för flickan Mabel och hennes lillasyster Isobel. Föräldrarna har det heller inte lätt när förmögna släktingar kommer på besök och rackar ned på faderns livsval och familjens hus. Den besvikne och druckne familjefadern vacklar ut i skogen på natten... och återvänder med ett lockande men mystiskt kontrakt. Familjen får flytta in i ett hus som arkitekten Van Schoonbeek bygger åt dem, på villkor att de stannar där och aldrig återvänder till sitt eget lilla hus.

Föräldrarna är begeistrade - det nya huset är stort och rymligt och har fina möbler och en symaskin som modern sätter sig vid för att arbeta som i trans. Men Mabel saknar sitt tidigare hem, och för varje dag upptäcker hon fler underliga och skrämmande förhållanden när hon vandrar omkring. Trappor försvinner! Hål i golvet! I ett rum finns alla deras gamla möbler staplade! Men föräldrarna fäster sig mer och mer vid huset, på alla sätt. Tur då att lilla babyn Isobel så oförväget kravlar fram i det konstiga huset och ger Mabel mod.

Det är samma hus vi ser igen i nästa del av filmen The House, den här gången i annan animering. Nu är alla aktörer antropomorfa råttor - nej, inte alla, som vi skall se. I en värld som verkar samtida med oss (men kanske egentligen är efter en apokalyps där alla människor försvunnit och råttorna tagit över) ser vi en råttkille (röst av Jarvis Cocker) jobba hårt med att renovera det slitna huset. Men hur mycket han än slipar och spacklar och städar så dyker det hela tiden upp insekter och insektslarver i hörnen. Vi ser råttor som skadedjur, men i en framtid vill även de hålla bort ohyran! 

Vår kämpande renoveringsråtta vill sälja huset för en god summa som skall motsvara och överskrida alla pengar och allt arbete han har lagt på huset, men till vernissagen går först planeringen fel och sedan börjar underliga saker hända. Det konstigaste paret (röster av Sven Wollter och Yvonne Lombard) gör sig hemmastadda och vill inte gå sin väg! 

I den tredje delen av filmen är apokalypsen bokstavligen på husets tröskel, som slickas av havet i en översvämmad värld. Men ur rören rinner bara trögflytande smutsfärgat vatten. De boende är nu katter, och Rosa som vuxit upp i huset sliter med att laga allt som hela tiden går sönder, medan hennes distanserade hyresgäster inte verkar se verkligheten eller accepterar den som den är. Eller är det Rosa som inte ser verkligheten? Det är fint att det sista segmentet i filmen ändå slutar med en ton av hopp. Och alla de tre delarna som utgör The House är fascinerande både i handling och utförande. 

Moskoviaden av Jurij Andruchovytj

I det sovjetiska imperiet hyste man en hatkärlek till sina landsmän från andra delar av väldet - man visste att man alla borde vara kamrater men nationsbeteckningarna väller fram, inmängd bland fakta om hur full eller opålitlig mannen ifråga är, i Jurij Andruchovytjs bok Moskoviaden från 1993. Ja, det är mest män som för ordet, fastän många kvinnor dyker upp i förbifarten som snabba tröstknull i en jobbig värld. Den främsta trösten är ändå alkoholen. Vår huvudperson visade en antydan till poetisk begåvning och skeppades från Ukraina till studenthemmet i Moskva, där han tillsammans med andra sovjetmedborgare slösar bort dagarna och sin möjliga diktartalang i en ständig jakt på mer sprit och kvinnor.

Han berättar vad han gör som "du", fast ibland också i jag-form, och ibland i form av ett brev till Ukrainas möjligen återvändande kung Olelko II. Själv kallar han sig Otto von F. men kallas av KGB-tjänstemännen för Otto Vilhelmovytj. Det eländiga köandet för vattnig öl bland sorgliga existenser börjar redan på morgonen. Det fortsatta köandet för en skål billig mat i en annan sal med trytande porslin och mat pågår bland andra sorgliga existenser. Situationerna är burleskt beskrivna och hålls också fram som bevis för hur det går utför med Sovjetriket, saker slås sönder eller försvinner och man väntar på välgörenhet från Väst. 

Som läsare har jag svårare än Otto att få fotfäste bland alla fulla, arbetslösa människor som grälar och slåss i sjaviga lokaler. På det sista femtiotalet sidor växlar boken dessutom upp i surrealism, när vi - förmodligen enbart i Ottos fantasi - ramlar in på en överdådig Komsomol-fest där ett halvdussin personer utklädda till makthavare ur Rysslands historia diskuterar hur staterna som bryter sig loss från Sovjet kommer att vilja återvända, följt av ett återtagande av Alaska, Polen, Finland, ja varför inte mer och mer av alla länder man kommer åt. Kusligt men inte överraskande för den som följt halvöppna diskussioner om Rysslands utkorade storlek de senaste decennierna. 

