Fine de Claire av Daniel Gustafsson

Helena är geolog och ser kilometerna av berggrund och årmiljonerna av långsam utveckling i naturen omkring sig. Det är skönt att få se de perspektiven tillsammans med henne, i såväl Vätterns form som i en grästuva bakom en kiosk vid vägen. Det ger en känsla för hur gammal jorden är och hur stora, tunga processer som har pågått innan människan började kliva runt och ändra om efter sitt eget godtycke. Vad välbeställda medelklassmänniskor gör för att imponera på varandra blir ännu mer löjeväckande i skenet av planetens långsamma utveckling.

Daniel Gustafssons penna skissar skickligt både den konkreta geologin och den tillgjorda lyxkonsumtionen. De båda aspekterna möts i ostronen, varelser som funnits på jorden i ungefär samma form i femhundra miljoner år och nu blivit en produkt för konnässörer och aspirerande finsmakare. Det är i den skärningspunkten som Helena tydligt känner att hon måste ta sig ur livet hon lever nu.

Hon är själv en tilltalande blandning av noggrann planering och spontanitet. Bilfärden ned genom Europa är klokt uttänkt men väl framme vid sina hållpunkter öppnar hon sig för oväntade möten med främlingar utan att rubbas i sina resplaner.

Helenas berättelse varvas med en skildring från en handelsresa hundrafemtio år tidigare. Färden tangerar Helenas resa, delvis i rummet och delvis för att lasten är ostron. Partierna bidrar kanske inte riktigt lika mycket till handlingen som jämfört med platsen de tar, men de är korta och välskrivna och ger ytterligare en vinkel på Helenas resa. Målet med resan är inte riktigt lika intressant som vägen dit, men de första tvåhundra sidorna med de initierade lokalskildringarna och den geologisk/filosofiska blicken på omvärlden gör boken Fine de Claire mycket läsvärd.

Fotnot:

Den här intressanta artikeln fick mig att se paralleller till Madame Bovary.