Glory av NoViolet Bulawayo

Folket har samlats för att hylla landets härskare, hurra! Nej, "folket" är fel; vi är bland djur och istället för "man" och "woman" skriver vi "mal" och "femal", en nedkortning av ordet "animal". På så sätt blir NoViolet Bulawayos historia mer allmängiltig, och inte heller utspelar den sig i ett land vi känner till utan i "Jidada with a -da and another -da!", fastän händelserna är skissade på Zimbabwes nutidshistoria.

Den åldrade härskaren som alla står och väntar på har lett landet sedan frihetskriget för över sextio år sedan. Men just den här dagen skall några händelser sätta igång något mycket större: en palatskupp, följt av en ny interimsledare och sedan ett val där folket ganska länge känner att deras röst kommer att höras och allt kommer att bli bättre. Men nej. Efter att ha styrts av en regering innehållande the Minister of the Revolution, the Minister of Corruption, the Minister of Order, the Minister of Things, the Minister of Nothing, the Minister of Propaganda, the Minister of Homophobic Affairs, the Minister of Disinformation, and the Minister of Looting, kommer nu en härskare vars girighet och storhetsvansinne inte har några gränser.

I landet befolkat av hästar, kor, grisar, getter, höns, påfåglar och många andra talande djur har NoViolet Bulawayo hittat en fantastisk berättarröst, med upprepningar av bisatser, meningar och ord som ger poesi och rytm åt handlingen - och också understryker allvaret när de riktigt mörka och blodiga minnena börjar komma upp halvvägs genom boken. Största delen av boken lyfter fram komiken i den dysfunktionella vardagen, där invånarna inte längre räknar med att avloppet skall fungera eller hålen i vägbanorna, vilket lagras med en humor som gör livet lättare. Man kan känna igen stämningen från till exempel Abdulrazak Gurnahs Admiring Silence och Ngugi wa Thiong'os Wizard of the Crow, men NoViolet Bulawayo har en egen röst.

Det är med grymhet och övervåld som människorna hålls i schack. Kan det hålla för alltid? Kan det komma en tid när folkets protester faktiskt leder till ett rättvist styre? Finns det några som kan ta den platsen? Att skriva om missbruket och hyckleriet likaväl som hoppet och det önskade goda slutet, det är nog ett viktigt steg i att fortsätta att ge såväl de drabbade som de som ser på en insikt, en röst och hopp om förändring.

Fler böcker av NoViolet Bulawayo:

We Need New Names

Pianorama - Parade Francaise och Till Paris!

Matilda Lindholm

Endast en timme lång var konserten Parade Francaise, men programmet var så rikt att det absolut var en glädje att vara där. De korta styckena och deras kompositörer introducerades av Roland Pöntinen och den första pianisten på scen, Matilda Lindholm, som passande kallade de tre verken av Lili Boulanger för eleganta, nostalgiska och litet Hollywoodtonade. Verken i fråga var D’un vieux jardin, D’un jardin clair och Cortège (alla från 1914), där jag i synnerhet tyckte om den livfulla Cortège.

Mélanie Benis komponerade flera stycken på temat Kvinnliga legender, och vi fick höra Desdémona op 101 (1913) och Salomé op 100 (1909), där den sistnämnda sannerligen var fascinerande med sina taktartsbyten och humörsvängningar från smeksamma till farliga toner.

Matilda Lindholm avslutade sin halva av konserten med tre verk ur Images, samling nr 2 för piano av Claude Debussy, och visade att hon kan spela såväl dramatiskt (Salomé) som målande med porlande toner, i synnerhet i det sista stycket av de tre med de fantasieggande namnen Cloches à travers les feuilles, Et la lune descend sur le temple qui fut och Poissons d’or.

Terés Löf

Så intog Terés Löf scenen med Arthur Honeggers mycket intensiva Trois pièces för piano (1919). Mellan de två nästan aggressiva första och sista satserna finns en mild sats som heter Hommage à Ravel, och den Pianosonatin i fiss-moll (1905) av Maurice Ravel själv var även den lugnare och ändå med den originalitet som Ravels musik har. Vers la vie nouvelle (1915) av Nadia Boulanger som avslutade konserten hade temperament men slutade sympatiskt nog i toner som var sökande, dock inte osäkra. Bra!

Några timmar senare vidtog festivalens sista konsert med titeln Till Paris! Som inledning fick vi ett flertal roliga verk för fyrhändigt piano, framförda av Roland Pöntinen och Love Derwinger. De turades om ett par gånger vilken sida de satt på, och det förbryllande var att Pöntinen behövde justera pianopallen varje gång de bytte plats, trots att Derwinger inte hade höjt eller sänkt den under sin sittning. Ett mysterium! Men det är viktigt att sitta bra!

Som sagt, riktigt rolig och därtill busig var Igor Stravinskijs Trois pièces faciles för fyrhändigt piano (1915), ävenså Francis Poulencs Sonat för fyrhändigt piano (1939), speciellt i sista satsen där stämmorna leker stafett med en pigg melodi. Så slöt Peter Fridholm och hans flöjt upp intill Roland Pöntinen och flygeln för Darius Milhauds Sonatin för flöjt och piano (1922), behaglig och fin. Mer Stravinskij! Cinq pièces faciles för fyrhändigt piano (1917) och så Maurice Ravels Rapsodie espagnole, version för fyrhändigt piano (1908) vilken tillsammans med tidigare Ravel-verk under festivalen befäste min kärlek till hans musik.

Maurice Ravel

Vafalls! En blåsarkvintett på scenen! Det var inga mindre än Royal Wind Quintet bestående av nämnde Fridholm, Fredrik Söhngen (oboe), Staffan Mårtensson (klarinett), Anders Engström (fagott) och Benedikt Scholtes (horn). Efter all förvisso vacker pianomusik var det fint att få höra blåsinstrument i valda stycken ur La cheminée du Roi René för blåsarkvintett (1939) av Darius Milhaud. Vi är väl förlåtna om vi gäspade till litet efter det, för sista satsen, Madrigal-Nocturne, utgör ju den ljuvliga vinjetten till nattradion i P2.

Fast ingen orsak till gäspning, förstås, när Roland Pöntinen anslöt för festivalens sista stycke, Sextett för piano och blåsare (1939) av Francis Poulenc. Fantastisk musik, full av liv och energi, vilket gör de sista litet vemodiga tonerna ännu mer effektiva och minnesvärda. Vilken underbar festival det har varit! Tack till Roland Pöntinen, Konserthuset och alla medverkande!

Pianorama - Särlingar och pianomosaik

Om man definierar en särling som någon som har originella idéer och tänker nytt, så kan även en publikfavorit som Debussy räknas in bland de mindre kända och spelade kompositörer som får höras under den fyra timmar långa sessionen av tre konserter i rad. Den gode herr Pöntinen släppte idag upp några andra pianister på scenen, och till och med två stråkar! 

I första sjoket med Särlingar tog sig Vilhelm Moqvist an Charles-Valentin Alkans Le festin d’Ésope för piano op 39:12 (1857). Ett tema introducerades litet stelt, som på en spinett, men varierades sedan på många olika och roliga sätt. Först halkade det in några glidande toner både uppifrån och nerifrån pianoregistret. I andra omgångar spelades det mäktigt eller stillsamt, och det var underhållande att höra hur många variationer det finns på att spela pampigt eller för den delen mjukt.

Roland Pöntinen tog själv plats vid flygeln för att spela Aleksandr Skrjabins Pianosonat nr 9 "Messe noire” (1913), ett dramatiskt och litet organiskt växande verk som jag kanske inte helt skulle förknippa med en svart mässa, men jag litar på att Skrjabin vet vad han menar.