Det finns som sagt några korn av samhällskritik att hitta, men de är få i den överbelamrade och larmande texten. I flera fall att tonen även pinsamt pubertal på många sätt, som när Otto mot alla regler överraskar en mörkhyad studentska i duschen och hon ger efter för honom på ett "slavlikt" sätt. Att många av de samtida samhällskritiska ryska romanerna har det här provokativa tilltalet är ett budskap i sig - om en vilja att bryta mot den goda smaken, en önskan att överdriva så att bara de som varit där faktiskt känner igen sig, andra saker. För undertecknad är det inte tillräckligt mycket substans i boken för att rättfärdiga sörjan av sopor och misslyckanden som Jurij Andruchovytj dränker den i.

Cindy Sherman Anti-Fashion på Deichtorhallen i Hamburg

Kläder och mode är en viktig del i den personlighet man visar upp, och en konstnär som Cindy Sherman som bygger personligheter och historier på sin gestalt lägger förstås mycket tankearbete på vilka kläder hon har på sig för sina fotografier. Utställningen Anti-Fashion på Deichtorhallen Sammlung Falckenberg i Hamburg börjar i några bildserier från tidigt i hennes karriär, där hon tar en reklambild, sedan placerar sig själv i den, och sedan överdriver den för att visa vad den egentligen vill säga - sexiga omslagsfoton, husliga hemmafruartiklar, glada konsumenter.

Modetidningar och designhus har varit intresserade av hennes verk, trots att hennes perverteringar av modet borde verka avskräckande. Men att omfamna något negativt kan leda till bättre cred, acceptant och mer press, så modevärlden har bjudit in Cindy Sherman gång på gång, såsom till en fotoserie i Harper's Bazaar 1993 eller direkta samarbeten med modehus som Comme des Garcons och Balenciaga.

De pyttesmå modeplaggen sitter illa på Shermans slanka men normala kropp, och istället för att rätta till, nåla och fuska för att allt skall ligga slätt och snyggt för fotografierna låter hon kläderna sitta snett och hudvecken synas. Sminket är slarvigt, peruker sitter snett, uppsynen är förvirrad, skrämmande eller galen. Ofta lägger hon till proteser som enorma bröst eller en gravidmage med utstående navel.

I 2007/2008 års bildsvit kan vi se en dansgolvsprinsessa med överdrivna läppar och ögonbryn som bara några år senare har blivit omsprungen av kvinnors frivilliga ingrepp i ansiktet som skapar en helt egen estetik som andra tycker är obehaglig. Verkligheten har kommit ikapp Cindy Shermans bilder.

Igen, som fashionista-influencer på omslaget av en exklusiv utgåva av Harper's Bazaar US 2016. Det groteska är nedtonat, istället finns en hunger efter att synas och betyda något.

I serien Men från 2019/2020 poserade Sherman som man, ofta i par med en kvinna på ett sätt som dubblerade förståelsen för just deras klädval och vad som fick dem att skiljas från eller likna varandra.

Mer lik ett traditionellt modereportage men ändå inte är bildserien Landscapes där Cindy Sherman fick klä sig i kreationer hämtade ur modehuset Chanels arkiv. För att inte råka fläcka de ömtåliga plaggen avstod Sherman från makeup och ändrade sina ansiktsuttryck digitalt i efterhand. Man ser att även utan de groteska överdrifterna är det svårt att skapa samma tjusning som i de gängse modellfotografierna - poserna måste vara perfekta, med några nålar i ryggen och kanske litet tråcklande för att plaggen skall se så överjordiskt snygga ut som en bläddrande, längtande läsare vill. Modereportagen skall visa oss vad vi aldrig kan uppnå, Cindy Sherman visar oss dem som har uppnått det och ändå inte blivit sköna gudinnor.

Länk till Deichtorhallens sida om Cindy Sherman Anti-Fashion

Cristóbal Balenciaga

Som barn hjälpte den unge Cristóbal sin mor att sy kläder åt damer i hemstaden Getaria. I den större grannstaden San Sebastián upptäcktes hans kreationer av den modeintresserade societeten på semester, och när vi möter Cristóbal Balenciaga i den spanska serien som bär hans namn är han en av flera uppskattade kreatörer av haute couture i Paris, modevärldens mecka. Trådsmala modeller seglar in i Balenciagas underbara klänningar på visningarna i hans modehus, och på damerna som kan köpa dem tas måtten så att kläderna sitter perfekt. 

