Cristóbal Balenciaga

Som barn hjälpte den unge Cristóbal sin mor att sy kläder åt damer i hemstaden Getaria. I den större grannstaden San Sebastián upptäcktes hans kreationer av den modeintresserade societeten på semester, och när vi möter Cristóbal Balenciaga i den spanska serien som bär hans namn är han en av flera uppskattade kreatörer av haute couture i Paris, modevärldens mecka. Trådsmala modeller seglar in i Balenciagas underbara klänningar på visningarna i hans modehus, och på damerna som kan köpa dem tas måtten så att kläderna sitter perfekt. 

Varje avsnitt inleds med berömmande citat om Balenciaga från andra kända modedesigners som Coco Chanel och Hubert de Givenchy, många med fokus på hur han är en designer som kan hela processen att skapa en dräkt från att välja ut tyget, nåla samman på prov och sätta de sista stygnen. Vi får se honom i hans ateljé, visande sömmerskorna exakt hur nålen skall föras, ibland i desperation under en visning då en ärm inte ligger perfekt och han river av den för att blixtsnabbt sy om den. Man lever sig lätt in i hans noggranna visioner om skönhet och njuter av hans idéer om silhuetter. Större hattar! Den käre vännen Wladzio d'Attainville, en närmare vän än man får tala om i dåtidens Frankrike, skapar stora hattar som kompletterar Balenciagas klänningar.

Men med andra världskriget kommer den tyska ockupationen och dess kluvna förhållande till det parisiska modet. Visst vill man ha de vackra klänningarna, appropriera dem för Tyskland och de tyska officersmätresserna, men också tukta de alltför kreatvia skaparna för inget kan få fortgå ostört. Huset Balenciaga blir sanktionerat i tre månader då det "hetsat till uppror med provokativa hattar". Att Balenciaga fortsatte att skapa och sälja kläder till medlemmar från de ockuperande styrkorna var inte okontroversiellt, men serien skrapar bara på ytan i det fallet. Litet mer fördjupar man sig i problemet att få tag i tyger under importrestriktionerna, och vi får se Cristóbal Balenciaga vända sig till spanska fabriker då de franska inte kan leverera.

Mest av allt går berättelsen om Cristóbal Balenciaga in på hur han kämpade emot att hans kreationer, såväl mönstren som de färdiga klänningarna, skulle spridas så snabbt och till så många som ville ha tillgång till dem. Att överhuvudtaget tala med pressen låg inte heller för honom. Andra modehus var snabbare med att följa den nya tidens villkor - släppa en parfym för att tjäna pengar från nya kundkretsar, expandera till USA, sälja prêt-a-portér. Balenciaga drar åt andra hållet för att behålla exklusiviteten - förbjuda pressen att besöka hans visningar, förbjuda modetidningarna att sprida skisserna så att kunderna skall få köpa något som ingen annan har eller kan skapa. Besvikelsen hos Balenciaga är står när det inte går att hålla emot längre. Det är lätt att hålla med honom när man ser vilka hiskliga skapelser som nu säljs under hans namn, och den skicklige mannen själv vrider sig säkert i sin grav om han ser dem. Men vi som ser TV-serien och besöker muséet i hans födelsestad ser hans storslagna kreationer och kan för en stund få uppleva den skönheten och omsorgen om kvalitet, och sedan längta efter det för evigt.