Så tog Martin Malmgren över flygeln för resten av den första konserten, i följande verk som alla var intressanta och givande, och så olika varandra fastän de skrivits nästan samtidigt:

Claude Debussy Berceuse héroïque för piano (1914)

Samuil Feinberg Pianosonat nr 2 a-moll (1916)

Väinö Raitio Fyra färgdikter för piano (1923)

Claude Debussy Etyd nr 10 ”Pour les sonorités opposées” ur 12 etyder för piano, bok nr 2 (1915)

Det första Debussy-stycket startade tungt på ett intressant sätt och gick vidare till en sorts frågande dialog med sig själv. Det sista Debussy-stycket var i mina öron mer naturlyriskt än Raitios färgdikter strax innan, trots att de lånat namn från naturen - där undrar jag om trädet i Den gulnade björken sågades ned mot slutet när musiken blev mer aggressiv?

Pontus Carron

Efter en paus startade en ny konsert, nu med enbart den ytterst begåvade Pontus Carron i närmast symbios med flygeln. Han spelade känsligt och inlevelsefullt i de stillsamma partierna men lät sitt instrument dåna när musiken krävde det. Verken som spelades var följande:

Frederic Mompou Angelico ur Música callada I för piano (1959)

Frederic Mompou Damunt de tu només les flors, version för piano arr Arcadi Volodos (1948)

Francis Poulenc Trois pièces för piano (reviderad version 1953)

Francis Poulenc Intermezzo nr 2 Dess-dur för piano (1934)

Manuel Ponce Intermezzo nr 1 för piano (1909)

César Franck Preludium, koral och fuga för piano (1884)

Alfredo Casella A la manière de… Ravel för piano (1913)

Charles-Valentin Alkan Barcarolle g-moll för piano (1864)

Frédéric Chopin Etyd h-moll för piano op 25:10 (1837)

Frederic Mompou XXII – Molto lento e tranquillo ur Música callada IV för piano (1967)

Alltså av litet nyare datum i många fall. Styckena var bara några minuter långa, förutom César Francks Preludium, koral och fuga som var längre än en kvart och lät musiken porla mäktigt. Det sista verket av Mompu var spännande - först en attack över skalorna, sedan en underhållande melodi, och så ännu en tangentattack som avslutning. Förutom att den unge Pontus Carron bara använde noter för ett av styckena, var han oerhört skicklig och virtuos och jag hoppas att få höra honom spela många gånger till.

Så fick vi en ny runda av Särlingar - Charles Ives och Aleksandr Skrjabin. För Charles Ives Pianotrio (1915) intogs scenen av Christian Bergqvist (violin), Erik Wahlgren (cello), Love Derwinger (piano) och Roland Pöntinen (bladvändare). Verkligen ett påhittigt verk där kända psalmer och melodier vävs in i pianostämman samtidigt som stråkarna nästan dränker dem i en kontrollerade kakafoni!

Därefter blev vi i den glesnande publikskaran ensamma med Love Derwinger och Aleksandr Skrjabin från tre olika perioder ur den senares liv. Hans Fem preludier för piano op 16 (1895) var helt enkelt ljuvliga och man kan bara drömma om vad de är preludier till, men jag önskar att jag finge leva sorgfritt där. Dock var det också givande att höra mer allvar i Två poem för piano op 32 (1903) och den större dramatiken i Fem preludier för piano op 74 (1914). Och dagskonsertens sista verk, Vers la flamme för piano (1914) var en mystisk skönhet som jag vill höra igen.

Pianorama - Franska mästare

Konserthusets festivalhelg Pianorama har det lockande temat Franska mästare och bjuder på mycket musik av kompositörer från tiden kring förra sekelskiftet och litet framåt, såväl kända och älskade verk som mindre kända. Festivalen inleddes med en konsert med nestorn Roland Pöntinen vid flygeln. Förste kompositören på plan var Camille Saint-Saëns med musik vald ur två olika verk: Album för piano op 72 (1884) och Sex etyder för piano op 111 (1892/99). Roland Pöntinen berättade engagerat om musiken, i synnerhet om de komplexa etyderna och hur krångliga de är att spela. Men o så vackert det lät; porlande och melodiskt, från de mest finkänsliga harmonier och kyrkklockor till stora, rika klanger som lät som om mer än bara ett instrument (visserligen stort och mäktigt) var inblandat.

Därefter följde två barkaroller av Gabriel Fauré: Barcarolle nr 9 a-moll för piano (1909) och Barcarolle nr 9 a-moll för piano (1913), inte övertydligt gungande men utan tvivel på vatten, med glittrande ljus först från solsken och sedan från månsken. Och så den litet spännande Impromptu nr 5 fiss-moll för piano (1909), och sedan utan tvekan till sista programpunkten, Maurice Ravels mystiska Gaspard de la nuit för piano (1908), mycket personligt spelad av Roland Pöntinen, som under mer än halva kvällen spelade utan att behöva noter. Men inte kunde kvällen fortgå utan Satie, så som extranummer fick vi Eric Saties Gnossienne (1893), glasklar och exakt men ändå full av känsla från den mycket skicklige pianisten vid tangenterna.

Blonde av Joyce Carol Oates

Det ligger något övermodigt i att skriva en roman om en annan människas liv utan hennes medverkan, och desto mer så om det handlar om en av världens mest betraktade och omtalade människor. Femtio år efter att hon dog är Marilyn Monroes ikoniska utseende fortfarande något att beundra. Hennes ansiktsdrag är tydligt igenkännbara men signalerar flera saker på samma gång: hyn och håret i ljusa krämfärger - både oskuld och oundviklig nedsmutsning, de halvslutna ögonen - både sängkammarblick och trötthet på uppståndelsen, det breda leendet - både ömtålighet och sexigt inbjudande.

Inte ens när huvudpersonen själv bidrar går det att säga att en bok ger den slutgiltiga bilden av vad som hände. Att då börja läsa Joyce Carol Oates bok Blonde kräver att man lägger ifrån sig kravet på exakthet och acceptera att boksidorna berättar om hur Norma Jeanes liv kan ha varit, även utanför strålkastarljuset, inklusive hennes egna tankar.

Under största delen av den tjocka boken är det Norma Jeane vi läser om, och det är bra, det grundar handlingen i en flicka som vuxit upp under osäkra förhållanden och först sent i sitt korta liv blir till en annan, en stjärna som hela världen vill älska. Det någorlunda trygga livet hos mormodern går över i kaotiska barndomsår med den instabila modern Gladys och hennes obesvarade kärlek till Hollywoods filmvärld. Slussad vidare till barnhem och fosterhem är det svårt för Norma Jeane att känna att hon har rätt att ens leva i den här världen. Äktenskapet vid sexton års ålder, hur förtida och framtvingat det än är, ger henne åtminstone tillfälligt känslan att ha räddat sig, att ha en plats i livet därför att hon är älskad. "Daddy" kallar hon sin nästan lika unge make när hon klamrar sig fast vid honom, och hon gör allt för att vara en perfekt hustru så länge det går.

Den unga Norma Jeanes vackra ansikte fastnar på foto, och när hon börjar lära sig att vara självständig är det modelljobben som fyller hennes tid. Inte riktigt Hollywood, men ett steg närmare... särskilt när hon träffar den unge Charlie Chaplin Jr., med samma blick som sin kände far. Han, och vännen/älskaren Eddy G. Robinson, tillika med en kändare far, är de två män vars namn skrivs ut helt i boken under deras intensiva förhållande. Det är ett klokt drag att sedan ge de flesta kända pojkvänner/partners/våldtäktsmän/motspelare initialer istället för namn, eller en benämning som The Ex-Athlete, för att inte tjusningen av namnet skall dra uppmärksamheten från personens förhållande till Norma Jeane.