Varje avsnitt inleds med berömmande citat om Balenciaga från andra kända modedesigners som Coco Chanel och Hubert de Givenchy, många med fokus på hur han är en designer som kan hela processen att skapa en dräkt från att välja ut tyget, nåla samman på prov och sätta de sista stygnen. Vi får se honom i hans ateljé, visande sömmerskorna exakt hur nålen skall föras, ibland i desperation under en visning då en ärm inte ligger perfekt och han river av den för att blixtsnabbt sy om den. Man lever sig lätt in i hans noggranna visioner om skönhet och njuter av hans idéer om silhuetter. Större hattar! Den käre vännen Wladzio d'Attainville, en närmare vän än man får tala om i dåtidens Frankrike, skapar stora hattar som kompletterar Balenciagas klänningar.

Men med andra världskriget kommer den tyska ockupationen och dess kluvna förhållande till det parisiska modet. Visst vill man ha de vackra klänningarna, appropriera dem för Tyskland och de tyska officersmätresserna, men också tukta de alltför kreatvia skaparna för inget kan få fortgå ostört. Huset Balenciaga blir sanktionerat i tre månader då det "hetsat till uppror med provokativa hattar". Att Balenciaga fortsatte att skapa och sälja kläder till medlemmar från de ockuperande styrkorna var inte okontroversiellt, men serien skrapar bara på ytan i det fallet. Litet mer fördjupar man sig i problemet att få tag i tyger under importrestriktionerna, och vi får se Cristóbal Balenciaga vända sig till spanska fabriker då de franska inte kan leverera.

Mest av allt går berättelsen om Cristóbal Balenciaga in på hur han kämpade emot att hans kreationer, såväl mönstren som de färdiga klänningarna, skulle spridas så snabbt och till så många som ville ha tillgång till dem. Att överhuvudtaget tala med pressen låg inte heller för honom. Andra modehus var snabbare med att följa den nya tidens villkor - släppa en parfym för att tjäna pengar från nya kundkretsar, expandera till USA, sälja prêt-a-portér. Balenciaga drar åt andra hållet för att behålla exklusiviteten - förbjuda pressen att besöka hans visningar, förbjuda modetidningarna att sprida skisserna så att kunderna skall få köpa något som ingen annan har eller kan skapa. Besvikelsen hos Balenciaga är står när det inte går att hålla emot längre. Det är lätt att hålla med honom när man ser vilka hiskliga skapelser som nu säljs under hans namn, och den skicklige mannen själv vrider sig säkert i sin grav om han ser dem. Men vi som ser TV-serien och besöker muséet i hans födelsestad ser hans storslagna kreationer och kan för en stund få uppleva den skönheten och omsorgen om kvalitet, och sedan längta efter det för evigt.

Pearl av Siân Hughes

Det var inte så att Marianne saknade fotfäste i livet innan hennes mamma försvann, men det hon hade var inte förankrat i det vanliga livet som andra människor levde, utan i en gemenskap tätt intill mamman, naturen och det litet slitna huset de bodde i tillsammans med pappa Edward. När hon som åttaåring för första gången börjar i skolan måste hon sitta tillsammans med de mindre barnen. Marianne kunde läsa, men under den förvirrade, sorgsna tiden efter mammans försvinnande glömde hon bort hur, och måste lära sig det igen. 

Eller var det verkligen så? I sina minnen sitter hon i mammas knä och ljudar sig igenom favoritboken medan mamma håller i hennes händer så att hon inte skall klia sönder sina vattkoppor. Men Edward säger att hon fick vattkoppor först några år efter att mamman försvann. Barndomsminnen kan vara otydliga och förvanskade av vad man tror eller tänker sig har hänt, och kanske särskilt när man var med om något omvälvande som Marianne. 

Siân Hughes berättar Mariannes historia inte helt kronologiskt, utan i längre episoder från viktiga delar av hennes liv där minnen, gamla händelser och förväntningar växer in i varandra. När Marianne från att ha varit ett barn som helst inte går i skolan glider över till att bli en riktigt jobbig tonåring skildrar Hughes det lagom neutralt, utan ursäkter eller överdrivna sympatier men också förståeligt. Orelaterade händelser kan väcka en sorg, små vänligheter kan skapa en efterlängtad känsla av att vara välkommen.

One of the other children came to fetch her.

'Are you Marianne? Mark said you'd help us with the treasure hunt.' She held out her hot little hand to me and I took it, grateful for the easy way she gave me to walk back into the party. She turned my hand over, and stroked the marks on my wrist.

'What happened to your arm?'

'It got caught in some gooseberry bushes. In a different garden. And maybe some blackberries too. And thistles.'