Joyce Carol Oates har själv sagt att hon inte har listat alla händelser eller skrivit allt, utan valt ut några signifikanta scener och relationer som får stå för fler av samma - ett fosterhem, inte alla; ett par kändisromanser, inte alla. Vad vi ändå får är hur Norma Jeanes liv förändrar sig från osedd och orolig till sedd av alla och ändå osäker på sig själv. Vad vi får mindre av är en trovärdig utveckling av Norma Jeanes personlighet. Handlingen tryfferas med inkastade utsagor av Norma Jeane eller någon mer eller mindre utvecklad karaktär ur handlingen, och också av hennes tankar. Men tankarna har samma format som den blonda, medvetet förvirrade personan: en oskyldig halvfråga ofta föregått av "Oh, ..." och avslutat med utropstecken. Visst passar det Marilyn att tala så avväpnande med omvärlden, men är det den inre monologen hon för, Norma Jeane som hade ambitionen att bli en seriös skådespelare och spela Nora i Ett dockhem och Masja i Tre systrar? De där återkommande utropen skaver litet.

Dock är de, och andra småirriterande författarfasoner, en så liten del av överflödet av ord i boken Blonde. Att läsa den är som att vaggas i en varm, mjuk flod av ord och skönhet men där oron för att lukta illa, visa svettringar och förlamas av fruktansvärd mensvärk inte dolts av puder och parfym. Låt oss inte tro att vi känner Norma Jeane nu heller, men låt oss tro att vi förstår henne litet bättre.

Fler böcker av Joyce Carol Oates:

You Must Remember This

The Gravedigger's Daughter

Hazards of Time Travel

Nope

Det är mycket som krävs för en films tillblivelse som vi inte ens märker i slutresultatet. Alla timmars träning för att få en häst eller hund gör ett tvåsekunders trick i en scen, och förstås människorna som tränar djuren och tar hand om dem mellan filmerna. Men ju bättre CGI blir, desto mindre blir behovet av riktiga djur, som ju ändå är oberäkneliga och jobbiga, vid inspelningarna. Det märker OJ och Keke Haywood av, syskonen som nu driver Haywood Hollywood Horses. En gång i tiden var familjens hästar eftertraktade av filmmakarna, nu måste de säljas av en efter en till grannen Jupe Park som har ett äventyrsland med cowboytema.

När mystiska saker börjar hända på gården tar syskonen hjälp av tekniken och en IT-tekniker för att övervaka omgivningarna och ta reda på vad som händer. Elektriciteten försvinner, och inte bara den, utan mobilerna slutar också att fungera. Det känner vi igen från andra UFO-historier. Det har också regnat nycklar och småmynt från himlen med dödligt resultat. Övervakningskamerorna riktas mot himlen och snart börjar de se något som gömmer sig bland molnen. Är det ett UFO? Kan de fånga det på film? Och ännu viktigare - kan det bli en sådan guldfilm att de kan sälja den till Oprah?

I skräckfilmer finns det ofta scener av dumhet och hybris, när någon går ut och gör något livsfarligt och hen antingen överlever med minimal marginal, eller slaktas på det blodigaste sätt. Vi kommer att få se bådadera i Nope, som man brukar, men det är skönt att se storebror OJ Haywood åtminstone någon gång ta avstånd från den rollen. "Nope" säger han till sig själv när stormen drar samman över hans huvud. "Nope, nope, nope" - det här vill han inte vara med om. Det krävs en cool och bra skådespelare som Daniel Kaluuya för att ge honom det resignerade lugn han har i just det ögonblicket. För självklart går det inte att gömma sig för det som händer, och kanske är det just OJ som kommit på ett sätt att handskas med hotet.

Är det avledningar eller stickspår vi ser när filmen börjar - ett kraftfullt citat från Bibeln, en scen som måste vara de blodiga efterdyningarna av något som gått riktigt fel? Nej, det skall visa sig att båda har bäring på handlingen i filmen Nope. Och det är inte ens ondska som får allt att gå fel utan människans eget övermod. Grannen Jupe var barnstjärna i en TV-serie om apan Gordy och det är hans ögonblick av skräck vi får leva oss in i. Den plats som denna sidohandling får ta fyller den väl med humor, TV-historia och, förstås, skräck.

Det är filmens styrka att den pusslar ihop så många olika delar: science fiction, skräck, komedi och kommentarer till Hollywoods storhetsdagar. En film behöver inte vara strömlinjeformad för att bli bra, snarare tvärtom, och Nope vittnar om skaparen Jordan Peeles stora fantasi och kärlek till filmmediet. Det är viktigare än att följa en mall för succé, och det gör Nope otäck och rolig och underhållande.

Sommar med Eldfågeln i Konserthuset

Spännande berättelser som fått musik stod på programmet för Kungliga Filharmonikernas andra konsert i Konserthuset efter sommaruppehållet. Först fick vi höra Den vilde jägaren (1883) av César Franck, där en lysten greve ger sig ut för att jaga trots att det är söndag och kyrkdag. I inledningen hör vi jakthornen ställas mot kyrkklockorna och den stillsamma pastoralen från byn. Men när greven förbannas för sitt brott mot sabbaten stegras spänningen likaså tonstyrkan i salen, och demonerna som jagar honom gör musiken skrämmande och stark.

Som balsam fick vi sedan ljuvliga harmonier och skönhet i Joaquín Rodrigos Concierto de Aranjuez (1939), en gitarrkonsert där framför allt den andra satsen är känd och älskad. Men även första och tredje satsen innehåller lekfulla partier där orkestern, eller ett enskilt instrument som en oboe eller cello, plockar upp en slinga från sologitarren. Kvällens solist var Jacob Kellerman som med stor virtuositet och inlevelse framförde det fina numret, och han fick välförtjänta stående ovationer från charmade åhörare. Jag hör gärna mer av honom och hans instrument som ju inte är så vanligt i klassiska sammanhang.

Efter paus fick vi ett nyskrivet verk, A Drama in the Air av Britta Byström efter en historia av Jules Verne där en främling kastar sig in i en uppstigande luftballong och vill stiga högre och högre utan att bry sig om om han kommer ned igen. Så själviskt, och så dramatiskt att få höra ballongflygaren försöka resonera med den galne intränglingen i Byströms musik!

Sist på programmet stod Igor Stravinskijs Eldfågeln-svit (1919). Kungliga Filharmonikerna hade inte heller detta året legat av sig över sommaren utan lät genom hela konserten tonsäkert och engagerat. Den unge dirigenten Anton Holmer ledde dem väl, ibland till orkanstyrka och ibland till en mjukare klang när musiken så tarvade. Det var ett ypperligt välvalt och framfört program i sommarkvällen!

Foto: Nadja Sjöström

The Colony av Audrey Magee

Originalitet och vision, det krävs av en konstnär. I en värld fylld av avbildningar och upprepningar söker sig engelsmannen Lloyd till en avlägsen ö på den irländska kusten. Ivern att komma nära det rena och ursprungliga har fått honom att välja att bli rodd till ön i en liten currach istället för att ta motorbåten. När vi möter honom utgör redan stegen ned till båten en möjlig livsfara, och på behörigt avstånd kan vi skratta åt hans återkommande oro för att drunkna varvad med en känsla av att vara på väg att bli lika hemmastadd som de roende fiskarna. Det är lyriskt berättat i form av bilder som Lloyd tänker att han skulle kunna fästa på målarduk (om han överlever färden).