'Are there any blackberries here?'

'No, this is a very safe treasure hunt. I think Mark cut down all the blackberries bushes specially.' I was aware I said it kind of with my mother's voice inside mine, her kind of explanations, the stories she told me, and I wondered, fleetingly, if she sometimes said them to me with tears in her eyes or scars on her arms, and I accepted them as easily as this little girl called Rose took my hand and led me through the garden.

Siân Hughes språk är ibland lyriskt på ett jordnära sätt, ibland med god psykologisk insikt i att beskriva ett inre tryck eller en flyende känsla av förlösning och förlåtelse. Marianne och många i hennes omgivning, inklusive den döda modern, vill ibland passa in händelser som delar av en saga, antingen en de redan kan eller en helt ny. Inte för att göra sig själv till hjältar, ibland för att hitta en mening med vad som händer, men mest för att få en förståelse för det svårbegripliga. Siân Hughes första roman är fint berättad och jag vill läsa mer av henne.

Fem myror - jazzversionen på Fasching

Tänk att det var femtio år sedan som fem myror, fyra elefanter, Magnus, Brasse och Eva gjorde sitt intåg i svenska TV-apparater - och att de varit lika älskade av barn (och vuxna) ända fram till idag! Vi är flera generationer som samlas på Fasching för att höra de fina låtarna i jazztakt, från pigga pensionärer till väluppfostrade småbarn. På scenen sitter och står Anna Lund (trummor), Vilhelm Bromander (kontrabas), Alex Zethson (piano), Kristin Amparo (vokal) och så musikens upphovsman själv, Bengt Ernryd (trumpet)!

Den härliga vinjettmelodin inleder förstås konserten, och broderas ut i fina solon från musikerna. Strax följer en av de medryckande sångerna som räknar upp från A till Ö - tänk att alfabetet kan vara en fullgod låttext! Men i programmet fanns ju också sånger som fördjupade sig i en bokstav i taget, som nästa låt där Kristin Amparo berättar varför hon älskar just bokstaven M, och alla på scenen bidrar med svängiga solon. Den allra lugnaste av låtarna som räknar från 1 till 20 följer på den, följt av Rörmokarrock.

Låten J-Jazz har en riktigt fin melodi som de skickliga musikerna improviserar över. Sedan får vi ännu en lugn låt, godnattvisan som berättar om alla saker som börjar på N. Två av de allra röjigaste låtarna följer, sammanslagna i ett potpurri: den roliga uppräkningen från 1 till 20 som hakar upp sig på 14, och så den sköna O-låten.

Evas mjuka, fina 1-till-20-sång blev till avsignatur för hela programmet och även för den här timslånga konserten - eller nej, som extranummer kom O-låten tillbaka en sväng med litet mer medsång från den begeistrade publiken. Vilken fin upplevelse för alla åldrar!

The Other Black Girl

Nella Rogers har alltid drömt om att arbeta på ett bokförlag, men misstänker att hon på Wagner Books inte kommer att få chans att visa vad hon går för. Varför? Hon är den enda svarta anställda bland dussintals vita kvinnor som verkar leva i en annan värld än Nella, vare sig de är etablerade författaragenter eller assistenter som hon själv. Det är med glädje och litet förvirring som Nella möter den nyanställda Hazel, även hon svart. Så skönt att ha någon som förstår Nellas små och stora problem - eller? Eller kommer Hazel att lägga ett litterärt krokben för Nella igen, sådär som hon gjorde den allra första dagen, eller är hon verkligen på Nellas sida?

Men Hazel är så självsäker och peppar Nella, även om hon är litet väl påflugen ibland. Pojkvännen Owen och i synnerhet bästa vännen Malaika är desto mer skeptiska mot Hazel. Och Nella upplever såväl skräckscener med flimrande ljus i korridorerna på jobbet, som lappar från främlingar på tunnelbanan som varnar henne för Hazel. 

De mystiska händelserna och den svårdefinierade misstänksamheten mot Hazel gör de första avsnitten riktigt spännande. Som åskådare kan man välja att tänka att kameran, lojal med Nellas tveksamhet, överdriver några av Hazels skumma blickar och att de fysiska händelserna beror av slumpen. För ett tag hinner man undra om Hazel kanske är för avog för sitt eget bästa eller håller på att bli galen.

Men tyvärr, som så ofta är det spänningen i det osäkra som är bäst, och förklaringarna aldrig lika tillfredsställande. När sanningen bit för bit uppdagas verkar trådarna inte hänga ihop längre, och historien verkar till och med säga emot sig själv. TV-serien The Other Black Girl bygger på en bok, vilket ofta är bra då det betyder att handlingen är genomarbetad, men ibland kan vara sämre då nyanser i berättelsen försvinner eller förvirrar i filmatiseringen, och det är fallet här. Vad gäller boken så finns det redan läsare som uttryckt detsamma om hur handlingen inte håller hela vägen till slutet. Men The Other Black Girl är ändå till största delen en riktigt spännande och underhållande serie.

Fine de Claire av Daniel Gustafsson

Helena är geolog och ser kilometerna av berggrund och årmiljonerna av långsam utveckling i naturen omkring sig. Det är skönt att få se de perspektiven tillsammans med henne, i såväl Vätterns form som i en grästuva bakom en kiosk vid vägen. Det ger en känsla för hur gammal jorden är och hur stora, tunga processer som har pågått innan människan började kliva runt och ändra om efter sitt eget godtycke. Vad välbeställda medelklassmänniskor gör för att imponera på varandra blir ännu mer löjeväckande i skenet av planetens långsamma utveckling.

Daniel Gustafssons penna skissar skickligt både den konkreta geologin och den tillgjorda lyxkonsumtionen. De båda aspekterna möts i ostronen, varelser som funnits på jorden i ungefär samma form i femhundra miljoner år och nu blivit en produkt för konnässörer och aspirerande finsmakare. Det är i den skärningspunkten som Helena tydligt känner att hon måste ta sig ur livet hon lever nu.

Hon är själv en tilltalande blandning av noggrann planering och spontanitet. Bilfärden ned genom Europa är klokt uttänkt men väl framme vid sina hållpunkter öppnar hon sig för oväntade möten med främlingar utan att rubbas i sina resplaner.

Helenas berättelse varvas med en skildring från en handelsresa hundrafemtio år tidigare. Färden tangerar Helenas resa, delvis i rummet och delvis för att lasten är ostron. Partierna bidrar kanske inte riktigt lika mycket till handlingen som jämfört med platsen de tar, men de är korta och välskrivna och ger ytterligare en vinkel på Helenas resa. Målet med resan är inte riktigt lika intressant som vägen dit, men de första tvåhundra sidorna med de initierade lokalskildringarna och den geologisk/filosofiska blicken på omvärlden gör boken Fine de Claire mycket läsvärd.

Fotnot:

Den här intressanta artikeln fick mig att se paralleller till Madame Bovary.

Kosmos Bartók i Elbphilharmonie Hamburg

Åtta konserter är vikta åt Bela Bartóks musik i den vackra och välljudande konserthallen Elbphilharmonie i Hamburg, och NDR Elbphilharmonie Orchester står för nästan alla fiolerna under ledning av olika kompetenta dirigenter. Den kväll jag prickade in inleddes med Violinkonsert Nr 2 Sz 112 (1937-38) med den ypperlige Valeriy Sokolov som solist. Konserten i fråga inleds av harpan och ljuva, inbjudande klanger från såväl orkester som soloviolin, men så börjar harmonierna falla isär och klangerna kompliceras. Stycket var ett av de sista som Bartók komponerade innan han lämnade Ungern och man kan tänka sig hur missnöjet stiger fram ur sprickorna av det sköna utanverket. Ibland brister orkestern ut i närmast kakafoni, ibland till och med i ett skri när de tar över efter ett soloparti, och likaså bär solopartierna på smärta. Men Sokolovs ton är helgjuten och njutbar, hans spel virtuost och känslosamt, och klangen i det klokt byggda konserthuset perfekt.

Efter paus följer Två bilder för Orkester Sz 46 (1910) där den första är inspirerad av Debussy, med stora klanger som liksom låter orkestern bygga vågor och sorl. Den andra bilder är dansant och med en rolig sekvens av stegrande takt som orkestern, ledda av Stanislav Kochanovsky, hanterar perfekt.

Kvällens sista verk är den kusliga historien Den underbara Mandarinen Sz 73 (1926), vilket ledde till offentliga protester vid uruppförandet i Köln då publiken och dåvarande borgmästaren Konrad Adenauer fokuserade på Sex- och Brottstemat i handlingen snarare än den sorliga försoning som sker i upplösningen. Musiken är oroande från början och de få partierna av stilla vänlighet bryter snart ut i grymma virvlar igen. Ändå är musiken fascinerande i sig, och det gör konserten för kvällen till ett mycket hörvärt, varierat program. Den gedigna boken med introduktion till alla verk och artister, vilken så generöst skänks till alla besökare, skapar mersmak för Bartóks verk och Bartókfestivalen i synnerhet.