Lloyd leaned to one side and dropped his hand into the sea, spreading his fingers to harrow the water.

self-portrait: becoming an island man

self-portrait: going native

[...]

self-portrait: drowning I

white-capped waves

engulfing the boat

self-portrait: drowning II

cold salty water

burrowing into paints

into flesh

self-portrait: drowning III

diluting paint

fragmenting flesh

self-portrait: drowning IV

drifts of

grey brown

red yellow

blue green

How much longer?

A while yet, Mr Lloyd.

Väl framme behöver männen flytta runt möblemanget i den lilla stuga Lloyd har hyrt så att sovrummet kan bli ateljé. Fokus flyttar sig för några minuter till kvinnorna kring köksbordet - Mairéad, hennes mor och mormor - som kommenterar och skrattar åt den kinkige engelsmannen på iriska. Femtonårige James är dock litet mer öppen och vänligt inställd till besökaren från omvärlden. Kanske finns det en annan framtid för honom än att stanna på ön för alltid och fiska.

Inte långt senare anländer en annan sommargäst, nu på motorbåten och glatt välkomnad av halvdussinet bofasta på ön. Det är fransmannen Jean-Pierre Masson som för femte gången kommer tillbaka för att dokumentera och analysera iriskan som talas i familjen. Lloyd upprörs av att en annan gäst kommer att störa hans blick på naturen, JP upprörs av att en engelsman kommer och stör hans studieobjekt med sitt språk. Turligt nog finns det ännu ett skjul längre bort att hyra ut åt Lloyd.

The Colony kan betyda konstnärskoloni, vilket Lloyd i förbifarten kallar sin och James gemenskap efter att pojken också börjat måla tavlor och visat sig ha begåvning. Men Irland som koloni i allmänhet och den namnlösa ön i synnerhet är ett större tema. Lloyd vill bli Nordatlantens Gaugain med sina bilder av klipporna och människorna på den karga ön. JP, i sin iver att bevara iriskan, försöker kväsa alla försök att tala engelska och söka sig bort från ön, vilket irriterar lika mycket som hur han envist kallar James för Séamus. Båda männen har en föreställning om hur de vill att öborna skall vara. Tack och lov får vi också höra deras egna tankar.

Varvat med historien kommer korta rapporter från the Troubles - detta är sommaren 1979 med många blodiga dåd från såväl katolskt som protestantiskt håll. I periferin kommer konflikten och dess konsekvenser in i öbornas tankar, men egentligen inte i tillräckligt hög grad för att motivera uppräkningen av offer, hur grymt och minnesvärt det än är att höra de korta orden om deras liv och död. Men huvudberättelsen är ändå konstnären Lloyd och hur hans blick förändrar livet för människorna på ön, och den är mycket insiktsfullt och intressant beskriven.

Ö-kon 2022, söndag

Framtidens njutningar

Till den andra dagen av kongressen Ö-kon kom jag sent, så jag missade såväl första programpunkten som inledningen till något jag sett fram emot, Torill Kornfeldts genomgång av vad vi kan komma att äta och förhoppningsvis njuta av i framtiden. För när vi av behov eller nyfikenhet börjar knapra på nya saker som är ätbara men ovanliga för oss, så finns det ju fler trösklar än om det är giftigt, onyttigt eller inte så gott, nämligen om vi faktiskt accepterar att äta något som kommer från ett djur eller ämne vi hittills tyckt är läbbigt.

Det talas om odlat kött och det finns också redan i olika former, men längre fram till att bli användbart och accepterat ligger odlad mjölk. I så fall inte som ren mjölk att dricka, för det är svårt att göra den acceptabelt god, medan det är enklare att framställa mjölkprodukter som grädde, smör, ost och glass. Och när man ändå håller på och skapar varianter på mjölk i labbet behöver man ju inte använda den exakta uppsättningen av proteiner och andra ämnen som finns i komjölk, utan kanske välja ingredienser från andra mjölkproducerande djur och istället producera hyenaost, grisgrädde, sälsmör och mammutglass!

Kakaoträd

De förändrade klimatförhållandena kommer att kunna radera de nödvändiga förhållandena för kakaoodling. Det är inte bara temperaturen utan luftfuktigheten som måste vara helt rätt för kakaon att växa, så om de existerande markerna blir obrukbara skulle odlingarna behöva flytta till det som nu är regnskog i Afrika, vilket ju skulle skapa nya dåliga effekter för klimatet. En annan lösning är att skapa ett lokalt klimat med högre luftfuktighet genom att odla olika grödor i tre-fyra lager på höjden: kaffebuske, kakaoträd, nötträd och kanske något till. Dock skulle omställningen till detta odlingssätt ta lång tid att genomföra och vara olönsamt under många år, så det skulle behövas ekonomiska insatser och en villighet att betala mer för chokladen från oss lyckliga konsumenter.

Vad gäller odlingsförhållanden som förändras av klimatförändringar så skulle förstås de noggrant kontrollerade vinodlingarna drabbas; temperatur, luftfuktighet, jordmån och druva samverkar för att skapa just det vin som producenten vill buteljera. Men trots att en druvsort ofta är anpassad just till platsen den växer, så skulle katastrofen av att ideala odlingsförhållanden försvinner mildras av att druvan lätt anpassar sig till nya platser och så skulle nya vinsorter uppstå, efter förädlingsarbete. 

Vin är också ett intressant exempel på växter och produkter som inte gått igenom den renodling som på 1960-talet skapade rader av storjordbruk över hela världen med kloner av samma planta som tagits fram för att kunna skötas på ett lätt och förutsägbart sätt och ge hög avkastning. Detta var en revolution som lindrade hungersnöd och räddade många liv då, men i gengäld har vi fått nyttoväxter som är mycket känsliga för sjukdomar, och som då och då måste bytas ut mot andra varianter som man måste leta fram ur hemliga gömmor. Viner är raka motsatsen till detta, då varje liten gård behållit just sina unika odlingsförhållanden och vinrankor som växer bäst just där.

Ostronen kommer att rädda oss alla! För de är så effektiva på att fånga upp näring och energi ur vattnet, och även rensa haven på föroreningar och koldioxid. Vi borde börja äta lika mycket ostron som man gjorde förr i världen! Dock bör vi inte äta så mycket från just de ostronodlingar som rensar havet på kvicksilver och andra tungmetaller, men i övrigt kan de och alger vara till stor nytta på flera plan.

Vad skulle vi få äta om vi skulle kolonisera Mars? Kanske inte så enformig mat ändå. NASA-biologen Lynn J. Rothschild har idéer om ett biologi-kit där en grund-alg producerar näring vilken bakterier sedan omformar till det man vill ha och behöver just då. Det kan vara mediciner, mat, alkohol, och förstås choklad. Dock får vi komma ihåg att syntetiskt framställda produkter inte alltid innehåller alla de många smakämnen som alla behövs för att ge en komplex, njutbar smak. Men forskningen är bara i sin linda, låt den fortsätta så får vi nog bättre och bättre resultat!

Djur som huvudpersoner

Panelen bestående av Angelica Öhrn, Anna Gable, Marie Engfors, Ylva Spångberg och Carolina Gómez Lagerlöf som moderator diskuterade Richard Adams bok Watership Down/Den långa flykten, vad den kan ha influerat och hur det är att skapa en berättelse ur djurperspektiv. Ett djur som inte har vad vi människor kallar språk kan svårligen berätta en handling i dialog eller inre monolog - "nosa nosa nosa, gillar, gillar inte" som Ylva Spångberg föreställde sig en mus' tankar. Om man går tillbaka till klassiker som Skriet från vildmarken och Wahlströms djurböcker så hade de ingen dialog utan beskrivningar av miljöer och händelser.

I Watership Down har kaninerna kaninspecifika egenskaper som beskrivs väl, men också ett mått av mänskliga egenskaper förutom språket. En intressant aspekt är för övrigt att alla kaniner är bra på olika saker, och Hassel som är deras ledare ser det och låter alla göra det de är bäst på, vilket är något annat och mer givande än de många auktoritärt ledda bosättningar de annars stöter på på vägen.

Historier med djur i huvudrollen lånar sig, likt Watership Down, lätt till att visa på hur människor skadar naturen med sin livsstil. En annan form av djur-berättelser är fabler där djuren och deras handlingar är tänkta att visa hur människor beter sig, som Orwells Animal Farm/Djurfarmen.

Det finns några intressanta frågor man kan ställa sig: Är Chewbacca ett djur? Vad är Mumintrollen? Från publiken fick vi också tips om en deckare som verkar intressant, där det är får som försöker utreda ett mord, och jag tror att boken som avses skulle kunna vara Three Bags Full av Leonie Swann. Den skulle jag vilja läsa, och gärna också den bok som Ylva Spångberg började översätta men som aldrig gavs ut, om myrornas mytologiska förhistoria. Vilka spännande idéer!

Människoliknande robotar

Under insiktsfull ledning av Anna Sellin samtalade Boel Bermann, Lena Karlin, Sten Rosendahl och Åka om människoliknande robotar och hur de skildrats genom tiderna. I berättelser från förr mötte man oftare robotar som kom till jorden från rymden, men idag är de oftare skapade av oss själva. Och nuförtiden ser vi fler skildringar av nanorobotar, som inte alls är humanoida. Man kom förstås in på uncanny valley, när något är för likt en människa men inte helt vilket gör det mer otäckt än när något inte alls liknar en människa. Den zonen är svårare att skildra i text än i bild, som i dataspel och filmer. En intressant publikfråga som kom upp på slutet var varför vi har kvar den påtagliga rädslan för något som inte är helt likt en människa - varför har evolutionen låtit den växa fram och finnas kvar, vad har den gjort för nytta under människans utveckling.

Åka påpekade att hon redan nu, innan vi har människolika robotar bland oss (?), ibland har tänkt "Den här personen klarar inte Turingtestet!" Tänk om man skulle börja gå runt och fundera på vilka av dem man möter som egentligen är robotar, inte människor - vad skulle det betyda för ens egen mänsklighet att man försöker urskilja och särskilja? Robotar får ju redan nu stå för något nästan-mänskligt som behandlas annorlunda än vi, vilket kan vara talande på olika sätt.

Vad skiljer människor från robotar? Empati, känslor, intelligens, förmågan att vela och älta saker kom upp. Visst har vi sett det hos till exempel C3PO och Marvin i Liftarens Guide Till Galaxen, men att tro att robotar kommer att programmeras med empati är nog mer önsketänkande än rimligt, och alls inte så enkelt som det ofta framställs i TV och på film. Dock kan det kanske i vissa situationer vara svårare att göra ett val om man inte har känslor som drar en åt endera hållet, om inte det rationella övervägandet ger ett entydigt svar. En tanke som förts fram är att en intelligens inte kan utvecklas eller existera oberoende av sin omgivning, att den behöver växelverkan, intryck och till och med en kropp som känner saker, för att utveckla en personlighet med drivkrafter och preferenser. Behöver vi robotdagis? Ett lästips är Ted Chiangs The Lifecycle of Software Objects.

Vad är en mammut värd för dig?

Två av fantastik-Sveriges skarpaste hjärnor, Jesper Stage och Torill Kornfeldt, samarbetar i ett projekt vid Luleå Tekniska Högskola där man undersöker hur mycket människor är villiga att finansiera återupplivandet av utdöda djurarter eller bevarandet av dem innan de dör ut. Jesper Stage har erfarenhet av den typen av enkäter från sitt arbete och hur man formulerar frågan har stor inverkan på svaren man får. Man kan behöva fundera på inte bara fördelarna utan nackdelarna med att återinföra till exempel uroxen i faunan - hur många fler och allvarligare krockar är det värt att ha dem springande i skogarna? 

Publiken blev en ivrig testgrupp som kommenterade frågeställningarna och de förmodade svaren: gulliga djur som fjällräven kommer förstås att få högre prioritet. Kan man skapa gosiga mjukisdjur av de fulare djurarter och insekter som faktiskt är livsviktiga för ekosystemet, för att svänga folks åsikter om dem? Det skall bli intressant att se vad projektet ger för resultat.

Ö-kon 2022, lördag

Ö-kon brukar hållas i Östberga Kulturhus och Fantastika i Dieselverkstaden. Men nu har rymdtidskontinuumet rämnat och vi finner ett trevligt litet Ö-kon i Dieselverkstaden, med färre deltagare och Lilla Scen som den största salen, men förstås mycket givande ändå!

Fransktalande serier

Jag hann tyvärr inte till första paneldiskussionen men fick en fin inledning på Ö-kon med Ann Olsson Roussets presentation av två franska seriealbum, som båda utspelar sig i var sin mycket olik version av framtiden. Den första av dem, Mécanique Céleste av Merwan (Merwan Chabane), är en historia om att spela dodgeball på liv och död, eller åtminstone för frihet och självständighet, vilket låter allvarligt men är övervägande humoristiskt och lekfullt framställt. Albumet finns översatt till engelska under namnet Aster of Pan.

Den andra berättelsen är Carbone & Silicium av Mathieu Bablet, en historia om två AI som får gestalt i konstgjort framställda kroppar. Serien följer dem under 271 år, en lång tidsrymd under vilken de vandrar runt för att uppleva allt fint som finns på planeten jorden, vilket är fascinerande i sig, men deras existenser ger också konkret form åt funderingar om död, liv och vad som är liv, och andra filosofiska tankar. Teckingarna har många vackra inslag men jag gillar att kroppar har en fysisk tyngd och tillåts se imperfekta ut, inte vara stereotypa exemplar av skönhet. Albumet finns översatt till engelska under namnet Carbon and Silicon.

Hedersgästintervju med Torill Kornfeldt

Torill Kornfeldt är sedan länge en mycket uppskattad gäst på alla Swecon med sina kunniga och fantasifulla redovisningar om vad som finns i naturen och vad som forskas på idag, sådant som är så spännande att det är på gränsen till science fiction och saga och säkert inspirerar många lyssnare till både vidare forskning och nya berättelser. Jag gillar att intervjuaren Bellis valde att gå ganska snabbt över Torill Kornfeldts nog så charmiga uppväxt och lillgamla 13-årings-beslutsamma tanke att "folk borde VETA mer om naturvetenskap!", vilket förde henne in på hennes givande bana som vetenskapsjournalist.

Efter dessa snabba meningar fick vi desto mer om böckerna som Kornfeldt skrivit (Den genmodifierade människan och Mammutens återkomst), och därtill och därur fler tankar om världen och vetenskap. Rörande genmodifiering målade hon snabbt och enkelt upp tre möjliga framtider med tre välvalda exempel ur fiktionen: Frankenstein, Star Trek och Gattaca. Frankensteins monster är ett exempel på hur människan gör ingrepp i naturen men inte tar ansvar för vad vi har gjort. Star Trek är trevligt och optimistiskt, men förutsätter en framtid som nog är rejält omgjord och kanske inte helt demokratisk. Gattaca är mest likt vart vi är på väg nu, med företag som driver på en utveckling som snarare fokuserar på individens vilja än samhällets bästa.

Vi får höra den intressanta historien om hur upptäckten och utvecklandet av det så användbara CRISPR-Cas9 drevs av nyfikenhet, vilket Kornfeldt gillar, men också med support av yoghurttillverkare som var intresserade av resultatet och dess användning i den tidiga fasen av forskningen.