Tack och förlåt

Förlåt säger de ofta, båda systrarna, fastän de har vuxit upp på skilda håll. Som att de alltid är beredda på att någon har blivit sårad och att det är deras fel. När föräldrarna skildes följde Sara med mamman och Linda med pappan. Nu är båda vuxna och Saras familj skall utökas med ett andra barn om bara några veckor. Då händer något av det hemskaste som kan hända - barnafadern Daniél vaknar inte på morgonen, han är död. Höggravid och redan pressad måste Sara hålla sig samman inför femåringen Elliot medan hon ordnar med begravning och andra praktiska sysslor.

På omvägar når dödsbudet storasyster Linda som bryter flera års tystnad och tar sig till begravningen. Det första mötet mellan de vuxna systrarna blir misslyckat, och inte bara det utan många situationer efter det också. Men även Sara inser att hon borde hålla kvar kontakten med den mer struliga systern, tack vare små skärvor av stöd och uppmuntran från omgivningen, och ännu mer de klantigare och jobbigare insatserna av folk som säger saker de inte förstår något om. Elliot tycker också om sin morbror Linda och hennes fina hund Zlatan.

Ingen av systrarna är särskilt vältalig, och vem vet vad man skall säga i de svåraste stunderna, de man aldrig har varit i förut? De innerliga, allvarliga scenerna i Saras liv får ett par välkomna avbrott i Lindas komiska relationsproblem, och sextiotalsschlager med tänkvärda ord till medryckande melodier blir soundtrack ibland. Handlingen är bara snäppet bort från att vara helt realistisk, och det går att leva sig in i båda systrarnas känslor när det är som svårast. Det är fint att regissören Lisa Aschan bjuder in oss till systrarnas liv med sådan fingertoppskänsla. Det är inte lätt för någon av dem, men med den ärliga kärlek och humor som finns hos dem båda så kan det gå bra även när det blir jobbigt.

Translation State av Ann Leckie

Vi var många som fascinerades av den utomjordiska rasen Presger när vi läste Ann Leckies Ancillary-böcker. Ja, eller bara av deras Translators, för så annorlunda är Presger att de bara kan kommunicera med mänskligheten via människor som uppfostrats hos dem från späda år. Vad denna uppfostran ledde till såg vi skymtar av hos de Translators vi mötte, Translator Dlique och Translator Zeiat, vars humor ofta slog över i munter sadism eller åtminstone en vilja att ta isär och undersöka även ting och personer som man inte borde skära i.

Även Ann Leckie ville ge mer utrymme åt de fascinerande Translators, och nu får vi följa en av dem, Qven, under de sista åren av deras uppväxt och utbildning. Om ordkonservativa läsare fick krupp av det genomgående användandet av "hon" i den första trilogin, kommer här ett antal andra personliga pronomina och personer som begär att få tilltalas med olika dylika. "They/them" är ganska inarbetat även här på jorden, men nu möter vi också människor som tilltalas med "e" och andra som benämns "sie". Det behöver ju inte lägga krokben för läsningen då de alla är distinkta personligheter med intressanta bakgrundshistorier och en spännande handling framför sig i boken Translation State.

Innan vi möter Qven i Presgers barnkammare, tar boken sin början hos Enae som just är på väg att bli snuvad på arvet sie rätteligen borde fått efter den otacksamma Grandmaman sie passat upp på under hela sitt liv. Istället skickas sie ut på ett uppdrag som skulle kunna vara en sinekur men faktiskt leder till omvälvande upptäckter och en del i äventyret som följer.

Därnäst träffar vi Reet, ett hittebarn som i vuxen ålder snappas upp av Hikipi-diasporan, en folkgrupp som en gång fördrevs från Lovehate Station och nu samlas för att sjunga folksånger och kräva erkännande. Vi kan redan gissa att Hikipis förhoppningar om Reet är missriktade och att hans ursprung finns någon annanstans. Hans ungdomsdrömmar om att dissekera och bita andra människor låter misstänkt likt något vi har hört förut. Till exempel från barngrupperna där Qven och de andra blivande Translators lever om. Då och då blir nyfikenheten för stark och något av de svagare barnen skärs upp och studeras av de ivriga övriga. Det verkar inte vara helt dödligt men ändå obehagligt för dem som utsätts för det.

Dock är det meningen att Translators skall socialiseras till att passa bland människor, och det är roande att läsa om hur Qven måste öva på att bjuda på te och småkakor och prata om okontroversiella ämnen. Roande och oroande, för deras ställning som möjlig Translator är inte helt säker och de börjar också känna sig osäker på sin uppgift i livet. Men det är roligt att plocka upp idéer om hur Presger faktiskt fungerar i de ledtrådar som smygs ut i bisatser här och där.

Det är inte osannolikt att omvälvande skeenden som rör såväl överlevnad för galaxens livsformer som enskilda liv, kommer att behöva behandlas just som Ann Leckie beskriver, med tragglande diskussioner mellan diplomater och andra engagerade varav de flesta har baktankar om hur just deras folkgrupp skall stå som vinnare och gärna går omvägen via andras engagemang. Till de viktiga överläggningarna dyker det också upp några kända ansikten från Ancillary-trilogin, men ännu större överraskningar lurar runt hörnet. Translation State är litet väl nära att falla i cozy-fällan där allt slutar maximalt trevligt och bekräftande för huvudpersonerna, men då den ritar upp en så spännande handling i ett så varierat universum, med säker blick för kul detaljer, är det en mycket underhållande och läsvärd bok.

Fler böcker av Ann Leckie:
Ancillary Justice
Ancillary Sword
Ancillary Mercy
Provenance

The Raven Tower

Mahler och Bartók på Konserthuset Play

I Konserthusets generösa Play-avdelning kan man när man vill höra och se en ypperlig konsert med verk av Béla Bartók och Gustav Mahler, inspelad i november 2023 med Ryan Bancroft som dirigent för Kungliga Filharmonikerna. Den börjar med Béla Bartóks Violinkonsert nr 1 (1907-08) med Alina Ibragimova som solist. I den första satsen ropar fiolen i sorg och smärta och får förståelse och tröst av orkestern. Men i den andra satsen finns det styrka och mod, och till och med lekfullhet in i den starka finalen och det är spännande att höra.

Mahlers Symfoni nr 5 (1901-02) fångar uppmärksamheten från de första trumpettonerna, men varje stämma och varje melodi är viktig. Ryan Bancroft ger Kungliga Filharmonikerna stadga och beslutsamhet, vilket gör sig väl i de litet udda danspartierna i tredje satsen. Säkerheten består genom hela den mäktiga symfonin. I den sista satsen jagar musikerna fram melodier från hela verket och samlar sig ändå som en gemensam överenskommelse. Man kan känna att finaltonerna är på väg, de kommer inte än utan hålls undan en stund, och det känns inte utdraget eller urvattnat utan självständigt, och som lyssnare vill man bara låta musiken fortsätta när den är så bra! Men så avslutas den ändå, stort och starkt, så att man längtar efter att höra mer på plats en annan gång.

Länk till konserten på Konserthuset Play

The Gift

Ända sedan barndomen har Atiye målat en speciell symbol i sina bilder. Nu är hon vuxen och har sin första utställning som konstnär, och människorna uppskattar hennes verk och den fascinerande symbolen. Samtidigt med vernissagen pågår utgrävningarna i Göbekli Tepe, en struktur som byggdes för obegripliga elvatusen år sedan, före alla andra kända religiösa byggnader, och vars omfång och funktion ännu är oförklarad. I en dittills oöppnad grotta hittas just den symbol som Atiye haft i tankarna hela livet.

När Atiye ger sig av för att se symbolen i grottan med egna ögon, möter hon en herdeflicka med en stjärna i panna. De förstår inte varandras språk men flickan känner igen orden Göbekli Tepe och leder Atiye rätt. De når fram till grottan som badar i ett lila ljus, men arkeologen Erhan drar ut Atiye - hon får ju inte störa utgrävningarna!

Underliga saker börjar hända i Atiyes liv. Att fästmannen Ozan friar till henne väcker mer förvirring än lycka, en underlig gammal kvinna dyker upp på oväntade platser och dragningen till Göbekli Tepe är fortfarande lika stark.

Det är ett smart drag av den turkiska TV-serien The Gift / Atiye att använda sig av Göbekli Tepe, en fascinerande plats som började grävas ut först på 1990-talet och fortfarande förbryllar forskare och historiker. Mysteriet dominerar inte handlingen utan är en bakgrund till de komplexa relationerna mellan människorna i serien. Atiyes lillasyster Cansu är adopterad av Atiyes familj - i den första versionen av berättelsen. I seriens andra säsong är relationerna omkastade, och Atiye kommer ut i en värld där personerna som var hennes far och mor inte känner igen henne. 

Fler ledtrådar ges till att det finns en grupp som känner till hemligheter om Göbekli Tepe och har en plan för något som skall hända, något som Atiye skall vara en del av. I trejde och sista säsongen är det detta som står i fokus i handlingen. Åter igen är det ändå inte mysteriet som tar den största platsen, utan vad människorna upptäcker om sin egen historia, och om de parallella liv de själva och deras närmaste har levt. Man skulle kunna önska sig mer tydlighet i vad målet med de kommande ritualerna är, och hur personerna som strävar efter det har fått kunskap om hur och vad som skall göras, men det förtar inte att The Gift är ett spännande, lågintensivt mysterium i oväntade miljöer.