Men att tillämpa Crispr för att till exempel klippa fram önskade egenskaper hos människor är inte så lätt som man kunde tro innan man hade kartlagt människans genom. Det finns inte en gen som är ansvarig för en egenskap som längd, ögonfärg eller hårfärg, utan det är många som bidrar med var sin pyttebit. Och en gen har inverkan på inte bara en utan många egenskaper så att resultatet av en förändring inte går att förutse - och dessutom kan råka släppa fram eller skapa sjukdomar i kroppen.

Torill Kornfeldt berättar om många olika forskningsprojekt som använder sig av olika former av genmodifiering, och hur de kan ligga i gränslandet av vad som känns moraliskt rätt men också ge stor nytta, vilket gör avvägningen svår när man skall avgöra vad som är etiskt.  Vill man ha en gris-avatar, en gris som är genmodifierad till att likna ens egen kropp och från vilken man kan plocka organ - praktiskt då de växer snabbare än en människoklon? Kanske skulle det kännas konstigt. Men ett specifikt användningsområde vore för den ovanliga sjukdomen NF1 som ger olika symptom från person till person. Om barn som föds med NF1 får en "grisflock" med denna gen inklippt kan man tidigare se vilka symptom som utvecklas, och ha möjlighet att prova mediciner speciellt riktade till att lindra just dessa.

Idén om att återskapa mammutar är inte bara driven av nyfikenhet, för tanken finns också att mammutarna när de placeras ut där de en gång levde så blir de till "ekosystemsingenjörer" som återskapar grässtäppen bland annat genom att buffa omkull träd (vilket tills dess skulle kunna göras med små lastbilar). Detta skulle arbeta mot klimatförändringarna då grässtäppen skulle binda in mer koldioxid och temperaturen också sänkas lokalt, så att permafrostens upptining bromsas något litet. 

Det ledde in på en tänkvärd berättelse om varför vi bör arbeta för att rädda naturen - det är inte bara för naturens egen skull, för att vara snälla mot tigrarna och de utrotningshotade djuren och miljöerna, utan för vår egen skull. För när vi satsar på att rädda tigrarna i regnskogen så bevarar vi också regnskogen, en viktig resurs för att fånga upp regn och fukt, vilket om det inte hamnat där kan leda till jorderosion och översvämningar i städerna intill. Så när vi satsar på att rädda naturen och djuren, så räddar vi också oss själva.

Farlig flora

Ledda av Michael Petersén samtalade Boel Bermann, Torill Kornfeldt, E. P. Uggla och Gunilla Jonsson om farliga växter i fiktion och verklighet. Varför vill vi skriva berättelser om onda växter? Svaren var varierade och givande: för att de är så annorlunda, ännu mer än till och med insekter - vi kan ju inte se dem i ögonen för de har inga ögon. Vi är beroende av dem, och vi tar in dem i vårt hem. Att de är fina och nyttiga för oss är något som lätt kan vändas till något skräckinjagande. 

Frågan om växters intelligens belystes från flera håll - är de skrämmande för att de har en agens utan intelligens, att de bara växer, breder ut sig, kväver andra växter, tar sig in genom trånga springor? Eller är det en annan sorts intelligens som driver dem? De rör sig långsamt, men om man snabbspolar filmatiseringar så skulle man vilja läsa in mål och drivkraft i hur de rör sig. För dem kanske vi är som snabba, surrande och kortlivade flugor.

Är växter farliga? De som inte låter sig tuktas utan brer ut sig och kväver grannarna, eller som vissnar, är ju farliga för trädgårdsmästarens ego. Men betänk också att det finns tomater som utsöndrar ett enzym som gör larver till kannibaler, och andra växter som drogar insekter till att gå iväg och i praktiken begå självmord. Allt för att skydda sig själva!

Hur har framställningen av växter som hot förändrats genom åren? Tidigare fanns mer av tanken civilisation mot natur, en natur som måste hållas i schack. Hotet var mystiskt för att naturen var främmande. Nu är det snarare så att naturen slår tillbaka för allt vi har gjort mot dem, och vi är inte ens förvånade över det. 

Men om växter skulle börja manipulera oss, för goda eller onda syften - då skulle vi inte ens veta det. Tänkvärt är att alla dofter och smaker som kryddor ger, de utvecklades av växterna för att skrämma bort hot mot deras existens, men för oss är de delikata - hur har det kommit sig? För att inte tala om chilifrukter, vars starka smak utvecklats för att inte däggdjur skall äta dem eftersom fröna bäst sprids av fåglar, vilka inte känner och skräms av smaken. Men vi människor - vi känner den men blir inte avskräckta utan ser istället prestige i vem som kan tåla den starkaste chilismaken!

Kanske kommer vi i framtiden att kunna leva i symbios med växter; smycka oss med en vacker blomma vars doft gör oss extra attraktiva för andra, eller stoppa in handen i en växt och där få en dos knark mot några droppar blod.

Allra sist på programmet var ett föredrag av Jesper Stage om generationsrymdskepp som säkerligen var lika intressant och givande som när jag hörde det på förra Fantastika.

Dessförinnan satt jag själv i Hugopanelen och hann inte föra anteckningar. Jag kan därför bara tipsa om att man läser mina recensioner här på bloggen av de romaner som är nominerade till Hugopriset 2022, och sedan tänker sig att några andra i panelen i tur och ordning tyckte tvärtemot mig!

Avishai Cohen Trio på Fasching In Bloom

Det är en underbar dag och kväll, varm och solig och vänlig, när den fina festivalen Fasching In Bloom avslutas med Avishai Cohen Trio. Piano, bas och trummor - det kan lätt bli musik som perfekt illustrerar en sommarnatt och ikväll gör musiken det, men den kommer lika gärna att låta bra i höststormar eller de mörkaste vintertiderna.

Gruppen spelar intrikat musik i udda taktarter, fullständigt samspelt och organiskt. Från Elchin Shirinov vid flygeln flödar melodierna, likaså från Cohens bas, och Roni Kaspi på trummor är lyhörd och inkännande i varje sekund. Över repetitiva slingor från bas och piano växer hennes trumsolo till en extatisk upplevelse som belönas med stående ovationer från publiken.

Det vi hör under kvällens första halva är ny musik, nyss infångad på platta i Göteborg där Cohen sedan femton år gör alla sina inspelningar. Underbart, det ser vi fram emot! Därnäst plockar Cohen fram stråken igen och låter den brumma och nästan rent ut prata där den arbetar över strängarna - fascinerande.

Ensam på scenen sätter sig Cohen vid flygenln och sjunger en vacker sång på ladino som hans mamma lärt honom - den kan heta Tressermanika Seram men jag är osäker på orden. Cohen flyttar sig tillbaka till sin bas och sjunger en innerlig argentinsk sång. "You asked me to sing, now I'm not gonna stop!" säger han och fortsätter med en sång som fångar känslan av att vara på turné och inte få känna sig hemma: Sometimes I feel like a motherless child, med ett hjärtslitande solo på basen.

Resten av gruppen kommer tillbaka och spelar den fantastiska hitlåten Remembering, hurra för det! Och därpå uppmanas vi att sjunga och dansa med i en dansant version av Cohens egen Shalom Aleichem. Ännu en av Avishai Cohens hitlåtar avslutar konserten inför en mycket nöjd publik i Moderna Museets trädgård. Härnäst åker gruppen till Blue Note Jazz Club i New York för dubbla spelningar flera kvällar i rad - grattis till det, NYC!

Light From Uncommon Stars av Ryka Aoki

Boken Light From Uncommon Stars har två huvudhandlingar - tre, om man räknar resan för Katrina, den ena huvudpersonen. Den är viktig, och den sker i ljuset av en fantasy-stjärna och en science fiction-stjärna. För den andra huvudpersonen, Shizuka Satomi, har sålt sin själ till Helvetet för sin karriär inom klassisk musik. Av olika orsaker behöver hon leverera sju andra själar till Helvetet för att rädda sin egen själ, och tiden rinner ut för att hitta den sjunde och sista. Den tredje huvudpersonen är kapten Lan Tran, som flytt med sin familj från en planet i krig och nu driver butiken Starrgate Donuts i en kalifornisk förort.

Katrina har också flytt, från sin våldsamme och oförstående far och sedan också från de vänner hon trodde hon kunde lita på. Vad hon vill med sitt liv är att få spela fiol och bli sedd som kvinna, vilket inte är lätt för en transflicka omgiven av både familjemedlemmar och främlingar som inte vill förstå. Det förstnämnda kan dock Madame Satomi hjälpa till med. Bland de förväntansfulla underbarn som längtar efter att få ge sin själ till the Queen of Hell, som hon kallas, hittar hon ingen lika lockande ton som hos Katrina. Och detta trots att Katrina inte fått någon klassisk skolning eller ens spelar de klassiska standardverken, utan har lärt sig själv och spelar musik från dataspel i egna klipp på Youtube.

Light From Uncommon Stars handlar också väldigt mycket om att stå emot motgångar och fördomar för att följa sitt eget kall. Förutom Katrina får vi möta den skickliga fiolreparatören Lucy Matía som aldrig fått förtroendet hon förtjänat i familjeföretaget Matía and Sons. Nedlåtande behandling i både nutid och återblickar visar hur de ifrågasatts och behandlats som ovärdiga, i Katrinas fall också många scener av fysiskt våld och sexuell förnedring. Men trots att Ryka Aoki följer mottot show, don't tell är hon tyvärr inte skicklig nog för att göra de återkommande ögonblicken av tvivel och smärta till något levande, något mer än korta infodumpar. Det beror delvis på att hennes språk är ganska simpelt och delvis på att karaktärerna inte tycks ha mer djup än just vad som krävs av berättelsen. Här ett skärande exempel från bokens andra halva:

Windee Tran didn't know why she was so smart. She just was. The captain had asked her to realign the space-time filaments, which had been easy. Now she was modeling a tectonic profile for the gravion emitters. That was easy too.

So now Windee was looking for something else to do.

Familjen Tran, vilka dittills förutom matriarken Lan varit en anonym grupp i berättelsen, kastas in i centrum och börjar agera på oförutsägbara sätt för att kasta handlingen åt svårbegripliga håll. Hela tiden har denna familj av aliens varit som en helt vanlig jordisk familj fast (i verkligheten, och på något oförklarat sätt dolt) plommonfärgade. Nu börjar verkligen fogarna i berättelsens inre logik att knaka och släppa, för att sedan tejpas ihop med Katrinas och Shizukus halva av handlingen litet för enkelt.

Något som boken gör bra (om än till överdrift många gånger) är att beskriva njutningen av nylagad mat, och hur musik kan väcka minnen, skönhet och visioner av nya världar hos människor. Det som familjen Tran har flytt från är bland annat the Endplague, där hela civilisationer hamnar i en sorts kollektiv depression där inget känns meningsfullt längre. I kontrasten mot dem blir det tydligt hur underbart och också viktigt det är att ägna sig åt annat än den snöda överlevnaden, och att njuta av smakliga måltider och estetik som utmanar ens känslor.

Jorden runt på 80 dagar

Åttio dagar, pfft, idag behöver vi inte ens åttio timmar för att ta oss runt jordklotet! Men när Jules Verne skrev den klassiska boke år 1872 var det något man precis kunde tänka sig, av en äventyrare med stor reskassa, god planeringsförmåga och smarta idéer i kniviga situationer. Honom har vi i den engelske gentlemannen Phineas Fogg, och därtill en förslagen fixare i betjänten Passepartout.

I nyinspelningen av boken från 2021 är det bara detta som är kvar från originalberättelsen, och knappt ens det. Visst kan man skriva om och stuva om för att något skall passa bättre i bild än på boksida, och visst är det bra att skruva ned alltför tondöva uttryck för kolonialism och rasism, men några av de mest spännande episoderna som en läsare kan minnas även flera decennier senare är helt borta och det som är kvar är mer banala krokbenslägganden och konfrontationer uppenbart tillrättalagda för en nutida blick. Sällskapets hemlige förföljare är omgjord till den charmanta kvinnliga reportern Miss Fix, och fastän hon har en verklig motsvarighet hos journalisten Nellie Bly som reste runt jordklotet år 1889, blir ödet för vår symboliska följeslagerska tyvärr att vara del i spirande romanser av det trivialaste slaget. 

För övrigt ar relationsproblem och inre stridigheter i gruppen onödigt stor plats till förfång för det viktigaste av allt - fascinationen för tekniken som nu håller på att koppla samman hela världen! En skicklig filmatisering hade kunnat låta oss känna den med dåtidens världsmedborgare. Och Phineas Fogg får endast sällan vara den briljante problemlösare av ingenjörstyp som en annan kan längta efter. En viss tröst är det att den gode skådespelaren David Tennant lyser som starkast i de känslomässigt svåraste scenerna. I övrigt är denna filmatisering en stor besvikelse.

Humanitet – konstens kraft i svåra tider på Sven-Harrys

Vad var det som hände i Tyskland och resten av Europa på 1930-talet? Vad skulle man göra som åskådare från Sverige, var det bara att låta saker ha sin gång eller var det något värre i görningen, något man måste protestera emot? De svenska konstnärerna Vera Nilsson (1888 – 1979), Sven X-et Erixson (1899 – 1970), Bror Hjorth (1894 – 1968) och Albin Amelin (1902 – 1975) hade rest i Europa, inte bara till Paris som så många andra konstnärer utan också till Estland, Balkan och Spanien med flera länder.

Grävskopa Krångede, Sven X-et Erixson (1939)

Beredskapsbaracken, Sven X-et Erixson (1941)

På Sven-Harrys utställning visas tavlor med konstnärernas intryck från Sverige och Europaresorna, där moderniteten började förvandla samhället och kasta ut några till en ny sorts fattigdom och ensamhet mitt i stadslivet. Vi kan se en annan variant av detta i Neue Sachlichkeit / New Objectivity som med rätta får alltmer uppmärksamhet i våra tider, men till skillnad från de hyperrealistiska bilderna i den strömningen har tavlorna på Sven-Harrys oftare en murrig färgskala och grova penseldrag som tycks förråda konstnärens upprördhet över sakernas tillstånd.

På terrassen, Rom, Vera Nilsson (1926)

Metron vid Saint Michel, Sven X-et Erixson (1929)

Zeppelinare, biografer, det nybyggda Slussenkomplexet och tunnelbanor är ju egentligen också spännande företeelser som pekar mot en framtid där tekniken underlättar livet. Men visst går det att se ödsligheten än idag i bussar där människor förs från en plats till en annan, precis som i tavlan Bussen (Bussresan). Att ny teknik förändrade vardagen konkret gav säkert en viss känsla av att livet var osäkert, tillsammans med de förenklingar och underhållning som tekniken kom med.

Bussen (Bussresan), Sven X-et Erixson (1931)

På plats finns också konstnärernas vänporträtt av varandra, men det verkligt gripande och tillika titeln på utställningen är Humanitet, en grafisk mapp som gavs ut 1933 och följdes av tidskriften Mänsklighet. Där uttryckte de engagerade konstnärerna i bild vad som hände i Tyskland: godtyckliga fängslanden, den starkes rätt och hur andra skrämdes till tystnad och reguljära övergrepp på oliktänkande. Det de varnade för kom att stegras under åren och till slut bryta ut i världskrig. De involverade konstnärerna ville visa upp detta för att skapa en opinion mot kriget. 