De ansatte av Olga Ravn

Olga Ravns tunna bok De ansatte / The Employees / De anställda beskrevs som "A workplace novel of the 22nd century" när den nominerades till Internationella Bookerpriset, och som en "besvärlig och vilt originell samhällskritisk sci-fi-utopi". Vi som läst science fiction i decennier vet att det är en utmärkt genre för att sätta samtida trender i blickfånget genom att placera dem i framtiden eller en extrem miljö, vi har läst böcker som gör just det på ett bra sätt, och vi har också läst böcker av författare som använder sig av SF:s troper på mindre skickliga sätt då de är nya i genren.

Olga Ravn använder sig av greppet att låta anonyma röster berätta om livet på Det sextusende skeppet, i korta intervjusvar om en eller två sidor. Det är osäkert om samma person/varelse återkommer eller om alla de omkring hundra rösterna kommer från olika personer/varelser, men oftast står det klart om den som talar är människa eller människoliknande, alltså skapad för att arbeta på skeppet.

Många av dem talar om längtan - flera längtar tillbaka till barn de lämnat efter sig på jorden, andra har utvecklat bindningar till någon kollega eller till någon av de underliga, halvlevande artefakter de har lagrat i olika rum på skeppet. De människoliknande skapelserna talar ibland om skillnaden i liv mellan dem och människorna, och det gör en del människor också.

Det är svårt att skaka av sig känslan att Olga Ravn gör det lätt för sig med den långa raden av röster. Att ifrågasätta sin mänsklighet och känna underliga dragningar till andra är ganska säkra kort i en litteratur som gärna kretsar kring psykologi och mänskligt lidande. Att kasta fram sida efter sida av ganska likalydande berättelser utan att fördjupa sig i någons karaktär är också en enkel väg att fylla dryga hundra sidor. Det finns också flera frågor som inte får svar. Vad var skeppets uppdrag? Fanns det 5999 andra skepp före detta och vart sändes de? Varför lämnade de jorden - kan de aldrig återvända för att den är trasig? Människorna som saknar havet och luften på jorden, vad tycker de om naturen på planeten där de har landat? För några andra berättar ju om gräset som växer där och till och med om snö som faller. Får inte alla gå ut på den nya planeten?

En missuppfattning om science fiction är att den brister i psykologisk insikt när den fördjupar sig i tekniska detaljer. Men när Olga Ravn utelämnar dem och struntar i logiken, som till exempel frågorna ovan,  så avhänder hon sig också flera andra chanser till att fördjupa sig i moraliska dilemman och fördjupning av karaktärerna. Precis som teoretisk filosofi behöver stöta sig mot verkliga situationer för att ge åtminstone halvfärdiga svar på frågor som går i gråskalor skulle hennes berättelse behövt mer av handling och sammanhang. Av den anledningen är De ansatte / The Employees / De anställda djupt otillfredsställande.

Recensionen har tidigare publicerats i SF Forum 142

Kvartett för tidens ände i Konserthuset

Musikerna på scenen - Emma Agnas de Frumerie (violin), Kajsa William-Olsson (cello), Peter Friis Johansson (piano), senare Johan Fransén (klarinett) - har sällskap av Jan Eliasson och Dag Hammarskjöld, ur vars bok Vägmärken Eliasson läser valda stycken, tillsammans med egna reflektioner. Detta varvas in mellan satserna i musiken som spelas, vilket främst är till förfång för det första verket, Pianotrio i d-moll (1847) av Fanny Mendelssohn-Hensel. Visserligen gör talpartierna att satserna får chansen att stå för sig själva, vilket de gör utmärkt väl och då särskilt den dramatiska finalsatsen, men det är synd att den välskrivna musiken blir uppdelad av Eliassons litet slarviga diktion och långrandiga utläggningar.

Mer givande är lyssningen av det längre verket som givit konserten dess namn, Quator pour la fin de temps (1941) av Olivier Messiaen, skriven för musicerande medfångar i ett tyskt krigsläger under andra världskriget. Längre passager av musik, ett par satser i taget, låter en lyssnare försjunka i det ej helt harmoniska fågelkvittret, och framför allt det vackra soloklarinettpartiet, innerligt framfört av Johan Fransén, och de båda duetterna med pianot där Kajsa William-Olssons spel uppväger några skeva toner i den inledande trion, och där Emma Agnas de Frumeries fioltoner försiktigt lyfter oss mot himlen i den sista satsen, mäktig i sin litenhet och framburen av Peter Friis Johanssons hjälpande, rytmiska pianotoner.