I efterhand kan man tyvärr fråga sig hur långt detta räckte, för kriget bröt ju faktiskt ut. Man vill också försöka jämföra med idag och vad man kan göra mot det som är på gång eller redan händer av krig och förtryck idag. För idag råder ju snarare ett överflöd av bilder och information. Hur hanterar vi det? Gör det någon skillnad, att vi vet, och att vi protesterar? Det känns dock ynkligt att se så cyniskt på ansträngningarna från såväl forna tider som idag, och visst kan vi vara tacksamma mot dem som försöker visa vad som pågår, eller pågick på 1930-talet.

Länk till Sven-Harrys sida om Humanitet

Tyska mödrar, Vera Nilsson (1939)

She Who Became the Sun av Shelley Parker-Chan

Svälten gör livet tungt i den öde byn på den kinesiska landsbygden. Kanske finns det ändå hopp om ett gott öde för den ensamstående faderns son, han som är den åttonde sonen i sin generation och fått det lyckobringande namnet Zhu Chongba? De låter en vis man läsa hans öde och ja, han skall bringa stolthet i hundra generationer åt sin familj! Hans lillasyster vågar till slut fråga om vad hennes öde visar och får svaret "Ingenting".

Det blev inte så, inte för att flickan stred mot sitt eget öde utan för att hon plockade upp det lyckosamma ödet som brodern lämnade efter sig när hon förklädd till pojke blev antagen till klostret Wuhuang. Mat och husrum är nog för henne under några år medan hon måste dölja sin hemlighet. Men klostret, dess tillgångar, munkar och noviser löses upp och blir skickade ut i världen av den mongoliske härskarens general Oyeng, och så kastas Zhu Chongba ut till möjligheterna till verklig storhet, så som den vise mannen förutspådde.

Oyeng är Zhus like, motsats och motståndare i ett. Där hon måste dölja för världen att hon är kvinna, är han öppet känd och ibland hånad för att han är eunuck. När den mongoliske kejsaren slog ned hans familj var det meningen att alla män skulle dödas, men för sin enträgna bön blev Oyeng istället snöpt, så att hans familj ändå skulle dö ut. Oyeng gjorde sig oumbärlig och utmärkte sig så att han efter hand steg från slav och personlig tjänare åt prins Esen till general i mongolernas armé. Men ingen gissar att tanken på hämnd fortfarande sjuder i honom.

Den unga munken Zhu Chongba slår sig istället samman med de Röda Turbanerna, övervägande etniska Nanren-kineser som kämpar mot de mongoliska erövrarna. Det är skickligt av Shelley Parker-Chan att skriva så att det inte är entydigt om det är list, övernaturlig hjälp eller ödets starka hand som låter Zhu hjälpa de Röda Turbanerna att vinna viktiga segrar. Och de fantastiska inslagen glimtar fram mycket sällan: en låga av ljus som brinner hos dem som ödet pekat ut som härskare, och så de många spöken som Zhu kan se. Men berättelsen är tillräckligt spännande i sig själv, med sina växlingar mellan strider, konspirationer och personer som förstår varandra på djupet.

Outer Range

Royal Abbott och hans familj sköter sin ranch som man har gjort i åratal, likadant som på andra platser utanför Wyoming med vida slätter och bergskedjor i fjärran. Om än arbetet med boskapen verkar tidlöst så är det inget mot den storslagna, uråldriga naturen omkring dem.

Är det något som det kan bli strid om så är det mark. Familjeöverhuvudet Wayne Tillerson hos familjen Abbotts närmaste grannar låter informera att en bit av Abbotts land egentligen tillhör hans land. Förutom att det går emot alla dokument han själv har, har Royal Abbott ytterligare en anledning att kämpa emot kravet: på marken finns en stor, rund öppning; ett enormt mörkt hål utan synlig botten där dimslöjor rör sig.

Fiendskapen mellan de två vuxna Abbott-sönerna och de två vuxna Tillerson-sönerna har alltid pyrt i bakgrunden. När Trevor Tillerson under en blöt pubkväll hånar Rhett Abbott för att hans fru har försvunnit slår det slint för Rhett och han slår Trevor livlös och blodig. Vad skall bröderna göra? De kör i ilfart hem med den döde eller halvdöde mannen, med Trevors familj i bakhasorna. Royal Abbott fortsätter flykten med kroppen ut på ägorna, till hålet. När han hivar Trevors kropp ned i mörkret blir han sedd av den nyligen uppdykande tältaren Autumn - som knuffar ned Royal efter Trevor.

Serien Outer Range avtäcker nya aspekter av mysteriet mycket långsamt, insmuget bland scener som sätter stämningen med långa svepningar över landskapet, signifikanta scener från såväl samtid som framtid och det förflutna, och välvald musik. Just musiken spelar en stor roll: gamla klassiker tonar fram från en radio i bakgrunden, eller framförs med stor talang men en oroväckande självmedvetenhet av Billy Tillerson, vilket bidrar till att han framstår som instabil och litet farlig på ett eget sätt.

Det är först mot slutet av de åtta avsnitten som man kan börja se sammanhanget i vad som har hänt framför ens ögon och även innan allt började. Det är en skön känsla att inte försöka pussla för mycket själv utan låta sig svepas med av det underliga. För varför har Autumn kommit till ranchen? Vad betyder det att det då och då dyker upp en buffel, eller till och med en björn - ingetdera av djuren är ofarligt. De kan vara budbärare om något som skall komma, eller en konkret fara i nuet.

Balansen mellan det eviga och det konkreta livet i vardagen är inte helt tillfyllest enligt min mening. Säkert är det lättare för någon med starkare känslor för ranchlivet i USA:s mer folktomma stater att uppleva Abbotts marker som en sorts ur-tillstånd, och uppleva hur periferin får ett centrum och en koppling till tiden, Kronos, och upproret mot honom. Men även om man inte känner allt i sitt eget bröst är Outer Range originell och fascinerande. Berättelsen blir som en renskalad, långsammare version av Dark, och det är bra. Hoppas att vi får se mer av den.

Aida på Arena di Verona

Från en kväll till en annan, en Verdiopera till en annan, är scenografin på Veronas anrika arena från ett helt hus till en ännu större pyramid, med vridbar överdel och dörrar som kan öppnas undertill, och med stora statyer intill. Pyramiden glänser i guld och i den första scenen skimrar det likadant från sångare och statister klädda i guld- och krämfärgade dräkter. 

Vi är på plats i Egypten, som rustar sig för en invasion från Etiopien. Den unge Radames ser sin chans att utmärka sig som härförare i striden, inför Farao och inför Aida, kvinnan han älskar. Men Aida är dotter till den etiopiske kungen och nu slav hos Farao, så även om hon önskar att Radames skall klara sig vill hon inte se Etiopien krossas.

Effekten blir stark när den jämna guldglansen får en infusion av lysande blått från en rad statister och körsångare i nya dräkter. Senare kommer rader av människor i röda kläder att förändra stämningen ytterligare. Genomgående i operan är koreografin väl uttänkt och genomförd i samklang med scenografin. Vi ser dansare i lysande soloinsatser och stora koordinerade rörelser i raderna på sidorna. De mystiska bönerna och offren till gudinnan Isis för krigslycka blir vackra och magiska tillsammans med de ljuvliga körerna och enskilda sånginsatser.

Starka sångare hör vi tacknämligt nog i de stora rollerna Farao (Simon Lim) och Aida (Monica Conesa). Däremot finner jag Jorge de Leòns röst i rollen som Radamès ansträngd. Men Faraos dotter Amneris lyser mot slutet när Anna Maria Chiuri spelar upp hennes sorg och ånger.